Linnéjubileum

Livet i Uppsala går i Carl von Linnés tecken; vi firar 300-årsminnet av hans födelse.

Sent i går kväll (tisdag) och under natten mot onsdagen rullades gröna mattan – en jättelång gräsmatta – ut över Uppsalas gågata, Svartbäcksgatan. Vid Uppsala C möts resenärerna av en rätt så exotisk plantering i rundel runt Bror Hjorts ”Näcken”; Linnés lärjungar var ju runt hela jordklotet i sitt kartläggningsarbete. Överallt i centrum står det jättekrukor med blommor. På andra håll har man planterat mängder av vårliga lökväxter. Linnéstigarna och linnéminnena har rustats upp.

Och så äger mängder av aktiviteter rum.

Själv fick jag följande märkligt formulerade inbjudan till linnéhögtiden i universitetets aula i dag:

”I närvaro av
Deras Majestäter
Konungen och Drottningen
jämte
Deras Majestäter
Kejsar Akihito och Kejsarinnan Michiko av Japan
har Uppsala universitet härmed äran inbjuda
Redaktör Enn Kokk
till…”

Jag riktigt ser framför mig, hur kungen och kejsaren ser på över axeln när indjudan formuleras.

Det blev mycket akademisk pompa och dess förinnan mycket väntande – många akademiska kvartar blev det. Jag är ju inte så förtjust i det slags tillvaro, men jag medger gärna, att jag fick full valuta för mitt tålamod och mitt väntande. Jag vill särskilt nämna två lysande inslag.

Dels ”Cantus adoratorum”, ett nyskrivet musikaliskt verk för kör, orgel och orkester av tonsättaren professor Jan Sandström till texter av Carl von Linné. Den här musiken hade rent ljuvliga partier. För framförandet stod Uppsala Akademiska Kammarkör plus Fyris Kammarkör samt Kungliga Akademiska kapellet under ledning av Stefan Parkman – som dessutom sjöng solo, alldeles fantastiskt bra!

Dels den lärda, inkännande och roliga föreläsningen om Carl von Linné av professor Tore Frängsmyr. Han lyckades ge en bild av personen och vetenskapsmannen Linné i all dennes komplexitet.

På vägen från universitetsaulan passade jag och Birgitta också på att titta på den nya Rosénparken vid Fyrisån, mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Den invigs i morgon. Hinner jag för allt valberedande i Ordfront, ska jag delta.

(När namnet på parken var uppe till diskussion i kulturnämnden – det fanns delade meningar om vem parken skulle få namn efter – föreslog jag som kompromiss, att parken skulle få namnet Vita rosens park och förses med en staty av Kalle Blomkvist.)

I kväll är vi, tillsammans med kungligheterna, bjudna på galamiddag till Linnés ära hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. Under högtiden i universitetsaulan gällde kavaj. I kväll blir det till att skruda sig i frack.

Avslutningsvis en text av Linné; den ingick i det nämnda musikstycket:

Allt är fullt av kraft, allt står i blom
i vårens tid, hela jorden sjuder och
glöder av Venus’ tjusande behag.
Hör hur den sjunger sitt tirile,
tirile, ja sitt tirile.

Arbete med fruktträden

I dag har jag befriat fruktträden för säsongen: tagit bort de höga hönsnäten av metall som har skyddat dem mot harar och annat under vinterhalvåret. I morgon ska Birgitta klippa gräsmattan för första gången.

Jag märker, när jag avlägsnar nätrundel efter nätrundel och bär bort dem till upplagsplatsen framför ett par stora enar på bergknallen bakom komposten, att min kondis inte riktigt är vad den var någon tid före operationen. Jag tar en vilopaus på en av trädgårdsstolarna. Den förstående hustrun kommer med en kopp kaffe.

