Tillbaka i den svenska sommaren

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)

Tom Lehrer

Tom Lehrer (född 1928) är egentligen matematiker men började under studietiden på Harvard skriva satiriska sånger; han debuterade 1952 med ett framträdande på en nattklubb. Hans ordekvilibristik påminner om Danny Kayes. Hans sånger med sin svarta humor blev mycket populära under 1950- och 1960-talen. De har skarp udd, ibland med en så dödligt insinuant ton, att den kan vara svår att fånga i en översättning. Lehrer hade också en ironisk distans till den miljö av radikala sångare han ingår i; i en sång skojade han med ”The Folk Song Army”.

I Innerspalten på Aftonbladets kultursidor skrev jag den 7 september 1967 – anonymt förstås – följande:

TOM LEHRER

Tom Lehrer, vår sjuke vän från USA, är knappast protestsångare i vedertagen mening. Det kan man lätt konstatera, om man lyssnar till ”The Folk Song Army”, som handlar om alla dessa unga män med sina 88-strängade gitarrer, som sjunger om fred och rättvisa och broderskap. Man måste beundra deras mod, menar Lehrer på Reprise-LPn ”That Was the Year That Was” (RS-6179); alla i publiken är ju mot dem.

Ändå fungerar många av hans sånger som effektiva opinionsbildare. ”We Will All Go Together When We Go” från ”An Evening Wasted With Tom Lehrer” (Decca LK 4332) är väl det mest kända exemplet. Den är den mest realistiska skildringen av kärnvapenkriget vi känner till.

”That Was the Year That Was” är en enda lång tidskommentar. ”National Brotherhood Week” är ett mästerstycke, men den har goda konkurrenter på samma skiva, till exempel hyllningen till den amerikanske folkhjälten Wernher von Braun eller varför inte ”The Vatican Rag”. De troskyldiga amerikanska radikalerna, som trodde så mycket på paret Johnson-Humphrey, hånas i ”Whatever Became of Hubert?”.

Vi kan slutligen inte neka oss nöjet att citera ett stycke ur ”Send the Marines”:

When someone makes a move,
Of which we don´t approve,
Who is it that always intervenes?
UN and OAS
They have their place I guess,
But first – send the Marines!

Nu ska Tom Lehrer besöka Danmark och Norge, läser vi i vårt kära SvD. Till Sverige kommer han inte. ”Ingen har bjudit mig”, säger han.

Går det inte att få hit Lehrer själv, bör svensk TV åtminstone köpa in de två program han gör för televisionen i Danmark.

Så långt min Lehrer-presentation i Innerspalten. Till den kan läggas att båda de nämnda LP-skivorna förstås numera finns tillgängliga som CD; ”That Was the Year That Was” från 1965 har CD-nummer 6179-2, Reprise.

På ”An Evening Wasted With Tom Lehrer” (LP Decca LK 4332, 1959, CD Reprise 6199-2, 1995) finns den här låten, vars brutala detaljrikedom gjorde den till alla tiders mest effektiva sång mot kärnvapen:

WE WILL ALL GO TOGETHER WHEN WE GO

Amerikansk text och musik: Tom Lehrer, 1950-talet

When you attend a funeral,
It is sad to think that sooner or
Later those you love will do the same for you.
And you may have thought it tragic,
Not to mention other adjec-
Tives, to think of all the weeping they will do.
But don´t you worry.
No more ashes, no more sackcloth.
And an armband made of black cloth
Will some day never more adorn a sleeve.
For if the bomb that drops on you
Gets your friends and neighbours too,
There´ll be nobody left behind to grieve.

And we will all go together when we go.
What a comforting fact that is to know.
Universal bereavement,
An inspiring achievement,
Yes, we all will go together when we go.

We will all go together when we go.
All suffuse with an incandescent glow.
No one will have the endurance
To collect on his insurance,
Lloyds of London will be loaded when they go.

We will all go together when we fry.
We´ll be French fried potatoes by and by.
There will be no more misery
When the world is our rotisserie,
Yes, we will all fry together when we fry.

Down by the old maelstrom,
There´ll be a storm before the calm.

And we will all bake together when we bake.
There´ll be nobody present at the wake.
With complete participation
In that grand incineration,
Nearly three billion hunks of well-done steak.

Oh we will all char together when we char.
And let there be no moaning of the bar.
Just sing out a Te Deum
When you see that I.C.B.M.,
And the party will be “come as you are.”

