Melodikrysset nummer 50 2012

Dagens melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag löste det!

Andra hade säkert helt andra problem än jag, men vi kan väl ta mina först.

Jonathan Johansson, som vi hörde i ”Stockholm”, har jag inget som hels förhållande till, även om jag såg honom i ”På spåret” då jag undrade vem han var, men upplysningen om Ted Gärdestad-stipendiet (2004) hjälpte mig att googla fram hans namn.

När det gäller Eurovision Song Contest, brukar jag ofta inte ens komma ihåg de låtar som vann, långt mindre treorna. Men eftersom vi fick årtalet, var det ju hyfsat lätt att ta reda på att det var Rumänien som kom på tredje plats 2010, med ”Playing With Fire”, sjungen av Paula Seling och Ovi.

Då mindes jag mycket lättare ”I See a Star” från 1974, i holländskt original ”Ik zie en ster” – för oss som kan både engelska och tyska är förresten holländska inte så svårt att dechiffrera. De som sjöng var Mouth & MacNeal, men det Eldeman ville ha reda på var det svenska ordet för ”star” / ”ster”, det vill säga stjärna.

Rihanna hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till henne. I dag hörde vi henne i ”Diamonds”.

Resten var ganska lätt för mig, även om jag hade lite svårt att minnas den rätta ordalydelsen av ”Det är jag som tar vägen uppför stegen” från 1933. Men låten kom jag obetingat ihåg.

”Vintergatan” av Jules Sylvain kom jag också omedelbart ihåg. Svårare var det då att identifiera sångaren, Mattias Enn, men han har varit med förr i krysset, och så har han ju ett efternamn som är identiskt med mitt förnamn.

Lätt som en plätt var det att känna igen Lasse Dahlquists ”Oh boy, oh boy, oh boy”, den som börjar med ”Ada har legat i papiljotter i natt”, detta för att engelska flottan har siktats vid Vinga.

Och Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” har jag rent av återgett texten till här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – så visst minns jag att där förekommer en löjtnant
John Forsell där.

Svensk klassiker i en annan mening är ”Sverige” av Verner von Heidenstam och Wilhelm Stenhammar. Den kan väl sägas vara odödliggjord av Jussi Björling.

Jag brukar klara operafrågor hyggligt, men den här gången har jag bara, med hjälp av ledbokstäverna, kommit fram till att någon del av handlingen utspelar sig i en smedja. Jag minns dess värre ingen sådan scen, och jag har trots ivrigt letande inte lyckats identifiera operan i fråga. Vet någon säkert vad det var vi hörde? /En vänlig läsare har sedan bekräftat det jag själv trodde: musiken var av Giuseppe Verdi; den var hämtad ur ”Trubaduren”./

Betydligt lättare var det då att identifiera ”You Can Call Me Al” ur Paul Simon’s ”Graceland”.

Och sen var det väl bara filmmusikfrågn kvar. Vi hörde musik signerad Nino Rota ur filmatiseringen av Agatha Christie’s ”Döden vid Nilen”. Den har jag sett, flera gånger.

Nu tändas tusen juleljus

I går kväll var vi i Domkyrkan på den årliga luciakonserten med Uppsala musikklasser. Birgitta får varje år en inbjudan till den här konserten som tack för att hon en gång i världen gjorde en avgörande insats, när musikklassernas existens hotades.

Varken jag eller Birgitta har någon religiös tro, och Birgitta, men inte jag, sjunger också med i den enda unisona sången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men jag hör gärna på de många psalmerna som ingår i programmet; de är alla välbekanta för mig sedan min egen skoltid, och några är mycket vackra, även om jag alltså inte delar troselementet i dem: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”.

Också en rad av de andra sångerna, som Adams berömda ”Julsång” och ”Sankta Lucia” icke att förglömma, hör hemma i den kristna traditionen, den som i mer än tusen år har präglat inte bara religionsutövningen i det här landet.

Trossidan av den här sångtraditionen har, liksom den religiösa sidan av ”Den blomstertid nu kommer” vid skolavslutningarna, tunnats ut i vår tids allt mer sekulasierade samhälle.

Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan. Och jag tyckte så årtionden innan Sverige hade någon muslimsk minoritet man ens kunde lägga märke till. För mig får kristna, judar och muslimer gärna samlas till gudstjänst, men deltagande i sådana aktiviteter måste vara frivillig, bygga på egen tro .

Med psalmerna förhåller det sig kanske ändå något annorlunda.

De är ett djupt rotat musikaliskt arv i den svenska kulturen, ett arv som lever trots den avkristning jag själv i grunden välkomnar. Jag har ett emotionellt och estetiskt förhållande till dem, fastän jag som icke troende ser på deras trosinnehåll som på andra myter eller sagor. Men en del av svensk kultur är de!

Det kan, tror jag, även muslimska barn förstå. Därför kan de också vara med och lyssna – sjunga med måste de ju inte, särskilt inte i de starkt trospräglade delarna av psalmerna.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Tillbaka hos Laboremus, 110 år

Föreningen Laboremus, vars ordförande jag var 1960-1961, firade i går kväll sitt 110-årsjubileum. Laboremus startades 1902 som en socialdemokratisk förening för studenter och arbetare, och den traditionen levde fortfarande kvar när jag var aktiv i början av 1960-talet – en del av de ledande i Uppsalas LO-fack var medlemmar och kom faktiskt också till en del av mötena. Men med tiden blev Laboremus förstås allt mer en studentförening, från 1931 ansluten till det då bildade Socialdemokratiska studentförbundet.

Också i den historik som delades ut vid gårdagskvällens jubileumsmiddag nämns mitt tidiga sextiotal som Laboremus’ storhetstid. Medlemstalet steg, från 125 när jag blev ordförande, till 254 när jag ett år senare lämnade över ordförandeklubban. Men jag var fortsatt aktiv, det närmaste året som vice ordförande; jag var sedan också redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas och deltidsanställd ombudsman i Studentförbundet. På relativt kort tid fördubblades medlemsantalet i Laboremus till 500 – som mest hade Laboremus 600 medlemmar.

Laboremus stod under den här perioden för en radikal socialdemokrati, men det intressanta är att det stora flertalet av oss som var aktiva under den här epoken förblev socialdemokrater, även när det runt decennieskiftet 1960-tal-1970-tal blåste mer revolutionära vindar genom studentvärlden. Det var också intressant att se att flera kamrater från den här epoken, gamla vänner till mig och Birgitta, hade kommit till jubileumsmiddagen.

Några av oss höll middagstal: Birgitta Dahl om vietnamfrågan; Gunnar Lassinantti berättade om de brytningsår jag har snuddat vid ovan, de som ledde till att Laboremus i ett decennium stod utanför den socialdemokrati den både före dess och efter dess har varit en förgrening av.

Jag harangerades av andra flera gånger men avstod själv från att tala. Dock hade jag möjlighet att ändå framföra något av det jag kunde ha talat om, detta eftersom jag satt bredvid Laboremus’ nuvarande ordförande, Elin Carlsson. Mitt emot mig hade jag för övigt Marika Lindgren Åsbrink, liksom jag själv förr sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, och på min vänstra sida satt Milischia Rezai, som vi nyligen har sett tala i FN.

Jag kunde, när vi talade om Laboremus’ storhetstid på 1960-talet, ha talat om storslagna politiska möten med Ernst Wigforss, Tage Erlander, Olof Palme och andra. Jag kunde också ha berättat om det fantastiska spektakel jag ledde i en fullsatt universitetsaula med Harbert Tingsten och biskop John Cullberg som främsta kombattanter men som blev stor underhållning genom tre inlägg på raken från galningar i publiken – ”och Gud har givit Sverige berg som inte Danmark har” löd ett av budskapen – och som väckte munterhet på gränsen till jubel i publiken.

Men det jag främst valde att ge som råd för en framgångsrik verksamhet var att man, för att få en vidare rekryteringsbas än statsvetare och ekonomer, utöver det självklara ämnet politik – i det fallet för övrigt inte bara dagspolitik utan också ideologi – måste ha en bredd i verksamheten som lockar också andra. Vi hade författaraftnar, bland annat en recentiorsträff med Lars Forssell som huvudtalare. Vi ordnade teaterresor till Stockholm. På våra jättelika sista april- och julfester medverkade artister som Sven-Bertil Taube och Monica Nielsen. I en senare del av vårt bordssamtal nämnde jag att vi också hade filmaftnar, visade film i möteslokalen och gick på bio tillsammans.