Så kan man ha det tillsammans. I går kväll satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med Canderel och vispgrädde. Och så lyssnade vi på musik: Corellis ”Violin Sonatas Op 5” (Harmonia Mundi HMU 907298 99, 2002) med Andrew Manze, violin, och Richard Egarr, klavecin. Bra men inte lysande. Lysande var däremot flöjtisten Sébastian Marc tillsammans med Ensemble Matheus under ledning av Jean-Christophe Spinosi i Vivaldis ”La Notte”, ”La tempestra di mare” och ”Il gardelino” (Opus111 OP 30371, 2002). Il gardelino betyder förresten steglitsan.

Men tillbaka till trädgården.

Även den är full av fågelsång.

Och från talldungen, snett över gräsmattan, kilar en ekorre.

Nu blommar päronträden för fullt. Också skuggmorellerna blommar, men de ser inte så praktfulla ut som de brukar; det finns nästan inga löv på träden än, så de vita blommorna har inte något grönt att kontrastera mot. Syrenerna står i knopp, och äppelträdens ljuva rosa blommor är redan på väg att slå ut. Allting är så tidigt i år.

Inne i Birgittas växhus kan man snart ta av salladen. I går åt vi de första rädisorna därifrån. I dag har hon varit till Eds trädgård i Östhammar och kompletterat uppsättningen av örtkryddor, satt dem också.

Med sig hade hon också stockrosor, som nu är i jorden. Liksom dahliorna som har vinterförvarats i tvättstugan. Birgitta har också sått estnisk malva. Min nu döda mamma fick en gång malvafrön från vår hemby, Juminda, i ett kuvert. Vi tar frön från malvorna höst efter höst och sätter dem varje vår. De är så vackra!

När jag efter mitt eget avslutade arbete åter sitter på en trädgårdsstol och pustar ut, tänker jag, att livet ändå är gott att leva.

”Livet är inte det värsta man har”, som Benny Andersen sjöng.

I dag är det nästan en bräkande idyll.

PS Och nu kommer hustrun med en Bloody Mary.

Juniskär i bilder

Medan jag låg på Akademiska för att få pacemaker inopererad, nåddes mina bröder, Matti och Mikko, av beskedet, att Kjell Nordin (född den 22 april 1923) hade dött den 26 april 2007, 84 år gammal.

För oss var han den sista länken till vårt barndomshem här i Sverige, hans hus i Juniskär söder om Sundsvall. För oss var Kjell aldrig något så banalt som vår hyresvärd. Han var en del av familjen.

Jag ska skriva mer senare om den här gamle pensionerade muraren.

Eftersom han inte hade några nära släktingar, är det vi tre bröder Kokk som ordnar begravningen. Mina bröder har varit på Fonus i Kvissleby, och jag själv har ordnat med krans och dödsannons i Dagbladet och Sundsvalls Tidning; annars var Dagbladet den här fine gamle socialdemokratens ständiga följeslagare.

Fredag om en vecka åker vi alla i vår familj till begravningen i Mjösunds gravkapell: jag och Birgitta samt våra barn Anna, Kerstin och Matti, min ensamstående bror Matti och så vår lillebror Mikko med sin Eva plus Mikkos son Joakim.

I början av veckan var Kerstin och Bo samt deras barn Viggo och Klara uppe i Sollefteå för att fira att Olle, Bos pappa, fyllde 75. På hemvägen vek de av från E4an ut mot kusten och stannade till i Juniskär.

Kjells hus i Juniskär är barndomsland också för Anna, Kerstin, Matti och Joakim. Våra barn tillbringade under en period alla sina sportlov här uppe i det jämfört med Uppsala snörika Medelpad. Det gick heller inte något sommarlov utan att de tillbringade någon vecka hos farmor och farfar.

Vi vet inte, vad som nu kommer att hända med det hus i Juniskär, där vi alla – när som helst, alltid – har varit välkomna gäster, även efter det att mina föräldrar hade dött. Kanske kommer det att säljas, kanske att rivas och ersättas med ett nytt hus – läget mot stranden är superfint. Kerstin passade på att visa sina barn lekstugan hon har lekt i, bäcken med den fantastiska träbron, stranden; huset kom hon av naturliga skäl inte in i.