Oh we will all burn together when we burn.
There´ll be no need to stand and wait your turn.
When it´s time for the fallout,
And Saint Peter calls us all out,
We´ll just drop our agendas and adjourn.

You will all go directly to your respective Valhallas.
Go directly, do not pass Go, do not collect two hundred dolla´s.

And we will all go together when we go.
Ev´ry Hottentot and ev´ry Eskimo.
When the air becomes uranious,
And we will all go simultaneous.
Yes we all will go together
When we all go together,
Yes we all will go together when we go.

Text och noter hittar man i ”Tom Lehrer´s Second Song Book” (Elek Books, 1968). I den finns också ”National Brotherhood Week”, ”The Folk Song Army”, ”Whatever Became of Hubert?”, ”The Vatican Rag”, ”Send the Marines” och många andra, till exempel den suveräna ”Who´s Next?”

Många av Tom Lehrers sånger är översatta till svenska av skivbolaget Amigos skapare Per-Anders Boquist – skickligt, vilket verkligen inte är lätt med tanke på hur associationsrika originaltexterna är. De blev också mycket populära här, i Lars Ekborgs insjungning. Ett dussin Tom Lehrer-låtar gavs ut på LPn ”Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld” (Amigo AMLP 803, 1967), som numera också finns tillgänglig som CD med samma namn.

Jag har redan noterat, hur svåra att översätta Lehrers texter är. Lehrers humor är dock sjuk, och där har tidskrifter som Mad och Hjälp! språkligt banat väg.

Alltså kändes Boquists översättningar helt rätt i fall som ”Jag tar din hand i min” (bokstavligen!) och ”En irländsk ballad” med dess köttragu på styckad moster.

Oftast är Per-Anders Boquists översättningar kongeniala: ”När vi osar av uranium, sneglar kranium på kranium…” (”Vi går tillsammans den dagen det är slut”). Men ibland tar sig Boquist friheter, som man dock knappast kan ha några invändningar mot – som när han fogar in de rimmande raderna ”mandom mod och morske män / går i flock till himmelen”.

Lars Ekborg är absolut rätt man att sjunga Tom Lehrers texter på svenska. Leif Asps pianoackompanjemang framhäver ytterligare den lehrerska krogkabaréstämningen.

Der dialektische Materialismus-Rock

Min första Donau-rapport handlade om att Birgitta som reselektyr hade Jörn Donners ”Rapport från Donau” (Bonniers, 1962). Bokens trettonde kapitel innehåller ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

”Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I ”Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, ”det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; ”då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, ”Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, ”Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel ”Das becoverte Girl” och ”Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid ”Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

På vilken sida står du?

Jag har tidigare skrivit dels om Molly Åsbrinks ”Vi går också med!”, dels om dess amerikanska förlaga, gruvarbetarhustrun Florence Reeces sång från 1931, ”Which Side Are You On?”. Båda dessa texter plus noter finns i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Molly Åsbrinks svenska text är ingen översättning utan ett fristående verk, men det finns faktiskt en svensk version, som ligger originalet närmare; att jag själv har valt att inte använda den beror på att den textmässigt är vida underlägsen Åsbrinks sång. Jag har inte hittat texten i tryck utan har tvingats transkribera den från skivan, vilket alltid medför osäkerheter:

PÅ VILKEN SIDA STÅR DU?

Svensk text: Eskil Eckert-Lundin, 1973
Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

På vilken sida står du,
på vilken sida, säg?
På vilken sida står du,
på vilken sida säg?

Man säjer vi är svaga,
för alla är ej med.
Men du ska vara med oss,
så inget går på sned.

På vilken sida…

Min farsa är i verkstan,
och jag är också där,
och vi ska vara med er,
tills slaget vunnet är.

På vilken sida…

Hur kan vi klara av´et,
säg mig att du kan.
Ingen får va skubbare,
nej, visa du är man.

På vilkien sida…

Hör på ni alla jobbare,
ni vet att ni har rätt.
För facket det är enat,
och det är bästa sätt.

På vilken sida…

Jo, du står på fackets sida,
den sidan har du valt,
den sidan är den rätta,
den sidan är Metall.

Den ovan återgivna fackföreningsversionen, som är lite mer lik Florence Reeces original, användes på Metall-kongressen 1973. Texten till ”På vilken sida står du?” skrevs av Eskil Eckert-Lundin; Bertil Nordström sjöng till Eckert-Lundins orkester och fick ett visst stöd av kongressdeltagarna i refrängen. Kongressöppningen spelades in och finns på LPn ”…hör en susande vind” (Viking/Electra 4005).

