Sommar i P1 med Lisa Langseth

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

Sommar i P1 med Gullan Bornemark

Vi som har barn, födda under 1960- och 1970-talen, kom ganska givet i kontakt med Gullan Boremarks visor för barn. Hon slog igenom stort, och också i vårt hem fanns EP-skivor med de där sångerna som ungarna sjöng på dagis men också hemma, lyssnade på i etermedia eller spelade på skiva. Hennes egna barn förekom ofta som medverkande, och även om inte allt hon hade skrivit hörde till det allra bästa, var det tillräckligt mycket som var bra, för att hon skulle räknas som en klart lysande stjärna på den svenska barnskivehimlen. Också jag kommer vid 80 års ålder i håg barnvisor av och med henne som jag har lärt mig sjunga och fortfarande kan åtminstone delar av texterna till.

Hon fyller 90 i höst, och det är faktiskt lite av en gåta, att hon först nu debuterar som sommarpratare. Men bättre sent än aldrig.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin egen uppväxtmiljö i Härnösand, framför allt om sin älskade pappa och att hon tidigt uppmuntrades att lära sig spela piano och även kunna tolka noter. Som tidens unga gillade hon att lyssna på swing och att dansa till storbandsmusik, men efter studenten vid 17 år gick hon först på Ingesund i Värmland och fullföljde sen med musikstudier på Ackis. Men hon berättar också om andra impulser: Under skoltiden i Härnösand, när hon var 15, kom en dag Alice Tegnér, då 78 år, till hennes skola, och eleverna fick – för övrigt ganska nära Tegnérs död – höra henne göra ett fantastiskt program i aulan med sina sånger. Som 17-årig hade hon också fått spela duett med en kille i Sundsvall, vilket sändes i radio – själv satt hon alltså och spelade i Härnösand.

Under ingesundstiden träffade hon en annan elev, Valter, 18, och de blev snart ett par. De har sen levt tillsammans i vad som för många andra är ett helt liv. Tillsammans har de fått barn, bland annat de som med sång medverkar på många av hennes barnskivor.

Den utbildning hon hade skaffat sig hade som mål att hon skulle bli musiklärare, men ganska snart ändrade hon sig: sa upp sig från den tjänst hon hade fått och annonserade, nu i Malmö, om att hon skulle starta en musikverksamhet för barn, ”Blåklockan” kallad. Redan nästa morgon började det komma anmälningar per telefon, och hon fick snart ihop en grupp.

Det här ledde i sin tur till att hon också började skriva egna barvisor. Så småningom blev det här till skivor, sångböcker och grammofoninspelningar.

Men också därefter har hon strävat även efter annat, till exempel relativt sent i livet på Musikhögskolan i Malmö lärt sig spela orgel och utbildat sig till kyrkomusiker.

Mot slutet av sitt sommarprogram tappar Gullan Bornemark en smula den stringens hennes program tidigare har haft – hon vill allt för pliktskyldigt få med ett antal familjemedlemmar och händelser i sitt program – men jag vill varken kritisera henne för det eller polemisera mot den kristna tro jag inte delar med henne. Vida viktigare är det att vi har fått lära känna en person som man inte kan tänka bort ur svensk barnkultur.

Gullan Bornemark spelar mycket ur sin egen barviserepertoar, sådant som ”Var är Oskar” och ”Gå i solen”, men själv skulle jag hellre ha velat höra fler av hennes barnhits i stället för det hon nu valde att spela som illustrationer till olika trådar i hennes berättelse. Fast det var ju kul att få höra henne själv spela Jerome Kerns ”All the Things You Are” och den från den religiösa sfären hämtade ”Sorgen och glädjen”.

Men vi fick också höra sådant som ”In the Mood” med Glenn Miller, ”När min tid är förbi” med SweDanes och ”Dry Bones” med Delta Rhythm Boys och även klassiska stycken som Wolfgang Amadeus Mozarts ”Klarinettkvintett” med Martin Fröst.

Fast den avslutande ”Rosenkavaljeren” (Richard Strauss) med adress till maken kunde gärna ha fått bli ospelad för min del.

Melodikrysset nummer 32 2017

I dag fanns det väl egentligen inga våldsamt svåra frågor i Melodikysset, men en dubbelfråga vållade mig lite besvär. Dels förstår jag inte vitsen med att koppla ihop två olika frågor som inte har ett dugg med varann att göra, och den ena delfrågan var lite knepig. Jag har till och med skivor med Dolly Parton, dock inte någon inspelning av ”I Will Always Love You”, som jag följaktligen inte kände igen. Däremot minns jag väl ”Sunny Girl” med Hep Stars från 1966.

Också frågan som kom därefter var lite krånglig.

Den utgick från Beppe Wolgers’ ”Sången vi spelade” med Gunilla Backman. Men vad hette Jerome Kerns och Dorothy Fields låt i original? Jo, ”The Way You Look Tonight”.

