Balkans romer

När Birgitta och jag gjorde vår donaukryssning 2006, kom vi i flera av de länder vi besökte i kontakt med romerna, deras kultur och deras levnadsvillkor. Jag har skrivit en del om detta i min bloggartikelserie under sammelrubriken ”Rapport från Donau” – du kan hitta det här materialet med hjälp av bloggens sökfunktion. I flera av de länder vi besökte, till exempel i Rumänien med dess två-tre miljoner zigenare, stötte vi också på tiggande zigenska barn.

Romernas situation har i flera av länderna i östra och sydöstra Europa blivit mycket svår – det händer att de hotas till livet, till och med dödas. Numera är de EU-medborgare utan eget hemland, så det är knappast förvånande att de söker sig även till de nordligare delarna av EU, och eftersom de befinner sig utanför samhället även här, fortsätter de att tigga. Inga av deras problem blir dock lösta av att de – på tvivelaktig legal grund – blir utvisade. Vore det något med det omskrutna EU, kunde ju unionen satsa pengar och mänskliga resurser på att integrera romerna i de länder där de nu råkar befinna sig: ge dem utbildning, låta barnen gå i skola, lotsa in dem på arbetsmarknaden och så vidare. Att kollektivt återföra dem till Rajastan, som de ursprungligen anses komma ifrån, torde ju knappast vara någon lösning.

Europa, även vårt land, har de under sin vistelse här berikat, bland annat genom sin musikkultur. Inte så lite av det vi benämner till exempel ungersk musik är i själva verket zigenarmusik.

Under vår donauresa köpte vi där det gick CD-skivor med lokal folklig musik, och en del av det vi köpte var följaktligen romsk musik. The Rough Guide to the Music of Balkan Gypsies, ”Balkan Gypsies” (World Music Network RGNET 1159, 2005), är visserligen producerad i London, men materialet på CDn utgörs av ljudupptagningar i en del av de länder vi besökte.

Rumänien är sålunda väl representerat med till exempel Mahala Raï Banda, som spelar ”Mahalageasca” i lite jazzig ton. Ännu mer gillar jag, om vi håller oss till Rumänien, Nikolae Simion med ”Di, Murgule, Di”, den modernt påverkade ”Taraf” med Shuka Collecitive och ”Espresso” med Taraf de Metropulitana.

Ibro Lolov från Bulgarien är hörvärd på dragspel i ”Sofyisky Kjuchek”.

Av de serbiska bidragen vill jag lyfta fram Vera Petrovic med ”Taiganka Sam Mala” med sitt jazziga intro och Šaban Bajramović och Mostar Sevdah Reunion med ”Opa Cupa” – kanske har ni mött Bajramovićs sånger i någon film av Emir Kusturica.

Det musikaliska spektrat på den här CDn är brett, omfattar också romsk musik från till exempel Albanien, Makedonien och Grekland och faktiskt även Turkiet och Armenien.

Sammantaget ger den här CDn många hörvärda exempel på den romska musik som utövas i sydöstra Europa.

Melodikrysset nummer 30 2010

Ibland hjälper det inte att man har hört musiken tidigare – huvudet är absolut tomt på minnen av detta (vilket inte måste bero på huvudet).

Oskar Linnros måste jag rimligen ha hört i Allsång på Skansen, men i så fall har jag totalt förträngt hans framträdande där. Men med hjälp av lite detektivarbete på Google kom jag så småningom fram till att det var han som sjöng ”Från och med Du”.

Inte heller har jag något som helst minne av att ha hört Martin (Svensson) i Melodifestivalen med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow”. Man behöver inte be till Google, men Google hjälper.

Cardigans är ju inte lika färska som de båda nämnda sångarna, men jag vill ändå anföra dem som exempel på att mitt musikkunnande inte bara omfattar forntiden. I dag hörde vi dem i ”And When You Kissed Me”.

Och för att återvända till Melodifetsvalen, minns jag mycket väl Kalle Moraeus och Orsa spelmän i ”Underbart”.

Och som väl mina regelbundna läsare vet, hyser jag inget förakt för populärmusik, sådan som till exempel spelas på Svensktoppen.

