Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.

Melodikrysset nr 44 2008

I dag råkade jag ut för en liten blackout, när jag löste Melodikrysset. Jag ska, så snart jag har skrivit färdigt, följa efter hustrun till huset i Öregrund, så jag känner mig lite stressad.

Det fanns en dubbelfråga om två geografiska platser i melodititlar, i det ena fallet också refrängen. Jag kände omedelbart igen Thorstein Bergmans – jag känner honom själv också och har alla hans skivor – ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, men slappade lite när jag hörde den andra låten; minns den inte ens längre och har inte tid att lyssna på nytt. Men alla hjälpbokstäverna tyder på att den efterlysta platsen är Södermalm.

Annat var egentligen i sak svårare för mig.

Jag kan till exempel inte påstå att ”Stars Are Blind” med Paris Hilton hör till det jag brukar lyssna på.

Detsamma gäller ”Warwick Avenue” med (Aimee Anne) Duffy.

Men med hjälp av Google kan man få reda på nästan vad som helst.

Allt det övriga var hyggligt lätt för mig. I ett par fall körde Anders Eldeman till och med repriser på låtar han har haft med förr, vilket ju underlättar för oss som regelbundet löser Melodikrysset.

Ett exempel är ”Tijuana Taxi” med Herb Alpert, där ju titeln ger det efterlysta färdmedlet.

Ett annat är Nino Rotas musik till Francis Ford Coppolas film ”Gudfadern” från 1972. Den organisation man förknippar handlingen i den filmen med är förstås maffian.

Ett slags upprepning från Eldemans sida är också att han då och då spelar ledmotivet från någon James Bond-film. I dag hörde vi musiken ur den ganska kritiserade nya bondfilmen med Daniel Craig, ”Quantum of Solace”. Jag har inte sett den, så jag har ingen egen berättigad synpunkt på den.

Däremot har jag många gånger (jag har den också på video) sett Alfred Hitchcocks spännande film ”Mannen som visste för mycket” (1956), där huvudrollerna spelas av James Stewart och Doris Day. I den gör Doris Day ”Que Sera, Sera”, som vi hörde i dagens program.

Jag brukar då och då bekänna att jag sällan ser TV-såpor. Men när en svensk serie har gått i hela 318 avsnitt, känner jag förstås till den. Vi talar om ”Rederiet”, där en av huvudrollsinnehavarna kallas för Reidar Dahlén.

Och jag kan väl säga, att även om Roy Orbison aldrig har hört till mina personliga husgudar, känner jag ändå igen hans röst, här i ”You Got It”.

Annat var nästan löjligt enkelt.

”Ju mer vi är tillsammans” har vi ju till exempel alla hört som signaturmelodi till Melodikrysset.

Och vem minns inte den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka”, som här skulle ge yrkeskåren präster?

Dagens operettfråga hörde väl också till de enklare. Vi hörde musik ur Franz Lehárs (musik) och Victor Léons och Leo Steins (libretto) ”Glada änkan” från 1905. Den handlar förstås om just en änka, och i änkans namn, Hanna (Glavari), kan man hitta det vanliga flicknamnet Anna – vi har en sådan i familjen.

Vidare hörde vi säckpipemusik, och i Skottland hittar man ju också en och annan kilt.

Dagens kryss inleddes med en riktigt stor svensk hit, ”Lassie” med Ainbusk Singers, numera bara Ainbusk.

”Lassie” diktade jag en gång inför en jämn födelsedag om och döpte då till ”Lasse”. Den som fyllde år var en jättefin arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Lasse Eriksson. Jag framförde själv solopartierna och backades sen upp av en kvinnokör, i vilken ingick bland andra min hustru.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från Lambeth Walk till Lili Marleen

I Folket i Bild nummer 31 1942 hittar jag en fantastiskt intressant artikel av Svante Löfgren. Svante Löfgren debuterade 1936 som skribent i Djursholms Tidning. Han har medverkat i bland andra Idrottsbladet, GT, Nya Dagligt Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – och var i mer än 20 år Expressens korrespondent i Paris, Berlin, Bonn och Los Angeles. Han har också varit en uppskattad röst i Sveriges Radio och bland annat gjort 347 inslag för programmet ”Vardags”.

Den artikel i FiB jag syftar på heter ”Från Lambeth Walk till Lili Marleen” och handlar alltså om det sena trettiotalets och andra världskrigets två stora schlager, en engelsk och en tysk.

”Lambeth Walk” fanns med som sång- och dansnummer i musikalen ”Me and My Girl” från 1937 och slog häftigt, inte minst som dansfluga. England dansade som i feberyra inför det annalkande krigsutbrottet, och sången fick också under kriget en användning, som jag ska återkomma till.

Sången, med musik av Noel Gay och text av Douglas Furber, framfördes av idolen Lupino Lane i hans huvudroll som cockney-ynglingen Bill Snibson från Lambeth. Löfgren:

”Lambeth är ett dystert slumkvarter på ’andra sidan’ Themsen. Jag vallfärdade dit en dag och återfann en mörk, smutsig gränd, fylld av halvgrå torktvätt och helgrå ungar, som tumlade om i rännstenen.”

Omständigheterna för sedan Snibson till den högadliga världen, och cockney-ynglingen besegrar snart den brittiska överklassen. ”I finalen fick han slottets högadliga middagsgäster med sig i en böljande Lambeth Walk, där man satte tummarna i vädret och ropade hej, glömska av den viktiga frågan om tummarna var adliga eller plebejiska.