Att vi hörde Jerry Lee Lewis i ”Poison Love” var en desto lättare fråga.

Och eftersom jag har allt med The Beatles på skiva, hade jag förstås inte heller några problem med att känna igen Paul McCartneys ”Let It Be”.

Gamla svenska schlager kan jag ganska bra, så jag mindes genast låttiteln, när vi fick höra Ebbe Jularbo göra en instrumentalversion av Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”.

Förr skrevs det schlager som genast fastnade i melodiminnet. Det gällde också fortfarande i Melodifestivalen 1986, då Style tävlade med ”Dover Calais”.

Och det har ju inte heller senare blivit ute att göra populärmusik med sådana egenskaper. BAO, Benny Anderssons orkester, finns ju till exempel fortfarande. I dag hörde vi dem i ”Födelsedagsvals till Mona”.

Eller ta en fortfarande högst aktiv artist, Miss Li (Linda Carlsson). Många av hennes låtar, till exempel ”My Heart Goes Boom” som spelades i dag, fastnar hur lätt som helst i musikminnet. Henne har jag förresten också hört live, på en socialdemokratisk partikongress.

Jag har också träffat Lennart Hellsing personligen, vid en vårmiddag med barnkultur som tema Riksdagens dåtida talman Birgitta Dahl anordnade. Hans klassiker ”Det var så roligt, jag måste skratta” om den trekantige gubben lärde jag mig redan under min egen skoltid. I dag sjöngs den här sången av Rolf Lassgård, välkänd från filmens värld.

När jag höll på att sammanställa min bok ”Joe Hills sånger” (1969) hade jag kontakt bland annat med Mats Paulson, som på den tiden hade bildat ett Joe Hill-sällskap och också spelat in Hills sånger på skiva. Men Mats har också gjort en del egna, mycket minnesvärda visor, till exempel ”Visa vid vindens ängar”, den som börjar ”Det går en vind över vindens ängar”. Eldeman spelade den med Dana Dragomir.

Lars Forssell, numera död, har jag också träffat i olika sammanhang: anordnat möte med honom, publicerat texter av honom i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!” och vid framförandet av ett verk han på min hustrus initiativ skrev åt Riksdagen. Fast i dag fick vi höra hans version av Charles Aznavours ”Je me voyais deja”, ”Anna Stark”, en av de enligt min mening få bra låtarna på Lill-Babs’ Forssell-skiva.

Då får vi i dag avsluta med något riktigt pampigt, ”Nessum dormat” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Och nu ska jag börja lyssna på ”Sommar”.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin (repris)

Det ”Sommar” vi i dag hörde med Henrik Dorsin var en repris av det sommarprogram han gjorde redan 2012 – skälet till att det sändes en gång till var att den tilltänkte sommarprataren måste hoppa av. Jag har både hört och skrivit om Dorsins program tidigare, och eftersom jag inte har ändrat uppfattning, repriserar jag också min text från då:

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst?”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

* * *

Jag står för mina omdömen från då, men självfallet innebär en repris också en möjlighet att upptäcka ännu mer hörvärt: detaljer i berättelsen om farfar, berättelsen om hur han själv redan på mellanstadiet inte ville ha eller gå på party utan ville vara en gammal gubbe, den svåra balansgången mellan att vara rak och ärlig och att såra människor, historien om hur en tjej när han gick i sjuan via ombud frågade chans på honom och om hur han då bokstavligen flydde fältet och ytterligare några saker.

Fast det här bara understryker mitt positiva omdöme från originalsändningen.

Sommar i P1 med Magda Gad

Eftersom jag bara sporadiskt läser Expressen, hade jag inte någon sammanhängande bild av Magda Gad, innan jag i dag hörde henne i ”Sommar”.

Men helt uppenbart är hon värd att läsa – hennes sommarprogram i dag rymmer så många självupplevda krigs- och krisupplevelser, att det sannolikt i det avseendet är svårt att överträffa. Ibland undrar man faktiskt över varför hon dras till just de farligaste områdena och skeendena – även om naturligvis hennes tidning har en dragning till dramatiska artiklar om sådant.

Redan i det här sommarprogrammets inledning berättar hon att militären och dess sjukvård, också när det gäller drabbade barn, väljer att rädda de minst skadade, de som har störst chanser att överleva, också om sin egen oförmåga i en sådan situation. Ibland hänger ett liv på att de som ska göra den avgörande insatsen till exempel har en sax.

När det gäller den journalistiska aspekten på krig, säger hon, att alla ju redan vet att människor dör i krig, och då är det journalistens uppgift att förklara varför. Om jag på någon punkt ska vara kritisk mot hennes program är det just på den senare punkten. Programmet rymmer dock ansatser åt det hållet, som när hon konstaterar att krig ofta utlöses av att några få vill ha ännu mer av sådant som diamanter eller olja. Och att kriserna blir ännu värre av att situationen blir så farlig även för hjälporganisationerna att de inte vågar göra insatser.