”Det är något underbart med kampsånger, sånger som manar till sammanhållning, sånger som ger hopp när det ser som mörkast ut. Jag tänker då bland annat på de många sånger som vi associerar till den amerikanske protestsångaren Pete Seeger”, skriver textförfattaren och dirigenten Eskil Eckert-Lundin i den del av konvoluttexten, som handlar om ”På vilken sida står du?”. (I min presentation av originallåten, ”Which Side Are You On?”, kan du läsa mer om Seegers och The Almanac Singers insjungning av den här sången.)

Eskil Eckert-Lundin (1906-1974) var kapellmästare (bland annat på Chinavarietén i Stockholm) och impressario, också chef för Svensk Filmindustris konsertbyrå.

Samtidigt som han, inte minst genom radion, var ett mycket känt namn inom populärmusiken, var han fackligt verksam, 1941-1948 ordförande för Svenska musikerförbundet, samtidigt redaktör för dess tidskrift Musikern.

Sitt musikaliska rörelsegenombrott hade Eskil Eckert-Lundin fått långt tidigare, som medlem i SSUs legendariska sånggrupp De unga gesällerna. Gruppen bildades 1927 för att med turnéer över hela landet lansera den av Bror Ejve redigerade nya upplagan av ”Tidens sångbok”, som utkom samma år. De unga gesällerna deltog också flitigt i till exempel 1928 års valrörelse. I gruppens första uppsättning ingick, förutom Eckert-Lundin, Henrik Persson och Harry Rydberg.

Which Side Are You On?

Från amerikanskt tidigt 1930-tal finns många bra sånger men få bra samtida inspelningar bevarade. De nedan först nämnda två låtarna finns dock, inspelade med sina upphovskvinnor, på den första CDn, ”The Leftist Roots of the Folk Revival”, i 10-CD-samlingen (med bok) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″ (red Ronald D Cohen & Dave Samuelsson, Bear Family BCD 15 720, 1996).

Flera av 1930-talets amerikanska låtskrivare kommer från kolgruveområdet i sydöstra Kentucky; gruvarbetarna var ofta politiskt och fackligt militanta – till de områden, där till exempel IWW lyckades få starkt fäste, hör just gruvindustrin: Aunt Molly Jackson (med ”Ragged Hungry Blues”), hennes halvsyster Sarah Ogan Gunning (med ”I´m Going to Organize, Baby Mine” och ”I Hate the Capitalist System” och hennes halvbror Jim Garland (med ”All I Want”, mest bekant genom The Almanac Singers insjungning) samt Florence Reece (med ”Which Side Are You On”, som finns i många bra senare inspelningar med till exempel The Almanac Singers och Pete Seeger).

Jag upprepar den introduktion jag tidigare har gjort av The Almanac Singers: 1940 lärde den unge folksångaren Pete Seeger genom Peter ”Butch” Hawes känna en annan vänstersinnad folksångare, Lee Hays. Till den här gruppen sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sig The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad: Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och spelades också in på en mängd skivor.

The Almanac Singers tog, utöver att skriva helt nya låtar, ofta upp äldre kampsånger. Ett exempel är gruvarbetarhustrun Florence Reeces låt från 1931, ”Which Side Are You On?”.

Deras version finns på LPn ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways FP 85-1, 1955); skivan finns numera också tillgänglig som en CD med samma namn från Smithsonian Folkways.

WHICH SIDE ARE YOU ON?

Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

Come all of you good workers,
Good news to you I´ll tell
Of how the good old union
Has come in here to dwell.

Chorus:
Which side are you on?
Which side are you on?

My daddy was a miner
And I´m a miner´s son,
And I´ll stick with the union
´Til every battle´s won.

Chorus:
Which side are you on?…

They say in Harlan County
There are no neutrals there;
You´ll either be a union man
Or a thug for J. H. Blair.

Chorus:
Which side are you on?…

Oh workers can you stand it?
Oh tell me how you can.
Will you be a lousy scab
Or will you be a man?

Chorus:
Which side are you on?…

Don´t scab for the bosses,
Don´t listen to their lies.
Us poor folks haven´t got a chance
Unless we organize.

Chorus:
Which side are you on?…

En svensk version, av sångerskan Molly Åsbrink, ”Vi går också med”, finns från 1958, men den är ingen översättning utan en helt fristående svensk text – se särskild artikel. Åsbrinks sångtext plus originalet samt noter finns i Enn Kokks sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) från 1970.