Lambeth Walk kom på det viset att bli en symbol för den klasstoleranta anda som alltjämt är England till stora delar främmande, men som högt över förmögenhetsskrankor och släktkalendrar svävar som ett drömt ideal. Det var i den andan som man gick in i andra världskriget hösten 1939.”

Så här gick Lambeth Walk:

The Lambeth Walk

Text: Douglas Furber, 1937
Musik: Noel Gay, 1937

Lambeth you’ve never seen,
The skies ain’t blue, the grass ain’t green.
It hasn’t got the Mayfair touch,
But that don’t matter very much.
We play the Lambeth way,
Not like you but a bit more gay
And when we have a bit of fun
Oh, Boy.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ’em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ’em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ’em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth walk!

I oktober 1938 skrev The Times att ”medan diktatorer rasar och statsmän talar, dansar hela Europa – till ’The Lambert Walk'”.

I början av 1939 gick en representant för tyska SA till motanfall och angav en revolutionär omvälvning av privatlivet som nästa stora uppgift för nazistpartiet. Som ett utrotningsvärt exempel pekade han ut ”The Lambeth Walk”, eftersom den var en blandning av judiskt ont och djuriskt hoppande.

Tre år senare kontrade Charles A Ridley vid det brittiska informationsministeriet med en kort propagandafilm, ”Lambeth Walk – Nazi Style”. Som grundmaterial använde han filmsekvenser av Hitler och marscherande tyska soldater ur Leni Riefenthals ”Viljans triumf”. Löfgren igen: ”…den förtjusta engelska publiken får se tyska trupper marschera på Unter den Linden till tonerna av Lambeth Walk – tagande som dansens regler föreskriver två steg fram och ett tillbaka.”

De nazityska ledarna blev förstås rasande. Enligt en anna källa än Löfgrens artikel ska en rasande Josef Goebbels ha sprungit från en visning av filmen sparkande omkull stolar och skrikande otidigheter.

”Lambeth Walk” slog stort också i Sverige, men just den här effekten hade väl inte Erik Zetterströms, signaturen Kar de Mummas, svenska version:

Lambeth Walk

Svensk text: Erik Zetterström (Kar de Mumma), 1938

Kom nu min kära vän
och låt oss ta en dans igen.
Den dansen går från pol till pol
i höst och rusk
i vår och sol.
Hör stämningen är fin,
blodet bränner som eldigt vin,
och dansen går till ljusan da’
Hurra!

Refräng:
Här ska dansas Lambeth Walk,
de’ går bra på alla språk.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Kruska de’ kan krafter ge,
vitaminer ha vi me’.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Den är mycket lätt att tralla.
Den bör passa för oss alla,
alla som kan licka, magra, tjocka
dansa hela natten lång
efter samma glada sång.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!

* * *

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj – är född 1937 och tillbringade mina första sex år i Estland. Mina tidiga minnen har jag därifrån, och till det jag minns hör den andra stora krigsschlagern som Svante Löfgren skriver om, ”Lili Marleen”. Pappa hade köpt en radio, där den spelades både på estniska och tyska, och jag lärde mig delar av den estniska texten och sjöng den. Den estniska versionen har jag återfunnit på internet, tyvärr utan angivande av vem som gjorde den och vem som sjöng in den:

Lili Marleen

Estnisk text: ?

Kasarmu ees väraval,
öisel kõnniteel
latern tookord säras,
ta särab nüüdki veel.
Ja ootab, et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”kui kord, Lili Marleen,
kui kord, Lili Marleen.”

Latern oma kaitsel
õnned ühendas,
kaunil tunnil vaiksel
me varjud ühendas.
Mis sest, et rahvas möödus meist,
me nägime vaid teineteist,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen.”

Juba lahku viiski
signaal meid õnneteelt,
kolm päeva kartsa siiski
ei julgustanud meelt.
Ehk küll su juurde ihkasin
ja lahkumist ma vihkasin,
”Mu arm, Lili Marleen,
mu arm Lili Marleen.”

Latern sinu sammu
tunneb ikka veel,
kuigi mina ammu
viibin kaugel teel.
Ja ootab et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen

Kui mul uni laugel
öisel puhkusel,
tõotan sulle kaugelt
kaitsekraavist veel.
Kui igav hakkab laternal,
sind ootan jälle tema all,
”Kui siis, Lili Marleen,
kui siis Lili Marleen”

Så nära förknippad med mina privata krigsminnen var den här sången, att jag mycket långt senare, när jag under senare delen av 1950-talet var elevrådsordförande i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och i den egenskapen sista april höll ett ganska avvikande vårtal från läroverkstappan, nämnde just ”Lili Marleen”.

Under krigsåren lärde jag mig för övrigt, trots att jag inte kunde tala tyska, också delar av den tyska texten utantill:

Lili Marleen

Tysk originaltext: Hans Leip, 1915, sista versen tillagd 1937
Musik: Norbert Schultze, 1938

Vor der Kaserne
Vor dem großen Tor
Stand eine Laterne
Und steht sie noch davor
So woll’n wir uns da wieder seh’n
Bei der Laterne wollen wir steh’n
”Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Unsere beide Schatten
Sah’n wie einer aus
Daß wir so lieb uns hatten
Das sah man gleich daraus
Und alle Leute soll’n es seh’n
Wenn wir bei der Laterne steh’n
Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Schon rief der Posten,
Sie blasen Zapfenstreich
Das kann drei Tage kosten
Kam’rad, ich komm sogleich
Da sagten wir auf Wiedersehen
Wie gerne wollt ich mit dir geh’n
”Mit dir Lili Marleen,
Mit dir Lili Marleen.”