Trots mina egna paripolitiska sympatier har jag inga problem med att hon läser lusen av Stefan Löfven för hans utsagor om regeringen i Irak, som hon med all säkerhet vet mer om än han, inte heller med det hon säger om Sveriges dubbelmoral i handelsförbindelserna med länder som Saudiarabien och Iran. Men här har även hon problem med analysen: Till slut blir alla katter i Irak lika grå och hjälpinsatser i form av individuella insamlingar de enda hon verkar tro på.

Så det som gör det här sommarprogrammet så bra är dess många personliga iakttagelser från många platser och krig, som alla även var för sig skulle kunna benämnas som helvetet på jorden: det redan nämnda Irak, ebolaepidemins Liberia, Kongo, Honduras, Rumänien, Ukraina.

De starka, mycket starka, inslagen i dagens ”Sommar” är alla självupplevda, konkreta i sin ofta hjärtskärande detaljrikedom.

En liten ensam irakisk pojke som letar efter sin bror och syster men sen konstaterar: ”Dom tog allihop” – de sköt också hans pappa.

Den beväpnade livvakten hon tvingas ha med sig överallt, också när hon måste göra paus för att kissa.

Kvinnan som klarade sig med livet i behåll och sen firade det med en cigarrett. När hon skrev om det här fick hon förmaningsmejl från svenska läsare för att hon ansågs glorifiera rökning.

Mannen i Irak som personligen har halshuggit 50 andra och på annat sätt dödat ännu fler. ”Det känns bra att hugga huvet av folk”, säger han, i alla fall när det handlar om folk från IS.

Kvinnan i Kongo i vars hus det trängde in beväpnade män, som startade med att döda hennes man, skära henne i ansiktet och sen i tur och ordning våldtog henne. Från rummet bredvid hörde hon sina små döttrars hjärtskärande skrik, när de utsattes för samma sak.

I Honduras såg hon unga som torterade och dödade andra unga.

Från ebolaepidemins Liberia berättar hon om alla dem som isolerades utan möjlighet att ens träffa anhöriga eller andra de kände – det gällde ju att begränsa den här sjukdomens fortsatta spridning. Sen fraktades de av män i skyddsutrustning för begravning. Vid ett sådant tillfälle lyckades hon, medan likbilen hämtades, närma sig en flicka, som i själva verket inte var död och inte heller hade Ebola. Hon hade våldtagits och misshandlats – men utstött, som en pestsmittad, blev hon i alla fall.

Hon skrev om flickan på Face Book, och det kom in pengar från läsarna. För dem byggde hon ett hus åt den här flickan och andra.

I Liberia träffade hon, vid nästan 40 års ålder, också den man, Bunny, hon ser som sitt livs kärlek – hon berättar med värme om kvällarna när de la sig tillsammans och morgnarna då de vaknade tillsammans. Men han blev kvar när hon sen åkte hem, och vad jag förstår har de inte setts sen.

Undra på att hon en natt, då hon funderar över sitt liv, ser stjärnorna som hål i himlen genom vilka alla de döda blickar ner på oss som fortfarande lever.

Döden kommer man inte undan, ens om man arbetar för aldrig så vällovliga saker. Hennes mamma träffade hennes pappa, som var egyptier, när de en gång i världen båda befann sig i London, och tog honom sen med sig hem till Dalarna. Pappan ägnade sig åt cancerforskning, men det hjälpte inte: Han dog själv i cancer.

Och har jag i min källforskning om dagens sommarpratare hamnat rätt, har även hon haft cancer. Fast den har – peppar, peppar – besegrats.

Jag ska villigt erkänna att den musik hon spelar i programmet oftast inte är bekant för mig. Men albumtitlar som ”Mad World”, ”Blood Diamond” och ”Delirium” säger kanske något om delar av musiken.

Och sen avslutar hon sitt program med att spela ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong.

Sommar i P1 med Roy Hodgson

När jag hör dagens ”Sommar” med Roy Hodgson, tänker jag till slut att de fotbollsintresserade ju också måste få något de är intresserade av. Själv är jag nämligen av den sort som aldrig läser sportsidor och aldrig frivilligt ser fotboll i TV. Jag kan ganska mycket om en massa olika saker, men dit hör inte idrott, alltså heller inte fotboll.

Ändå gör jag verkligen mitt bästa och lyssnar på och gör anteckningar om fotbollstränaren Hodgsons ”Sommar”, noterar till exempel hans framgångar med Halmstads BK och Malmö FF, men sorry – inget av det han där har åstadkommit eller i övrigt har gjort väcker över huvud taget något intresse hos mig. Han nämner också en hel radda spelare i malmölaget, men inte heller dem har jag hört talas om. (Zlatan Ibrahimovic kan man, om vi håller oss till nutid, inte ens med min inställning ha undgått att höra talas om.)

