Leadbelly och Bougeois Blues

Huddie Ledbetter (1885-1949), mer känd som Leadbelly, kom från Louisiana i den amerikanska Södern. Folksångsamlaren Alan Lomax stötte på honom i Angola-fängelset, där han satt inne för dråp. Lomax lyckades få honom frigiven 1934. Därefter tjänstgjorde Leadbelly som chaufför åt Alan och dennes son John Lomax under deras inspelningsturnéer. Med dessa kom han till New York 1940 och introducerades för stadens musikvänster, bland dem Moe Asch, som spelade in honom på sina bolag. Leadbelly är pappa till ett antal mycket kända låtar, till exempel ”Midnight Special”, ”Cotton Fields” och ”Goodnight Irene”, men slog som skivartist egentligen igenom först efter sin död. Många andra hade stora framgångar med hans låtar. Till exempel The Weavers gjorde ”Good Night Irene” till en stor hit. Också här i Sverige blev ”Godnatt, Irene” en stor schlager.

Leadbelly var, i motsats till de vänstermänniskor han hamnade bland, inte bevandrad i ideologiska och teoretiska frågor. Ordet ”bourgeois” hörde han till exempel för första gången under en diskussion om rasism i Washington D C. Men Leadbelly, som kom från den amerikanska Södern, hade förstås själv upplevt rasdiskrimineringen inpå bara skinnet. Det gjorde han också i Washington. Fast han blev fascinerad av ordet och använde det i sin kända låt från 1938:

Bourgeois Blues

Amerikansk text och musik: Leadbelly (Huddie Ledbetter), 1938

Tell all the colored folks to listen to me,
Don´t try to buy no home in Washington D. C.

Chorus:
Lord, It´s a bourgeois town, it´s a bourgeois town,
Got the bourgeois blues, gonna spread the news all around.

Me and my wife run all over town,
Everywhere we´d go, the people turn us down.

Me and Marthy, we was standing upstair,
I heard the white man say, “I don´t want no niggers up there”,

Chorus:
He was a bourgeois man living in a bourgeois town,
Got the bourgeois blues, gonna spread the blues all around.

The white folks in Washington, they know how
Chuck a colored man a nickel just to see him bow.

The D. A. R. wouldn´t let Marion Anderson in,
But Mrs. Roosevelt was her best friend.

In the home of the brave, land of the free,
I don´t want to be mistreated by no bourgeoisie.

Den här låten blev mycket populär genom de inspelningar Pete Seeger på 1960-talet gjorde av den.

Men den finns tillgänglig också med Leadbelly själv, på ”Bourgeois Blues. Leadbelly Legacy, vol 2” (CD utgiven av Smithsonian Folkways, 40045, 1997, baserad på inspelningar på föregångaren till Folkways, Asch, på 1940-talet, den aktuella låten 1944.

Den återfinns även på de här CD-utgåvorna med Leadbelly själv:
”Folkways: A Vision Revisited” (Buda Records 82454-2)
”Gwine Dig a Hole to Put the Devil In” (Rounder 1045, 1991)
”Midnight Special” (Prism Leisure PLATCD 290, 1998)
”Shout Out! Ledbelly Legacy, Vol 3” (Smithsonian Folkways SFW 40105, 1998)

Leadbelly sjunger den tillsammans med Woody Guthrie på
”Folkways: The Original Vision” (Smithsonian Folkways SFW 40000, 2005)
Den här skivan har en pendang: samtliga låtar på den finns inspelade med moderna artister på
”Folkways: A Vision Shared” (LP CBS 460905 1, 1988). På den görs ”Bourgeois Blues” av Taj Mahal. (Övriga medverkande på skivan är bland andra Bob Dylan, Arlo Guthrie, Emmylou Harris, John Mellencamp, Willie Nelson, Pete Seeger, Bruce Springsteen, Sweet Honey in the Rock och U2.)

Med Pete Seeger hittar du den på
”If I Had a Hammer: Song of Hope and Struggle” (Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998)
Genom Smithsonian Folkways kan du också få den genom att beställa de här LPna med Pete Seeger, överförda till CD:
”Gazette, Vol 2” (Folkways Records FW 02502, 1961)
”Pete Seeger Sings Leadbelly” (Folkways Records FW 31022, 1968)

The Weavers tycks dock inte ha gjort just den här låten.

Och så kom vintern tillbaka

I dag är det åter vinter. Snön lyser vit på gräsmattorna utanför huset. Få se hur länge det varar den här gången.

Vädret slog om i går, medan vi var på födelsedagskalas.

Vi irrade runt länge i taxi, innan vi hittade rätt ställe. Kalaset skulle enligt inbjudan hållas i Karlsro scoutgård i Eriksberg, men ingen gatuadress fanns angiven. I telefonkatalogen hittade jag under Karlsro scoutgård gatuadressen Malma skogsväg 10 – som dock inte finns i Eriksberg utan i det intilliggande Norby. Och där fanns en privatvilla, inte någon scoutgård.