Det finns också en svensk fackföreningsversion, använd på Metall-kongressen 1973, ”På vilken sida står du?”. Den svenska texten är gjord av Eskil Eckert-Lundin; Bertil Nordström sjunger till Eckert-Lundins orkester. Den finns på LPn ”…hör en susande vind” (Viking/Electra 4005). Om denna svenska version och om Eckert-Lundin skriver jag en separat text.

Molly Åsbrink

Sångerskan Molly Åsbrink (1916-2005) skrev jag senast om i min bloggrecension av dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. Om man går till Kulturspegeln, Prosa & poesi, finns hon också med i min text om Helga Henschen.

Om KSFs midsommarkonferens 1967, som jag skriver om där, och då specifikt om Molly Åsbrink, skrev jag en text, som onsdagen den 8 november 1967 publicerades i Aftonbladets Innerspalten, ett dagligt kultursidesinslag, där medarbetarna – även jag – alltid skrev anonymt:

Tant
MOLLY

I amerikanska folk song-volymer träffar man då och då på namnet Aunt Molly Jackson. Skam till sägandes vet vi ganska lite om henne, men själva namnet har alltid utövat en sällsam dragningskraft på oss.

Nu är det så att även svensk arbetarrörelse har sin tant Molly. Hon heter Åsbrink i efternamn, och henne känner vi desto bättre.

Veckan efter midsommar möttes ett par tiotal socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i Sörmland för samtal kring kultur och politik. Samtidigt fanns där en grupp så kallade utvecklingsstörda ”barn”, med föräldrar och vårdare, på ferier. ”Samvaron med dessa mestadels oartikulerade kamrater och upplevelsen av deras intensiva kontakt- och uttrycksbehov, deras musiklyssnande etc gav ett alldeles oskattbart tillskott till våra egna samtal och diskussioner om dagarna kring kulturarbetet som en väg till jämlikhet, en möjlighet till kommunikation”, står det i den lilla kurssammanfattning, som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i dagarna har gett ut, ”Vi behöver varann så in i vassen”.

Molly Åsbrink ledde en gemensam avslutning för KSFarna och de utvecklingsstörda barnen. I känsloläget påminner hon inte så lite om Pete Seeger; hon sjöng till exempel en gammal söndagsskolvisa om det förlorade Paradiset och om det paradis ”som fanns här, där, just då, nu” (Bernt Rosengren). Sentimentaliteten och känslan för sommaren utanför de öppna fönstren var nästan outhärdlig men därför inte löjlig; på samma sätt känns Pete Seegers patetik som ett äkta och levande engagemang.

Molly Åsbrink sjöng också en politisk sång, som Pete Seeger tillsammans med The Almanac Singers har sjungit in på Folkways-LPn ”Talking Union” (FH 5285), nämligen Florence Reeces text till en amerikansk traditional, ”Which Side Are You On?”. (Originaltext och noter finns i ”American Favorite Ballades: Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger”, Oak Publications, 1961.)

Mollys svenska version finns tryckt (med noter) i ”Sjung med Handels” (Handelsanställdas förbund, 1959). Den är tyvärr alltför lite känd bland de politiskt medvetna ungdomar, som nu försöker förnya även den politiska sången, och vi vill därför gärna förmedla texten:

På åttitalet hördes
en mäktig stämmas malm.
Den kom ifrån en märklig man,
hans namn var Mäster Palm.

Han gick i våra led.
Vi går också med!
Han gick i våra led.
Vi går också med!

Den röda fanan höjdes,
och trötta hjärtan brann.
I täten gick en ung student,
och Branting hette han.

Han gick…

För kvinnorna i hemmen
var rösträtt en chimär.
Men när man gick på mötena,
ja, då var Kata där.

Hon gick…

Fast utan stora pengar
och utan kassaskrin
tillsammans med Per Albin har
vi byggt demokratin.

Han gick…

För morgondagens Sverige
vi nu tar nya tag,
och alla veteranerna
de följer oss i dag.

De går i våra led.
Vi går också med!
De går i våra led.
Vi går också med!

Melodin är mycket rytmisk och sångbar, texten funktionell och brukspoesi i bästa mening.

Människor behöver visioner, som sätter deras fantasi i rörelse, säger en av personerna i Paul Lindbloms pjäs ”Var i helvete är Marx?”. Vi behöver färre socialingenjörer inom socialdemokratin, fler känslans socialister. Vem skriver fler sånger som kan brukas inom arbetarrörelsen, texter som knyter an till realiteter i vår egen verklighet?