Hela tiden försöker jag och försöker igen hitta sådant som skulle kunna intressera en Sommar-lyssnare av min typ.

Och ett och annat finns det av det slaget, till exempel rosen till Olof Palme och den gillande attityd han fick till den svenska modellen. Men det här säger han lite i förbigående.

Jag försöker notera mer principiella utsagor om det liv i sportens värld som har varit hans. En del av dem, som att fotboll förr sågs som hobby men i dag har blivit en del av underhållningskulturen, ligger det säkert något i. Jag hittar också iakttagelser som de här: Få människor är så egoisiska eller hårdhudade att de inte bryr sig om hur det går för andra. Även om man utvecklar sig och tar till sig förändringar, ställs man hela tiden inför nya utmaningar och problem. Nu är jag ändå snäll – han gjorde betydligt mer klyschiga och platta utsagor.

Fast det kan kanske göra detsamma eftersom jag misstänker att många andra lyssnare hade svårt att följa honom i hans berättelse på i och för sig korrekt men svårt engelskklingande svenska. (Märk att jag själv är invandrare och inte drivs av lust att håna sådana.)

Musikvalet i det här sommarprogrammet led i och för sig av att inte ha någon tydlig koppling till det han berättade, men musiken var ändå mer hörvärd än det sommarprataren presterade.

Det svenska fick sitt genom Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Fotbollstränare Bob Lindeman”, ABBAs ”The Winner Takes It All” och Jussi Björlings sång i Georges Bizets ”Pärlfiskarna”.

På engelska spelade han Amy Winehouse, Otis Redding, Marvin Gaye, The Staple Singers, Jackson Browne, Eurythmics, Etta James och Joan Baez, den senare i Bob Dylans ”Don’t Think Twice, It’s All Right”.

Och eftersom Roy Hodgson fyller 70 i dag, avslutar jag ändå med ”Grattis!”.

Sommar i P1 med Anders Göranzon

Ett par personliga positionsbestämningar med anledning av polisen Anders Göranzons ”Sommar” i dag:

Vid mina 80 år orkar man inte så mycket som i sin krafts dagar, men även om jag är en fridens man, har det också alltid bott en aktivist i mig. Redan under folkskoletiden organiserade jag en tillrättavisning i form av kollektivt skolstryk mot skolans översittare, alltför stark för var och en av oss som deltog. Under min studenttid i Uppsala har jag en gång handfast (till författaren Lars Gustafssons förfäran; han var vittne till det här) lyckats stoppa ett våldsamt slagsmål utanför Fyris-biografen. I en jättelång taxikö, där jag stod och väntade med två småbarn, har jag personligen – till övriga väntandes stora jubel – tvingat ut en person som försökte smita före alla andra i kön. Här i Öregrund har jag bland annat slängt ut (bokstavligen) en inträngling över den låsta grinden.

Men jag kan också förstå dem som gör dumheter och rent av bryter mot lagen. På småskole- och folkskoletiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks med, också gav bort böcker åt, men honom gick det snett för i livet, och jag förstår varför. Han bodde hos sin mormor, eftersom hans mamma fanns i Stockholm (och enligt vad det sades inte levde ett helt sedesamt liv), och de hade det mycket knapert, så att läsa vidare – som jag gjorde – var inte att tänka på, detta trots att han avgjort var tillräckligt begåvad. Och det här ledde i sin tur till att han tog sig friheter som han borde ha hållit sig ifrån, stoppade bland annat pengar i egen ficka när han efter att ha slutat folkskolan fick jobb på en bilfirma i Sundsvall. Vilket när det upptäcktes ledde till att han fick sparken. Så han började med inbrott, ofta i berusat tillstånd, vilket senare bidrog till att han åkte dit. Och för att göra en lång eländeshistoria kort: han hamnade gång på gång på vårdanstalt och i fängelse. När han sen hade blivit fri, kom han till mig i Uppsala, och jag hjälpte förstås min barndomskamrat bland annat med att få hyra ett rum hos några jag kände. Då tackade han mig, hans gamla kompis, genom att ge mig en av de få ägodelar han ägde, en gul frottéhandduk. Att jag kan berätta det här beror på att han sedan länge är död. Frid över hans minne!

Min poäng med det här är att jag, efter att jag i dag har hört Anders Göranzons sommarprat, tror att han och jag har ganska lika värderingar och reagerar ganska lika – märk att jag aldrig har träffat honom eller i övrigt har några kunskaper om honom.

Göranzon och en poliskollega blev kända, också i USA, genom en försåtligt redigerad intervju, sänd i Fox News, ännu mer när sedan Donald Trump på sitt vanliga sätt ytterligare hade förvanskat vad de båda poliserna hade sagt. Anders Göranzon, för att återvända till honom, har förvisso synpunkter på de resurser polisen har till sitt förfogande och dessas varaktighet, men någon fiende till flyktinginvandring, det som Trump ville tolka det till, har han aldrig varit.

