Men ger den här filmen en fullödig bild av Cornelis?

Jag har en fullständig samling av det Cornelis Vreeswijk har gett ut på skiva, åtminstone allt det han gav ut på svenska, plus de konsertupptagningar med mera som har getts ut efter hans död. Jag har hört honom live, faktiskt ganska tidigt. Jag har haft viss, om än inte särskilt omfattande kontakt med honom – och min hustru har valturnerat med honom. Jag fanns i salig a discs utgivningsråd, när detta arbetarrörelsebolag fick möjlighet att ge ut några LP med honom.

Cornelis startade som sosse, var under sin studietid på Socialinstitutet med i Soialdemokratiska studentförbundts klubb där men var under Sveriges mycket röda år också ett tag vänsterpartist – för att sedan åter komma tillbaka till socialdemorkatin. I Amir Chamdins film ”Cornelis” (2010) får han vid ett tillfälle ”kommunist” slungat mot sig, men jag är inte säker på att det i hans fall någonsin var rätt beteckning. Cornelis var en vänstermänniska men någon partigängare var han aldrig heller när han var socialdemokrat.

”Cornelis” är i hög grad en musikfilm. Musiken i filmen finns utgiven på en dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis”, och den lyssnade jag för egen del igenom och skrev om – se under Kulturspegeln, Musik – långt innan jag nu, i TV, fick möjlighet att se själva filmen. Nu är ju en stor del av den autentiska skrivinspelningar med Cornelis själv och låter därför som det ska låta. Det är som om folket bakom filmen inte riktigt har litat på förmågan hos Hans-Erik Dyvik Husby, som spelar rollen som Cornelis i filmen, men ibland har det ju av filmiska skäl varit nödvändigt att låta Dyvik sjunga, som när han av den redan etablerade Fred Åkerström (David Dencik) provoceras att sjunga ”Mördar-Anders” inför publik och fångar både Freds och publikens öra.

Dyvik Husby har en viss likhet med Cornelis, men hans lite för svarta och yviga skägg och för kraftiga stofthydda får ändå oss som upplevde Cornelis att tycka, att han inte är riktigt porträttlik. Däremot tycker jag att han har lyckats fånga Cornelis’ kroppsspråk och idiom förbluffande väl, så han har all heder av sin skådespelarprestation.

Den här filmen har den vällovliga ambitionen att ge en heltäckande porträttbild av Cornelis, men lika lite som den ger någon fullständig bild av Cornelis som vispoet och sångare, ger den någon heltäckande bild av hans liv. Jag har redan gett ett exempel, att bilden av Cornelis’ politiska engagemang och tillhörighet är ofullständig. Filmen ger en ganska korrekt bild av hans förhållande till alkohol och andra berusningsmedel, men när det gäller rötterna till marorna som måste dövas går den väl inte riktigt i mål, trots att det måste finnas ganska många i hans omgivning – inte bara sonen Jack (som för övrigt medverkar i filmen, både genom barnskådespelare och med egen musik) – som kunde ha lämnat bidrag.

Det hetsiga och påfrestande turnélivet bidrog säkert till att skapa ett drogberoende, likaså de attityder som fanns i de miljöer Cornelis vistades i på den tiden det begav sig, och så lanserar filmen ett ytterligare spår, traumatiska barndomsupplevelser i krigets tyskockuperade Nederländerna.

Cornelis och kvinnorna är ytterligare ett tema i filmen. Också på den här punkten är filmen ofullständig – Cornelis hade fler relationer än de som skildras i filmen. Ombytligheten var en del av tiden – det var inte bara Cornelis som bytte partner flera gånger. Här finns i filmen ett intressant spår som inte heller det fullföljs: den här mannen, som själv alltså tillät sig både det ena och det andra, var ibland sjukt svartsjuk, detta också när det inte fanns någon objektiv anledning att vara det.

Filmens problem är att den inte går på djupet med något av dessa temata – det blir liksom varken hackat eller malet; Antonia Pyks manus famnar över för mycket, detta utan att något av det får nödvändigt djup.

I stället försöker den vara främst musikfilm, dock alltså utan att fånga in allt riktigt väsentligt där heller. Och i några fall tror jag – jag har inte brytt mig om att detaljkolla – att lämpligheten av var man kunde stoppa in en önskvärd låt då har fått gå före kronologin i Cornelis’ eget låtskapande.

