En annorlunda Första maj

Jag började Första maj-demonstrera i lägre tonåren, i min dåtida skolstad Sundsvall. Jag minns fortfarande gemenskapen med många, många människor – det var ett långt tåg som ringlade runt centrala stan. Sen dess har jag alltid gått i tåget.

Ända till i dag, då jag bara deltog i mötet.

Det här har inte att göra med att jag skulle ha ändrat uppfattning. Det har med fysik att göra, inte min men hustruns. Även hon har drabbats av hjärtproblem, och de är för närvarande värre än mina. Hon orkar inte gå särskilt fort och måste dessutom då och då stanna och vila. Så av solidaritet med henne avstod även jag från att gå med i tåget.

Vi tog bussen från Öregrund till närmsta demonstrationsort, Gimo. Bussturerna på söndagar/helger är glesare, och eftersom den lämpligaste bussen skulle anlända till Gimo efter mötesstarten, tog vi den som anlände ett par timmar för tidigt.

I dag var vädret visserligen soligt men kallt, så vi försökte – förgäves – hitta ett öppet café eller en dito servering – allt var stängt. Till slut hittade vi i alla fall en öppen närbutik, där man skyltade med kaffeservering. Den ägde dock rum vid ett bord utomhus, där det var alldeles för kallt att sitta. Men killen i affären, som vi köpte kvällstidningar av, förstod vårt predikament och erbjöd oss generöst att sitta i soffan i ett litet kontorsutrymme innanför butiken. Där fick vi dricka nybryggt kaffe medan vi läste de nyinhandlade tidningarna.

Den vänlige killen, som pratade lite haltande svenska och av hudfärgen att döma var afrikan, visade sig vara sudanes, närmare bestämt från södra Sudan, och en allt hjärtligare stämning spred sig, när Birgitta berättade att hon hade besökt Sudan och dessutom ett mycket stort antal andra afrikanska länder samt att de här resorna inte bara hade ägt rum under hennes tid som statsråd och talman – det förtjänar att understrykas att vår värd inte hade en aning om vem hon var, när vi bjöds in till det här personalutrymmet – utan också i hennes tidigare jobb på Nordiska afrikainstitutet och Sida. I samtalet deltog också två av vår värds kompisar, en av dem irakier, den andre palestinier – sins emellan talade de här tre arabiska.

Det här är Gimo, länge med en stor flyktingförläggning, i ett nötskal. Fast alldeles nytt är ju inte det icke-svenska inslaget i de här delarna av Uppland: På Första maj-mötet lite senare såg jag förre partiombudsmannen Anti Lahti, vilket är en påminnelse om de många invandrade finnarna på de uppländska bruksorterna. Dessa har för övrigt en mycket äldre invandrartradition: bruken byggdes ju till stor del upp av hitlockade valloner, vars ättlingar också i dag finns kvar i de här bygderna. Och åker man längre ut mot kusten, till exempel till vårt Öregrund, hittar man en del ester och estlandssvenskar, som bosatte sig här ute och fortsatte att fiska liksom de hade gjort i Estland. Jag hör inte till den här kategorin, men naturligtvis berättade jag för de tre arabisktalande i Gimo att jag egentligen är estländare och del av en mycket tidigare stor flyktingvåg till Sverige.

Nå, så småningom drog vi vidare till torget, dit Första maj-tåget snart marscherade in, passande nog till tonerna av ”Internationalen”.

Om själva Första maj-mötet kunde man berätta mycket, men jag stannar för att förmedla en enda sak. Huvudtalare var Vivianne Macdisi, oppositionslandstingsråd (S) i Uppsala läns landsting. Hon höll ett i flera avseenden fint Första maj-tal, men rörde vid publikens hjärterötter gjorde hon främst när hon talade om det som nu sker i stora delar av arabvärlden och inte minst i Syrien. Den här unga kvinnan, vars utseende och perfekta svenska inte avslöjar att hon från början inte är svenska, föddes nämligen 1975 i syriska Homs.

Efter mötet blir vi, tillsammans med Vivianne, hembjudna till Margareta Widén-Berggren, bland annat kommunalråd i Östhammar och ledamot av Socialdemokratiska partistyrelsen. Margareta bjuder på kaffe och bullar upp både kakor och bullar men också bröd med goda tillbehör att göra smörgåsar av, vilket dels är bra för mig som diabetiker, dels – tillsammans med de kryddstarka läckerheter vi fick till kaffet av vår nye vän sudanesen – kom att utgöra dagens lunch.