Taxichauffören trodde sig känna till ett ställe, som möjligen kunde tänkas vara scoutgården i fråga. När vi kom fram, gick jag för säkerhets skull in och kollade – men där satt ett gäng i sammanträde, inte på födelsedagskalas. En av killarna kunde dock, när jag frågade, upplysa om att Karlsro scoutgård låg intill Eriksbergsskolan.

Efter ytterligare irrande i taxin och en försöksvända bakom två skolor, började vi se människor med paket och blommor, möjligen på väg till samma mål som vi. Eftersom en bom spärrade vägen halvvägs fram, frågade vi några av paketbärarna – och mycket riktigt: någonstans där framme låg Karlsro scoutgård.

Väl framme där ställde vi oss i kön in till först garderoben, sen festsalen.

Och nådde till slut festföremålet självt, min kollega (v) i kulturnämnden i Uppsala Ulla-Stina Claesson. Vi gamlingar gratulerade henne med ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, en bok som passar för eftertanke också åt en som bara fyller femti. Ulla-Stina noterade genast, att jag hör till bokens redaktörer och att min hustru – Birgitta Dahl – också finns bland skribenterna. Men bland dessa finns också ett par, som i yngre dar var socialdemokrater men som i dag antingen är medlemmar i eller röstar på (v).

Där inne förenades vi med större delen av (s)-ledamöterna i kulturnämnden, gruppordföranden Peter Gustavsson, Bo Östen Svensson och Beatriz Hedvåg. Vi överlämnade tillsammans ytterligare en gemensam bokpresent, och lite senare gjorde Bo-Östen ett bejublat musikaliskt framträdande.

En stor del av gästerna – det var verkligen fullsatt i scoutlokalen – var partivänner till Ulla-Stina; jag kände sen tidigare igen några. Men vi från den dominerande delen av oppositionsgruppen i kulturnämnden var alltså också där.

Stämningen var god och maten likaså. Ulla-Stina hade till och med ordnat med särskilda kakor åt mig, eftersom jag är diabetiker!

Birgitta var egentligen inte i form – hon kom hem från New York, två timmar försenad, med sömnbrist och med jetlag. För egen del var jag fortfarande förkyld. Så även om festen var trevlig, fann vi för gott att inte stanna kvar allt för länge. Ulla-Stina fixade bilskjuts hem åt oss; den som hjälpte oss var en dam som skulle checka in på hotell och sen återvända till festen. Vi var förstås tacksamma. På väg mot hennes bil pulsade vi i blöt, nyfallen snö. Snön la sig också på våra ytterplagg samt min keps och Birgittas vackra och ömtåliga hatt.

Min förkylning är troligen resultatet av barnpassning: Viggo och Klara bodde över hos oss förra helgen, och jag blev gradvis allt mer snorig och febrig, när jag hämtade dem från dagis och sen passade dem och lagade middag åt dem under både onsdagen och torsdagen. Men jag snorar gärna för de här ungarnas skull.

Väl hemma på lördag kväll lagade jag en het gryta till middag, en passande rätt för en snöig dag. Efter middagen såg vi på TV-nyheterna och drack var sin cognac, även det bra i vårt tillstånd.

Sen somnade Birgitta i TV-fåtöljen, medan jag såg ”Harry Potter och fången i Azkaban”.

I dag är det söndag och allting är normalt igen. Birgittas jetlag har släppt, och jag kan åter andas genom näsan.

Melodikrysset nr 5 2008

Jag är inte riktigt i form: har passat barnbarn med den sedvanliga påföljden, att jag har tagit över någon av deras otaliga dagisförkylningar. Snuvan och febern kulminerade i går kväll; jag har också mått illa. Men vad gör man inte för de små raringarna?

Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

Från Svartvik, Kubikenborg och Sundsvall

Under senare delen av 1950-talet publicerades i gamla Folket i Bild av läskretsen insända sånger under vinjetten ”De gamla goda visorna”. I nummer 4 1957 har jag hittat ett skillingtryck med anknytning till mina gamla hemtrakter. Där nämns Svartvik, beläget en halvmil från min dåtida hemby Juniskär. Där nämns Kubikenborg, beläget längre in mot stan, det vill säga min gamla skolstad Sundsvall.

Den här kuststräckningen var, när visan skrevs, sågverkens förlovade land. Elias Sehlstedt skrev de bevingade orden ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg”, när han från Sundsvall blickade över sjön ut mot Alnön. Sågverksdistriktet runt Sundsvall har genom sundsvallsstrejken 1879 också för evigt fått sin plats i den svenska arbetarrörelsens historia.