Men kan den här filmen dra nya generationer av lyssnare till Cornelis’ musik, så för all del.

Taube à la Tennander

Jag har skrivit ganska mycket om Evert Taubes egna insjungningar av sina sånger – de finns ju sedan länge i ett par samlingsutgåvor.

Men Taube finns också insjungen på skiva av många andra, och då tänker jag inte bara på sonen Sven Bertil Taube.

Bland dem som har gjort intressanta tolkningar av Taube finns Lasse Tennander. Hans Taube-tolkningar finns på en CD från 2002, ”Så länge skutan kan gå” (Gazell Records, GAFCD-1049).

Tennander kom med proggvågen, och man förknippar honom därför kanske inte med en traditionell viskonstnär som Evert Taube, och just i en del av det traditionella och mycket kända taubematerialet, sådant som ”Fragancia”, ”Byssan lull”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Calle Schewens vals” och ”Brevet från Lillan”, slår han förstås inte heller upphovsmannen själv – vilket inte betyder att hans tolkningar är dåliga, verkligen inte. Fast i den inledande ”Sjösala vals” gör han sig faktiskt skyldig till en felbetoning (i Rönnerdahl).

Tennander gör, genom att smyga in lite mollton, ett tappert försök att distansera sig från det omdiskuterade innehållet i ”Flickan i Havanna”. Det är lovvärt men lyckas inte riktigt.

Låt er nu inte avskräckas av denna anmärkning.

Tennanders taubeskiva innehåller ett antal mycket bra tolkningar. I något fall, som tangon ”Bröllopsresan till Barcelona (Den gyllene fågeln)” beror det på bra komp, kanske också på att man inte hör den så ofta. I andra fall handlar det om intressanta avvikelser från det som sitter i taubeälskrens öra: ”Nocturne”, här lite snabbare med gitarrkomp, ”Sjuttonde balladen” med munspel och gjord aningen långsammare än i original, ”Fritiof Anderssons polka”, en riktig höjdare, en kul och snabb version i lite ovanluig takt.

Och sen måste jag också nämna ”Cheerio”, tonsatt av Tennander själv i lite bellmansk ton.

Melodikrysset nummer 2 2013

På det hela taget tyckte jag dagens kryss var mycket lätt – men så kom plötsligt en fråga som låg helt utanför det jag kan och har lyssnat på.

Danyel Gérards ”Butterfly” har jag veterligen aldrig hört förut, men jag listade med hjälp av de hjälpbokstäver jag fick genom frågor jag kunde ut, att svaret borde bli ”Butterfly”, och sen googlade jag mig fram också till artisten, som jag inte ens hade hört namnet på.

Näst risigt till låg Danny Saucedo, som jag aldrig skulle komma på idén att infoga i min stora skivsamling – men honom har jag åtminstone hört i ett antal melodifestivaler, bland annat 2011 i ”It’s the Club”.

Nog tyckte jag, för att fortsätta på melodifestivallinjen, att Roger Pontare var mycket bättre i ”När vindarna viskar ditt namn”, inte bara för att han vann tävlingen 2000 med den.

Och när det gäller schlager är jag inte alls så traditionspräglad som ni kanske tror. Jag kan se kraften i ”Hard Rock Hallelujah”, som Lordi från Finland vann Eurovision Song Contest med 2006.

Dansbandsmusik hör normalt inte till det jag uppskattar, men jag tyckte att Sten & Stanley gjorde en helt all right version av ”I Wash My Hands In Muddy Water”. Fast om vi ska hålla oss till de svenska versionena av den här låten, tycker jag att Björn Skifs har gjort en bättre – den har jag med på ett ”städband” jag en gång i världen gjorde för att överrösta dammsugaren under lördagsstädningen.

Bob Geldof och The Boomtown Rats känner jag förstås till, och även om deras ”I Don’t Like Mondays” inte ligger på min privata hitlista, tycker jag nog att ”Jag hatar måndan” med Streaplers är flera snäpp sämre.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men sjunga kunde hon. Ett av hennes paradnummer hörde vi i dag, ”Vill ni se en stjärna”.

