Melodikrysset nr 13 2008

Först av allt: Jag gissade i ett fall fel när jag löste förra veckans melodikryss: Det som hörde hemma i djurriket var ”bi” (inte ”bo” som jag föreslog). Av detta ska man dra lärdomen att man inte kan lita på att jag alltid har rätt.

Vidare: Jag har under veckan, per post, fått ett skällbrev i ett gammalt kärt ämne. En kvinna uppmanar mig att omedelbart sluta publicera mina förslag till lösning av melodikrysset. Dessutom kommer hon med diverse otidigheter om min person, uppenbarligen baserade på ett par missförstådda texter här på bloggen.

Sånt får man leva med. Jag strävar vidare med veckans melodikryss, och jag tror att jag den här gången har en helt korrekt lösning.

Svårast, för mig, den här gången var vilket land ”When You Believe” ur en tecknad film skulle leda tanken till. Men eftersom Eldeman gav oss namnen på de båda sångerskorna, Whitney Houston och Mariah Carey, var det ju bara att googla: Filmen var ”The Prince of Egypt” – som jag inte har sett – och svaret alltså Egypten.

Sångaren, musikern och textförfattaren med det delvis svenskklingande namnet Todd Rundgren hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men namnet dök upp i minnet med hjälp av bara några få ledbokstäver. Sen har jag förstås kontrollgooglat: Jo, visst var det han som sjöng ”I Saw the Light”.

Inte heller John Denver finns i min skivsamling. Men visst var det han som besjöng West Virginia i ”Take Me Home Country Roads”.

De melodifestivalanknutna sångerna och sångerskorna var lätta den här gången.

Allra först hörde vi i dag Lena Philipson framföra en engelsk version av Orups ”Det gör ont”.

Och Amy Diamond, sist i dag med ”Thank You”, hörde vi ju så sent som i årets melodifestival.

När jag hörde Eric Gadd sjunga ”Tvåhundratusen”, höll jag ett slag på att totalt tappa tråden. Det jag tyckte mig höra något slags modern version av var ”Sånt är livet”. Är det någon mer som har tänkt i de här banorna?

Resten av dagens frågor tyckte jag för egen del var ganska lätta.

Jag är en inbiten P1-lyssnare och känner förstås igen signaturen till Eko-redaktionens ”Dagens eko”.

Carl Michael Bellman har vi det allra mesta av i vår skivsamling, givetvis då också Epistel numero 82 ”Vila vid denna källa”, där man njuter av rött vin och pimpinella.

På Café de Paris i London introducerade Noel Coward Marlene Dietrich i ”Falling In Love Again”, det vill säga ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, det som nästan blev hennes signaturmelodi. Gissa om vi har mycket Marlene Dietrich i vår skivsamling!

Så veckans svenska schlager.

En kär gammal bekant var ”Titta in i min lilla kajuta” av paret Jules Sylvain och Nils Gustaf Granat.

Även dansband, i det här fallet Sven-Ingvars, har åstadkommit örhängen. Här hörde vi Sven-Erik Magnusson på spanska (!) sjunga ”Två mörka ögon”, som alltså skulle ge nyansen mörk.

Schlager vet jag inte, men evergreen är väl i alla fall Evert Taubes fina ”Så länge skutan kan gå”.

Och så avslutar vi veckans redovisning med en låt som Frank Sinatra gjorde till evergreen, ”New York, New York”. Det var alltså bara halva titeln som behövdes.

* * *

Om du har hamnat här, när du har googlat efter något svar till det senaste melodikrysset, prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe

Jag och Birgitta var ju nyligen och hörde Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala; om den konserten har jag tidigare skrivit, mycket uppskattande.

I anslutning till konserten köpte jag en CD med dem, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk 509952 180323, 2008). Den finns inte att köpa i skivhandeln, säljs bara i anslutning till Aleksandersens och Wiehes turné. CDn är inspelad inför turnén och innehåller material från turnén, dock i andra versioner. Vid konserten liksom på skivan alternerar Åge och Mikael med att sjunga egna låtar, men de backar upp varandra både sångligt och med ytterligare en gitarr. Materialet på CDn är avskalade soloversioner – det känns närmast som om två trubadurer, om man nu vågar använda ett sådant ord, hade gjort en gemensam skiva.

Detta är ingen kritik; jag menar bara att sångerna låter annorlunda än i konsertsalen.