Deine Schritte kennt sie,
Deinen zieren Gang
Alle Abend brennt sie,
Doch mich vergaß sie lang
Und sollte mir ein Leids gescheh’n
Wer wird bei der Laterne stehen
”Mit dir Lili Marleen?
Mit dir Lili Marleen?”

Aus dem stillen Raume,
Aus der Erde Grund
Hebt mich wie im Traume
Dein verliebter Mund
Wenn sich die späten Nebel drehn
Werd’ ich bei der Laterne steh’n
”Wie einst Lili Marleen.
Wie einst Lili Marleen.”

Att den här sången slog både i Tyskland och i alla andra länder (inklusive England) har två orsaker: Dels har melodin och texten tillsammans allt det som utmärker en äkta schlager. Dels ger den här varmt mänskliga visan om flickan som står och vinkar åt sin soldat under gatlyktan en längan som fanns inte bara hos tyska soldater. Den är i själva verket så civilistisk att själve Joseph Goebbels lär ha haft kritiska synpunkter på den.

Texten skrevs redan 1915, då diktaren Hans Leib låg inkallad vid gardesfusiljärernas kasern i Berlin. Hans tillvaro förljuvades då av två flickor, Lili och Marleen, som han i minnet och dikten förde samman till en, Lili-Marleen, berättar Löfgren.

Sången publicerades i en diktsamling som kom ut 1937 (enligt Löfgren 1936); nu hade den sista och femte versen lagts till. Den tonsattes av Norbert Schultze 1938 (enligt Löfgren ”fyra år efteråt”, vilket då borde vara först 1940, vilket inte kan stämma, eftersom Lale Anderssens berömda insjungning kom redan 1939).

Sångens genombrott kom inte med det samma, men genomslaget blev desto större, när den spelades i radion i det ockuperade Belgrad. Nu blev den snabbt så populär att de tyska trupperna fordrade att den skulle spelas om och om igen, och så kom det sig, att den varje kväll spelades i slutet av dagens sändningar. Från belgradradions sändningar spred den sig vidare till omkringliggande länder, också till de engelsa trupperna i Nordafrika: Brittiska Daily Mails krigskorrespondent i Kairo skrev om ”Lili Marleen, den tyska radiosången som varje natt vaggar tyska Afrika-kåren till sömns och varje natt kittlar engelska åttonde arméns sentimentala öron, utsänd i högtalare från fiendens linjer. Med beslöjad kom-och-kyss-mig-röst sjunger hon en sång som går rakt till den manliga hemlängtans hjärta och nästan framkallar tårar.” Sången spreds givetvis också till civilbefolkningen i många olika länder. Plötsligt, mitt under brinnande krig, var den tyska ”Lili Marleen” en storschlager över hela Europa.

Hur skulle nu engelsmännen hantera det faktum att fiendelandet hade en schlager, som attraherade också de egna soldaterna? Räddningen låg förstås i att sångens innehåll, översatt till engelska, var politiskt helt okontroversiellt. Dessutom äreräddades den av att den berömda tyska skådespelerskan och antinazisten Marlene Dietrich, nu i landsflykt i USA, också sjöng in den 1943.

Givetvis blev ”Lili Marleen” också storschlager i Sverige, i översättning 1942 av signaturen Gunilla, det vill säga Gunilla Sandberg, som var gift med sångaren Sven-Olof Sandberg (S.O.S), som var en av dem som här i landet hade en stor succé med den.

Här är den svenska texten:

Lili Marleen

Svensk text: Gunilla Sandberg (signaturen Gunilla), 1942

Klar liksom en stjärna
vid kasernens dörr
lyste en lanterna,
den finns där nu som förr.
På trottoarens nötta sten
jag möter dig i lyktans sken
som förr, Lili Marleen,
som förr, Lili Marleen.

Tätt intill varandra
stod vi hand i hand.
Ingen kunde klandra
jag stal en kyss ibland.
Vad gjorde det, om vinden ven –
vi stod i lyktans trygga sken.
vi två, Lili Marleen,
vi två, Lili Marleen.

Nu ropar vakten:
Kom in, ty tapto går.
Du hörde nog på takten,
jag inte dröja får.
Men det är svårt att ej bli sen,
när i min famn vid lyktans sken
du är, Lili Marleen,
du är, Lili Marleen.

För mitt öga står du,
dina läppar ler,
all min längtan får du,
i drömmen jag dig ser,
så som du stod i lyktans sken
en avskedsstund, då vinden ven.
Farväl, Lili Marleen
farväl, Lili Marleen.

Melodikrysset nr 43 2008

Också i dag återvände Anders Eldeman till mitt förstapris förra veckan: berättade åter att jag brukar publicera mina förslag till svar plus att jag förra gången, lika lite som annars, själv hade skickat in något svar. Men jag har fått Bonniers musiklexkon och tackar – Eldeman backade inte om mitt förstapris, även om alltså någon annan har biträtt mig genom att skicka in de svar jag har publicerat här på bloggen.

Veckans upplaga av Melodikrysset tyckte jag var förhållandevis lätt.