På 1950-talet, när jag bodde i de här trakterna, var sågverksepoken till största delen historia, ändå levande historia. I mitt Juniskär hölls midsommar- och fiskarfesterna på somrarna på Sågplan – där hade det förr i världen legat ett sågverk – och när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod hörde det till mina dagliga uppgifter att leverera mat och mjölk till Pensionatet, som tidigare hade varit sågverksvillan. I Svartvik fanns inte längre något sågverk, men det flottades fortfarande timmer i Ljungan, nu till massafabriken där. I Kubikenborg närmare stan låg på 1950-talet det som då hette Svenska Aluminiumkompaniet. Där jobbade min pappa fram till förtidspensioneringen – arbetsmiljön där var inte den bästa – och också jag sommarjobbade där ett par år.

FiBs sida med de gamla goda visorna redigerades av Ulf Peder Olrog. Hans introduktion till den här aktuella visan är värd att ta del av:

”När man talar om arbetsvisor menar man ofta två olika saker: dels sådana som fyllt en funktion vid utförandet av ett arbete – till exempel rytmiska baxarvisor och andra – – -, dels sådana som handlar om en särskild yrkesgrupp eller varit särskilt omtyckta av dem som arbetade inom en sådan grupp.

Industriarbetarna tycks inte ha sjungit så många av dessa rytmiska funktionella arbetsvisor. De bullrande maskinerna uppmuntrar ju knappast till sång.

Inte heller finns det så många visor, som handlar om industriarbetare. En så stor yrkesgrupp som sågverksarbetarna har endast blivit besjungen i ett par visor.

Visan som vi här återger – – – är tidigast känd i ett skillingtryck från 1889 och är en helt vanlig kärleksvisa, lokaliserad till sundsvallsdistriktets sågverksmiljö. Den arbetare i vars mun visan läggs tillhör inte de alltför klassmedvetna; förnöjsamheten är hans mest framträdande egenskap. Ofta får man ett intryck av att ’förnöjsamma’ visor av det här slaget är uttryck för den tidens flykt från verkligheten.”

Sågverksarbetaren

Text: Skillingtryck, från senast 1889
Musik: Noter finns i Folket i Bild nummer 4 1957

Jag minns trakten kring Medelpads barrväxta strand,
med dess sågar och skepp i dess vik.
Jag hör sågarnas rassel från morgon till kväll
och i luften hörs måsarnas skrik.

Jag är född i en koja på Kubikenborg
men i Svartvik där har jag mitt hem.
Och där lever jag lyckligt förutan all sorg
ty jag älskar och tillber en vän.

Karolina så heter min blåögda mö
hon är fager som sommarens ros.
För henne vill jag leva för henne vill jag dö
till dess livet har flyktat sin kos.

Jag på sågen arbetar från morgon till kväll
fastän lönen är ringa också.
Men ändå är jag lika förnöjsam och säll
och min lott ni ej avundas må.

Det är lördag och ångvisslan bjuder gå hem
och jag ilar med vingade fjät.
Hem och klär mig och skyndar ni vet nog till vem
Karolina ej vänta jag lät.

Upp till Sundsvall vi fara ibland någon gång
där på Villan och tivoli gå,
och då kan ni väl tänka ej tiden blir lång
när förtjusta vi vandra vi två.

Liksom duvor i lunder vi kvittra vi två
och vi lyssna till fåglarnas sång.
Tänk hur roligt i världen att älska ändå
ty då bliver ej tiden så lång.

Karolina hon smeker så sakta min kind
och hon lutar sin panna mot min.
Och det kännes så skönt uti sommarens vind
då hon viskar jag evigt är din.

Men snart mister den härliga solen sin glans
månen skiner så klart i det blå.
Och de tusen små älvor de svinga sin dans
se hur Amor bekikar oss två.

Och hon rodnar så milt när en kyss jag begär
men hon nekar sin fästman dock ej.
Ty vi hålla varandra så innerligt kär
skall den kärleken slockna, o nej.

Får jag leva till hösten, så gifter jag mej
Karolina hon rodnar och ler.
Det går så lätt att arbeta i tanken på dej
så att bilden din alltjämt jag ser.

Melodikrysset nr 4 2008

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det var egentligen bara i två fall, dessutom delar av samma fråga, jag behövde googla. Frågan handlade symptomatiskt nog om två melodifestivalbidrag – det är sällan jag kommer i håg dem efteråt, även om jag försöker aldrig så mycket. Sandra Dahlbergs ”Här stannar jag kvar” från 2004 kom jag åtminstone vagt i håg, även om jag inte mindes sångerskans namn. I fallet Marie Lindberg var det tvärt om sångerskans namn jag kom i håg, inte melodin eller dess titel, ”Trying to Recall”.

Egentligen befinner sig Idol-vinnaren Marie Picasso i mitt fall i samma klass: Jag känner inte igen hennes ”Miracle” – och Idol har jag absolut aldrig sett eller hört på. Men eftersom jag fortfarande köper Aftonbladet, har jag ju inte undgått att se de jättelika bilderna och rubrikerna med och om henne. Dessutom har hon för kort tid sen stirrat på mig från Telias hemsida, som jag använder som startsida. Jag har också kontrollgooglat på henne i dag och fått reda på att hon egentligen heter Lilly Marie Pettersson.