Mikael Wiehe lyckas, även i denna avskalade form, bra med några av sina paradnummer, till exmepel den sorgsna ”Titanic” och den vackra kärleksförklaringen ”Mitt hjärtas fågel”. ”Ni som tjänar på krig” – Bob Dylans ”Masters of War” – sjunger han till starkt rytmiskt gitarrkomp. Över huvud taget lyckas han, med bara gitarren som medel, åstadkomma variation: ”Tango” beledsagas av ett vackert, nästan smäktande gitarrspel, medan den påföljande ”Du är den enda” får ett mycket hetsigare gitarrkomp.

Men låt mig här ägna utrymme främst åt den här i Sverige inte fullt så kände Åge Aleksandersen.

Redan i anslutning till konsertbesöket nämnde jag hans ”Lys og varme”; här avslutar den hela CDn:

Lys og varme

Text och musik: Åge Aleksandersen

Når mørke no har sænka sæ,
går æ stillt igjennom rommet.
Å følelsan dæm slit i mæ,
ka vil fremtida gi?

Å den arven vi har gitt dæ,
kainn vær tung å ta me sæ.
Vil du spørr oss, vil du last oss?
Vil du kaill det førr et svik?

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Når sola jage natta bort,
så kryp du godt innte mæ.
Å gjømte de tunge tankan,
dæm æ hadd i går.
I liv og latter spør du mæ,
om rægne og om sola.
Å svaran som æ gir dæ e itj dæm æ hadd i går.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Här i Sverige blev den känd genom Björn Afzelius, och den blev också en dansbandstryckare, vilket leder tanken fel i fråga om textens innebörd. Åge Aleksandersen berättade vid konserten, att han skrev den till sin nyfödda dotter, och inte minst hans solonummer av den på CDn präglas av den innerlighet som följer av detta.

Annars är det kanske inte så förvånande, att just dansbanden har fastnar för Aleksandersen; många av hans melodier är sådana. Och texterna – här är ett exempel från CDn, fint framfört av Aleksandersen – har också element, som bör locka också dansbanden och deras publik, vilket inte ska tolkas nedsättande:

Dains me dæ

Text och musik: Åge Aleksandersen, 1977

Vi ropa høgt opp mot himmeln,
og vi hadd så my og gi
og vår’n deinn hadd vi i oss,
og du hærlige tid.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Og vår’n dein vart avløst av sommern
og vind dein va mild og blid
og vi tok aillt sammen med oss
og enda så koinn vi gi.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Og løvet vart gult og trærn visna
og det kom storm og regn
og høsten dein hadd vi i oss
ja dein skoill bli der læng
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Ja løvet vart gult å trærn visna.
Å det kom storm å regn,
å høstn den hadd vi i oss,
ja den skoill bli der læng.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Åge Aleksandersen har en god blick för livet som det är, på gott och ont. Ett exmepel är ”Skin sola”, som ursprungligen fanns med på CDn ”Lys og varme” (1996) – den finns förstås med också på den här konsert-CDn:

Skin sola

Text och musik: Åge Aleksandersen

Sjelden tør æ sei te’ dæ æ træng’ dæ
leng’ sia æ sa at du var god,
at du e alt for mæ og ingen annan
kan få mæ te’ å føl’ som æ gjør no
Liv i lag e ikke lett å levva,
gråt og latter det går hand i hand,
kanskje hadd’ vi tenkt oss nokka anna,
men åran dem har vist det e nok sånn
Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Dansen den har ikke gått på rosa
bukettan må æ sei dem har vært få
men vi tar med oss kun den gode stunda
og enda flere trur æ vi skal få
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Så æ hadd tenkt at du skull’ få ei vise
og visa den skull’ verra berre di
æ kan ikke gi dæ nå’n ber’ gave
kanskje e det det einast æ kan gi
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Egentligen liknar Aleksandersen mer den redan nämnde men döde Björn Afzelius än Mikael Wiehe – och kanske är det just därför Wiehe har valt att uppträda i par med Aleksandersen.

Därmed gör han helt uppenbart Aleksandersen en stor tjänst: sjöng inte Aleksandersen på norska utan i stället på svenska, vore han rimligen en mycket älskad artist även här i landet.

Och ändå: är den norska jag har återgett ovan så svår att begripa för svenskar? Vi borde inte behöva så mycket översättning, grannar emellan.

Langt nol i väla

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en längre artikel om västerbottensförfattaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986). Jag mötte honom först som en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under pojk- och tonåren. Så småningom fick jag själv tillfälle att publicera honom i Aktuellt i politiken (s). Du kan hitta vad jag skrev om Grundström under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – länk finns här.