Så långt min text i Innerspalten.

När jag 1970 publicerade min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det självklart att ta med Molly Åsbrinks svenska text till Florence Reeces ”Which Side Are You On?”, ”Vi går också med!”. Texten finns ju redan ovan, men jag återger här också min ingress i sångboken:

VI GÅR OCKSÅ MED!

Svensk text: Molly Åsbrink, 1958
Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931 (”Which Side Are You On?”)
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Jackaroo”, ”Jack Munro”, ”Jack Went-A-Sailing” med flera) i bearbetning

Liksom ”Och livet drar förbi” handlar den här sången om den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter. Den skrevs 1958 inför första maj och framfördes vid det första maj-möte som arbetarekommunen i Arvidsjaur anordnade och dit Molly Åsbrink hade inbjudits att komma och tala. Molly Åsbrink, född 1916, är vis- och romanssångerska med bland annat ett 30-tal grammofoninspelningar bakom sig. 1946-1954 reste hon regelbundet i folkparkerna med ett visprogram. Hon är politiskt aktiv och har under 1950-talet framträtt med politiska visor vid otaliga ABF- och arbetarekommunmöten. ”Vi går också med!” har ingen direkt anknytning till det amerikanska originalet, men detta, ”Which Side Are You On?”, är en kampsång. Sången skrevs av Florence Reece, hustru till en gruvarbetare, under en gruvarbetarstrejk i USA 1931. Melodin är en variant av en engelsk folksång och alltså mycket äldre. ”Which Side Are You On?” har blivit känd främst tack vare Pete Seeger. Sjung snabbt och taktfast!

Georg Riedel, det svenskaste som finns

I kväll har Birgitta och jag sett ett mycket sevärt TV-program, ”Georg Riedel och det svenskaste som finns”; filmen om Riedel har gjorts av Per Dahlberg och Bengt Löfgren. Hoppas den kommer i repris.

Självfallet var utgångspunkten Georg Riedel som musiker, främst hans samarbete med den svenska jazzeliten (Arne Domnerus, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Monica Zetterlund och många andra) och också med ledande amerikanska jazzmusiker.

Ett annat bärande inslag i filmen var Riedel som kompositör, då med ganska självklar tonvikt på alla hans tonsättningar av Astrid Lindgrens visor.

Många av den här mannens skapelser – jag nöjer mig med att nämna ”Idas sommarvisa”, som sjungs på snart sagt varje skolavslutning i Sverige – hör till det vi uppfattar som det svenskaste som finns. Och det bör vi göra!

Just därför bör man komma i håg, att Georg Riedel som barn kom till Sverige från Tjeckoslovakien; pappan var tysk och mamman judinna. I filmen berättade han, att han hade lärt sig svensk folkton av hälsingen Jan Johansson och gotlänningen Lars Gullin. Men – och nu kommer vi till något lika intressant – han var också övertygad om att han i sina barnvisor till Astrid Lindgrens texter hade hämtat klanger även från tjeckisk och annan slavisk folkmusik.

För några månader sedan hade jag anledning att kommentera ett inlägg från en sverigedemokrat, som hade skrivit ett inlägg på kulturkontorets i Uppsala blogg:

Postat av: Erik Hellsborn
Mångkultur i en stat är antikultur. Ursprungskulturen urvattnas genom massiva påtryckningar av främmande kultur. Sann mångkultur kan bara existera globalt, och då endast med ordentliga gränser mellan staterna.

2005-dec-01 @ 16:36:11

Postat av: Enn Kokk
Erik Hellsborn ogillar mångfald – och vill uppenbarligen ersätta den med enfald. Men den som vill värna den nationella kulturen bör inte vara så enögd, att han vägrar inse, att denna mår väl av och även utvecklas av impulsutbyte med andra kulturer.

I kulturavsnittet i ett av de socialdemokratiska partiprogram, för vilka jag har varit huvudsekreterare, står följande som jag gissar att Hellsborn kan tänkas gilla: ”Socialdemokratin vill ta ansvar för att vårt kulturarv förs vidare till nya generationer.” Vidare: ”I en allt mer internationaliserad och av massmedia dominerad värld är det en viktig uppgift för de små nationerna att värdera det egna språket och den egna kulturen.”