Däremot beredde det mig, äldre man, inga problem att känna igen Lena Philipsson i ”Unga pojkar, äldre män”. Jag vet också att låten är skriven av Orup.

Om ni, med anledning av vad jag skriver om melodifestivallåtar och liknande, tror att jag är helt obekant med dagsaktuell musik, tar ni fel. Rapparen Petter finns, med flera skivor, i min skivsamling. Där finns dock än så länge inte hans senaste CD ”Goddamnit”, som inleds med ”Intro Feat”, där skådespelaren Mikael Persbrandt medverkar. Men Persbrandts röst är ganska lätt att känna igen.

Resten var rena hemmaplan för mig; en artist som Barbra Streisand står mig mycket närmare än deltagarna i Idol och flertalet av dem som deltar i Melodifestivalen.

Det är klart att jag har hört – och gillar – Per Myrbergs ”34:an”, det vill säga Olle Adolphsons svenska version av ”This Ole House”. Jag har till och med gjort en egen text, ”68:an” (benämningen på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen), till den.

Simon & Garfunkel, som jag har allt med, förekom i dag till och med två gånger.

Först hörde vi ”Bridge Over Troubled Water”, skriven av Paul Simon. På svenska heter den, i Åke Arenhills översättning, ”Som en bro över mörka vatten”. Den blev en stor hit även på svenska, då med Tommy Körberg.

Lite senare spelade Eldeman en låt, som han benämnde efter dess undertitel, ”59th St. Bridge Song”, men som är mer känd som ”Feeling Groovy”. De som sjöng var alltså Art Garfunkel och Paul Simon.

”My Fair Lady” var jag på 1959 i samband med den allra första Elevriksdagen, där jag var ombud. Musikalen bygger på George Bernhard Shaws pjäs ”Pygmalion”; musikalversionen (för Broadway) gjordes 1956 av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik). I den sjunger Eliza (i den svenska versionen, alltså – då Ulla Sallert) om den spanska räven – vilket här skulle ge räv.

En annan musikal, som jag också har sett, är ”Cabaret”; här hörde vi Liza Minnelli sjunga ”Money Makes the World Go Around”. Har ni inte läst boken den bygger på – Christopher Isherwoods fina ”Farväl till Berlin” – har ni en upplevelse kvar.

Ytterligare en stor artist, men hemmahörande i operans värld, spelades i dag: Plácido Domingo, en av de tre tenorerna, sjöng Puccini. (De övriga i tenortrion är – eller var, ska man väl skriva numera – José Carreras och Luciano Pavarotti.)

Slutligen en fråga, som på flera sätt står mitt musikhjärta nära.

Vi hörde Fred Åkerström sjunga. Fred var en av huvudartisterna under den gigantiska allsångskväll 1970 i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) lanserades. Fred har också gjort en fin LP med sånger av Ruben Nilsson, vars ”Fimpen och tändstickan” vi här hörde.

Ruben Nilsson (1893-1971) var plåtslagare, visdiktare och konstnär. Som visdiktare är han unik i så måtto, att han aldrig själv sjöng in sina egna visor på skiva. Men numera finns faktiskt hans röst bevarad på skiva: Peder Svan gav ut en dubbel-CD med svenska visor under 1900-talet, ”Visans gyllene tid”, och där finns, i överföring från en privatinspelning, Ruben Nilsson med sina ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”. Du kan hitta min recension ovan under Kulturspegeln, Musik – länk finns här.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett farväl, fyllt av vemod

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.

Brecht, emigranten

Jag har tidigare skrivit om den tyske dramatikern och poeten Bertolt Brecht (1898-1956). Min recension av en uppsättning av hans mest kända och spelade verk, ”Tolvskillingsoperan” (1928), hittar du under Kulturspegeln, Teater; länk finns här. Ett par sångtexter ur ”Tolvskillingsoperan” hittar du här respektive här. En recension av Gisela Mays LP ”Brecht / Weill” finns under Kulturspegeln, Musik; länk finns här.

Bertolt Brecht var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material – hans versioner har en omisskännligt brechtsk prägel. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter). För de mycket brechtintresserade och dessutom tyskkunniga finns en fantastisk utgåva av hans verk – dramer, dikter, sånger – om hela 20 CD plus bok tillgänglig, ”Werke” (BMG, 1997); jag äger den och har en gång, med ibland större, ibland mindre uppmärksamhet, lyssnat mig igenom den.

Men över till det som föranleder den här texten:

1933 lämnade Brecht av politiska skäl det allt brunare Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och den ovan redan nämnda Gisela May.

Även om Brecht kom tillbaka till Tyskland, hade han alltså en lång erfarenhet av att leva som emigrant och av att som politisk flykting tvingas ta sig från land till land.