Jag fick efter att ha publicerat bloggartikeln kontakt med Helmer Grundströms son Lars, som var vänlig och uppskattande och också skickade mig ett urval av Helmer Grundströms noveller, ”Det skriker i skogen” – en recension hittar du här.

Lars Grundström skickade mig också en CD-utgåva av en LP, utgiven av Polydor 1974. Den har namn, ”Langt nol i väla” (Polydor, 060251735067, 2007, distribution Universal), efter en dikt av Helmer Grundström, som jag tidigt lärde mig utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den här dikten publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb.

CDn inleds med att man får höra Helmer Grundström själv läsa ”Langt nol i väla”. Skivan innehåller inte mindre än 18 dikter, lästa av författaren själv. Inspelningarna är gjorda den 19 juli 1973 i Helmers hus i Svanavattnet.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel; även den här dikten finns med på CDn i Helmers egen uppläsning:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Dikten publicerades ursprungligen i samlingen ”I torparskogen” (Wahlström & Widstrand, 1945).

Bland de dikter jag återger i min artikel om Helmer Grundström finns ytterligare en som vi kan höra Helmer själv läsa på den nämnda CDn:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Den trycktes i samlingen ”Hem till källan” (Wahlström & Widstrand, 1947.

Också mycket annat som Helmer läser på skivan vore värt att nämna. Jag nöjer mig att särskilt nämna ”Där skogvaktarn tog in” ur ”Från myr och mo” (Wahlström & Widstrand”, 1943).

CDn innehåller nämligen också tonsättningar av dikter, skrivna av Helmer Grundström.

Thorstein Bergman gör fem nummer. Jag vill där särskilt nämna ”Midsommarfesten” ur ”Här nere på jorden” (Tiden, 1931), tonsatt av Nils Björklund, ”Linda Lindgren” ur ”Riddaren och sporren” (LT, 1950), tonsatt av Martina Nilsson, och den avslutande ”Det faller en stjärna” ur ”Bort i skogen” (LT, 1956).

Tor Bergner sjunger tre egna tonsättningar, av vilka ”Efteråt” ur ”Från myr och mo” är den allra bästa.

Får jag lämna några blommor…

I Folket i Bild nummer 29 1952 fanns en rättelse: i nummer 23 samma år hade man, inom ramen för följetongen ”Hon dansde en sommar”, som var en filmatiserad version av Per Olov Ekströms roman”Sommardansen”, återgett Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor”, fast felaktigt.

Detta ledde dock till att tidningen nu hade fått Ferlins tillstånd att publicera texten till visan i sin korrekta version:

Får jag lämna några blommor…

Text: Nils Ferlin
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Får jag lämna några blommor – ett par rosor i din vård,
och du må ej varda ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– den är underlig den rosen min kära.
– – –
– – –
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– men då blommar den rätt länge, min kära.

Texten hade fram till dess inte ingått i någon av Nils Ferlins böcker, och det är, med tanke på att jag har sett den med olika variationer, intressant att få en av honom själv auktoriserad text.

Ferlin, född 1898, dog 1961, och visan förekom sedan i – och namngav också – den postuma samlingen ”Får jag lämna några blommor” (1967), redigerad av hans hustru Henny Ferlin.

Påsk, men ingen vår

På både påskafton och påskdagen var det periodvis ett avskyvärt väder: obehagligt kallt, snöbyar. Den enda sysselsättning som kändes behaglig var att sitta inne i stugvärmen och läsa.

Fram på påskdagens eftermiddag hade det hunnit lägga sig ett snötäcke över hela trädgården, inklusive över gången ner till grinden respektive tvättstugan. Alltså fordrades snöröjning. Eftersom det var för kallt för att stå ute och försöka lära sig hur den nyinköpta snöslungan fungerar och eftersom täcket av nysnö var lätt, plockade jag ut snöskyffeln ur verktygsboden och satte i gång att skotta: började med att röja utanför grinden med brevlådan och arbetade mig sen upp mot huset och fortsatte sen med att skotta gång också bort till kompostbehållaren bakom friggeboden borta i talldungen.

Så fick jag min motion också denna kalla och motbjudande dag.

Det var Birgittas tur att laga middag: renstek och hasselbackspotatis.

Senare på kvällen satt vi på glasverandan med jordgubbar och var sitt glas cognac.