Men en lika viktig slutsats i det citerade partiprogrammet är följande: ”En kulturell och språklig mångfald är en rikedom i det mellanfolkliga samarbetet.” – – – ”Öppenhet mot omvärlden är en livsnödvändighet för svenska konstnärer och kulturinstitutioner liksom för svenska folket. Att främja utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna är ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål. Inom Sveriges gränser befrämjas denna mångfald och detta kulturutbyte av invandrarna; deras kulturer innebär en rikedom för det svenska samhället.”

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Uppsala stadsteaters chef Stefan Böhm uttryckte detta på ett fint sätt vid ett kulturfrukostsamtal om det kommande mångkulturåret: Jag är 100 procent svensk och 100 procent jude. Jag vill gärna travestera honom: Jag är 100 procent svensk och 100 procent estländare.

Går det inte? Jo, det går visst, och jag ska ge ett praktiskt exempel: Vi ser väl alla, och med rätta, Astrid Lindgren som något av det svenskaste som finns. Men de bilder vi har på näthinnan av Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Nils Karlsson Pyssling, Madicken, Tjorven och Bröderna Lejonhjärta är alla skapade av Ilon Wikland, liksom jag själv naturaliserad flykting från Estland. Nog kan hon tolka både Astrid Lindgren och den svenska folksjälen? Men samtidigt vet vi, bland annat genom Ilon Wiklands egna utsagor, att hon har hämtat åtskilliga exteriörer för sina Astrid Lindgren-illustrationer från barndomens Haapsalu i Estland.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-08 @ 21:21:32

Till exemplet Ilon Wikland vill jag härmed foga exemplet Georg Riedel, helsvensk och samtidigt halvjude från Tjeckoslovakien. Georg Riedel berättade för övrigt i TV-programmet, att hans mormor (vilken vacker kvinna! – hon visades på foto) hörde till dem som sändes till Auschwitz.

Georg Riedel berättade vidare, med stolthet, att hans far var socialist.

Det för mig över till att påminna om att stora delar av 1970-talets svenska jazzelit, bland dem Georg Riedel, spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnerus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken ”Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Dompans avslutningsord i intervjun passar märkvärdigt bra också inför årets val:

– Ett tag var jag övertygad om att borgarna skulle vinna. De hade vind i seglen. Nu tror jag man alldeles har glömt bort de olyckliga händelserna i våras. Det är de politiska frågorna som gäller. Folk har börjat fundera över vad de nuvarande oppositionspolitikerna tänker göra om de får regeringsmakten. Därför tror jag att det kommer att gå bra.

Pete Seeger & amerikanska arbetarsånger

Jag följer regelbundet Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu. I dag hittade jag två nya CD, som jag absolut måste skaffa.

I sin serie återutgivningar av Pete Seegers ”American Favorite Ballads” – som jag nämnde i anslutning till Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” – har bolaget nu hunnit till Vol 4 (Smithsonian Folkways SFW 40153, 2006). Jag har naturligtvis alltihop förut, men jag köper det gärna, nu när jag kan få materialet med ännu bättre ljudkvalitet: ”Banks of the Ohio”, ”Hallelujah, I´m a Bum”, ”Johnny Has Gone for a Soldier”, ”No More Auction Block”, ”Hole In the Bucket” och 21 låtar till.

Minst lika spännande, eftersom där finns en del material som jag inte redan har och eftersom det handlar om amerikanska arbetarsånger, är various artists-CDn ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40166, 2006). Den ser ut att vara en veritabel guldgruva för oss på vänsterkanten: ”Joe Hill” med Paul Robeson, ”Bread and Roses” med Bobby McGee, ”Casey Jones” med Pete Seeger & The Almanac Singers, ”Cotton Mill Colic” med Mike Seeger, ”The Aragon Mill” med Peggy Seeger, ”The Mill Was Made of Marble”, ”Too Old to Work”, ”Roll the Union On” och ”Automation” med Joe Glazer, ”1913 Massacre” med Woody Guthrie, ”Talking Union” med The Almanac Singers, ”Which Side Are You On?” med Florence Reece, ”Been Rolling So Long” med Hazel Dickens, ”VDT” med Tom Juravich, ”We Just Come to Work Here, We Don´t Come to Die” med Anne Feeney och så ytterligare ett antal artister och låtar.

Således tre av syskonen Seeger på samma CD.

Flera låtar med Joe Glazer, vilket säkert har att göra med att Smithsonian Folkways har inkorporerat hans gamla fackföreningsinriktade bolag i sina samlingar.