Jag kan ha synpunkter på Lasse Stefanz’ märkliga diktion, men jag förstår fuller väl varför den här gruppen och Christina Lindberg 1989-1990 låg på Svensktoppen i hela 66 veckor med ”De sista ljuva åren”.

Och för mig är Sven Ingvars’ 15 veckor på samma lista 1994 med ”Byns enda blondin” av Niklas Strömstedt till och med ännu mer begripliga.

Ett par klassiska stycken hade Anders Eldeman också tagit med i veckans kryss, dock som vanligt ett par mycket enkla för dem som kan åtminstone något om klassisk musik. Alltså fick vi höra Bachs ”Air” och så ”Pomp and Circumstances” av Edgar Elgar.

En svensk klassiker, dock från något senare tid, Povel Ramel, hyllades av The Real Group i ”Konditori Förgät mig ej”.

The Real Group finns i mina skivhyllor liksom Bob Dylan. Honom har jag följt allt sedan starten, så det är klart att jag känner igen hans ”The Times They Are A-Changin'”.

Mitt filmkunnande är inte riktigt lika heltäckande som mitt musikkunnande, men dagens tre filmer har jag sett allihop – de finns till och med på DVD hemma hos oss.

June Campions ”Pianot” – som här skulle ge ordet piano –
är en av min hustrus favoritfilmer.

Vi har också tillsammans flera gånger sett Charlie Chaplins roliga och politiskt radikala ”Moderna tider” (”Modern Times” från 1936). I den förekommer ”Smile” – ”Le” översatt till svenska – som Chaplin själv har komponerat. Visste ni att han också var en riktigt begåvad kompositör?

Och så avslutar vi med en sommarbagatell som jag älskar, Lars-Magnus Lindgrens ”Änglar, finns dom?” från 1961. I den har Jarl Kulle och Christina Schollin huvudrollerna, och det var dem vi i dag också hörde sjunga.

PS

Dottern tog i smyg bilder av mig medan jag löste dagens kryss. De som är roade av att få se hur det ser ut kan här ta del av bilderna, som ligger på hennes blogg.

Mera Sommar

Jag försöker, så ofta jag kan, lyssna på ”Sommar” i radions P1. Långt ifrån allt är ju värt tiden det tar, ännu mindre att skriva om.

Just nu har vi också barnbarnen hos oss, vilket gör att man inte alltid kan lyssna så koncentrerat som man skulle vilja – om till exempel lilla Klara kommer och ber morfar om hjälp med något, ställer morfar förstås upp.

I går kolliderade ”Sommar” med lunch och promenad ute på stan, så jag missade praktiskt taget hela programmet med Johan Rabaeus. Det lilla jag hörde gjorde mig snabbt övertygad om att det här måste ha varit ett av den här sommarens mer hörvärda program.

Däremot hörde jag hela programmet med Percy Barnevik, kunde till exempel konstatera att han var ganska insnöad på sjuttiotalsmusik, och med det menar jag inget negativt. Hans sommarprat blev lite av ett försvarstal i egen sak med insprängda reklamsnuttar för kommande memoarer.

Somliga kanske tror att jag bara uppskattar sommarprogram med likasinnade, men jag är genuint intresserad av människor av olika sorter: vad de har för värderingar, vad det är som driver dem, vad det är som har format dem. Percy Barnevik var jag också intresserad av för att jag har träffat honom ett antal gånger. Egentligen är det min hustru som i sina roller som miljö- och energiminister har haft med honom att göra, och jag har då uppfattat honom som en konstruktiv och samarbetsinriktad industriledare, inte alls ointresserad av andra aspekter på tillvaron än lönsamheten i de företag han har haft att sköta, vilket väl också kom fram i det han i sitt sommarprogram berättade om sitt u-landsengagemang. Mitt intryck av honom har varit att han är en socialt engagerad liberal, föga förvånande också präglad av kapitalismens egen logik. Jag minns ett möte med honom inför EMU-omröstningen, ett privat samtal: När han fick klart för sig att jag – i motsats till vad han uppenbarligen hade trott – var engagerad i ledningen för Socialdemokrater mot EMU, hade han märkbart svårt att hantera detta, började till och med omedelbart tillrättavisa mig.