Och så tog hon en jättelik serie bilder för oss alla att ha som minne. Tomten och omgivningarna är ännu inte sommarfagra, potatislandet och en del av odlingarna från förr igenlagda till gräsmatta, rabatterna inte så vårdade som på min mammas tid. Men efter fyllda 80 har gamle Kjell, trots att ryggen var krum och lederna värkte, ändå lyckats med att själv byta ytterpanel på huset!

De flesta av Kerstins bilder har mest bara en privat innebörd för mig, Kerstin och andra berörda, men den som är nyfiken på den miljö jag har skrivit en del om vill jag leda vidare till fyra bildavsnitt på Kerstins blogg:
Huset
Trädgården
Lillstugan
Stranden

Kerstin, Bo och barnen har förresten varit här i Öregrund och hälsat på i dag. Vi har planerat för vår 70-årsmottagning i augusti, och barnen har sprungit runt i trädgården. Viggo har som vanligt klättrat på bergknallarna, och Klara lyckades åka kana på baken nedför en av dem.

Hoppas att Öregrund för Viggo och Klara blir något av det lyckliga sommarland, som Kjells hus var för mig, Anna, Kerstin och Matti.

***

Kjell kommer att ligga i en familjegrav på Mjösunds vackra kyrkogård, som ligger vid Ljungan. På samma kyrkogård ligger redan mina föräldrar, Edgar och Edla. På Kerstins blogg finns också en bild av deras grav.

Trädgårdsrapport

Nästan alla kvällarna i den här veckan har gått åt till sammanträden, nu senast med partigruppen (s + v + mp) i kulturnämnden och styrelsen för Ordfront i Uppsala.

Birgitta kom i torsdags morse hem från Vietnam och Hong Kong, men också hon har en rad sammanträden inbokade – hinner inte än på några dar återgå till bestyren i trädgården.

Så här års är hon alltid ängslig för att gå miste om delar av försommarens snabbt förbiilande skönhet. Risken finns – krikonträden har snart blommat över.

Alf Henrikson har skrivit en dikt om det här, några rader som vi båda älskar:

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Här om kvällen, när jag gick genom stan från kulturnämndsgruppens möte, kände jag den tunga doften av blommande hägg.

Men hav tröst, Birgitta, ute i Öregrund håller häggen just på att slå ut. Den komme att blomma för fullt, när du kommer hit på kort visit på söndag!

Så även häggmispeln, som bildar skärm mot vår nya granne.

Sen jag var här sist har krikonens kusiner plommonträden slagit ut i full blom. De blommar mer eller mindre på bar kvist; bladen är knappast alls utslagna.

De flesta körsbärsträden har ännu inte utslagna blommor. Det finns utslagen körsbärsblom i några varma sollägen, men vår körsbärsträdgård – den som vi ibland kallar Körsbärsdalen – står ännu inte i blom.

Dock med ett praktfullt undantag: vackrast blommar just nu bigarråträdet.

All denna vithet. Skulle inte tulpanerna (och fortfarande också narcisserna) finnas där, skulle trädgården vara en dröm i vitt och grönt.

Early Morning Rain

Morgonen kommer med ett stilla regn. Fragment av en gammal sångtext kommer för mig: ”In the early morning rain”. Men sen minns jag mer av Gordon Lightfoots text: den är egentligen inte alls – bortsett från själva inledningen – tillämplig på friden i min trädgård.

Gårdagens värme finns kvar trots regnet, och vätan har gjort att narcisserna, primulorna och balkansipporna har fått sällskap av klungor av djärvt röda tulpaner.

Humlor surrar mellan blommorna.

I går sjöng de mot solen i krikonträdens vita blomskyar. Det lät lite som hur det sjöng i telefonkablarna i min barndoms Juniskär.