Och Anne Feeney, som jag har hört live i ABF-huset i samband med att jag tillsammans med Jan Hammarlund gjorde skivprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”. Jag har pratat med henne, jag står på hennes mailing list och, framför allt, hon är vass och bra!

Eurovision Song Contest

Det har varit en lång dag. Jag steg upp fem för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och läsa morgontidningarna, innan jag måste ta en tidig buss in till Uppsala: vi hade sammanträde i kulturnämnden.

Därefter var jag hos tandläkare Åsa på Folktandvården för att få stygnen efter tandborttagningen för en vecka sen avlägsnade.

Sen var jag hemma på Idrottsgatan ett tag för att lämna och hämta papper och böcker – det är inte alldeles enkelt att, om man som jag har många järn i elden, bo på två håll.

Efter återkomsten till Öregrund skrev jag färdigt ett protokoll och en ny dagordning för Helga Henschens Vänner.

Sen slog jag på TVn och befann mig plötsligt mitt i kampen om finalplats i Eurovision Song Contest.

Den här tävlingen intresserar mig inte särskilt mycket; låt oss säga att det kan bero på att jag är intresserad av musik. Men ska man, som jag oftast gör, lösa Melodikrysset, har man ju viss hjälp av att ha lyssnat. Problemet är bara att jag, trots att jag har gott musikminne, sällan kommer i håg de här låtarna minuten efter det att jag har hört dem.

Men till just det här delavsnittet:

När jag hör vilka tio låtar som har gått vidare till finalen, blir jag helt ställd: Inte för att jag föredrar några andra, men varför röstades just de här fram? Inte heller känner jag någon glädje över att den skenheliga Carola gick vidare med den pretentiösa skit hon framförde.

När jag tänker tillbaka på låtarna jag hörde (det lilla jag minns av dem), kommer jag på att jag mest entusiasmerades av låtar med hög töntfaktor – ukrainskan Tina Karols klädsel är ett exempel. Och när jag hörde Litauens bidrag, ”We Are the Winners”, skrattade jag högt framför TVn. Båda dom här låtarna gick vidare till finalen. Men kan det verkligen ha varit på grund av deras musikaliska kvaliteter?

Mitt gamla hemland Estlands favorittippade bidrag gick inte vidare till finalen, och jag nämner det inte för att jag sörjer det. Det jag grunnar över är något annat: Estlands? Med en svensk sångerska, som sjunger på engelska?

Det är så förbannat utslätat alltihop! Jag känner en viss sympati, när något lands artist, som Bosnien-Hercegovinas, sjunger på något avvikande språk. Kunde man inte ha regeln att alla artisterna ska komma från det land de representerar och sjunga på detta lands språk (något av språken i förekommande fall)?

Jag lyssnar mycket på folkmusik och visor på olika tungomål, men jag är på intet sätt någon fanatiker: bland det jag gärna lyssnar till finns allt från amerikansk rockmusik till italiensk opera och till world music.

World music för mig vidare till ytterligare en slutsats: den är musik från en viss nationell musikkultur, ofta blandad med instrument och influenser från andra håll; Ale Möllers användande av bouzouki i ursvenska musiksammanhang kan tjäna som exempel. Det är musikaliskt spännande, inte den utslätade smet vi hör i Eurovision Song Contest.

Naturligtvis påverkas populärmusiken av internet, av TV, av CD-utbudet och av musik-DVD till att bli mer likartad var man än befinner sig. Men jag blir glad i de fall då även populärmusiken har kvar åtminstone ett stråk av nationell eller regional egenart; det k a n i varje fall göra musiken intressantare. (Tänk på brittisk folkrock av typen Steeleye Span, så förstår ni, vad jag menar.)

Till slut: lite mer kvalitet vore inte helt fel. Men hur ska man åstadkomma det, när både låtarna och de som röstar är som de är? Man kan bli misantrop för mindre.

Young vs Bush

Neil Young (född 1941, för övrigt i Canada) har aldrig hört till mina personliga husgudar. Men naturligtvis kan ingen, som är intresserad av 1960-talets amerikanska rockmusik, ha undgått honom, som medlem i först Buffalo Springfield, sen Crosby, Stills, Nash & Young. Han har genom åren gett ut mer än 40 album.

I likhet med många av sina generationskamrater har han ett levande intresse för politik, och när han nu gav ut en antikrigs- och anti-Bush-CD, var det självklart för mig att köpa den: Neil Young: ”Living With War” (Reprise 9362-44335-2, 2006).