Vi lyssnade på en CD, som Birgitta hade med sig hem från den resa till Indien hon nyligen företog i svenska UNICEFs regi: ”The Sound of Desert. Traditional Folk Tunes of Rajastan” (T Series / SCI SNCD 01/1246, 1997). Det rör sig om musik, mycket annorlunda vår. Eftersom jag saknar nödvändig kunskap om både instrument och musikstilar, kan jag inte skriva något meningsfullt om den – bara att det är nyttigt att då och då utsätta öronen för ovanliga saker.

I dag skiner solen, och himlen är blå. Men trädgården ser inte ett dugg vårlik ut.

Jag får väl masa mig ut och känna på vädret, närmast promenera till Konsum för att handla dagens mat plus Aftonbladet.

Melodikrysset nr 12 2008

Dagens melodikryss innnehöll saker som jag tyckte var svåra. Mest besvär hade jag för ovanlighetens skull med ett par barnanknutna frågor.

Barnvisan om något ur djurriket kände jag inte igen, men den måste ha handlat antingen om ett bi eller ett bo – vilket vet jag dock inte, men jag satsar på bo. (Det skulle vara bi, visade det sig.)

Och så förekom där en dubbelfråga, där den ena delen – den tekniska uppfinning melodin spelades på – var lätt: speldosa. Men vad spelades på speldosan? Det var något ur ett större verk, och eftersom detta var på fyra bokstäver och började och slutade på A, gissar jag, att det måste ha varit musik ur Guiseppe Verdis ”Aida”.

I övrigt tror jag nog att mina svar är rätta – men bland frågorna fanns det sådana som jag tyckte var svåra.

Sonen, Matti Dahl, var hos oss här i Öregrund under Melodikrysset, och han kunde genast svaret på dagens första fråga: Lynyrd Skynyrd sjöng sin egen ”Sweet Home Alabama”, skriven som en replik på en annan låt om Alabama, av Neil Young.

Två andra frågor klarade jag bara genom att googla:

Engelsmannen som sjöng ”Tears” var Ken Dodd.

Och australiensaren med ”Jessie’s Girl” var Rick Springfield.

Resten klarade jag för egen maskin.

Caroline af Ugglas har jag inte bara sett i ”På spåret” – jag har också hennes Janis Joplin-CD.

Tomas Ledins ”Sommaren är kort” skulle leda oss till det man i så fall måste skynda sig med, nämligen att sola.

Anna Sahlin – Sahlene – var med i TV så sent som i går kväll: utklassade Carola i ”Så ska det låta”. Hon blev ursprungligen känd genom att spela i ”Alla vi barn i Bullerbyn” men blev internationellt känd genom att i eurovisionsschlagertävlingen sjunga vinnarlåten ”Runaway” för Estland.

Och så lite melodifestival: Vi hörde ”Genom eld och vatten”, här i en bamseversion men ursprungligen en låt med Sarek.

”Jackie” är exempel på tidig Mauro Scocco, på den tiden i Ratata.

Ännu lättare var det att identifiera ABBAs ”SOS”.

Och en gammal stofil som jag kände förstås också igen Ernst Rolf-numret ”Lägg dina sorger i en gammal säck”.

Allra sist tar jag frågan om ”Kavaljersvisa från Värmland”, den med frasen ”Det gör detsamma var du stupar, kvaljer”:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Om jag inte minns fel, fanns den med i Peder Sjögrens filmade roman ”Kärlekens bröd” – boken sålde jag förresten i bygderna runt Juniskär, Njurunda, min första säsong som bokombud våren 1954. Återutgivningen i serien FIBs folkböcker föranleddes säkert av att Arne Mattsson hade gjort film av den året före, det vill säga 1953.

För övrigt vill jag önska melodikrysslösarna och alla mina övriga läsare en glad påsk.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Långfredag

I går kväll anlände sonen Matti och hans sambo Karin till Öregrund. Jag hade lagat en middag som var lätt att hålla varm fram till deras ankomst: rykande het estnisk köttsoppa med både nötkött och bogfläsk och så bland annat korngryn, gul lök, rotselleri, morot, potatis och saltgurka. Till det surt bröd med ost.

Sen satt vi länge på glasverandan och småpratade. Lyssnade också på både Eric Clapton och zigenarmusik från Balkan.

Långfredagen är kall med en i stort sett klar himmel.