Det började med nationalsången till ett grannland, Norge, som jag i många årtionden har haft ett varmt förhållande till. När jag i min ungdom var FiB-ombud, sålde och läste jag många böcker av norska författare. 1956 var jag tillsammans med andra svenska gymnasister (Agneta Pleijel var en av dem) på stipendieresa i Norge. Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat norsk litteraturkurs, vid Uppsala universitet. Så småningom blev jag de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och bevistade i den egenskapen mängder av valvakor och kongresser och sammanträden (hos Arbeiderpartiet), mest i Oslo men också bland annat i Narvik och på Svalbard. Norrmännen sjunger ”Ja vi elsker dette landet” (egentligen ”Sang for Norge”), och jag är beredd att instämma. Sången skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och Rikard Nordraak och framfördes första gången den 17 maj 1864 i Eidsvold.

Därefter hamnade vi på andra sidan jordklotet, i Australien. Därifrån kommer nämligen Kylie Minouge, som vi här hörde i ”In My Arms”. Också i Australien har jag varit, fast bara en gång. Där var jag som medföljande make till min hustru som på den tiden var talman i den svenska riksdagen.

I USA har jag varit flera gånger, bland annat relativt nyligen i New York. Vid de här besöken passar jag alltid på att köpa skivor med amerikansk folkmusik. John Denver finns av någon anledning inte i min skivsamling, detta trots att jag tycker att hans och Bill Danoffs och Taffy Niverts hyllning från 1971 till West Virginia, ”Take Me Home Country Roads”, är en fin låt.

Också i Finland och även på Åland har jag bitar av mitt hjärta. Från Åland kommer den fina folkvisan ”Vem kan segla förutan vind?”, som vi här hörde i Jan Johanssons tolkning – den skulle här ge kryssordet segel. I Finland bodde min estniska flyktingfamilj i åtta månader 1944 – jag fyllde sju år den sommaren – och sen förde mig mitt värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare också dit och till Åland, till mängder av kongresser, val och annat liknande.

En ännu mer sentimental ton fanns i Thory Bernhards’ storsäljare ”Vildandens sång” eller helt enkelt ”Vildanden”. Också i det här fallet rör det sig om en folklig melodi, upptecknad av Leon Landgren.

Den spelades ständigt i radio under min ungdom. Där spelades också Povel Ramels svar på de olika svarta sånggrupper, som flitigt turnerade i de svenska folkparkerna; jag såg och hörde till exempel The Delta Rythm Boys på sågplan vid en av de årliga midsommarfesterna i min dåtida hemby Juniskär söder om Sundsvall. Povels låt kallades ”Var är tvålen?” och inleddes med ”Ni som vandrar genom livet”. Vi tar hela texten:

Var är tvålen?

Text och musik: Povel Ramel

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Bad e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelöst förutan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och crawl,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Bad e löjligt,
Utan tvål

Bad e inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Bad e snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Bad e galet,
Bad e tokigt,
Visset, ruskigt, konstigt
Utan tvål!

En av de lättare frågorna i dag – jag löste den med hjälp av ledbokstäverna långt innan den spelades – var ”En herre i frack”, som sjöngs in av Gösta Ekman den äldre. Den finns också insjungen av Johnny Bode, som skrev den.

En annan kär bekant var ”Lite grann från ovan”, mer känd som ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, vilket senare skulle ge svaret gås. Edvard Persson, som sjöng in den på skiva och framförde den i filmen ”Kalle på Spången” från 1939, sjöng väl egentligen ”liden” – men han som skrev texten var göteborgare: Lasse Dahlquist.

Då kan vi väl ta ett skutt till det nyaste nya. Vi hörde Laleh, svensk sångerska av iranskt ursprung. Tyvärr kan jag inte sångtiteln.

Därefter tar vi veckans två melodifestivalare.

Cecilia Vennersten deltog i 2005 års upplaga med ”Var mig nära”. Det gick väl inte så bra, om jag minns rätt.

Desto bättre gick det här hemma för Charlotte Perrelli – förr med efternamnet Nilsson – i årets tävling. Men sen gick det ju inte så bra för hennes ”Hero” i Eurovisionsschlager-finalen.

Allra sist tar jag i dag en mycket bra låt, Cornelis Vreeswijks ”En halv böj blues”. I dag hörde vi den med Inger Öst och så Cornelis’ sjungande son Jack Vreeswijk. Cornelis har jag haft en del att göra med och flitigt recenserat – se ovan under Kulturspegeln, Musik. Inger Öst ingick i trion Tre damer, där också Diana Nunez och Anita Strandell sjöng. De var faktiskt mycket bra!

Så har jag då klarat av veckans melodikryss innan barnbarnen, Viggo och Klara, kommer hit till morfar i Öregrund.

All time high!

Mitt lördagskåserande om Melodikrysset, där jag också redovisar vad jag har kommit fram till för svar, har regelbundet dragit läsare till bloggen, cirka 2.000 de lördagar krysset har varit svårt. I lördags, då Anders Eldeman till min stora förvåning – jag hade nämligen själv inte skickat in något svar; det gör jag aldrig – tilldelade mig förstapriset och också berättade om att jag brukar publicera svaren på min blogg, verkar det ha gått ett ryck genom hela melodikryss-Sverige: Min blogg hade 6.000 besökare. Och i går, söndag, hade jag ytterligare ett par tusen besökare.

Ett antal av läsarna hörde också av sig med gratulationer. Några av de här gratulanterna hade fäst sig vid att jag, utöver att redovisa svaren, också gör personliga reflektioner kring de låtar och artister som Eldeman spelar – någon kallade detta för ett folkbildande drag i min blogg. Det senare är jag särskilt glad för – har jag något att berätta, delar jag gärna med mig.