Låt mig genast säga, att den, rent musikaliskt, inte tilltalar mig särskilt mycket. Det finns enstaka hyggliga låtar (som ”Flags of Freedom” och ”Shock and Awe”, en effektiv rocklåt), men oftast beledsagas sången av ett murrigt, malande ljud (”The Restless Consumer” är ett exempel); när jag hör titellåten ”Living With War” tänker jag till och med elakt, att det låter som ett jävla dansband. Greppet med en hundrahövdad kör är kanske inte så tokigt tänkt, men det hade varit ännu roligare, om det hade varit så pass mycket variation mellan de enskilda låtarna, att man kom ihåg dem.

Däremot är ”Living With War” textmässigt ett bra tillskott till min jättelika samling av politisk musik. Neil Young bärs fram av inget mindre än ursinne, och skottavlorna är USAs krig i Irak och den ansvarige, president George W Bush. Jag ska ge en rad exempel.

De allra första raderna på CDn, de tre första raderna i ”After the Garden”, anger tonen:

Won´t need no shadow man
Runnin´ the government
Won´t need no stinkin´ war.

Titellåten ”Living With War” fullkomligt mal sitt budskap:

I´m linving with war everyday
I´m living with war in my heart everyday
I´m living with war right now.

I ”The Restless Consumer” lyder omkvädet ”Don´t need no more lies”. Och en bit ner i texten heter det:

People from around the world
Need someone to listen
We are starving and dying from our disease
We need your medicine

How do you pay for war
And leave us dyin´?
When you could do so much more
You are not even tryin´.

I ”Shock and Awe” beskrivs den misslyckade krigsinsatsen i Irak – och vad den leder till för allt för många unga amerikanska grabbar:

Thousands of bodies in the ground
Brought home in boxes to a trumpet´s sound.

”Families” handlar förstås om hur familjerna där hemma upplever allt det här.

Ännu mer effektiv i det stycket är ”Flags of Freedom”:

Today´s the day our younger son
is going off to war…

Vad ska man göra då? ”Let´s Impeach the President”:

Let´s impeach the President for lyin´
And misleading our country into war
Abusing all the power that we gave him
And shipping all our money out of door.

—

Let´s impeach the President for spyin´
On citizens inside their own homes
Breaking every law in the country
Tapping our computers and telephones.

Och alternativet? Om det spekulerar Young i ”Lookin´ For a Leader”:

Someone walks among us
And I hope he hears this call
And maybe it´s a woman
Or a black man after all.

CDn slutar med att kören genom att sjunga ”America the Beautiful” i arrangemang av Neil Young hyllar ett annat USA:

O beautiful for spacious skies,
For amber waves of grain,
For purple mountain majesties
Above the fruited plain.
America, America,
God shed his grace on thee
And crown thy good with brotherhood
From sea to shining sea.

Och då är vi tillbaka hos den just nu ständigt aktuelle Pete Seeger igen. Han har gjort den här låten ännu vackrare – lyssna till exempel på CDn ”American Favorite Ballads Vol 1″ (Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002); låten är ursprungligen inspelad på LPn ”American Favorite Ballads Vol 4″ (Folkways FW 02323, 1961). Den finns med Seeger också på various artists-LPn ”Hootennanny Tonight” (Folkways FW 02511, 1959) – de här inspelningarna går att lyssna på på Smithsonian Folkways hemsida.

Hos Neil Young finns ingen direkt hänvisning till Seeger, däremot till två generationskamrater från 1960-talet. I mapptexten finns på slutet tack till medverkan, riktad till olika personer. Där finns, föga förvånande, följande: Inspiration Phil Ochs. Men också: Inspiration Bob Dylan.

Det senare är säkert i viss mening uppriktigt menat: den unge Dylan var en inspirerande politisk förebild för sina generationskamrater. Men kanske jävlas Young också med den Dylan av i dag, som i memoarerna försöker hävda, att han aldrig tog politisk ställning.

I ”Flags of Freedom”, låten om lillebror i familjen som ska i väg till irakkriget, finns en ännu tydligare adress till Bob Dylan:

Sister has her headphones on
She hears the music blastin´
She sees her brother marchin´ by
Their bond is everlasting
Listenin´ to Bob Dylan singin´ in 1963
Watching the flags of freedom flyin´.

Och som inte det vore nog: Young har också lagt in en munspelsslinga à la Bob Dylan i den här låten.