Ändå är han uppvuxen i Rinkeby och har senare tjänstgjort i de här delarna av Stockholm, likaledes i det invandrartäta Södertälje. Hans tidiga egna minnen från Rinkeby är av en stadsdel där ungar med olika kulturell och religiös bakgrund kunde leka ihop, vilket inte betyder att han inte ser alla de problem som anhopningen av nya anlända för med sig, till exempel svårigheten att ge jobb åt alla. Och bland annat i Södertälje, där han har tjänstgjort under lång tid, har det här utanförskapet bidragit till att skapa ligor av kriminella.

I Södertälje kom ändå han och hans kollegor långt med att lösa de här problemen, bland annat genom att insatsen var så massiv och pågick under så lång tid. Man lyckades både stävja den grova brottsligheten och minska vardagsbrotten. När han senare tillsammans med andra som hade tjänstgjort i Södertälje fick i princip samma uppgift i Järvaområdet, bland annat i Rinkeby och Tensta, var det enligt hans mening nödvändigt att få resurser att arbeta under fem år, men med de anslag som ställdes till förfogande räckte pengarna bara i tre år, till slut två. Också enligt min mening måste man satsa större resurser som räcker till en längre insats än det nu blev.

För det går att nå önskade resultat om viljan och pengarna finns, och Anders Göranzon har också exempel på att människor som har hamnat utanför samhällsgemenskapen kan återföras dit. Han berättar en egenupplevd historia, som börjar med en kakelsättare han lejer från en firma och med att denne inte gör ett jobb som är gott nog. Så han ringer firman den här hantverkaren kom ifrån och klagar, och den som svarar lovar att komma dit och kolla. När den sistnämnde sen anländer för att inspektera, känner han plötsligt igen vederbörande och vice versa. Killen är en av dem han en gång har satt dit. Men nu har han alltså jobb och är en del av vårt samhälle. Tillsammans faller de i varandras armar.

Sen slutar Anders Göranzon sitt ”Sommar” med en rad kloka reflektioner och paroller: Man måste visa respekt och artighet, inte bara när man entydigt gillar varandra. Alla kan bidra med något. Ansvaret är allas, vårt. Den vite riddaren vi ständigt väntar på är du själv.

Alldeles i slutet av sitt program använder han två klassiska socialdemokratiska paroller.

Dels affischparollen ”Alla ska med”, introducerad 2004 och sen använd fram till 2008.

Dels SSU-parollen ”Tillsammans är vi starka”, lanserad i en SSU-film från 1974.

Skulle det här kunna vara bara en ren slump?

Av den musik han spelar är bara en mindre del, till exempel Bob Marley & The Wailers och Bo Kaspers orkester, bekant för den äldre publiken.

Men väldigt mycket handlar om de utsatta områden och människor han berättar om i sitt program: Inner Circle och Tek med ”Bad Boys”, Kartellen, Sebbe Stax och Dani M med ”Mina områden”, Hugo Chakrabongse med ”99 Problems”, Infinite Mass med ”No. 1 Swartskalle”, Gangstagrass med ”I Go Hard”, Everlast med ”White Trash Beautiful”.

Någon som tolkar det här som reaktionärt och invandrarfientligt?

Sommar i P1 med Barbro Ehnbom

Barbro Ehnbom berättade i dagens ”Sommar” om hur hon vid ett tillfälle, när hon kom till Handelshögskolan, av en manlig student avfärdades med ”Sekreterarkursen är på kvällen”. Hon verkar inte ha blivit särskilt upprörd över att bli behandlad så. I stället berättade hon i dagens program att hon ett år senare blev anställd på Handelshögskolan.

Hon tycks ha levt efter sin mammas devis ”Man ger aldrig upp”. Och trots egna tidiga drömmar om att bli veterinär eller poet hade hon lyssnat på sin pappa, som tyckte att hon kunde bli till exempel jurist (och på Handelshögskolan kom hon mycket riktigt att undervisa i juridik).

För att klara det här måste hon rimligen ha haft lätt för sig och klarat skolan bra, fast sånt kombineras inte alltid med mänskligt vett och att bry sig även om de mindre framgångsrika i kampen om jordens inte oändlig resurser. Den här tjejen ägnade sig alltså också åt ett så utlevande kårliv, att hon hamnade i Se. När hon efter denna ganska vilda fest sedan kallades till rektorn, trodde hon först att det handlade om något slags bestraffning, till exempel relegering – men det visade sig att han ville gratulera henne till det bästa resultatet i ett prov.

Hon påbörjade doktorandstudier men lockades också av annat: Kandiderade till att bli mälardrottning (men vann inte trots att hon vad jag förstår bör ha haft utseendemässiga möjligheter). Hon hade länge närt drömmar om framtids- och framgångslandet USA och åkte därför över till New York för ett, som hon då trodde, kortare besök. Men där blev hon kvar, lyckades och blev hyggligt rik.