I Folket i Bild nummer 17 1954, som jag läste och sålde när det begav sig men nu åter har köpt in på Tradera, hittar jag en dikt av Bertolt Brecht om den här erfarenheten; för tolkningen till svenska står den själv landsflyktige Erwin Leiser:

Till kommande släkten

1.

I sanning, jag lever i dystra tider!
Det troskyldiga ordet är dåraktigt. En slät panna
tyder på okänslighet. Den som skrattar
känner ännu inte till
den hemska nyheten.

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om så många grymheter!
Han där som går lugnt över gatan
kan väl inte längre nås av vänner
som är i nöd?

Det är sant: jag förtjänar ännu mitt uppehälle.
Men tro mig: det är en slump. Vad jag gör
ger mig ingen rätt att äta mig mätt.
Slumpen skonade mig. (Om min lycka sviker,
är jag förlorad.)
Man säger till mig: Ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
jag rycker brödet ur den svältandes händer, och
den törstige behöver mitt vatten?
Och likväl äter och dricker jag.

2.

Till städerna kom jag i förvirringens tid,
när hunger rådde.
Till mänskorna kom jag i upprorets tid
och gjorde uppror med dem.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Mina måltider åt jag mellan slagen,
och sov om natten mellan mördarna.
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde till träsket på min tid.
Slaktaren kände igen mig på språket.
Jag förmådde blott litet. Men de mäktiga
satt säkrare utan mig, hoppades jag.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

3.

Ni som ska dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om vår otillräcklighet
på den dystra tid
ni undkommit.

Vi gick genom krig mellan klasser och bytte
oftare länder än skor, utan hopp.
när vi såg orätt men ingen resning.

Likväl vet vi:
Även hat mot låghet
vanställer anletsdragen.
Även vrede över orätt
gör rösten hes. Ack vi,
som ville jämna mark för vänlighet,
kunde själva inte vara vänliga.
Men ni, när ni verkligen kommit så långt,
att mänskan hjälper sin medmänska,
varen skonsamma
när ni tänker på oss.

Nils Hahnes svart-vita illustrationer, särskilt en med marscherande soldater, understryker stämningen i dikten.

Den här tolkningen publicerades alltså i Folket i Bild 1954.

1955 gav FiBs lyrikklubb ut en volym dikter av Bertolt Brecht, ”Sånger mellan krigen”, i urval av Erwin Leiser. Leiser introducerade Brechts författarskap och stod också för en del av tolkningarna till svenska. Men även andra hade gjort fina översättningar: Johannes Edfelt, Ebbe Linde, Åke Lindström.

”Till kommande släkten” avslutar bokens sista och tredje avdelning ”Dikter i landsflykt” och därmed hela boken.

Johannes Edfelt har översatt den här dikten i samma avdelning:

Tankar om landsflyktens varaktighet

1.

Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder i morgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.

Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!

Ambivalensen i flyktingtillvaron, den som kommer sig av att man från den ena dagen till den andra inte vet, vad som ska ske med en, blir ännu mer synlig, om man läser också den här brechtdikten, tolkad av Erwin Leiser:

Våren 1938

I dag, påsksöndagsmorgon,
gick plötsligt en snöstorm över ön.
Mellan de grönskande häckarna låg snö. Min unge son
hämtade mig till ett litet aprikosträd vid husväggen.
Från en vers där jag pekade ut dem med ett finger
som förberedde ett krig som kan
förinta kontinenten, denna ö, mitt folk,
min familj och mig. Tigande
lade vi en säck
över det frysande trädet.

Och här en glimt av flyktingtillvaron i Finland; Ebbe Linde står för tolkningen till svenska:

1941

På flykten för mina landsmän
har jag nu nått Finland. Goda vänner
som jag inte kände i går, har ställt ett par sängar
i ett snyggt rum. Ur högtalaren
hör jag packets segerrapporter. Nyfiket
betraktar jag världdelsskartan. Högst upp i Lappland
ut mot Norra Ishavet
ser jag en liten dörr.

Den öppningen ledde vidare mot USA. Ebbe Linde tolkar:

Hollywood

Var morgon går jag ut att tjäna mitt bröd
på torget där det är lögnmarknad.
Förhoppningsfullt
klämmer jag in mig bland försäljarna.

Bara lite regn

En mångårig favorit, framför allt som sångmakare, är amerikanskan Malvina Reynolds (1900-1978), socialist och lite av den radikala amerikanska sångrörelsens mormor. Som sångerska hade hon, tycker jag, sina begränsningar – även om jag själv gärna hör hennes sånger också i original. Andra, till exempel Pete Seeger med ”Little Boxes” och Joan Baez med ”What Have They Done to the Rain?”, har gjort helt enastående tolkningar av hennes skapelser.

Malvina Reynolds hörde hemma i den radikala amerikanska sångvänstern och var unik på så sätt att hon både kunde skriva lysande sångtexter, ofta kampsånger med lyriska kvalitéer, och tonsätta sångerna så att de omedelbart fastnade i lyssnarens öra.