Som mina regelbundna läsare väl har sett, försöker jag verkligen inte framställa mig som en allvetande besserwisser. Jag redovisar när jag inte spontant kan och att jag då har använt mig av en kombination av ledbokstäver och googlande. Det förekommer också att jag i texten som omger svaren gör misstag – även den senaste gången har läsare gjort kloka påpekanden, vilket jag tackar för. Tillsammans är jag och mina läsare en stor folkbildningscirkel med Melodikrysset som ämne.

Jag är gammal journalist och har som sådan mest skrivit på tidningars och tidskrifters ”fina” avdelningar, ledar- och kultursidorna. Det mesta materialet även på den här bloggen hör hemma i den sfären: jag skriver om politik, om musik och om böcker och annat sådant. Men ända sedan unga år har jag inte läst bara romaner och poesi av erkänt goda författare utan också läst deckare och serier. Jag gillar opera och är en trägen gäst i Konserthuset här i Uppsala. Men jag har samtidigt, årtionde efter årtionde, haft som lördagsnöje att lösa Melodikrysset.

Jag har nämligen ett genreöverskridande intresse för olika slag av kulturyttringar, och jag är starkt övertygad om att till exempel både den musik som klassas som finkultur och den som klassas som populärkultur rymmer både toppar och vågdalar. Här är förstås smaken delad: Ibland, när jag utifrån min smak har avfärdat något som har spelats i Melodikrysset, hör läsare med annan mening av sig och protesterar. Och det är de hjärtans välkomna att göra! Inte bara om politik utan också om musik kan man ha delade meningar.

Apropå politik: eftersom jag är socialdemokrat och gammal (s)-redaktör, har jag också anslutit min blogg till S-bloggar. Det betyder inte att jag är kolportör för några centralt producerade ståndpunkter – som mina läsare vet, tar jag då och då mitt eget parti i örat. (På samma sätt har de som inte delar mina åsikter rätt att skriva repliker här på bloggen.)

Skälet till att jag har anslutit min blogg till S-bloggar är främst att jag därmed blir en del av det ganska brett varierade samtal som förs också mellan människor som alla själva ser sig som socialdemokrater. Det handlar både om att lyssna och om att påverka.

Däremot är jag inte ansluten till S-bloggar främst för att vinna läsare. När jag, efter ett spektakel om att mina förment opolitiska melodikrysskåserier tog en så orimligt stor plats på S-bloggars topplista, under en period helt hade kopplat bort min blogg från S-bloggar, märktes det inte alls på besöksstatistiken. Förmodligen lärde sig läsarna av mina lördagskåserier om Melodikrysset snabbt att hitta direkt till min webbadress, http://enn.kokk.se. Och att döma av Melodikryssets placering på S-bloggars topplista efter det att vi hade slutit fred och jag hade återinträtt, har flertalet sen fortsatt att gå direkt in på min blogg och inte göra det via S-bloggar.

En del av mina utrerat politiska inlägg tar sig upp på S-bloggars topplista, men även de här inläggen har en mycket stor del av sina läsare bland dem som går direkt in på min blogg.

Ytterligare en intressant iakttagelse: Jag skriver ofta om politik, mycket oftare än vad som framgår av antalet inlägg som är politiska i strikt mening. Man kan hitta politiska reflektioner i dagboksartade anteckningar om familjelivet och sommarhuset i Öregrund. Jag recenserar mycket ofta musik, som har ett politiskt innehåll.

Många av mina läsare gillar det här, men nästan inget av det här materialet hamnar någonsin på S-bloggars topplista. S-bloggars läsare och kommentatorer verkar inte vara intresserade av det här.

Själv är jag vid 71 års ålder och med ett helt liv i politiken bakom mig (fortfarande aktiv förresten) starkt övertygad om att de som bara är intresserade av politik i snäv eller teknisk mening sällan förmår vinna andra människors hjärtan.

Politisk musik från USA

Under vistelsen i New York fick jag tag på en dubbel-CD med två av mina gamla sånghjältar, Woody Guthrie och Pete Seeger: ”The First Rays of Protest In the Twentieth Century” (Primo PRMCD 6031, 2006). En snabb titt på urvalet sånger – Guthrie och Seeger får en CD med 20 sånger vardera – indikerar att det troligen rör sig om tidiga, nu digitalt remastrade inspelningar från det delade Asch Recordings.

Guthrieurvalet är helt OK, representativt och innehåller alltså mer än det CD-titeln utlovar, protestmusik. Ett antal av Woodys Dust Bowl Ballads finns dock med, till exempel ”Pastures of Plenty”, ”Do Re Mi”, ”Dust Bowl Blues”, ”Talking Dust Bowl”, ”Vigilante Man”, ”Ain’t Got No Home” och ”So Long, It’s Been Good To Know You”. Och CDn inleds med ”This Land Is Your Land”.

Men där finns också andra typer av sånger: ”House of the Rising Sun”, ”John Henry”, ”Worried Man Blues”, ”Muleskinner Blues” med flera – i den sistnämnda låten tror jag mig också höra Pete Seegers banjo i bakgrunden.

Det leder mig till slutsatsen att inte bara Seeger utan också resten av The Almanac Singers medverkar i flera av inspelningarna, till exempel ”Babe O’ Mine”, ”A Picture From Life’s Other Side” och ”Better World A-Coming”. De har alla körinslag, och man hör bland annat en kvinnlig stämma som – om jag alltså har gissat rätt – bör tillhöra Sis Cunningham. (Dess värre ger det lilla mapphäftet inga upplysningar om medverkande, konstellationer och inspelningsår.)