Eftersom jag själv har varit i New York ett antal gånger, förstår jag den berusning hon kände av att vara där. Hon var 23 när hon kom dit, och hon säger själv att det blev kärlek vid första ögonkastet, och i hennes fall ledde det här till besök på många klubbar och restauranger, där man släpptes in om man var rätt klädd och anlände i limousine. Det här är ju inte något billigt nöje, så hon tackade ja när hon fick chansen att börja på ett läkemedelsföretag. Så småningom blev hon finansanalytiker och lyckades då genom sin svenska brytning forcera hindret sekreterarna och kunde sen vampa företagens chefer på värdefull information.

Jag orkar inte referera allt hon har gjort och alla hennes framgångar – är ni främst intresserade av sådant, kan ni ju själva lyssna på hennes ”Sommar”.

Mer hörvärda i mitt perspektiv är då hennes berättelser om möten med också här i Sverige kända amerikaner. Somligt där är inte särskilt intressant, till exempel att hon vid ett tillfälle hamnar vid samma restaurangbord som Lyndon B Johnsons döttrar. En mer kittlande historia är hennes träff med Donald Trump, men i det fallet är hon återhållsam. En glimt får vi också av Placído Domingo: Hon sitter på ett plan och lyssnar – ledsen över att hennes äktenskap har nått vägs ände – i hörlurarna på Jussi Björling, och mannen bredvid henne verkar av någon anledning vara intresserad av henne. När de är framme, hjälper han henne att ta ner bagaget och erbjuder henne sen skjuts från flygplatsen. I bilen frågar han henne vad det var hon lyssnade på i planet, och när hon berättar det, säger han: ”Ah! Bjorling!”. Först då kommer hon på att fråga honom vem han är, och det visar sig att han är Placído Domingo.

Den kanske roligaste kändishistorien handlar dock om Sean Connery, också känd som agent 007. Honom träffar hon vid en blind date, men han visar sig vara ganska svår att föra meningsfulla samtal med, så det hela slutar med att hon sticker därifrån. Men han ger sig inte, ringer först några gånger utan att få svar, och kommer sen själv till hennes hotell och börjar där banka på dörren till rummet där hon bor. Till slut tittar en arg och sömnig gubbe ut genom dörren. Själv har hon nämligen åkt därifrån.

Ingenting i historien om henne själv vittnar om något djupare intresse för klassisk musik, men till hennes förvåning visar sig sonen Marcus vara intresserad av sådan. Som andra ambitiösa föräldrar låter hon honom gå i musikskola, men när hon sen såsom varande god mamma tar en businesspaus och går för att lyssna på honom i hans skola, blir hon först väldigt förvånad: Han finns ju inte där, på scenen. Först när konserten ska börja kommer han in på scenen, och hon förstår plötsligt att han är solist! Och som mor tar hon sen sitt ansvar (något som i deras fall också kostar pengar): Sonen flyttar till Sverige och Stockholm och får klarinettistren Martin Fröst som lärare. (Observera att jag inte är kritisk mot Martin Fröst, som jag både har hört på konsert och träffat i samband med en OD-middag – vi har också en mängd skivor med honom i skivhyllorna.)

I hennes fall noterar jag att både detta och en del egna erfarenheter tycks ha modifierat hennes livshållning. Hon är i mina ögon fortfarande lite för inriktad på individuella insatser som föräldrars engagemang i de egna barnens skola. Men på vissa punkter har också hennes erfarenheter ändrat hennes ståndpunkter. Medan hon länge stenhårt var mot kvotering i näringslivet, inser hon numera att jämställdheten fortfarande växer fram för långsamt och accepterar därför aktiva åtgärder för att föra in också kvinnor på ledande positioner i företagen.

I hennes skivlista finns förstås då sonen i Schuberts ”Ave Maria” och hans läromästare Martin Fröst i Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert.

Också Sven-Bertil Taube, som hon har mött i samband med en konsert i New York, spelas: ”Varför skola mänskor strida?”. Och Jussi Björling i ”Tonerna”.

I övrigt är hennes musikval en salig blandning: Elvis Presley, Sven-Ingvars, Frank Sinatra, Kris Kristofferson, Rod Stewart, Shirley Bassey och ”Dansen går på Svinsta skär” för att ge några exempel.

Sommar i P1 med Tarja Halonen

När Tarja Halonen år 2000 blev Finlands första kvinnliga president (hon var det sen till 2012), åkte hon som brukligt var på statsbesök till Sverige. Den svenske kungen var hennes värd, och till kungamiddagen för Halonen bjöds också riksdagens talman, Birgitta Dahl samt – eftersom jag var gift med henne – även jag.

Vid den här typen av middagar – jag har varit med om åtskilliga – får de inbjudna gästerna i tur och ordning gå fram till gästen med make eller maka samt kungen och drottningen och hälsa. När vi kom fram till den finska presidenten, utbrast hon med ett glatt leende: ”Nej men Enn!”.