Dagens sommarpratare, professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson, är också en person som min hustru känner – själv har jag bara hälsat på henne, aldrig fört några samtal med henne, det senare fastän jag föreställer mig att vi har betydligt mer gemensamt än jag och Percy Barnevik.

Jag minns fortfarande hennes sommarprogram 1999, som gjorde ett djupt intryck på mig, och jag har förstås med intresse läst henne.

Hon är en sån där person som förmår slå bryggor mellan vetenskaplig analys och fenomen i vår mycket alldagliga tillvaro. I dagens program talade hon således om sådant som sömn och drömmar. Och så vågade hon prata om något så svårt som gråt.

Musikvalet var också mycket genomtänkt. Karin Johannisson hade uppenbart valt musik hon har ett personligt förhållande till, samtidigt musik som passade till det hon talade om.

De två sista låtarna gjorde mig rent av lycksalig: Hon spelade en låt med The Band och så Dylan, tolkad till svenska, med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

Melodikrysset nummer 29 2010

Jag har barnbarnen här, Viggo snart åtta år och Klara fem. Datorn står i det rum där Klara sover när hon är hos morfar och mormor, men hon håller sig på respektfullt avstånd: morfar måste ju få lösa Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Usher (Raymond) trodde jag inte att jag hade hört förut, men redan långt innan Anders Eldeman nämnde låttiteln, ”Moving Mountains”, hade namnet dykt upp från någonstans i bakhuvudet.

I själva verket hade jag betydligt större svårigheter med att lösa den dubbelfråga, där man skulle komma på sista ordet i två låttitlar. Jag hade inga svårigheter med den andra, ”Du är den ende”, som ju har sjungits in av bland andra Lill Lindfors. Men vad var det för välbekant låt som inledde frågan? Först mot slutet kom jag på att det nog måste ha varit ”Öppna din dörr”, känd i Tommy Nilssons insjungning men här framförd av Lars Roos.

Victoria Silvstedt skulle jag knappast komma på att lyssna på frivilligt, men ordet skandaldrottning (Eldemans halvt ångrade benämning) och ett antal ledbokstäver fick mig att förstå, att det var hon som sjöng ”Rocksteady Love”.

Nog föredrar jag då vida ”A Deeper Love” med Aretha Franklin, om vi nu ska bedöma sexiga sjungande damer.

Inte så sällan brukar jag ha svårt att komma i håg låtar som har förekommit i melodifestivalerna, men när det handlar om sånt som förekom i årets upplaga, ligger det ju så nära i tiden, att man ändå kommer i håg dem. Darin (Zanyar) var det som sjöng ”You’re Out of My Life”, och Timoteij – märklig stavning – kom femma med ”Kom”.

Dagens kryss inleddes med två Lasse, Berghagen respektive Lönndahl. Lasse Berghagen sjöng ”Inte bara drömmar” och Lasse Lönndahl ”Tulpaner från Amsterdam”.

Det senare leder oskökt in på den lite märkliga årstidsblandning som fanns i dagens kryss.

Mest var det förstås sommar. Till exempel i Jules Sylvains tecken: ”Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och på min tid i folkskolan, i mitt fall i Nylands skola i Njurunda kommun, sjöng vi ofta ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera” – det sökta ordet var således smaragder.

Till det somriga i dagens kryss måste man också räkna Ingmar Bergmans sevärda film ”Sommarnattens leende”, den som i den amerikanska scenversionen från 1973 blev ”A Little Night Music”. Men det senare ska inte lura oss att tro att musiken skrevs av Mozart; ”Send In the Clowns” – i Zarah Leanders tyska version ”Wo sind die Clowns” – skrevs av Stephen Sondheim.

Jag vet inte om man kan svalka sig i ”Purple Rain”, 1984 känd med Prince via både film och skiva, men det det gjorde, för att knyta an till Eldemans frågeformulering, var alltså regnade.

Och så avslutar vi då med att kyla ner oss ännu mer, med ”Hej, mitt vinterland”.