En sky av vit krikonblom

När det gäller grönska och blom ligger som vanligt Uppsala före Öregrund. Men under de dagar jag har varit borta från vår underbara trädgård, har där skett fantastiska ting.

Slänten ner mot gatan är friskt grön, och genom fönstret framför datorn ser jag att det stora bigarråträdets blommor här och var har börjat slå ut. Också plommonträdet som växer ännu närmare huset har enstaka utslagna blommor i toppen.

Men allra vackrast just nu är krikonträden. När jag går in genom stora grinden, möter mig de första blommande krikonträden. Och kring syrengrinden, längs tvättstrecken där jag nyss hängde en maskin tvätt och vidare utmed staketet förbi Birgittas växthus ser jag en rad praktfulla träd kråma sig i solen – de vänder en vit sky av krikonblom mot den blå himlen.

Härifrån vill jag inte!

Men i morgon kväll är det årsmöte för Folkrörelsearkivet inne i Uppsala.

Åter till Öregrund

Jag stannade kvar i lägenheten i stan lördag kväll och söndag förmiddag, detta för att få vara tillsammans med Birgitta. Hon bjöd mig på sparris med hemgjort örtsmör, kalvstek och hallon från trädgården i Öregrund. Sen lyssnade vi på en ny Dan Andersson-CD, en skiva med verkligen annorlunda tolkningar, som jag ska återkomma till.

I dag åkte hon på långresa: först, i egenskap av ordförande i svenska Unicef, till Vietnam, sen till Hong Kong för ett internationellt Unicef-möte. Hon kommer inte tillbaka förrän 10 maj, och inte heller då kan hon, på grund av andra uppdrag, återvända till Öregrund.

Jag får inte bara sköta krukväxterna utan också vattna i hennes växthus.

Jag åt lunch – rökt lax – inne i stan och tog sen buss 811 till Öregrund.

Jag läste som vanligt större delen av vägen, men mot slutet av resan började jag reflektera över namnen på busshållplatserna, så välkända för mig efter årtionden av resande på den här sträckan. Gråboviken och Stenskärs vägskäl indikerar att vi befinner oss nära kusten. Skomakarmyren väcker fantasin. Och Brudgrind – så vackert!

I Öregrund, som ju ligger vid havet, är det ännu inte så grönt som inne i Uppsala. Men trädgården blir dag för dag allt mera ljuvlig. Nere vid grinden möter mig en matta av Rysk blåstjärna, Scilla sibirica, ett resultat av många höstars planteringsmöda. Under den väldiga asken frodas vitsipporna. I långa rabatten upp mot huset blommar nu inte bara narcisser utan också de första röda och gula tulpanerna – rådjuren har inte satt i sig alla! – och tuvor med gul trädgårdsprimula.

I Birgittas växthus har det kommit upp en rad med rädisor; jag får vattna där igen i morgon, eftersom jag kommer att vara borta en del också under den kommande veckan.

Som tur är är det regndropp i luften. Trädgårdslanden behöver kontinuerlig tillförsel av vatten så här års.

I morgon är det redan sista april.

Och sen är det Första maj. Jag åker in till Gimo och demonstrerar och lyssnar på SSUs mycket kompetente och radikale – jag har träffat honom i olika sammanhang, så jag vet en del om honom – Mattias Vepsä.

Var ska ni demonstrera?

Melodikrysset nr 17 2007

I dag hindrades jag åter att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid – alldeles i onödan visade det sig. Jag hade avtalat om ett möte på Stockholm C och åkte följaktligen först buss från Öregrund till Uppsala, sen tåg från Uppsala till Stockholm. När personen jag hade stämt träff med inte dök upp, åkte jag hem till Uppsala med oförrättat ärende. Det visade sig, att vederbörande kom men var mer försenad än de tjugo minuter som jag väntade. Hon kunde heller inte nå mig. Jag har, av princip, inte mobiltelefon.

Efter hemkomsten till lägenheten löste jag Melodikrysset, utan våldsamma besvär.