När jag gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), tog jag med hennes ”Little Boxes”, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”. Du hittar både originaltexten och översättningen under Kulturspegeln, Sångtexter.

Hade jag haft tillgång till någon riktigt bra svensk version av hennes ”What Have They Done to the Rain?”, hade jag nog tagit med den också. Här är originaltexten med lite bakgrund:

What Have They Done to the Rain? (”Rain Song”)

Amerikansk text och musik: Malvina Reynolds, 1962

Många tolkar den säkert i dag som en protestsång mot försurning, men ursprungligen skrevs den för en kampanj mot kärnvapenprov ovan jord, som spred strontium-90 i luften, vilket sen kom ner i form av regn, gick ner i marken och togs upp av det gräs som betades av korna och därefter fanns i den mjölk som barnen drack.

Just a little rain falling all around,
The grass lifts its head to the heavenly sound,
Just a little rain, just a little rain,
What have they done to the rain?

Just a little boy standing in the rain,
The gentle rain that falls for years.
And the grass is gone,
The boy disappears,
And rain keeps falling like helpless tears,
And what have they done to the rain?

Just a little breeze out of the sky,
The leaves pat their hands as the breeze blows by,
Just a little breeze with some smoke in its eye,
What have they done to the rain?

Just a little boy standing in the rain,
The gentle rain that falls for years.
And the grass is gone,
The boy disappears,
And rain keeps falling like helpless tears,
And what have they done to the rain?

Sångtexten hittar man med noter i Malvina Reynolds’ egen sångbok ”Little Boxes and Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964).

Den finns också med (text och gitarrackord) i Peter Bloods och Annie Pattersons ”Rise Up Singing: The Group-Singing Song Book” (Sing Out, 1992) – den går att köpa med en serie kassetter eller CD, som innehåller sångintroduktioner.

Malvina Reynolds har själv sjungit in sången på
”Malvina Reynolds… Sings the Truth” (Columbia CS 9414)
”Held Over” (Cassandra Records CFS-3688, 1975)
”Ear to the Ground” (Smithsonian Folkways SFW CD 40124, 2000)
”The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground from the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40130, 2000).

Sången har spelats in av otaliga artister, bland dem Marianne Faithfull, Coco Kallis, Melanie, The Searchers och Rosalie Sorrels, men jag vill framför allt rekommendera de skivor där den förekommer med Joan Baez:
”Joan Baez in Concert” (Vanguard VSD-2122, 1962)
”The Best of Joan Baez” (Vanguard SH-130, 1964)

Den svenske sångare som mest av alla både har översatt – skickligt! – och spelat in sånger av Malvina Reynolds är Jan Hammarlund. När han och jag lördagen den 28 maj 2005 i ABF-huset i Stockholm tillsammans gjorde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”, visade Jan bland annat ”Love It Like a Fool”, en dokumentärfilm om Malvina av Susan Wengraf.

När jag för en tid sen påbörjade arbetet med den här artikeln, frågade jag följaktligen Jan, om han möjligen hade gjort en översättning också av ”What Have They Done To the Rain?”. Men ryvärr – det hade han inte.

Jag visste emellertid, att det faktiskt existerar en svensk översättning, inte helt perfekt men ändå sångbar. Den är gjord av Roland von Malmborg, som på 1960-talet gjorde massor av översättningar av välkända, radikala amerikanska sånger. Jag kom i personlig kontakt med honom i samband med att jag redigerade min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred!”: eftersom Roland redan hade översatt ett stort antal texter ur den sångsfär, som min sångbok avsåg att omfatta, bad jag och fick tillstånd att återge sånger som ”Tankar är fria” (”Die Gedanken sind frei”), ”Vi ska övervinna” (”We Shall Overcome”) och ”En ensams händer” (”One Man’s Hands”).

Roland, som senare blev känd som Miljöpartiets bard, var på 1960-talet hyggligt känd som skivartist – protestsångare, internationalist – och jag har i min ägo ett par LP med dedikation från honom.

Ingen av dem innehåller emellertid just ”What Have They Done To the Rain?”.

Men jag har också hans stencilerade sångbok ”The World Is My Country. Songs Collected by Roland von Malmborg”, även den med dedikation. Och där finns hans svenska version av Malvina Reynolds’ sång:

Vad har vi gjort med vårt regn? (Bara lite regn)

Svensk text: Roland von Malmborg, senast 1970
Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds (”What Have They Done To the Rain” / ”The Rain Song”)

Bara lite regn, ifrån skyar grå.
Gräset sträcker sej vid dess ljud som på tå.
Bara lite regn, bara lite regn.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Blott ett litet barn uti regnet står.
Det stilla regn som faller år från år.
Men barnet försvinner och gräset förgår.
Och kvar – bara regnets hjälplösa gråt.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Bara lite vind när mörkret faller på.
Träden fäller löv, och löven blir grå.
Bara lite vind med rök i var vrå.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Blott ett litet barn uti regnet står.
Det stilla regn som faller år från år.
Men barnet försvinner och gräset förgår.
Och kvar – bara regnets hjälplösa gråt.
Vad har vi gjort med vårt regn?