Samma slags körinslag finns på en stor del av Pete Seeger-CDn, särskilt dess senare del som har stark antinazistisk tendens. Om hur den delvis kommunistiska amerikanska sångvänstern svängde om från en pacifistisk till en militant antinazistisk hållning har jag tidigare skrivit här – mer om den amerikanska sångvänstern kan du läsa här. Där finns också flera av texterna till relevanta sånger på den här skivutgåvan. Jag syftar på sånger som ”The Sinking of the Reuben James”, ”The Strange Death of John Doe”, ”Ballad of October 16th”, ”’C’ For Conscription”, ”Washington Breakdown”, ”Dear Mr. President” och ”Round And Round Hitler’s Grave”.

Några av de övriga mer fackligt inriktade kamsångerna känner jag igen från Folkways-LPn ”Talking Union and Other Union Songs” med The Almanac Singers samt med Pete Seeger plus kör (Folkways FH 5285, 1955). Sånger som ”Talking Union”, ”Which Side Are You On?”, ”All I Want” och ”Union Maid” ingick under mycket lång tid i Seegers repertoar.

Men det är också kul att några tidiga inspelningar av lite annat slag har slunkit med: ”Rock Island Line”, ”Follow the Drinking Gourd”, Leadbellys ”Goodnight Irene” och så ”Pay Me My Money Down”, som Bruce Springsteen tog med på sin Seeger-CD.

Melodikrysset nr 42 2008

I dag utsatte Anders Eldeman mig för en riktig ploj: jag vann – utan att ha skickat in något svar (det gör jag aldrig) – första priset i förra veckans melodikryss. I och för sig kan ju någon ha tagit sig före att skicka in rätt svar i mitt namn, men chansen att Eldeman skulle ha hittat just det kuvertet är ju tämligen minimal, så förmodligen var det som jag misstänker: Eldeman ville på ett kul sätt kommentera mitt av somliga kryssare ifrågasatta tilltag att i kåserande form publicera mina svar på veckans kryss samma dag som det sänds. Och jag fick väl ett slags stöd från Eldeman genom att han själv använde samma argument som jag brukar använda: svaren finns ju att hämta på nätet, och de som har hittat min blogg har helt uppenbart själva varit ute på nätet och raggat svar.

Kokk takkar och bokkar.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Vi hörde helt uppenbart en melodi av Evert Taube, en så pass ovanlig att jag inte kom på titeln. Jag har allt som Evert har spelat in på skiva och en hel drös med Taube-sångböcker, men eftersom det här materialet finns i Uppsala och jag själv är i Öregrund, kan jag inte söka där.

”Det regnar kor” med gotländska gruppen Smaklösa är ju kul, men discolåten den bygger på kunde jag inte. Dock gav slutet på vinkelordet lodrätt 2 rätt svar på frågan vad för slags personer originalet handlar om, nämligen män. Och efter diverse googlande har jag sen kommit fram till att originaltiteln är ”It’s Raining Men”.

Den fråga som ledde mig till rätt svar här var namnet på folkmusikgruppen som spelade ”Orrängsvalsen”: Orsa spelmän.

Dagens filmanknutna frågor var inte alltför svåra.

Vi hörde Henry Mancinis temamusik till filmerna om Rosa pantern, där Peter Sellers spelade kommissarie Clouseau.

”Nu ska vi opp, opp, opp” av Jules Sylvain och Gösta Stevens sjöngs av Ulla Billquist i filmen ”Sara lär sig folkvett”. Senare har väl också Agnetha Fältskog sjungit in den?

Därmed är steget inte långt till ABBA-musikalen ”Mamma Mia”, som jag nyligen såg på Broadway. Men här handlade det om filmversionen, där Pierce Brosnan och Meryl Streep bland annat framförde den låt vi hörde här, ”S.O.S.”.

Och när vi är inne på musikaler, passar det väl bra att redovisa vem som komponerade musiken, bland annat ”Tonight”, till West Side Story (1957), närmare bestämt Leonard Bernstein. Han är ett mycket tydligt exempel på att man kan röra sig fritt mellan olika musikgenrer och i samtliga fall klara det bra. Jag gillar sånt!

En helt annan Maria besjöng Östen med resten i sitt melodifestivalbidrag 2003.

Det var ett bidrag med schlagertycke, men det kan naturligtvis inte tävla med Benny Anderssons ”Du är min man”, som med Helen Sjöholm och BAO har legat på Svensktoppen i flera år. I förra veckan segade sig låten åter överst upp på listan och blev etta.

Mer nutida schlagermusik: The Poodles använde sångerskan Therese Tess Merkel i ”Metal Will Stand Tall”.

Hitlistemusik har också Pointer Sisters åstadkommit, bland annat med ”I’m So Excited”. Var och en av dem är, för att använda Eldemans terminologi, en syster.

Vi lämnar därmed sångerskorna och går avslutningsvis över till gubbvärlden.

Den som vi hörde i ”Skall, skall icke” måste ha varit Nisse Ahlroth. Jag har i och för sig aldrig hört det här förut, men Ahlroth har förekommit med Hasse & Tage, vilket var en ledtråd.

Jag brukar sällan se TV-serier, men ”Krutgubbar” (i original ”Dad’s Army”) om en ganska märklig armé har jag åtminstone sett något av. I den sjunger Bud Flanagan ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler?”.