Väl hemma i Öregrund slinker jag på vägen hem in på Konsum och handlar det jag har serverat många Första maj: potatis att koka, basturökt skinka, melon plus två sorters löksmakande dip och så något vi nästan aldrig annars köper hem: två stora påsar chips. Till det här serverar jag vin.

Melodikrysset nummer 17 2011

Dagens melodikryss innehöll både sånt som var lätt och sånt som var svårt, men efter lite klurande klarade jag även de svåra momenten.

Men det började lätt, även om vi i dag hörde Helen Sjöholm till BAO på engelska, i ”You Are My Man”. Rakt översatt blir detta ”Du är min man”, som vi oändligt länge har hört på Svensktoppen. Men det är en fin låt.

Thorstein Bergman har jag träffat personligen; vi har rent av en del gemensamma intressen: liksom jag har han redigerat en arbetarrörelsesångbok. Genom åren har han skrivit flera sånger som har slagit. ”Om du någonsin kommer fram till Samarkand” från 1972 är ett exempel.

Martin Stenmarck är inte på riktigt samma sätt min bag. Från en ny platta hörde vi i dag hur som helst ”Everybody’s Changing”.

Dansband är inte heller min bag. Arvingarna, i dag med ”Livet är underbart”, har jag dock inte kunnat undgå att höra då och då.

Filmen med samma namn är mycket bättre. Dess tema leder oss över till dagens TV-serie, ”The World At War”, med musik av Carl Davis och med Sir Laurence Olivier bland de medverkande. ”En värld i krig” heter den på svenska.

Film, fast biofilm, är också ”Ratata” från 1956, ur vilken vi i dag fick höra titellåten med Martin Ljung. Povel Ramels gamla biofilmer, även den här, är sevärda men inte riktigt i klass med hans revyer – ändå har jag de flesta på video eller som DVD.

Oftast hör vi ”Gröna små äpplen” med sång av Monica Zetterlund. I dag hörde vi en orkesterversion, eftersom det annars väl hade varit för lätt att komma på att restprodukten (efter äpplen) är skrott. Den svenska texten (som vi alltså inte hörde) skrevs av Stikkan Andersson, men originalet – ”Little Green Apples” – är inte svenskt.

Den här låten har förekommit tidigare i Melodikrysset. Också Electric Light Orchestra har förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi ELO i ”Sweet Talking Woman”.

Kunde ni inte det, fick ni strax därefter ”light” gratis, eftersom det i frågan därefter ingick som ett led i Glenn Miller-hiten ”Moonlight Serenade”. Den har jag dansat till många gånger – det här vill jag kalla dansmusik!

Barbra Streisand är inte så dum hon heller. Men i dag var det inte henne själv vi hörde i en av hennes hits, ”Woman In Love”, utan gitarristen Francis Goya.

Anna Ternheim är också en utmärkt sångerska – tyvärr har jag inte hört våldsamt mycket med henne. Men visst var det henne vi hörde i ”Make It On My Own”.

Mando Diao har jag faktiskt också hört – otroligt nog, skulle de som känner mig säga. Men att det var de som sjöng ”Gloria” kom jag på tack vare att sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

I dag är det sista april, men sista april-firandet i Uppsala deltar jag inte i – jag har flyttat ut till vår blommande trädgård i Öregrund för sommarhalvåret.

I morgon ska Birgitta och jag dock ta bussen till Gimo för att delta i Första maj-firandet. Slut upp under de röda fanorna ni också!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, htp://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Titanic som symbol för mänsklighetens bräckliga liv

Titanics undergång har flera gånger använts som sinnebild även för tillvarons bräcklighet. Mikael Wiehes sång från 1977 ”Titanic” är ett av många exempel.

Den estniske författaren Jaan Kaplinski skrev 1995 på det här temat prosaboken ”Jää ja Titanic”, på svenska ”Titanic och isen” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 1997). Den består av 110 korta, nästan bloggartade texter, reflektioner snarare än prosalyrik – det senare sagt eftersom Kaplinski ju är en mycket läsvärd poet.

Likväl är även Kaplinskis prosa färgad av poesins mer associativa uttryckssätt:

”Ofta skriver vi efter en plan, vi vet vad vi vill säga. Att skriva en dikt, ett poem, en essä eller berättelse är att sätta kött på benen, att klä en naken tanke i bilder och exempel, att omvandla till litteratur. Min väg är den motsatta. Jag börjar i gestalten, bilderna, associationerna och försöker genom dem komma fram till tanken och förståelsen. I begynnelsen var inte ordet, logos, utan bilderna, föreställningarna. Logos, skelettet, tanken kommer sedan. Livet kommer före meningen med livet.”