Men nu är ju inte alla stora artister också automatiskt förebilder och dygdemönster. Cornelis Vreeswijk, som jag lärde känna partivägen (s), var ju både politiskt ombytlig och dessutom ingen renlevnadsman, men han har gjort underbara melodier och, som i det här fallet, texter som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Fast i dag hörde vi den inte med honom utan med Anita Lindblom, vars liv har innehållit åtskilliga knepigheter även det.

Också Owe Thörnqvist har jag mött personligen, vid landshövdingens i Uppsala län middagar för så kallade hedersupplänningar, varav han är en och min hustru en annan. Vid den senaste middagen hade jag Owes käresta Berit Gullberg vid min sida. Owe själv är en musikaliskt mångsidig man, och bland hans många hits finns ”Varm korv boogie”, som i dag skulle leda oss vidare till korvens bröd. Anders Eldemans försök att förvilla oss var på den här punkten ganska beskedligt: Vi fick hör Owes låt på norska, då kallad ”Varm pölse boogie” och sjungen av Viggo och Reidar.

Monica Zetterlund har jag mött på valturné både med Tage Erlander och den nu bioaktuelle Olof Palme – hon hade för övrigt exakt samma födelsedatum och -år som min hustru. I dag fick vi höra titelmelodin ur ”Att angöra en brygga” från 1968 och signerad Hasse & Tage. Uppenbarligen hade gästerna till kräftskivan i den här historien – de seglar – på något sätt lyckats ta sig fram till skärgårdsön där en arg gubbe, spelad av Hasse, huserade, men att ta sig fram till bryggan och sen gå i land visade sig vara värre.

Därmed är vi inne på filmer, och eftersom ”I sista minuten” (”North By Northwest”, 1959), signerad Alfred Hitchcock, är en av mina favoritfilmer alla kategorier, kände jag genast igen musiken i den. Dock fick jag slå upp att den (musiken) skrev av Bernard Herrman.

Och att Georges Bizets ”Carmen” (1875) är en av mina favoritoperor förvånar väl ingen. Jag har sett den många gånger, så jag känner genast igen ”Toreadorarian”.

Sen är det väl en endaste fråga kvar att redovisa svaret på, och inte heller den var svår. Vem har inte sjungit ”Vi äro musikanter”, där man ju bland annat spelar basfiol och flöjt:

Vi äro musikanter

Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderalla, bomfaderalla,
vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderallan lej.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet med!

Den här helgen ska vi slänga ut granen, men hustrun och jag kommer nog inte att dansa runt den och sjunga ”Vi äro musikanter”.
.

En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Trettondagsafton i Konserthuset

”Trettondagskonsert” kallades lördagseftermiddagens konsert med Paul Mägi och Uppsala kammarorkester, fastän det bara var trettondagsafton.

Men festligt och hörvärt var det under alla förhållanden.

En myckenhet operaouvertyrer och några av genrens örhängen, men elegant framfört och festligt, dessutom med njutbara sångliga prestationer.

Själv var jag mycket förtjust i flera av de rent orkestrala delrna av programmet, till exempel ouvertyren till Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, ”Toreadormarschen” ur George Bizets ”Carmen” och Franz Lehárs ”Gold und Silber”.

Men också de båda sångsolisterna gjorde mycket fina insatser.

När det gäller den ukrainskfödda sopranen Maria Fontosh, vill jag särskilt nämna ”Oh, mio babbio caro” ur ”Gianni Schicchi” av Giacomo Puccini och så, just på grund av hennes sångliga insats, ”Juvelarian” ur Charles Gounods ”Faust”. Hennes ”Meine Lippen Sie küssen so Heiss” ur Lehárs ”Giuditta” var hörvärd den också.

Tenoren Christian Juslin fångade mitt öra till exempel i Ernesto De Curtis’ ”Torna a Surriento” och ”Blomsterarian” ur Bizets ”Don José”.

I finalen gjorde båda tillsammans en mycket applådknipande ”Dryckesvisan” ur Giuseppe Verdis ”La Traviata”, varefter de förstås applåderades in igen och tillsammans gjorde ”Lippen schweigen” ur Lehárs ”Glada änkan”.

* * *

Konserthuset var fullt upp på läktarna den här kvällen, och före och efter konserten samt i pausen hälsade vi och sa god fortsättning till både bekanta ur Uppsalas politiska liv och andra gamla bekanta.

Efter konserten, när det fortfarande var tidigt på kvällen, gick vi över Vaksala torg och in på köpcentet Kvarnen, där vårt mål var thairestaurangen Amazing Thai.