Ja, det var väl allt, folks.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Spirituals, blues och chain gang songs med Josh White

Josh White (1914-1969) var en amerikansk artist, som i mina unga år var mycket populär också här i Sverige. Han sjöng country blues, amerikanska folksånger med tonvikt på sådant som sjöngs av svarta amerikaner och gospel. Och han spelade gitarr på ett sätt som var mycket karaktäristiskt. Hans speciella kombination av sång och gitarrspel är lätt att känna igen.

Jag har mycket Josh White i mina skivhyllor, och jag ska gärna vid tillfälle återvända till honom för att göra ett bredare musikaliskt porträtt. Det enda jag nu, helt kort, vill tillägga är att han också var politiskt engagerad: nästan helt självklart för afroamerikanernas rättigheter men dessutom också hemmahörande på vänsterkanten. Han var en av de många som fanns i kretsen kring Pete Seeger, fanns också i utkanten av The Almanac Singers, som skrev och spelade arbetarrörelsemusik. Han spelades på 1940-talet in på skiva av den legendariske Moses Asch – hela vidden av hans konstnärskap, vilket alltså inkluderar den politiska sidan, finns på CDn ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways SF-40081, 1998).

Hans politiska engagemang på vänsterkanten ledde också till att han av den ökände senator McCarthy anklagades för att vara kommunist, med allt vad det innebar av bojkottaktioner i skivaffärer med mera. Andra i den dåtida amerikanska sångvänstern var faktiskt naivt övertygade om välsignelsen med kommunismen, men Josh White var för egen del aldrig kommunist. Han var en en radikal demokrat, till och med personlig vän till presidentparet Roosevelt; ideologiskt skulle jag närmast beteckna honom som socialdemokrat.

När jag nyligen var i New York, hittade jag en CD med honom, ”Chain Gang Songs” (Collectables COL7789, 2006). Titeln är förresten missvisande: av CDns blott tio spår är hälften Chain Gang Songs, hälften spirituals och blues.

Eftersom CDn är utgiven av Collectables, trodde jag att det kunde röra sig om tidiga inspelningar från Asch Recordings. föregångaren till Folkways. Men det visade sig att materialet ursprungligen gavs ut av Elektra 1958.

Jag är som sagt en stor beundrare av Josh White, men jag måste tillstå att det här är en mycket problematisk Josh White-skiva.

CDn innehåller egentligen bara tre spår som jag tycker är hörvärda. Den inleds med ”Trouble”, en blues om vad det innebär att vara neger (som vi alla. även Josh White, sa på den tiden), och en annan mycket rytmisk blues, ”’t Was On a Monday”. Allra bäst är ändå ”Did You Ever Love a Woman” med Josh’s distinkta röst och mycket karaktäristiska bluesgitarrspel.

Allt annat material skiljer sig från den sist nämnda låten genom att Josh beledsagas av en kör (på fyra man gissar jag) som smörar ner sångerna på ett hopplöst sätt. Inte är de här killarna mycket till chain gang. (Chain gang-sångerna kommer från fängelserna/arbetslägren i amerikanska Södern, där de svarta fångarna rytmiserade det enahanda ochs svettiga arbetet genom att sjunga.) Och inte förmår de samspela med och backa upp Josh White som en kör i en afroamerikansk kyrka skulle ha kunnat göra.

Jag vill dock göra ett litet undantag för den avslutande ”Every Time I Feel the Spirit” där Josh’s dotter Beverly sjunger beledsagad av handklappning.

Eric Darling och The Rooftop Singers

När Pete Seeger lämnade The Weavers, handplockade han själv sin efterträdare: Eric Darling trakterade, liksom han själv, både banjo och tolvsträngad gitarr.

Darling sjöng och spelade med The Weavers i fyra år men beslöt sig 1962 för att lämna gruppen. Då var han närmast inställd på att uppträda solo på de allt flera musikcaféer och folkmusikklubbar som fanns både i New York och på annat håll.

Han kom därefter att också spela ihop med andra, bland dem den gamle vännen, sångaren och gitarristen Bill Svanoe. Svanoe kom att, med framgång, testa ett nytt arrangemang av ”Walk Right In”, en bluesklassiker från en Folkways-skiva, och så startades försöket att formera en ny grupp, som skulle kunna göra en bra skivversion av den. Maynard Solomon på Vanguard, som Darling kände från sin tid med The Weavers, hade synpunkter – sannolikt berättigade; Solomon hade god näsa för musik – men till slut föll valet på jazzsångerslkan Lynne Taylor. Solomon knöt även basisten Wendell Marshall (som hade spelat med Duke Ellington) och trummisen Bobby Donaldson till gruppen, som fick namnet The Rooftop Singers. (Donaldson ersattes senare av Johnny Cresci på trummor.)

Valet av sångerska samt av musiker indikerar att gruppens sound kom att bli mer jazzigt än vad som var fallet med The Weavers – även om The Rooftop Singers i första hand var en folksånggrupp.

Hur som helst, ”Walk Right In” blev 1963 en fullkomligt sanslös succé med tretton veckor på Billboard’s Pop Charts, däribland ett par veckor som etta. Det gjorde att plötsligt alla klubbar och caféer ville ha framträdanden av The Rooftop Singers och suget efter skivor i LP-format blev enormt.