Själva Titanic-dramat löper som en tanketråd genom de här texterna, men man ska av boktiteln inte bringas tro att detta är en bok om Titanics undergång.

Det här är en bok där tanken vindlar mellan ämnen som politik, människan som en del av en vidare biologisk miljö, kulturer: deras egenart och skälen till deras undergång. Författarens egna resor leder ofta till reflektioner över filosofiska och religiösa föreställningar; han är där påtagligt intresserad av asiatiska, afrikanska och indianska förhållningssätt, i dag fortfarande i viss utsträckning bevarade hos naturfolk.

Ändå är hans eget credo inte knutet till någon religion:

”Livet har ingen mening, planeterna jorden, månen, Saturnus, solsystemet eller kosmos har inte heller någon mening.
– – –
Jag skulle vilja säga att det är förnuftigare att se livet som en estetisk kategori. Livet är som en dans eller musik, där det inte råder några kausala, utan holistiska förhållanden, där allt hör ihop och är förbundet med vartannat. På frågorna om livets eller lidandets mening kan jag bara svara att svaret är allt sammantaget.”

Vad svarar man då alla dessa ensamma, de som inte uthärdar ensamheten utan söker sällskap, hjälp eller tröst? Svaret är helt uppenbart formulerat av en människa som inte tror på religionen som stödkorsett:

”Det finns kristelefoner, det finns telefoner där man kan höra grova ryska svordomar, telefoner på vilka man kan beställa glädjeflickor. Det finns även telefoner på vilka man kan beställa varm pizza.”

Nå, att läsa Kaplinski kan också det ibland fungera som ett sätt att hantera livet och dess tillkortakommanden.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturpolitiken till politikens frontlinje

Håkan Juholt överraskade alla – även mig – genom att inleda sitt installations- och linjetal vid den socialdemokratiska partikongressen med att tala om kulturens och kulturpolitikens vikt för att vi ska kunna leva i ett mänskligare samhälle.

En artikel av honom på dagens DN.debatt, ”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok” (Dagens Nyheter den 21 april 2011), visar att det inte var fråga om en tillfällig markering. Texten är skriven med värme och övertygelse:

”Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller mäniskan som kund på en marknad.”

En partiordförande som inser att böcker, teater, film, konst och musik bidar till att göra oss till hela och riktiga människor! En partiledare som knyter an till det som allt ifrån arbetarrörelsens begynnelse – märk själva vår partisymbol – har varit socialdemorkatins särmärke: Bröd och rosor.

Läs själva här!

Melodikrysset nummer 15 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare – det var bara en enda fråga jag fick fundera lite på. Det var ju i och för sig helt uppenbart att den som sjöng ”Trying To Recall” måste heta Marie. Men vilken Marie var det? Jo, Marie Lindberg – hon sjöng den här låten i Melodifestivalen 20057.

Dagens andra melodifestivalfråga var mer aktuell – bidraget som spelades, ”Ge mig en spanjor”, fanns med i årets upplaga. Den som sjöng var Lars-Åke Wilhelmsson, oftare kallad Babsan.

Andra, därför att vi dess förinnan hade fått höra ytterligare en melodifestivalare, ”Upp och hoppa”, sjungen 2008 av den frejdiga Frida (Muranius).

De här melodifestivallåtarna i all ära, men nog föredrar jag för egen del ”Did I Tell You” med Jerry Williams. Visst har väl den här låten förresten också gjorts av namnen Hank Williams – men här efterfrågades en svensk artist, och det var ju utan tvekan Jerry som sjöng.

Och ska vi nu fortsätta att göra jämförelser, den här gången mellan utländska artister, så hör jag till dem som vida föredrar Simon & Garfunkel framför Oasis.

Med brittiska Oasis hörde vi ”Stand By Me”, skriven av Noel Gallagher.

Av duon Paul Simon och Art Garfunkel hörde vi ett helt potpurri – jag har förresten alla de här låtarna på skiva. Men varför fick vi höra de här låtarna med Thorleifs?

Povel Ramel förekom två gånger, och inte mig emot!

Med Povel själv hörde vi ”Är det nån som har en våning åt mig?”, vars text skulle få oss att tänka på det sökta ordet, lyhört.

Och så fick vi höra den underbara ”Ta av dig skorna” – det sökta ordet var skor – som Povel skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Fast här hörde vi den med far och son Neumann.