Vi hade nämligen träffats åtskilliga gånger, både på valvakor och på socialdemokratiska partikongresser.

Tarja Halonen berättade i sitt ”Sommar” i dag om både presidentåren och sin egen bakgrund. Hon kom från enkla förhållanden i arbetarstadsdelen Kallio i Helsinki, och när hon startade sina universitetsstudier med att läsa konsthistoria, tyckte hennes föräldrar att hon skulle skaffa sig en utbildning, som gav säkrare ekonomisk utdelning, och då gick hon över till juridik. Deltidsarbete både hemma i Finland och i Storbritannien bidrog till att hon klarade ekonomin; dessutom lärde hon sig italienska under en vistelse i Italien.

Hon var sen student under studentrevoltens tid och deltog också i sådana aktiviteter men var och förblev socialdemokrat – blev partimedlem och valdes in i riksdagen 1979. Tidigare under 1970-talet hade hon anställts som jurist i Finlands motsvarighet till LO, FFC, Finlands Fackliga Centralorganisation.

Hennes juristutbildning ledde sedan också till att hon 1990 utsågs till justitieminister i Harri Holkeris regeri9ng. Holkeri var borgerlig (Samlingspartiet), men det här var en koalitionsregering – Pertti Paasio (s) var statsministerns ställföreträdare. Och hon stannade sedan länge i politiken och blev till slut republikens president. Dessförinnan hade hon bland annat varit utrikesminister.

Jag har som sagt träffat henne åtskilliga gånger, och det jag politiskt skulle vilja säga om henne är att hon förenar radikalism och engagemang med klokhet och balans. Liksom många av oss 60-talsradikaler hade hon valt att formellt inte gifta sig med sin man, Pentti Arajärvi, men när hon sen fick det formreglerade ämbetet som Finlands president, fogade hon sig, och de gifte sig.

Redan uppdraget som utrikesminister medförde att hon fick mängder av kontakter med politiker i andra länder, sådana som Alexej Kosygin – hon kände också Vladimir Putin innan han blev Rysslands president – och FNs generalsekreterare Kofi Annan. Men det är klart att det nära förhållandet mellan Sverige och Finland gör att en rad svenska politiker, från Olof Palme till Margareta Winberg, nämns med respekt. Också Bill och Hilary Clinton har hon träffat, fast i Finland. Också Martti Ahtisaari, före detta president, och Paavo Lipponen, före detta statsminister, båda hennes partivänner, nämndes med respekt, så också den relativt nyligen avlidne Mauno Koivisto.

Den här gamla vänsteraktivistens engagemang är mycket tydligt i frågor som europeiskt samarbete (märk att finländsk politik bär spår av landets under många år problematiska förhållande till Ryssland – hon nämnde själv krigsskadeståndet i krigets spår och den ekonomiska krisen i landet 1971), kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, ekonomisk utjämning i världen och internationellt samarbete i miljöfrågor och vid naturkatastrofer.

När det gäller Sverige var hon mer försiktig, sannolikt präglad av sin gamla roll som president: Hon gladdes åt att Finland har varit framgångsrikt i hockey men var mindre entusiastisk när det gällde respektive lands prestationer i Eurovision Song Contest. Men även om hennes ordval var presidentpräglat försiktigt innehöll det här sommarpratet en kritik av att Sverige inte har gett de oerhört många med finländsk bakgrund som lever i Sverige rättigheter som nationell minoritet. Finland, som har en svensk minoritet, har gett den särskilda rättigheter, bland annat att kunna använda sitt eget språk vid kontakter med myndigheter och institutioner plus den så kallade tvångssvenskan i skolan.

Tarja Halonens musikval i ”Sommar” var utstuderat och knöt ofta an till det hon just då talade om.

Hennes val av ”Här kommer Pippi Långstrump” som inledning är på gränsen till självporträtt, och ”Höstvisa” (Tove Jansson och Erna Tauro) insjungen av Cumulus är väl en ganska passande avslutning på ett program om hennes liv. Den sydliga grannen fick sitt genom en skiva med esten Georg Ots.

Paul Ankas ”Diana” spelades för att hon en gång i världen hörde honom live, ”A Hard Day’s Night” med The Beatles när hon hade berättat om en englandsresa och au pair-jobb där.

Grannkampen mellan Sverige och Finland illustrerade hon genom att efter varann spela ”Waterloo” med ABBA och ”Hard Rock Hallelujah” med Lordi.

Helt naturligt blev det ganska många skivor med finska artister. Efter avsnittet om kvinnornas radikalisering spelade hon ”Jos rakastat” (Om du älskar) av Kaj Chydenius och med Kristiina Halkola. Sitt eget internationalistiska perspektiv följdes av Arkiviisu i ”Liitton tyttö” (Woody Guthries ”Union Maid”). Som exempel på att det finns finska artistter som är uppvuxna i Sverige spelade hon ”Satulinna” med Jari Sillanpää. Och som anknytning till självständighetsdagsmottagningen 2013 spelade hon Lasse Mårtenson med ”Myrskyluodon Maija” (Stormskärs Maja).