En vecka i barnbarnens och musikens tecken

Inte så att jag är undersysselsatt så att säga för egen maskin. Men när dottern, Kerstin, ringer och berättar att Viggo, fem, har en feber, som vägrar att gå ner, ställer förstås morfar och mormor upp: Jag startar veckans myckna barnpassande med att infinna mig före åtta på morgonen hemma hos familjen Kokk-Strömberg på Kadettgatan.

Den som glädjestrålande möter mig redan i dörren är Viggos syster Klara, två; även hon får stanna hemma från dagis, fast hon för egen del inte är sjuk.

Senare kommer även mormor, Birgitta, som har en del skrivarbete att slutföra, manus till två olika antologier och två talarmanus. Detta kompenserar hon mer än väl genom att de två påföljande dagarna – Viggos feber vägrar envist att ge med sig – ta de tidiga morgonpassen. Birgitta och jag alternerar en smula men är för det mesta båda två hemma hos barnbarnen. På onsdag kväll måste jag till exempel i väg till ett gruppmöte (s+v+mp) i kulturnämnden.

Viggo är emellanåt uppe och leker men ligger för det mesta på soffan i vardagsrummet och tittar på teckande filmer i barn-TV. Ibland tar febertröttheten över och han somnar. Jag sitter så ofta jag kan bredvid honom i soffan – småpratar lite med honom, klappar honom på huvudet. Han vill ha sällskap. När lillasyrran har släpat i väg morfar till sitt rum och mormor också är någon annanstans, ropar han förtrytsamt, att han är ensam.

Lillasyrran, som är pigg och alert, gör det livat för morfar, som fortfarande har känningar av ischias. Hon klättrar upp på en pall och kastar sig handlöst över soffkanten i famnen på morfar, vill också gång på gång rida på morfars lätt domnade fot. Mormor får lov att avlasta morfar i den här ganska vilda leken.

Klara vill alltså också ha morfar till lekkamrat i sitt eget rum, tar tag i morfars fingrar och drar och säger ”Kom!”. Och när hon gör illa sig – det gör alla ungar då och då – vill hon upp i famnen och bli tröstad. Både morfar och mormor känner, att de har Klaras (och naturligtvis även Viggos) fulla tillit.

Jag har redan skrivit om Miriam Makeba-konserten i måndags kväll, två gånger till och med på grund av blogghaveriet. Det blev mycket mer musik, innan veckan var slut.

På torsdagskvällen – den 17 januari – var vi åter i Musikens hus här i Uppsala, den här gången på en av abbonemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Mats Rondin dirigerade.

Konserten startade med ett beställningsverk, Stefan Lindgrens (född 1960) ”Poem” för kammarorkester. Själv uppskattade jag mest ett mellanavsnitt i ett tempo som var lugnare än både inledningen och avslutningen.

Efter pausen spelade kammarorkestern ”Serenad nummer 2 A-dur”, opus 16, av Johannes Brahms (1833-1897), en av romantikens stora tonsättare. Som fallet är också med andra tonsättare av det slaget, får lyssnaren leta förgäves efter utommusikaliska associationer. Klart hörvärt är det här verket hur som helst, och kammarorkestern spelade det bra.

Men höjdpunkten i den här konserten var ändå utan konkurrens det som kom före pausen, ”Pianokonsert nummer 12, A-dur”, Köchel 414, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791).

Virtuos pianosolist var Vanessa Wagner: hennes spel präglades av lätthet, elegans och en drillande spelstil som passade det här stycket perfekt. Men den här pianokonserten blev ännu bättre av att också delar av kammarorkestern spelade på topp.

Birgitta påminner mig under konserten om att vi, när vi i våra yngre år hade bildat par, ofta lyssnade på Mozarts A-durkonsert, och självfallet minns jag det: Birgitta hade den på en mini-LP med sin älsklingspianist, rumänskan Clara Haskil (1895-1960) och Wiener Symphoniker under ledning av Paul Sacher (Philips G 05335 R) – senare har vår Clara Haskil-samling utökats med en rad av hennes inspelningar, överförda till CD.

På vägen hem efter konserten kommer vi plötsligt i håg, att det är vår bröllopsdag. Birgitta påminner mig, men hon hade också glömt, och jag själv kommer då i håg, att jag ursprungligen hade tänkt kombinera konsertbesöket med att bjuda Birgitta på middag. Men nu kom vi alltså direkt till Musikens hus från dagens passning av Viggo och Klara, i vilket det självfallet också ingick att äta middag med barnen. Så vi bestämmer på gående fot att min middag får genomföras ett par dar senare, efter nästa konsert.