Vi valde att äta Bad Pad Cha, wokad anka med äggplanta och thailändska örter, bland dem något mycket hett som servitrisen sa var ett slags stark grönpeppar. Till det drack vi riojavin och ganska mycket vatten.

Och så avslutade vi, eftersom det var helgdagsafton, med var sin Irish Coffee.

Melodikrysset nummer 1 2013

Gott nytt kryssår!

Årets första melodikryss var väl inte alltför svårt, men som jag brukar konstatera: Vad som är svårt respektive lätt beror ju av vad man brukar lyssna på för musik.

Martin Stenmarck brukar jag för egen del inte lyssna på, men ledbokstäverna sa mig att förnamnet borde bli Martin, och mycket riktigt var det hans ”Tonight’s the Night” vi hörde sist i dagens kryss.

Patrik Isaksson hör inte heller till mina favoriter, men jag lyckades ändå identifiera honom och hans ”Mitt Stockholm”.

Då har jag hört mer av och med Darin, som vi i dag hörde i ”Astrologen”.

Jag hör inte till dem som har följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men ”Oh Boy” av Miss Li kände jag igen. Men vem sjöng den här? Jag kollade alltså ”Så mycket bättre” på nätet och fann att den här alternativa versionen, dock verkligen inte bättre, gjordes av Sylvia Vrethammar, en gång i världen i Expressen omdöpt till Vresiga Sylthammar.

Nä, då gillade jag ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund så mycket bättre.

Och så fick vi förstås också lite melodifestivalshistoria, den här gången från 1993. Då kom Nick Borgen långt med ”We Are All the Winners”, men det räckte inte ända fram.

Lite svensk långfilmshistoria hade Eldeman stoppat in också i dagens kryss. ”Vi har så mycket att säga varandra” sjöng Annalisa Ericson i ”Kyss henne”, 1940. Låten i fråga var signerad av två av tidens storheter, Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Ytterligare en klassiker förekom i dagens kryss, ”Bättre och bättre dag för dag”, ursprungligen en Ernst Rolf-kuplett men i dag i en senare tappning med BAO, Helen Sjöholm och Tommy Körberg + publik.

Dagens barnlåt var väl ganska enkel för de flesta: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Och så där barnsligt lekfull är också Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla”. Jag har en gång i världen låtit publicera en stor intervju med Gösta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Gösta har förresten också valturnerat med min hustru, men den historien har jag tidigare berättat.

Jag hade ett förhållande också till Fred Åkerström och Tom Paxton. Båda medverkade med material till min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, även om just Freds ”Jag ger dig min morgon”, en svensk version av Toms ”I Give You the Morning” inte var med just där – det rörde sig ju om en politisk sångbok. Men båda skrev politiska sånger också, och Fred var med vid den stora lanseringskonserten för min sångbok 1970 i kongresshallen i Stockholms Folkets Hus.

Det har fallit mycket snö sedan dess, och jag har hunnit flyga omkring mycket i världen också. Detta apropå en av ljudillustrationerna i dag, ”Titta jag flyger” av och med Povel Ramel, som hade en annan snarlik ramelmelodi som förlaga, ”Titta det snöar”.

Den tar vi som avslutning i dag:

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

Tillsammans, arm i arm, dom utåt isen sej begav
åt isen sej begav, och han var hennes slav
som hjälpte till med skridskorna och tog dom på och av
sin gentleman en sådan syssla tarvar

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!
Dom åkte rätt! Dom åkte fel!
Dom åkte hit! Dom åkte dit!
Dom åkte såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:

Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar, och så småningom kom Far!
Så småningom kom Far! En stark och stilig karl!
Vars färdighet på skidorna var alltför uppenbar;
vid sexton år han klämde Sulitelma!

Från topp till tå i fjällens värld om vintrarna han for!
Om vintrarna han for! Och farten den var stor!
En vacker dag på Åreskutan krocka han med Mor,
en genompräktig tös som hette Selma!