Och som också framgår av den skriftliga redogörelsen i häftet som utdelades, var vi häftigt engaerade i internationella frågor som Spanien, Sydafrika, Moçambique, Sydrhodesia, Algeriet, Cuba och inte minst Vietnam – Birgitta berättade i sitt middagstal om Laboremus som föregångare i den svenska debatten om Vietnam. Häftigt mot EEC var vi också – jag kom under middagen att prata med mina bordsgrannar också om mitt senare motstånd mot EMU, en fråga där jag noterar att jag inte bara var med om att vinna folkomröstningen utan där jag nog i dag har långt flera än då som åtminstone i sitt stilla sinne är tacksamma för att jag och andra ställde oss på tvären när det begav sig.

Men allt är – och var – inte politik. Lördagskaffen och lördagsluncher på ett par av nationerna blev samlingspunkter, även om de innehöll ett element av politik, och senare blev den egna föreningslokalen på Tiundagatan en samlingspunkt främst på lördagarna. Efter de formella lördagsträffarna spelade ett stort gäng laboremiter fotboll på planen på Stabby gärde. Under en period badade ett gäng killar bastu på Centralbadet på lördagarna. Grunden för umgänget var gemensamma politiska värderingar, men stora delar av den växande föreningen hölls också samman av sociala aktiviteter och personliga vänskapsband.

Vid middagen i går sjöng vi många sånger tillsammans, vilket fick mig att påminna om de Laboremus’ sångblad med piratkopierade och hemsnickrade politiska texter jag gjorde åt föreningen och som i stencilerade häften spreds till alla medlemmar. Jag gjorde också flera mötesprogram med politisk musik som tema för Laboremus: spelade skivor ur min växande skivsamling med radikala sånger.

Efter middagssittningen valde de flesta ur vår generation att åka hem – flera av dem skulle till Stockholm. I samband med omdukningen av lokalen för dans samtalade jag och Birgitta med ytterligare några laboremiter ur yngre generationer än vår, och så småningom – när baren på övre våningen öppnade – inhandlade vi var sitt glas rödvin.

Vi satte oss vid ett bord längs väggen och tittade på de aktiviteter som pågick på dansgolvet, men ljudnivån var mycket för hög för våra öron – Birgitta har just varit hos öronläkaren – så när vi hade druckit ur våra glas, beslöt vi oss för att åka hem.

Men en rolig fest var det!

En glänsande jubileums-Caprice

När vi i lördags tog oss in motströms i universitetshuset, mötte vi bland dem som hade sett den första föreställningen en ström av glada och entusiastiska människor, som prisade jubileumscapricen – det var 50 år sedan capricerna startade – och rent av sa att det här var den bästa de hade varit med om.

Sådant kan diskuteras; jag har för egen del bara varit på de capricer som har getts under senare år, och jag har hört talas om några tidigare höjdare. Men jag håller med om att det var en glänsande föreställning.

Capricerna skiljer sig ju från vanliga OD-konserter – jag har varit på många sådana också – genom inlånet av gästartister från andra genrer, större musikalisk blandning och ett mer scenshowaktigt tilltal. Men innan vi kommer dit något om det mer traditionella materialet, i det här fallet körmaterialet.

Skulle jag göra en liten anmärkning mot den här jubileumscapricen, skulle det vara att det kanske blev just aningen för lite av det som ändå är ODs själ och röst, sånger för manskör. Men visst fanns där också sådana nummer, som Jaroslav Krickas ”On a Day Like Today” (dock med nyskriven text), ”Soldatkören” ur Charles Gounods ”Faust” och så Ture Nermans och Lillebror Söderlunds ”Den vackraste visan” i arrangemang av OD-nestorn Robert Sund. Det arrangemanget har Robert stor heder av – jag kan bedöma det, eftersom jag kan en del både om Nerman och om Söderlund – så jag hoppas att han tar åt sig av berömmet; jag vet att han ibland brukar titta in på min blogg.