Vi startade med en utdragen frukost med mycket gott på köksbordet: Två sorters kaffe – kokkaffe för mig. Utöver det sura brödet Fazers osötade rågformbröd, Vilmas sesamknäckebröd och så det jättehårda Gimo-knäckebrödet som jag själv älskar. Till det omega 3-margarin (Runda bords) och många pålägg att välja på: två sorters ost (kumminost och väl lagrad prästost), osötad pastrami, vidare lombuco embuchado och prosciutto crudo, rostbiff, onsalakorv och cognacsmedvurst, sardiner och rökta musslor. När man är ledig är det roligt att kunna göra en frukost till både en gommens njutning och skön samvaro.

Det vackra vädret, med sol över både barmark och snöfläckar (nej, vi har inte fått så mycket snö, att vi behöver använda vår nyinköpta snöslunga), lockade ut oss på promenad; för Mattis och Karins del lockade det dessutom också, att de ju inte är här så ofta. Men så fort vi kom ut, kände vi, hur kallt det var. Karin fick låna en basker av Birgitta, och Matti drog upp huvan på jackan över huvudet. Vi gick Floragatan och Pelikanbacken ner mot hamnen men insåg ganska snart, att det här nog inte skulle bli någon särskilt lång promenad. Ungdomarna ville ändå gå en krok förbi det gamla konditoriet, tyvärr en skugga av sin forna storhet under epoken familjen Lundeborg.

Vårt mål var att på hemvägen göra några kompletteringsköp på Konsum, men vi stannade till två gånger innan dess. Först i en prylbod, kanske mest för att kunna värma öronen. Sen i blomsteraffären i konsumbacken: Karin och Matti köpte en fin blomma till Karins pappa, som snart fyller år, och jag köpte en påskbukett till Birgitta, mimosa och gula rosor.

Väl hemma tinade Birgitta upp oss med hemgjord avocadosoppa.

Och till kvällens middag vankas det gravad sik. Birgitta lärde sig grava sik av min fiskande pappa, och hon förvaltar arvet efter honom med den äran. Själv har jag alltid tyckt att gravad sik serverad med kokt potatis är ett strå vassare än gravad lax, ja en riktig delikatess.

Men än så länge är det långt till middag.

Det är ju långfredag.

Wiehe och Forsberg sjunger Dylan på svenska

Mikael Wiehe har ju då och då återvänt till Bob Dylan. Han har förtjänstfullt översatt Bob Dylan till svenska samt, ensam och i kombination med andra, sjungit in sina översättningar.

2007 kom ”Dylan på svenska” (Rhino 5051442-5584-2-5, distribution Warner), där Wiehe sjunger tillsammans med Ebba Forsberg.

Öppningslåten ”Spanska stövlar” (”Spanish Leather”) är en duett mellan Wiehe och Forsberg, men trots att det är en stark låt i original och trots att Wiehes översättning är god, lämnar den mig lite tveksam.

Å andra sidan gillar jag mycket nästa låt, ”Jag ska va med dej inatt” (”I’ll Be Your Baby Tonight”) och speciellt då den snygga duetten i körpartiet.

När jag tänker på hela skivan, slår det mig, att flera av de låtar, där de båda artisterna i ordets egentliga mening samverkar, sjunger stämsång, faller mig på läppen: ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”), där det också finns ett fint klaviaturintro, och ”Jag ska bli fri” (”I Shall Be Released”).

Wiehe gör några solonummer som jag gillar: ”När mitt mästerverk blir klart” (”When I Paint My Masterpiece”) med klaviaturspel à la hammond, ”Utan tvekan min Marie” (”Absolutely Sweet Marie”), ett stycke rockmusik med omisskännlig smak av Dylan, och så den avslutande ”Blinde Willie McTell” (”Blind Willie McTell”). Och så måste man förstås nämna ”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”) med sin starkt markerade rytm.

Forsberg gör sig som sagt enligt min mening bäst i sitt gebit, sam- och stämsång med Wiehe. ”Ödets sista bud” (”Simple Twist of Fate”) blir i hennes soloversion nästan en dansgolvstryckare – men det senare kanske ännu mer beror på blåskompet.

Även om jag har svårt att tränga bort minnet av Joan Baez, när jag lyssnar på ”Adjö Angelina” (”Farwell Angelina”), känns den nästan rätt – men bara nästan; tempot känns inte riktigt rätt.

Och för att fördela kritiken rättvist: Även Wiehe gör, tycker jag, en träffmiss i strofernas sista, upprepade rad, när han sjunger ”Jag har tänkt på dig” (”Mama You Been on My Mind”).