Fast för egen del hoppas jag ju att det fortfarande är långt dit.

Världsinfektionsfonden i morgon-TV

Förr, när jag arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, hörde jag till dem som anlände tidigt och följaktligen såg morgon-TV-sändningarna med en mugg nybryggt kaffe att läppja på.

Numera ingår morgon-TV inte i mina normala vanor, men när nu hustrun skulle medverka i TV 4:as morgonsändning – klockan kvart över sju! – steg jag förstås upp och tittade.

Det pågår en stor aidskonferens – Hiv/Aids dödar tre miljoner per år – och Birgitta var ombedd att medverka för Världsinfektionsfondens räkning.

När det gäller Hiv/Aids, som var ämnet för dagens alltför korta samtal, går utvecklingen ändå åt rätt håll, kanske för att den här farsoten också i hög grad drabbar den rika världen.

Svårare att mobilisera tillräckligt med resurser för forskning, läkemedel och vård är det, när det gäller mer u-landsdrabbande infektionssjukdomar som malaria, diarréer, lunginflammation och tuberkulos.

Världsinfektionsfonden, som Birgitta har varit med om att dra i gång, arbetar över hela fältet, alltså både med Hiv/Aids och de övriga nämnda infektionssjukdomarna.

Jag gissar att ganska många av morgon-TV-tittarna mer än gärna skulle skänka en slant för att komma till rätta med de här farsoterna som drabbar och dödar så många – bara de visste vart man skulle skicka pengarna. Det upplyste nämligen TV 4 inte om.

Men ni ska få kontot av mig: Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

* * *

Också musikaliskt utbyte fick jag av att stiga upp denna tidiga timme och se på morgon-TV.

Direkt efter inslaget om Hiv/Aids kom nämligen ett sångnummer med Sofie Livebrant. Mer om henne kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik – här.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

I går samlades vi i Rinkeby för att fira två av Annas döttrar, som fyller år med en dags mellanrum: Amanda som blev 16 och Sara som blev 18.

Amanda, ungt mattesnille som också spelar fiol, fick av Birgitta noter och av Annas kusin Anna-Karin med familj – Anna-Karins dotter Cecilia spelar ihop med Amanda – en CD.

Det är roligt att kunna konstatera att båda de här systrarna dras till kulturakvititeter: storasyster Sara går teaterlinje på gymnasiet. Presenterna till Sara präglades av att hon nu blir myndig – bland annat ska hon tillsammans med Birgitta få välja ut ett Kalevala-smycke, alltså ett slags smycke som både hennes mor och mormor bär.

Det blev förstås ett roligt kalas med inte bara familjemedlemmar i vid mening utan också vänner närvarande, även ett par hundar. Vi var ganska många, och det var tur att vädret tillät många av oss att sitta ute – det finns trädgård både på fram- och på baksidan av radhuset Anna och hennes flickor bor i. Bilder på både Kerstins – här – och Bos bloggar – här – visar upp en miljö många kanske inte förknippar med Rinkeby – men de är i så fall fördomsfulla. Också Anna har för övrigt det trädgårdsintresse som finns i vår familj.

Ett av Kerstins foton visar exempel på förtäringen, chokladtårta – som jag med min diabetes dock inte tog av. Men jag serverades faktiskt diabetikeranpassad glass och bål, välsmakande i båda fallen. Också grillmiddagen var god.

Jag har nämnt det förr, men jag upprepar åter igen att familjemönstret i vår familj är en smula komplicerat, dock inte så ovanligt – det ovanliga skulle i så fall ligga i att upplösta äktenskap inte måste leda till att man sedan inte kan umgås på vänskaplig fot.

När Anna var liten skildes Birgitta från Annas pappa, Bengt, och i stället flyttade hon och jag efter en tid ihop och fick två gemensamma barn, Kerstin och Matti, som nu förstås var med och firade storasysters två äldsta döttrar.