Repertoarmässigt näraliggande var dock Elin Rombos sångnummer tillsammans med kören, till exempel den fantastiske Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs ”O dessa ögon” och arian ”É stranno” ur Guiseppe Verdis ”La traviata”.

Hon var också lysande i numren ur ”Jesus Christ Super Star”, som avslutade första akten och där hon, utöver av kören, assisterades också av Ola Salo och Henrik Dorsin. Den här trion återkom också, med överrasaknde goda prestationer från de båda herrarnas sida, i några nummer ur Giuseppe Verdis ”La traviata”.

Ola Salo har både röstresurser och scenisk dragningskraft, och han visade detta i till exempel ett par Queen-låtar i avslutningen. Sprängde lite gränser gjorde han också, både genom att ge sig in i operavärlden och genom att sjunga ”Jazzgossen”. Fast själv fångades jag ännu mer av den nästan magiskt fina version han gjorde av sin och The Arks schlagernummer ”The Worrying Kind”.

Henrik Dorsin, hemlig gäst för inte alls länge sedan, återkom och visade att han hade fått blodad tand, allt från den lite speciella versionen av säkerhetsmeddelandet till publiken i universitetsaulan till den faktiskt ganska tonsäkra Cornelis Vreeswijk-imitationen.

Slutligen några rosor dels till Trio X, dels till Folke Alin, men framför allt till ODs dirigent, den fantastiska Cecilia Rydinger Alin.

Efter konserten samlades delar av den upprymda publiken plus OD-folket för transport upp till slottet. Där väntade Stor-OD med middag: förrätten, lax- och göspaté med löjromsdressing samt syrad gurka med dill plus västerbottenbröd och öl och snaps var bäst. Men under den här middagen bjuds gästerna också på mycket annat och får även själva bidra med sång – ett suveränt gruppnummer från scenutrymmet med flera mikrofoner var också ett suveränt bevis på att den musik som i dag hörs i den här typen av musikkretsar har förändrats mycket. Och så underhölls vi, från en talarstol alldeles nära oss, av den oförliknelige Hans Dalborg.

Fast innan dansen började, gick de gamle hem, tog taxi genom ett vintrigt Uppsala för att vara mer exakt. Birgitta och jag orkar inte längre festa och dansa efter klockan 01.00.

Melodikrysset nummer 48 2012

Vi går in i advent, men det var väl inte precis adventsstjärnor Peps Persson sjöng om i dag. ”Stjärnan i mitt liv” heter låten som skulle leda oss till hans eget namn.

Och inte är det dags för lussebullar än heller. Detta apropå att vi fick höra ”Bullfest”, den som börjar ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan”. Här skulle vi svara på den oändligt svåra frågan vad som behövs för att man ska få till det visan handlade om. Nåja, det skulle ju ha kunnat vara deg, men ledbokstäverna pekade mot ugn.

Därmed är vi inne på temat barn och det näraliggande ämnet barnvisor.

Den normalt ganska lättigenkännbara ”Lilla snigel, akta dig” spelades i dag i ett tempo som gjorde den svåruppfattad för oss som är vana vid mer traditionella varianter.

Jag är också ganska hemma på filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ”Pippi Långsrump”, men dagens visa därifrån, framförd av Annika (Maria Persson), ”Mors lilla lathund”, hör väl inte till de mest kända lindgrenanknutna visorna. Men den som kan texten – ”fast vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag” – vet förstås att Annika just den här dagen helst är passiv.

Sten Axelssons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?” från 1932 är ju ingen barnvisa, men många av oss förknippar den nog i dag med en fin film med ett par små pojkar i ett par av huvudrollerna. Den brukar visas på julafton.

Den här filmen är i dag redan en klassiker.

Klassisk musik förekommer inte alltid i Melodikrysset, men i dag hade Anders Eldeman fått in ”Finlandia”, ett av Jean Sibelius’ paradnummer, bland frågorna.

Och som vanligt var kasten tvära i krysset.

Själv lyssnar jag både på klassisk musik och på schlager, men jag ska bekänna att ”Are You Leaving” med Erik Hassle hittils hade undgått mig.

Inte så att jag älskar allt i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest heller, men jag brukar lyssna och se mig igenom de här tävlingarna.