Dess förinnan, på fredag kväll, kommer sonen, Matti, hem till oss; han ska till sin skivstudio här i Uppsala dan därpå. Han äter middag med oss; jag bjuder på tacos med tillbehör. Sen ser vi – det är ju fredag kväll – på ”På spåret” i TV.

Efter det rotar Matti, som så många gånger förr, fram en gammal LP ur vår digra samling: Fred Åkerströms ”Två tungor” (Metronome MLP 15476). Skivan är inspelad 1972, men jag ser på konvolutet att mitt exemplar är inköpt först 1987, det senare trots att jag alltid har gillat Fred – som förresten tillsammans med Finn Zetterholm sjöng på den jättelika sånggala i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) lanserades.

Men tillbaka till skivan, ”Två tungor”: den är fin på många sätt. Fred är mycket till sin fördel, och bland övriga medverkande finns Finn Kalvik, Lillebjörn Nilsen, Hawkey Franzén och Palle Danielsson. Georg Riedel står för arrangemang. Som man kan ana av de båda norrmännens medverkan, har en del av sångmaterialet norsk anknytning – där finns båda Lillebjörn Nilsens ”Natt i en stad” och Fred Åkerströms ”Oslo”. Första spåret på skivan är Freds fina översättning av Tom Paxtons ”I Give You the Morning”, ”Jag ger dig min morgon”. Själv har jag en gammal kärlek också till ”Den gamle skärsliparen”, Freds svenska version av S Pedersens och K Norman Andersens ”Den gamle skaerslipers forårssang”.

Sen blev det då lördag och Melodikrysset – men det har jag redan skrivit om.

Men på lördagen blev det ännu mer musik och av ett helt annat slag: Vi åkte till Stockholm och Konserhuset för att lyssna på Filharmonikerna, än så länge under ledning av den skicklige Alan Gilbert, som snart överger Stockholm för New York och blir Music Director för New York Philharmonic Orchestra.

Lördagens program i Konserthuset liknade i uppläggningen det i Musikens hus i Uppsala men var våldsammare i sina klanger.

Även här började det med ett svenskt verk, ”Parodos” (1987) av Daniel Börtz (född 1943). ”Parodos” är ett mycket dramatiskt och omväxlande litet verk (elva minuter).

Omväxlande men med många lugnare partier var det avslutande numret med Filharmonikerna, Edward Elgars (1857-1934) ”Enigmavariationer”, opus 36 (1899), och att jag jämför med programmet i Uppsala beror på att man i programbladet jämför Elgars musik med Brahms’. ”Enigma” betyder gåta, och verket består av 14 miniatyrer, ett slags musikaliska porträtt av närstående och vänner – och eftersom det är fråga om ett slags programmusik, tar jämförelsen med romantikern Brahms slut där.

I Stockholm liksom i Uppsala kom konsertens höjdpunkt före pausen och bars upp av en pianovirtuos, i det här fallet Roland Pöntinen. Pöntinen spelade, uppbackad av inspirerade filharmoniker, Maurice Ravels (1875-1937) ”Pianokonsert G-dur”, ett stycke som med sina snabba partier och många tvära kast fordrar mycket av pianisten – och Pöntinen inte bara höll måttet utan var verkligen suverän! Ravels musik med sina många inlån (blues, jazz, baskisk musik) och anspelningar (Gershwin, Mozart) är i sig mycket levande, och pianisten och orkestern gjorde dem ännu mer livfulla.

I pausen köper jag, i stället för blommor (vi ska ju avsluta dagen med bröllopsdagsfirande) en CD med Roland Pöntinen åt Birgitta, ”Evocation” (BIS CD-661) och får den signerad av Pöntinen själv – Birgitta hinner både berömma honom och växla några ord om Clara Haskil, innan vi måste skynda tillbaka upp i konsertsalen.

Efter konserten går vi genom ett stormblåsigt och regnigt Stockholm till Centralen och tar tåget hem. Vi har nämligen beslutat oss för att äta vår bröllopsdagsmiddag på en restaurang i Uppsala, relativt nyöppnade Peppar, Peppar, Suttungs gränd 3, bakom gamla huvudpostkontoret alldeles nära Uppsala C. I lokalerna har tidigare bland annat Ovars krog huserat, men nu har krogen efter renovering – lokalerna är ljusa och fräscha – öppnats i ny regi, av Saffet Caglar, tidigare ägare till Elake Måns i Forumgallerian. Gästerna – det blir fullt! – är i mogen ålder och menyn aptitretande.

Vi bestämmer oss för krogens namne, pepparsteken, och blir mer än förtjusta.

Innan vi bryter upp, tar vi in också var sin Irish coffee. Servitören hjälper oss mer än gärna att beställa en bil från Uppsala taxi för hemfärd denna januarikväll som mer liknar en ruskväderskväll i november.

När vi just ska gå ut till taxin, kommer Saffet Caglar själv fram och hälsar.

Vi försäkrar honom, att ”Peppar, Peppar” är en krog, som vi kommer att återvända till.