Anna bodde, när hon var liten, i huvudsak hos oss, men hennes pappa Bengt och hans nya fru Inger skaffade lägenhet mycket nära vår, vilket gjorde det möjligt för Anna att lätt kunna röra sig mellan sina båda föräldrars hem. Dessutom har de här båda familjerna inte bara setts inom ramen för sosseföreningen i Svartbäcken i Uppsala utan också umgåtts privat i respektive hem, vilket faktiskt har fortsatt även efter det att Anna för länge sen hade upphört att vara en förenande punkt.

Så den här gången åkte vi allihop i Bengts bil till Rinkeby och senare på samma sätt hem igen.

Pappan till Annas flickor, Cai, som Anna är skild från, var förstås med på döttrarnas födelsedagskalas och gjorde stora insatser i köket. Med på kalaset var också Annas nuvarande sambo Enver.

Brutna relationer är aldrig enkla att hantera, men jag föredrar vida den här sortens hantering framför de många fall där förutvarande kontrahenter tycks vilja klösa ögonen ur varandra i evigheters evighet.

Hela kalaset präglades av fridfull stämning och glad samvaro. Annas äldsta flickor stod förstås i centrum, men själv gladdes jag också åt att träffa Kerstins och Bos båda barn, Viggo och Klara. Klara sökte också kontakt – lite buskontakt – med morfar, som en liten förövning till barnbarnens sommarvistelse i Öregrund, den som börjar på tisdag.

Melodikrysset nummer 28 2010

Jag befinner mig tillfälligt i den stamrenoverade lägenheten i Uppsala, där hantverkarna också har lyckats koppla ur telefoner och paja datoruppkopplingen. Sen i går har jag slitit som ett djur för att få nätuppkopplingen att fungera och hade så när gett upp. Melodikrysset har jag således löst helt utan datorhjälp.

Men sen när jag var klar med krysset försökte jag igen, och till slut lyckades jag få i gång datorn. Så nu kan jag i sedvanlig ordning lägga ut mitt melodikrysskåseri med svaren inbäddade.

Dagens kryss sändes från Fridolf Rhudins Munkfors, och mycket riktigt gällde en av frågorna ”Waxholm ettan”, som förekom i Rhudin-filmen ”Pojkarna på Storholmen”.

Ytterligare ett par frågor hade värmländsk anknytning.

Vi hörde Bosse Parnevik imitera Sven-Bertil Taube.

Och vi hörde Zarah Leander, som också har gjort film tillsammans med Fridolf Rhudin, i ”Vill ni se en stjärna”.

Försökte se stjärnor ville väl också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”.

Och så var himlen nära i ”Jesus Christ Superstar” av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Ur den hörde vi i dag Agnetha Fältskog sjunga ”Vart ska min kärlek föra”.

Fast dagens kryss startade ju i en helt annan landsända än Värmland, i Skåne. Siw Malmkvist, bördig från det Landskrona hon sjöng om, sjöng ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Dagens barnskiva var en av Bamses dunderhitar, ”Dunderhonung”. Den har vi hört förr, då som Per Gessles ”Sommartider”. Och sen skulle vi koppla ihop Gessle med Roxette.

Somrig i anslaget är också Povel Ramels idyllåterskapande ”Sorglösa brunn”. Fast Povel skulle inte vara Povel, om han inte där hade låtit ett barn tjata ”Jag vill ha stekt svan”.

På sin höjd försommar är det i Magnus Ugglas studentsång ”24 timmar”.

En fanstastisk sommarstämning var det också i barn-TV-serien ”Den vita stenen”, som bygger på Gunnel Lindes bok med samma namn. Gunnel Linde har jag suttit bredvid en gång på en födelsedagsmiddag och då haft möjlighet att framföra, vilken lysande författare hon är. Här skulle titeln ge ordet sten.

Sen är det bara två amerikanska sångerskor kvar att redovisa.

Diana Ross och The Supremes sjöng ”Stop In the Name of Love”.

Fast mitt eget hjärta klappar ännu mer för Bette Midler. Jag har mycket av henne i mina skivhyllor, och i dag spelades en favoritlåt, ”Boogie-Woogie Bugle Boy”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Elisabeth Åsbrink

Jo, jag har hört på praktiskt taget alla Sommar-program i P 1 hittills den här säsongen. Flera av Sommar-värdarna – Meta Velander, Jill Johnson, Michael Bindefeldt, ja till och med Mats Sundin – har varit intressanta att lyssna på i enskildheter, men jag har inte hittat den där speciella röda tråden som skulle ha förmått mig att trotsa värmen och sätta mig vid datorn för att skriva.