Så visst känner jag igen bröderna Olsen och deras vinnande bidrag både hemma i Danmark, ”Smuk som et stjerneskud”, och i europafinaloen, internatuionellt känt som ”Fly On the Wings of Love”.

Hygglig schlager är det, som på sin tid Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Från fordom stammar också Noël Cowards ”Still Loving You”, även om vi i dag fick höra den med Dinah Washington.

Själv är jag i min personliga smak inte låst vid låtar från någon speciell tidsepok, även om det finns genrer som jag inte är så förtjust i.

Lisa Nilsson, i dag i ”I samma andetag”, lyssnar jag till exempel gärna på.

Men jag gillar också Traveling Wilburys, som ligger lite längre tillbaka i tiden. I dag skulle vi, via deras ”Handle With Care”, komma fram till namnet på en av gruppmedlemmarna, Roy Orbison.

Och jag tyckte inte att ”Still Loving You” med tyska Scorpions lät dumt heller.

Och för att även avslutningsvis illustrera bredden på min personliga musiksmak: I eftermiddag ska jag gå på ODs Caprice här i Uppsala. Det musikevenemanget kommer jag att berätta om senare.

Beredskapsfilm av Hasse Ekman

Hasse Ekman fick ett mycket positivt mottagande av sin andra film, ”Första divisionen” (1941) – den blev hans genombrott som regissör. Recensenterna var med något undantag mycket välvilliga, och jag kan tänka mig att den i en mycket osäker beredskapstid drog folk till biograferna.

”Första divisionen” ingöt hopp: den visade att den svenska beredskapen var god och det svenska flygvapnet slagkraftigt. Filmens flygscener, inspelade bland annat på F 6 i Karlsborg, är på många sätt magnifika, inspelade som de är i samverkan med flygvapnet, och scenerna med precisionsbombning ingöt säkert mod hos både värnpliktiga och civilister i dåtidens av väpnade fiender kringgärdade Beredskapssverige.

Handlingen – manus har skrivits av Hasse Ekman tillsammans med flygexperten och skribenten Alvar Zacke – är inte lika fokuserad. Det senare är ett medvetet val. Filmen handlar alltså om en division; särskilt riktas Hilomer Ekdahls kamera dock mot tre män, som plikt och flygkunnande har fört samman i denna orostid.

Rollen som chefen för hela flottiljen, överste Magnus Ståhlbeg, spelas av en nestor inom svensk film, Lars Hanson.

Till flottiljen anländer den unge fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman). Brådes far var kamrat i flyget med översten men omkom i samband med en kollission med denne, vilket redan i filmens inledning anger tonen i den: militär flygning är ingen riskfri sysselsättning. Gunnar Bråde har störtat själv och tillbringat den senaste tiden på sjukhus.

Bråde får som närmaste chef, divisionschef, kapten Krister Hansson (Gunnar Sjöberg). Hanssons problem blir, ganska snart i filmhandlingen, att hans fästmö, Mona Falkstedt (Irma Christensson), som han är i färd med att gifta sig med och skaffa barn med, hotar lämna honom, om han inte lämnar sitt jobb i det farliga flyget. Den här delen av handlingen får dock mot slutet av filmen ett lyckligt slut.

Det tredje flygaren vars öde skildras är löjtnant Ruger Sperling (Stig Järrel). Han är en riktig stridis för vilken flygningen betyder allt – och så upptäcks det vid en läkarkontroll att han håller på att förlora synen på ena ögat.

En operation räddar hans syn, och när han med återställd syn återvänder till kamraterna på flygförbandet, vill han naturligtvis visa upp att han nu är fit for fight igen, så han erbjuder sig att i samband med en vakans flyga tillsammans med Bråde vid en nattövning. Planet får ytterligare svårigheter på grund av dimma och brusten radiokontakt, och trots försök att vägleda planet med hjälp av strålkastare havererar detta, och båda omkommer.

Det här är spännande, så också avsnittet där Bråde under en övning i att fälla bomber får en bomb i propellern och tvingas lämna planet i fallskärm – varefter han landar mitt i målområdet, där nya bomber fälls, eftersom de i planen som kommer i anfallsvågorna därefter inte har sett vad som har hänt.

Annat är betydligt tristare, till exempel de många interiörerna från officersmässen, där det både dricks och hålls tomma tal.