Sommar i P1 med Sven Melander

Sven Melander har jag aldrig varit i personlig kontakt med – däremot har jag läst honom i Aftonbladet och med nöje sett honom i underhållningsprogram i TV.

I sitt ”Sommar” i dag berättade han om sitt samarbete med Åke Cato (som liksom Melander lämnade Expressen för Aftonbladet), till exempel om TV-sketcherna om Werner & Werner, de som ofta slutade med frasen ”Det går lika bra med selleri”. Cato och jag hade, fram till dess att han dog, länk till varandras bloggar; Cato brukade också mejla mig om sångtexter, eftersom han visste, att jag kunde mycket om sådana. Till det jag redan visste fogade Melander nu egna vittnesbörd om Catos usla minne.

Jag har ett personligt förhållande också till en annan person i Sven Melanders ”Sommar”, Björn Afzelius. Jag har i och för sig alla hans soloskivor, så även skivorna han gjorde som medlem av Hoola Bandoola Band. Men jag har faktiskt också hört honom sjunga i ett par mycket överraskande sammanhang, dels på danska Socialdemokratiets kongressfest, dels mött honom på en valvaka med norska Arbeiderpartiet, där han hade inbjudits att sitta i partiledningens eget, slutna rum. Här i Sverige betraktades han ju inte precis som socialdemokrat, och Sven Melander berättade en ganska rolig historia om Björns envisa hållningar, som ibland mer var poser – men han kunde faktiskt revidera sina åsikter, när han tyckte sig ha fått skäl för det. Så vad jag förstår var han inte så låst som även Sven Melanders i och för sig roliga skröna ger sken av.

Lasse Åberg, som Melander träffade på Maxim och vars ”Sällskapsresan” han sen medverkade i, har jag träffat ett stort antal gånger, detta på grund av att både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar. De båda nämnda herrarna förenas av sin speciella humor men kanske också av att båda har hjärtat till vänster.

Leif G W Persson, som Sven Melander i samband med den så kallade Geijer-affären peppade upp på benen igen, har jag också träffat, men Melander känner honom förstås mycket bättre. I sitt ”Sommar” berättar Melander också om hur han under en period fick vara med om tillkomsten av ”Grisfesten”.

Det här leder ganska naturligt över till en sak som förenade Melander och Persson, kärleken till sprit. I Melanders fall slutade det hela med att han insåg att han satt fast i ett alkoholträsk där nästan inget förutom berusningen och den flykt från verkligheten den gav betydde något. Men han räddades av att hustrun och barnen sa i från: han slutade helt enkelt (kanske inte så enkelt) med det här drickandet. Jag är ingen spritmoralist men har tvingats inse att somliga människor aldrig kan lära sig att använda alkohol på ett måttfullt sätt. I deras fall stämmer det som Melander säger: Allting blir bättre om man slutar.

Melanders sommarprat rymmer många personer (också Ulf Brunnberg och Gösta Ekman) och ytterligare historier, men det är särskilt några avsnitt jag kort vill nämna.

Dels berättelsen om storebrorsan och hans död och begravning. Här visar Sven Melander känslor vi inte har kommit i kontakt med när vi har jublat åt honom i hans egenskap av underhållare.

Dels försvaret av Zara Larsson på Facebook, när hon hade farit ut i ett hårt anfall mot manskulturen, om man nu kan kalla den kultur – hos horder av män tog hur som helst hennes uttalanden hus i helvete. Melander, som förstod hennes erfarenhet och värdering, slog, när de gav sig på även honom och hans text, stenhårt tillbaka och hävdade, att de inte hade fattat ett jävla dugg.

På samma sätt hamnade han i strid med Jimmie Åkesson och likasinnade, som han kallade för landsförrädare. Själv blev han i den vevan beskylld för att vara kommunist.

Kommunist är ju Sven Melanders absolut inte, men hans ”Sommar” blev det mest politiska programmet i den här serien hittills i år.

I skivvalet i programmet finns ganska mycket att glädjas åt: Kim Larsen med en dansk version av ”Härlig är jorden”, ”Dejlig er jorden”, Mikael Neumann och Åke Cato i ”Morgon på näset”, Sven Melander och Stefan Ljungqvist i ”Pepes Bodega”, Carl-Gustaf Lindstedt i ”Senapsvisan”, Steppenwolf i ”Born To Be Wilde”, Whitney Houston i ”I Will Always Love You”, Jules Messenets ”Thais: Akt 2, Meditation”, Zara Larsson i ”Ain’t My Fault”, Fria Proteatern i ”Rune Henry Johansson”, Björn Afzelius i ”Tankar vid 50” och Judy Garland i Charlie Chaplins ”Smile”.