Evert Taube är ju också med nästan i varje melodikryss. Den här gången fick vi höra hans ”Eldarevalsen” med dess förfärliga text om vad som kan hända den som skyfflar kol.

Ytterligare en svensk trubadurs verk spelades, Carl Antons. Men i det fallet var det inte någon av hans mest kända sånger utan ”Från Söder har Stockholm fått färgen”. Därmed inget ont sagt om vare sig Stockholm eller Söder.

Dagens två klassiska bidrag hörde väl heller inte till de svåraste.

”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart är underbar musik och torde höra till Mozarts mest kända verk.

Och även de som inte har sett ”Lohengrin” eller känner till Richard Wagner närmare har säkert någon gång hört den brudmarsch, som ingår i det här verket.

Sen var det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Sommarsång”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”. Den sjöng vi ofta under min skoltid, som började i Nylands skola nära Juniskär där jag bodde på den tiden.

På tisdag flyttar vi förresten ut för sommaren till vår egen röda stuga – fast den finns i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Joan Baez i svensk TV – och live på fyra scener

I kväll är det ett timslångt K-special om sångerskan Joan Baez i TV. Det här programmet sänds klockan 20.00 i TV2, vilket betyder att det kolliderar med fredagsunderhållningen ”Så ska det låta” i grannkanalen TV1.

Det är synd – Baez är en ikon i amerikansk folkmusik, och i programmet medverkar för övrigt också till exempel Bob Dylan.

Men det ges fler chanser: På söndag (17 april) klockan 12.30 går programmet i repris, och ytterligare en chans att se programmet blir det tisdagen den 19 april klockan 22.45, även i de här fallen i TV2.

Min vän, sångaren och gitarristen Jan Hammarlund, själv fan av Joan Baez och hennes sångkonst, påminner i ett mejl om att hon just nu är i Sverige för ett antal liveframträdanden:

Joan sjunger på Konserthuset i MALMÖ på lördag, Konserthuset i GÖTEBORG på söndag, på Cirkus i STOCKHOLM på tisdag (19/4), och på Konsert & Kongress i LINKÖPING torsdag 21/4.

För egen del kan jag inte åka till Stockholm på tisdag, eftersom vi har beställt transport för sommarflytten till Öregrund då, men annars hade jag nog gärna velat se och höra henne live.

Nu får det bli TV för min del.

Göteborgs symfoniker i Musikens hus i Uppsala

Det var konsertkväll i Musikens hus, och Birgitta och jag startade med att äta middag i husets restaurang: det blev buffé.

Konsert en onsdagskväl är ovanligt, men det berodde på att vi hade besök av Göteborgs symfoniker. Scenen i stora salen var verkligen välfylld; Göteborgs symfoniker har över hundra medlemmar.

Före pausen spelades Serenad i F-dur, opus 31, av Wilhelm Stenhammar (1871-1927). Kanske svär jag i kyrkan – Stenhammar var 1907-1922 dirigent för göteborgssymfonikerna – men jag blev faktiskt inte begeistrad. Det kan ju bero på mig och på att jag inte är någon stor beundrare av Stenhammar, men inte heller Stenhammar själv var från början nöjd med sitt verk – han arbetade om det. En annan möjlig förklaring är att orkestern faktiskt var i största laget för något som betecknas som serenad. Orkestern hade visserligen bytt dirigent, från Gustavo Dudamel till Manuel López Gómez, men den senare hade rikliga tillfällen att efter pausen visa sin skicklighet.

Det gjorde han i Symfoni nummer 5 i B-dur, opus 100 av Sergej Prokofjev (1891-1953). I det här stycket gillade jag framför allt andra satsen, Allegro marcato, även den avslutande Allegro giocoso. Här kom den riktigt stora symfoniorkesterns kraft till sin fulla rätt.

Nu blev det stående ovationer, och dirigenten och orkestern tackade genom att överraskande avsluta med ”Tico tico”, en munter låt från förra seklets begynnelse, förr ofta spelad i radio.

Melodikrysset nummer 14 2011

Jag var alltså på Socialdemokraternas i Uppsala län distriktskongress större delen av dagen, men så snart jag hade kommit hem, kastade jag mig – via nätet – över dagens melodikryss. Det var delvis lätt, men det innehöll också sina knepigheter, åtminstone för mig.

Hur som helst hjälpte det att de inledande frågorna var lätta – sådant ger ledbokstäver.