Men i samband med drickandet där sjungs det också. Bland annat får vi höra en sång som senare förekom också i filmatiseringen (Arne Mattson, 1954) av Peder Sjögrens roman om finska vinterkrigt ”Kärlekens bröd” (1945, återutgiven i serien FiBs folkböcker 1954).

Kavaljersvisa från Värmland

Text delvis av Sten Selander

I ”Första divisionen” sjungs den av Gunnar Sjöberg

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Uppmuntran

Så här års blir det knappast ljust ute ens dagtid. När Kerstins barn, Viggo och Klara, har gått till skolan och jag är klar med mina morgonbestyr – rakning, duschning, medicinering – äter jag själv frukost. Kaffet som avslutar frukosten dricker jag i min fåtölj i vardagsrummet, med lampan bredvid tänd, så att jag ska se att läsa klart morgontidningarna.

Birgitta brukar börja med Dagens Nyheter; jag avslutar tidningsläsningen med DN. En debattartikellång insändare i stockholmsdelen, ”Från folkhem till gyllene getto. Sverige är på god väg att falla sönder” av Carl-Axel Backman pläderar, klokt och välformulerat, för Pet Albins folkhemsideal.

Lite hopp försöker Holmberg ingjuta i oss på Namn och Nytt:

I vargtimmen

Någon gång bortom nattmörkrets hemlighet
kommer ännu en gryning att gro.
Det är inget vi alldeles säkert vet
men med stöd av vår samlade erfarenhet
är det något vi gärna vill tro.

Men sen läser jag, strax nedanför på NoN-sidan, Ulf Lundkvists serie ”Assar”, som i dag inleds med en varningsskylt:

Undergången är nära.
Är du redo?

Jag söker tröst i en gammal sång, signerad Wolf Biermann:

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
På skiva: Lena Granhagen: ”Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann” (Proprius PROP 7718, 1972).
Noter och en något annorlunda textvariant av Caj Lundgren finns i Wolf Biermnann: ”Taggtrådsharpan” (Pan Norstedts, 1971). Där har Caj Lundgren gjort ett urval ur och översatt två av Biermanns sångböcker, ”Die Drahtharfe”, 1965, och ”Mit Marx- und Engelszungen”, 1968.
På skiva sjöng Biermann först in den här sången på EPn ”4 neue Lieder”, 1969. Den fanns sedan också med på LPn ”aah-ja!” (CBS, 1972). Den finns med även på Biermanns dubbel-CD från 1999, ”Lieder vom Preussische Ikarus” (BMG, distribution Sony).

Hen ser ut som en hon men är en han

I fredags var vi på Reginateatern i Uppsala för att höra på – och bese – fenomenet Tina C. Tina C ser ut som och är draperad (i de amerikanska färgerna) som en kvinna, men skenet bedrar: Egentligen heter hen – här känns begreppet äntligen adekvat – nämligen Christopher Green. Som om det inte var nog att leka med könsidentiteten framträder den här brittiska artisten också som amerikansk countrysångerska med utrerade, ganska högerorienterade åsikter.

Som uppenbart inte är Christopher Greens, lika lite som den könsidentitet han klär sig i på scen. Av en intervju i UNT framgår att han faktiskt själv är heterosexuell.

Eftersom mellansnacket i den här showen, ”Tina C’s Global Depression Tour”, är minst lika viktigt som musiken, använder hen sig av den amerikanska pratiga öppenhjärtigheten för att säga beskheter om både USA och resten av världen.

Sångnumren innehåller ett och annat musikaliskt välkänt som ”9 To 5”, men de flesta, egna skapelser, utmärker sig främst av den fräckhet som kan illustreras med en sångtitel som ”No Dick’s As Hard As My Life”.

Till min stora förvåning kompades Tina C av en trio från Uppsala: John Fiske, gitarr, Grosse Grotherus, bas, och Kalle Jansson, trummor. Ännu mer förvånad var jag över att de hade hunnit bli så samspelta med Tina C. Och rent av imponerad blev jag när jag – efter att ha frågat en person jag känner på teatern – fick veta att musikerna nästan inte hade repat alls med Tina C – de hade själva i förväg tränat in musiken!

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.