Men så kom det då i dag en sommarpratare, Elisabeth Åsbrink, vars program jag tyckte hängde ihop och genomgående var intressant. Som det ska vara i bra Sommar-program, utgick hon från det personliga, i det här fallet hennes eget arbete med den förra året utkomna boken ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander”. Det här arbetet innefattade samtal med inte bara Norén utan också flera av de övriga inblandade.

Journalister beskylls inte så sällan, ibland med viss rätt, för sensationslystnad, men den som lyssnade på Åsbrink insåg ganska snart att hon faktiskt var intresserad av mer än de bjärta och nog så hemska händelser det hon skildrar rymmer. Hon var uppenbart intresserad av de motiv, den moral och de bakomliggande faktorer som ledde alla de agerande fram till avslutningens crescendo.

Jag känner inte Elisabeth Åsbrink, men när jag fick mitt uppdrag att skriva rapportboken om IB, det som blev mastodontboken ”VITBOK – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (2001), ringde hon mig med jämna mellanrum och ville ha ett löfte om en längre intervju, när den publicerades. Sen drog arbetet ut på tiden, och jag tror att hon hann byta arbete innan jag äntligen blev klar. Men när jag i dag hörde henne borra i alla relevanta aspekter av ett ämne, kan jag så här retroaktivt beklaga, att hennes planerade IB-intervju aldrig blev av.

Jag gillade hennes musikval också, och jag syftar då verkligen inte bara på avslutningslåten ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald eller på ABBA eller Ulf Lundell. P J Harvey har jag åtminstone gett till dottern, men där fanns mycket annat som jag gärna skulle lyssna mer på.

Melodikrysset nummer 27 2010

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt – men vad som är det ena respektive det andra beror ju på vad det är för musik man själv lyssnar på.

Jag börjar med att redovisa svaren på de frågor jag själv tyckte var knepiga men där jag fann svaren bland annat med hjälp av Google.

Irländaren Ronan Keating finns inte i mina skivhyllor, men det var han som sjöng ”This Is Your Song”.

Den amerikanska sångerskan Melody Gardot, som sjöng ”Baby I’m a Fool”, knäckte jag med hjälp av Anders Eldemans hänvisning till Skavlan.

Erik Grönwall, i dag med ”Leave a Light On For Me”, har jag inte hört mycket av, bland annat för att jag aldrig ser på Idol.

Kent är hyggligt representerad i min skivsamling, men jag har inte senaste plattan ”En plats i solen”, den där dagens ljudillustration, ”Skisser för sommaren”, förekommer.

”Rötter” har jag aldrig sett i TV, men jag känner till serien liksom boken med samma namn av Alex Haley. Den är en viktig påminnelse om mörka inslag i USAs politiska och sociala historia.

Den försvenskade ”Tennessee-valsen” var väl inte av samma kvalitet som originalet, men Sten & Stanley känner man ju igen, även om man inte är dansbands-fan.

Resten var lugna gatan.

”Jag är ute när gumman min är inne” sjöng Ernst Rolf.

Och vad kan huvudpersonen i ”En sjöman älskar havets våg” tänkas göra när han anländer till respektive lämnar sitt fartyg? Jo, han går förstås på en landgång.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, så det är ju inte särskilt svårt för mig att känna igen melodierna där, till exempel ”The Winner Takes It All”.

”Du ska inte tro det blir sommar” sjunger lilla Ida i ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Evert Taube får väl ses som en omistlig del av den svenska sommaren, så i dag fick vi höra inte mindre än två taubevisor i krysset. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, som här skulle ge kryssvaret örnar. Den andra var ”Sjösala vals”, där vi får höra att solen står på Orrberget.

Men just nu är sommaren så varm här i Öregrund, att det inte skulle skada trädgården, om en helt annan sångtitel besannades: ”Regnet det bara öser ner”,

Last chorus: Inga-Lill Andersson

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.