”Green,Green Grass of Home”, sjöng Tom Jones in 1966. Egentligen är den ett par år äldre, men med honom blev den här countrylåten riktigt stor.

Jag har allt av Evert Taube samlat i ett par CD-boxar; dessutom har jag honom på mängder av andra skivor, både LP och CD. Hans ”Oxdragarsång” har jag till och med skrivit en egen text till, en text som handlar om ombudsmannalivet och dess kuskande land och rike kring. I dag hörde vi originalet textlöst, med gitarrgruppen Four Hands, men den här texten kan jag: ”Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus…”.

Inte på oxkärra men på häst förflyttar sig också mannen i ”Gamle Svarten” (”Ole’ Faithful” i origina”) – han rider alltså. I dag hörde vi den med Roland Cedermark, men det finns flera insjungningar på svenska. Själv minns jag framför allt den med Cacka Israelsson från 1954.

Från mitt femtiotal minns jag också långköraren ”Sveriges bilradio” med Carl-Gunnar Hammarlund. Det här programmet hörde jag på för musikens skull – jag är nämligen komplett ointresserad av bilar och har aldrig någonsin i mitt liv ägnat mig åt att meka. Dock skulle vi tydligen ledas till just mekandet via ”Bosse bildoktorn”, som jag bara känner till till namnet.

Det här leder mig över till den fråga som jag personligen tyckte var svårast i dag. Nå, via en upprepad fras i texten och sedan också en bekräftelse från Anders Eldemans sida kom jag så småningom i alla fall fram till att ”Release Me” år 2007 spelades in av gruppen Oh Laura (”ser ut som ett utrop”, ”innehåller ett kvinnonamn”) och via googlande till att den här låten har använts i SAAB-reklam.

Parfrågor ska det vara, tycker Eldeman – i dag om bilar.

Med hjälp av titeln, ”Jump”, och mer googlande kom jag också fram till att det var rockgruppen Van Halen som sjöng och låg etta med den 1984 på Billboard Hot 100.

När vi nu är inne på de (för mig) svåra frågorna, måste jag också passa på att nämna musiken till dagens svenska TV-serie – jag ser sådana i mycket liten utsträckning. Redan innan Eldeman hade sagt att filmmusiken var skriven av Stefan Nilsson, hade jag dock kommit på att den kunde vara av honom, och via en del googlande kom jag så fram till att TV-serien måste vara ”Skärgårdsdoktorn”, där Samuel Frölers, skärgårdsdoktorns, dotter heter Wilma (och spelades av Ebba Hultkvist, har jag läst mig till på nätet).

Med den faibless Eldeman visar för associativa parfrågor borde man ju ha kunnat vänta sig att han därefter spelade signaturen till ”Familjen Flinta”, men icke: I stället fick vi höra musik ur disneyklassikern ”Tre små grisar”, ”Ingen rädder för vargen här”.

Men en parfråga fanns det även till den, med mera djur. Jag hade barn i lämplig ålder då ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där man såg och hörde Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus, gick i TV.

Och så fanns det vidare ytterligare en barnvisa i dagens program, klassikern ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är”. Märk att det heter ”vad” och inte ”var” som många sjunger.

Himmelsk anknytning hade också dagens klassiska filmschlager, Sune Waldimirs ”Allt detta och himlen därtill”, som ingick i långfilmen ”Fröken Vildkatt” från 1941.

Filmaktuell är ju också Cornelis Vreeswijk. Hans och polarens och rivalens Fred Åkerström ättelägg Jack Vreeswijk respektive CajsaStina Åkerström samsades riktigt fint i duetten ”Vår sång”.

Och då är det väl bara ett frågesvar kvar att redovisa, passande nog (med adress till Anders Eldeman) ”Thank You For the Music”. Fast i dag fick vi höra ABBA sjunga den på spanska, ”Gracias por la musica”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ha tålamod – jag återkommer med Melodikrysset fram mot kvällen

I dag har Socialdemokraterna distriktskongress här i Uppsala. Det blir spännande – vi ska bland annat välja ny ordförande efter Thomas Östros, som avgår. Ja, vi och vi… Jag och Birgitta är inbjudna veterangäster, inte röstberättigade ombud.

Eftersom kongressen kolliderar med sändningstiden för Melodikrysset, kan jag inte lösa krysset, medan det direktsänds. Men eftersom kongressen den här gången genomförs här i Uppsala, hinner jag nog lösa krysset efter det jag har kommit hem igen och lägga ut mitt sedvanliga lördagskåseri om det i början av kvällen.

Vaälkomna tillbaka då!