Problemen var två. Dels fanns det inte tillräckligt med bra och genomrepeterat material. Dels satte tvåbarnsmamman Lynne Taylors man snart klackarna i marken när det gällde turnerande. Taylor lämnade The Rooftop Singers i juni 1964, och de försök som gjordes med efterföljare blev inte alls lika lyckade. Gruppen upplöstes slutgiltigt 1967 men hade då för länge sedan förlorat sin slagkraft.

Och egentligen åstadkom den bara en enda riktig hit, den nämnda ”Walk Right In”, både popigare och jazzigare än de sånger Darling hade sjungit i The Weavers. Till och med de tolvsträngade gitarrerna låter annorlunda, men alltihop svänger enormt.

På samlings-CDn ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard 79749-2, 2004) finns i och för sig ett antal sånger som också fanns i Pete Seeges repertoar, men de här låtarna framförs på ett annat sätt än när han (eller för den delen The Weavers) gjorde dem: ”Risselty, Rosselty”, ”Working on the Railroad”, ”Old Joe Clark”, ”Swing Low, Sweet Chariot”, ”Ha Ha This Away” och ”Brandy Leave Me Alone”. ”R. C. Frog” är en intressant symbios av Seegers välkända ”Froggie Went A-Courting” och Ray Charles.

Några låtar är hyggliga (den jazziga ”It Don’t Mean a Thing”), andra riktigt hörvärda: ””San Francisco Bay”, en snabb, jazzig blues, och ”Mama Don’t Allow”, en kul låt om att spela gitarr, ”Cool Water”, en jazzbekant, och så ett stycke 60-talsengagemang, ”I’m On My Way” (to the Freedom land).

Men inget av det här slog riktigt. ”Tom Cat” var nog på väg att slå – men den tyckte många av tidens skivaffärer var för sexuellt fräck, så den plockades bort ur skivhyllorna.

Samtliga sånger utom en på CDn ”Vanguard Visionairies The Rooftop Singers” (Vanguard 73158-2. 2007) finns med också på den ovan recenserade skivan. Och det enda nytillskottet är verkligen inget att ha. ”Got No Reason To Cry”, inspelad under den experimentella och hemlighetsfulla titeln ”Project X”, innebär – platt fall. Den låter faktiskt fördjävligt!

Melodikrysset nr 41 2008

I dag började krysset lätt med den melodi som i Lill Lindfors’ tappning heter ”En man i byrålådan”.

Inte heller dagens andra svenska schlager, ”Vi ska gå hand i hand”, var svår att känna igen. Den har väl spelats in bland annat av Gunnar Viklund och så Vikingarna.

Men jag ska genast erkänna, att krysset också innehöll frågor som jag tyckte var besvärliga.

Det gällde till exempel den första dubbelfrågan, detta eftersom jag ser så få TV-serier och dessutom alltid har svårt att komma ihåg deras musikaliska temata. ”Skärgårdsdoktorn” har jag till exempel aldrig sett, men när jag hade fått ett par ledbokstäver började jag gräva i minnet efter långa serietitlar och hamnade rätt. Stefan Nilsson har jag på skiva och har också sett live, men jag fick googla på ”Skärgårdsdoktorn” för att komma på att det var han som hade skrivit filmmusiken.

Sen fastnade jag också på nästa fråga. Jag är varken bekant med Jane Horrocks eller med ”Things”, och ännu mindre har jag någonsin lyssnat på pojkband. Men Google hjälpte mig att identifiera Robbie Williams.

Ytterligare en fråga som jag säkert hade gått bet på om jag inte hade haft Google till hjälp var filmen om fysiska prestationer, för att använda Eldemans terminologi. Jag håller mig borta från allt som har med sport att göra och har följaktligen aldrig sett den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” med musik av Vengelis – den handlar tydligen om ansträngningar inför OS i Paris 1924. Några få ledbokstäver ledde mig dock till svaret ”ögonblick”, och sen rullade jag med hjälp av Google upp det jag ovan redovisar.

Resten hade jag för min del inte några våldsamma svårigheter med.

Det gäller till exempel dagens andra spelfilm, den som handlar om lejonet Elsa och i engelskt original heter ”Born Free” (på svenska ”Född fri”).

Klurig på ett kul sätt var frågan om Madonna och ”Hang Up”: från vilken grupp hade hon lånat ett inlagt tema? Uppenbarligen var det från ABBA, och hörde jag rätt, kom inlånet från ”Gimme! Gimme! Gimme!”. Den hörde jag senast i Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Inlån av ett annat slag ägnar sig Jerry Lee Lewis åt på ”Last Man Standing”, som är en serie duetter med andra berömda artister. I ”Evening Gown” sjunger han tillsammans med Mick Jagger från Rolling Stones.

Mer inlån: Den melodi som vi känner som ”Ack Värmeland du sköna” återfinns även i Bedřich Smetanas ”Moldau”.

Mer klassisk musik: Vi hörde också ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergej Prokofiev.

En svensk klassiker, om än i en helt annan genre och skriven mycket senare, är Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube, 1943 (efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red, Red Rose, 1794″)

Musik: Evert Taube (1890-1976), 1943 fritt efter argentinsk tango

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

Också Carl Anton – egentligen Carl Anton Axelsson – är en mycket fin vismakare. Här hörde vi honom i sin egen ”Moster Märta”.

Carl Anton är, i likhet med många andra framstående sångmakare, en man med hjärtat till vänster; jag har lyssnat på honom på socialdemokratiskt valmöte.

Allan Edwall var jag med om att ge ut på skiva, på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Också honom älskar jag högt och rent. En av mina favoriter spelades i dagens melodikryss:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Jo, så här kan livet vara.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.