Dom krocka lätt! Dom krocka väl!
Dom krocka rätt! Dom krocka fel!
Dom krocka hit! Dom krocka dit!
Dom krocka såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Far klämmer laggar!
Fjälltoppetaggar! Krockar med Selma!
på Sulitelma! Titta det snöar!
Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Titta det snöar!
Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar och så småningom kom vi!
Så småningom kom vi! En yster koloni
Och när vi inte hade röda hund och difteri,
så fick vi åka Djurgår’n runt i släde
För släden hade pappa spänt ett ålderdomligt sto!
Ett ålderdomligt sto! Som hette Anna-Lou!
Hon orkade ej dra oss längre än till Bellmansro,
Där brukade hon sparka av en mede

Hon sparka lätt! Hon sparka väl!
Hon sparka rätt! Hon sparka fel!
Hon sparka hit! Hon sparka dit!
Hon sparka såå bra, såå bra sååå! Och vi tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar, snön är på taken
tomten är vaken, fryser om örat
titta det snöar, hunden är bunden
räven är däven, höken är fröken
märren är knarrig, fryser om tungan
kungen är stungen, fryser om håret
titta det snöar, ????????????????
farmor som farfar, farfar på morbror
morbror på råttan, råttan på repet
repet på huset, huset på taket
taket på svärmor, fryser om lungan
biffen är vidbränd, köttet är ruttet
anden är villig, kusken är billig
fryser om lådan, titta det snöar
Larsson är färgblind, fryser om äpplet
titta det snöar, hur mycket är klockan?
kvart över elva, tackar så mycket
alls ingen orsak, titta det töar
titta det töar, titta det töar
Allting är lort, lort, lort
Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah!
Vintern slutar fort

Titta det snöar, snön är på taken

tomten är vaken, fryser om örat

titta det snöar, hunden är bunden

räven är däven, höken är fröken

märren är knarrig, fryser om tungan

kungen är stungen, fryser om håret

titta det snöar, ????????????????

farmor som farfar, farfar på morbror

morbror på råttan, råttan på repet

repet på huset, huset på taket

taket på svärmor, fryser om lungan

biffen är vidbränd, köttet är ruttet

anden är villig, kusken är billig

fryser om lådan, titta det snöar

Larsson är färgblind, fryser om äpplet

titta det snöar, hur mycket är klockan?

kvart över elva, tackar så mycket

alls ingen orsak, titta det töar

titta det töar, titta det töar

Allting är lort, lort, lort

Vintern slutar fort.

Bland nunnor och nazister i alpdalarna

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Melodikrysset nummer 52 2012

Vi närmar oss slutet av 2012; gubben är 75, till sommaren 76, men än hänger han med, även i Melodikrysset.

Det var fortfarande bara ett par låtar som låg utanför hans musikaliska referensramar.

Coldplay, ska jag medge, hör till detta som jag fick söka svaren på, vilket inte betyder att jag har något ont att säga om deras ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Och Maja Ivarsson hade jag hittills inte ens hört talas om, men jag anade att hon kunde ha förekommit i ”Så mycket bättre”, ett program jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. Däremot har jag naturligtvis hört sången hon sjöng, ”Mitt bästa för dig”, förut.

Resten klarade jag ganska galant.

Jag kände till exempel igen rösten, så fort jag hörde Doris Day, i dag i ”Here Comes Santa Claus”.

Och ”La Bamba” har jag hört otaliga gånger och i otaliga versioner. Med Los Lobos har vi väl hört den förut i Melodikrysset?

Också Céline Dion har förekommit tidigare i krysset, men inte med just ”Another Year Has Gone By”.

Ännu lättare var det förstås att känna igen beatleslåten ”Yesterday”.

Yesterday var jag förresten på Uppsala stadsteater och såg ”Sound of Music”, men det har ju inget med dagens kryss att göra. Men var så säker: Något ur den kommer det säkert framöver också i Melodikrysset.

Men tillbaka till det aktuella krysset:

”Gott Nytt Jul” skaldade Sean Banan i sin märkliga helglegering.

Nog föredrar jag för egen del Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” för att knyta an till åtminstone en av vinterhögtiderna.

Och så fick vi höra Christer Sjögrens bidrag i Melodifestivalen 2008, ”I Love Europe”. För egen del hyser jag kärlek till många länder i vår världsdel men knappast den helhet som förkortas EU.

Men än är väl inte EU, dess värre, framme vid att stämma in med Helen Sjöholm och BAO, när de sjunger ”Vår sista dans är nu”.