Det som vållade mig visst besvär var ett par låtar från Eurovision Song Contest, även om jag klarade själva svaren med hjälp av ledbokstäverna. Johnny Logan sjöng ”Hold Me Now” för Irland, där det finns det andra efterfrågade, nämligen irländskor. Den andra frågan handlade om vilket land sångerskan representerade. Jag kom strax fram till att det måste vara Belgien. Efter diverse kontrollgooglande kom jag sen fram till att det jag hade hört måste vara ”J’aime la vie” med femtonåriga Sandra Kim.

En svensk melodifestivalbekant, en lättidentifierad sådan, är Östen med resten. Här hörde vi ”Hon kommer med solsken” från tävlingen 2002.

Och även om Lars Berghagen inte förekommer i mina skivhyllor, känner jag förstås igen hans röst bland annat från ”Allsång på Skansen”. Här sjöng han ”Inte bara drömmar”.

Äldre svenska schlager är jag ännu bättre på.

Dit hör Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”, som skulle ge nöt.

Och dit hör också ”Kör långsamt” med Family Four; originalet, som vi fick höra, gjordes av Mills Brothers.

Ännu närmare mitt hjärta ligger ”Får jag lämna några blommor” med text av Nils Ferlin – N F – och musik av Lille Bror Söderlundh.

Likaså Jussi Björling i ”La donna è mobile”, på svenska ”Ack som ett fjun så lätt” ur Guiseppe Verdis Rigoletto.

De utländska låtar och artister, som inte hör till melodifestivalvärlden, har jag oftast lättare att klara.

”People Are Strange” framfördes av Doors, en grupp som fanns mellan 1965 och 1972.

Jerry Lee Lewis sjöng ”I’m on Fire”.

Och Lou Reed sjöng härliga ”Take a Walk on the Wild Side”.

Till och med filmmusiken klarade jag av utan större besvär. Nino Rota gjorde musiken till ”Gudfadern”, som skulle ge ordet gangster.

Det skulle faktiskt ha varit kul att ha varit med där uppe i Sundsvall, min gamla hemstad.

Men det jag gjorde här hemma i Uppsala var inte så dumt det heller. När jag hade löst Melodikrysset och innan jag skrev in svaren på bloggen tog jag tillsammans med Birgitta en promenad hem till dottern Kerstin och morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara. Mormor sköt bollar på Viggo som stod i mål. Morfar gungade Klara. Och så fick morfar se Viggos egen rabatt, den där han har satt alla blomsterlökarna han fick av morfar på födelsedagen. Påskliljorna blommar. Och tulpanerna är på gång.

***

Söker du efter ett svar på veckans melodikryss men har hamnat här genom Google, gör då ett nytt försök genom att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller genom att trycka på Blog ovan – sen får du i båda fallen bläddra dig ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).

Röda små smultron

Morgonen kom med blid och livlig värma.

Jag gick en runda i trädgården, som doftade jord och spirande växtlighet. I luften ljumma droppar av ett milt regn.

Jag hade lovat Birgitta, som redan var inne i stan, att plocka en födelsedagsbukett åt Gunnel på hennes 60-årsdag. Och en fin bukett blev det: narcisser i olika gula och vita nyanser och så körsbärskvistar med stora, brun-gröna knoppar, strax färdiga att sprängas.

Efter mellanlandning med lunch i lägenheten i Uppsala tog vi bussen till centrum och gick till Uppsala C. Där väntade Birgittas faster Karin, Karin Dahl, denna stridbara gamla dam, som, som vanligt, började prata politik så fort hon fick syn på oss. Tillsammans tog vi Upptåget till Upplands Väsby.

Där hämtades vi i bil av Hans Strandin, gift med Birgittas syster Karin – vi hann också göra en sväng hem till dem för att hämta upp Karin. Hasse och senare även Karin berättade livfullt om sin resa med transsibiriska järnvägen, genom Ryssland med uppehåll både i Mongoliet och i Kina.