Till de här båda anmärkningarna måste man dock tillägga, att också Dylan har gjort oss dylanfans besvikna genom att vid nyinspelningar av äldre låtar ibland förvandla dem näst intill oigenkännlighet, vilket verkligen inte alltid har varit till det bättre. Så varför skulle inte Wiehe och Forsberg få ta sig friheter med Dylans låtar?

Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.

Melodikrysset nr 11 2008

Som Eldeman förutspådde, var dagens melodikryss svårt. Ändå tror jag att jag har lyckats lösa det korrekt.

I ett fall minns jag dock inte vad det var som ledde mig till svaret, Afrika. Jag var fullt upptagen av att anteckna uppgifter om det andra ledet i dubbelfrågan, vars svar var en kär gammal schlagerbekanting, Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina”. Och nu kommer jag för mitt liv inte i håg, vad det var för melodi som ledde mig till att den efterfrågade världsdelen var Afrika. (PS: När jag försöker komma i håg vad som spelades för att illustrera Afrika, anar jag någonstans i bakhuvudet. att det kan ha varit ”Triumfmarschen” ur Guiseppe Verdis ”Aida”, som ju skrevs till invigningen av Suezkanalen.)

Men det var egentligen inte den här frågan som jag tyckte var svår. Betydligt svårare hade jag, speciellt som jag inte ens uppfattade vem som sjöng, att identifiera Gyllene Tider-hiten ”Flickorna på TV 2″. Men det var den man, med lite god vilja, kunde ana bakom den nya versionen. (PS: Nu har jag googlat och fått fram att den spelade versionen gjordes av Deejay Timo, vars namn jag alltså inte uppfattade.)

En av dagens frågor, den om ”Good Song” ur ”This Is What I Am”, hade jag – det ska jag ärligt erkänna – inte klarat utan att googla. Den som sjöng var Salem Al-Fakir.

Googlande är för övrigt ibland en inte alldeles enkel konst. Jag ser, när jag kollar sitemetern till min blogg, ofta exempel på rent befängt konstruerade frågeställningar (till exempel sådana som förutsätter, att det sitter en googlegubbe någonstans och svarar på fullständiga frågor med frågetecken och allt) – att dessa googlare ändå har hamnat på min blogg brukar då bero på att där finns något enda nyckelord, som råkar stämma.

Jag skulle kunna tänka mig, att titeln på Per-Eric Moraeus’ och Py Bäckmans låt ”Koppången” i dag har lett till mycken googleförvirring. Många försökte säkert, efter att ha hört Eldeman uttala ordet, med sådant som Kokongen eller Kopongen, vad nu det senare är. Själv klarade jag dock den här frågan genom att jag identifierade sångerskan, Anne-Sofie von Otter.

Resten av frågorna hade åtminstone inte jag några mer våldsamma problem med.

Den inledande dragspelsversionen av en gammal storschlager handlade om ”Mjölnarens Irene”. Den skrevs av Leon Landgren och Åke Gerhard och spelades in av Thory Bernhards och sen en rad av den tidens andra artister.

I samma klass för oss som har lyssnat mycket på äldre schlagermusik var ”Jag tror, jag tror på sommaren”, skriven och framförd av Stig Olin.

Jag är också tillräckligt gammal för att många gånger ha hört Sten Frykbergs ”Bohus bataljon”, där det låter bom, bom, bom i refrängen.

Och en gammal radiot som jag känner förstås igen Zarah Leanders stora hit ”Vill ni se en stjärna”, även när den – som här – sjungs på finska av Olavi Virta, också han en stor stjärna.

Veckans melodifestivallåt (från 2007) var ”Samba sombero” med Anna Book.

Veckans Taube, ”Rosa på bal”, handlade om fröken Rosa. Den här frågan bör väl ha varit lätt att klara för de flesta krysslösarna.

Själv skulle jag skämmas – före detta nordisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna som jag är – om jag inte kände igen den norska nationasången ”Ja, vi elsker dette landet” och inte förstod, att invånarna i landets huvudstad benämns oslobor. Den skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och melodin är komponerad av hans kusin Rikard Nordraak.

Den efterlysta rollfiguren från en TV-serie från 1980-talet var rimligen Kurt Olsson, spelad av Lasse Brandeby.

En av de bästa låtarna i dagens melodikryss har jag sparat till sist: Eric Claptons fina ”Tears In Heaven”. Den är ett exempel på att låtar som slår inte måste ha ett meningslöst innehåll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.