Inte heller kan jag med ”Kungssången”, den som skulle leda oss till det underdåniga ”Ers majestät”. Vid högtidliga tillfällen som riksdagsöppnandet sjunger jag villigt med i nationalsången, även om det finns rader i ”Du gamla du fria” som jag finner tveksamma, men vid ”Kungssången” går gränsen. Den sjunger jag, republikan som jag är, aldrig. Vilket aldrig har varit riktat mot drottningen som person, när jag har stått vid hennes sida på Operan och tigit. Men man ska vara hederlig, inte hyckla.

Lite för mycket pompa och ståt för min smak är det också i Edgar Elgars ”Land of Hope And Glory”.

För egen del trivs jag bättre i den atmosfär som präglar Povel Ramels och Beppe Wolgers’ mästerliga stycke från 1964 ”Ta av dig skorna”. Läs gärna texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så återstår bara att redovisa ett musikstycke med en titel lämplig för vad som förestår, ABBAs ”Happy New Year”.

Ett gott nytt år önskar jag alla mina läsare, detta oavsett om ni håller med mig om allt jag skriver eller inte. Vi lever i ett fritt och demokratiskt land, och det ska vi vara glada för.

Melodikrysset nummer 51 2012

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

”Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Barnvisor i bild, text och ton

”Ellen och Olle sjunger” heter en serie små sångböcker, illustrerade av Catarina Kruusval. Varje liten bok rymmer en sång, och texten är utspridd över bilduppslagen. Tanken är väl, tror jag, att pappa eller mamma ska bläddra sig igenom boken och samtidit sjunga. Ganska snart kommer sen barnet att först sjunga med, sen sjunga själv.

Man skulle kunna kalla de här böckerna för peksångböcker.

”Björnen sover” (Rabén & Sjögren, 2008) blir i Catarina Crususvals bildversion ganska snäll, kanske för att den är avsedd för små barn. Björnens lugna bo blir här en märklig jordhusskapelse, och björnen själv ser – när han till slut rusar ut – så snäll ut att han nog egentligen inte borde kunna skrämma någon.

Då känns det ”Prästens lilla kråka” (Rabén & Sjögren, 2010) råkar ut för i den här bildversonen lite vådligare.

Bilderna i ”Räven raskar över isen” (Rabén & Sjögren, 2012) framhäver förstås de olika figurer som förekommer i texten: Grinolle, bagaren och så vidare. Här får nog den
sjungande föräldern själv bidra med de rörelser som vi förknippar med texten.

”Små grodorna” (Rabén & Sjögren, 2010), tecknade på näckrosblad, har Kruusval fått till mycket bra. Möjligen borde stjärtpartierna ha synts just på de bilder då man sjunger ”ej svansar hava de”.

En riktig höjdare är ”Var bor du lilla råtta?” (Rabén & Sjögren, 2009). Britt G Hallqvists text, där man steker glass och spisar både korv och jazz, är halsbrytande och Kruusvals bilder kongeniala.

Musikanterna i ”Vi äro musikanter” (Rabén & Sjögren, 2012) är djur fast de kommer från Skaraborg, och det svänger om deras musik så att skatorna drattar omkull.

I fråga om ”Tre pepparkaksgubbar” (Rabén & Sjögren, 2011) har Catarina Kruusval samarbetat med Astrid Gullstrand. Pepparkaksgubbarna är bruna alla tre och kommer från Pepparkakeland, så frågan är vad Sveriges rasister säger om deras ankomst. Och de politiskt korrekta tycker kanske å andra sidan att det är förklenande, att gubbarna har hattarna på sne’.

Ett härligt komplement till detta – dock med ett annat sångurval – är Tina Ahlins (urval, piano och munspel) ”Svenska barnvisor” (Max Ström, 2012) med illustrationer av Jessica Kurki. Men till exempel ”Var bor du lilla råtta?” finns med även här.

Den innehåller text och noter till 50 klassiska barnvisor, men en av poängerna med den är att man inte behöver kunna melodierna sen gammalt, ej heller noter, för att kunna använda den. Tina Ahlin har nämligen spelat in alla visorna, och de kan följaktligen också avlyssnas i denna spelande bok.

Det senare gör att varken föräldrar eller tekniskt försigkomna barn behöver tveka om hur låtarna går. Men mycket är förstås också välbekant: ”Blinka lilla stjärna”, ”Här dansar Herr Guyrka”, ”Imse vimse spindel”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Idas sommarvisa” och många många andra.