I Kina har också vi varit, men vi är förstås särskilt nyfikna på Mongoliet. Jo, de har, trots att de aldrig har ridit förut, ridit på mongoliska hästar, Karin även på kamel. Jag, med min speciella böjelse för verbal humor, frågar Hasse:
– Vad dricker dom, när dom vill bli på kamelen?
Jo, vodka. Och den heter förstås ”Djingis Khan”.

Utanför födelsedagsbarnets port inväntar vi ytterligare ett syskon till Birgitta och Karin, brodern Gunnar Heijbel med hustru Annica. Och så går vi i samlad tropp uppför trapporna, ringer på, öppnar och klämmer samfällt i med den sång, som är ett måste vid födelsedagsfirande i släkten Dahl:

“Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt,
läggas kring brickan sirligt och skönt
för i dag är det Gunnels födelsedag!”

Gunnel står mitt och även Birgittas hjärta nära allt sedan hon som ung, under sin studietid, under en period var inhyst i det rum i vår lägenhet, som i dag är mitt arbetsrum. Vi hade mycket roligt tillsammans under den här tiden – bland annat lärde hon sig av mig att gilla Pete Seeger och av Birgitta den afrikanska musik – bland annat Miriam Makeba och highlife – hon hade släpat hem från sina resor. Jag tror nog, att den här bonddottern också radikaliserades politiskt under de här åren, blev medveten. Jag har aldrig frågat henne, men jag skulle inte bli förvånad om hon i något av sina första val röstade på socialdemokraterna. Men det är preskriberat nu; hon är sedan länge ledande folkpartipolitiker i Vallentuna. Dock socialliberal.

Hon och Birgittas yngste bror Ragnar Dahl, som hon är gift med, är folkpartister. Bror Gunnar och hans Annica är moderater. Och så är jag och Birgitta plus Hasse och Karin sossar.

Som man kan förstå av detta är födelsedagsgästerna av mycket blandad politisk kulör. Jag träffar till exempel en ung centerpartipolitiker från Vallentuna, som jag inte känner sen tidigare: lik förbannat har han hört en historia om mig från min tid som journalist på centerstämmorna, den om när Birgitta ringde till Ronneby brunn (där det årets centerstämma hölls) och bad att få tala med Enn Kokk och av växeltelefonisten, tre försök i rad, möttes av:
– Ett ögonblick så ska ni få tala med köket!

Jag träffade också Gunnar Andrén, under centerstämmornas tid journalistkollega och också god vän, numera riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hann utbyta tankar om den pågående krisen i folkpartiet, och han ledde in mig på ett intressant spår, som varken han eller jag lär kunna bevisa. Men jag vill inte vara indiskret – gamla vänförbindelser ska man vårda.

Också många, många andra var där, bland dem Gunnels och Ragges barn Lena och Anders med respektive, Karins dotter Anna-Karin Lundström (vars blogg det finns länk till här intill) och så mina och Birgittas Kerstin och Matti.

Så visst var det i grunden ett släktkalas, ett mycket trevligt sådant – även om jag som vanligt har skrivit en massa om politik.

Arbetare i vingården

Jag är en trägen arbetare i vingården.

Den här veckan har jag varit två dar inne i Uppsala; jag har redan berättat om kulturfrukosten i onsdags. Samma dag, fast på kvällen, hade de socialdemokratiska ledamöterna i kulturnämnden respektive styrelsen för Bror Hjorts hus gemensam cirkel på Folkets hus: Vi diskuterade bland annat en socialdemokratisk profilering på kulturområdet inför nästa val. Vi hade många och jag tror goda idéer, men jag avslöjar dem inte här. Bloggen läses ju också av politiska konkurrenter.

På torsdag eftermiddag sammanträdde styrelsen för Folkrörelsearkivet, där jag – trots att vi har ny politisk majoritet i kulturnämnden – får lov att fortsätta som kommunens representant. Under sammanträdet uppstod, utifrån verksamhetsberättelsen men lite vid sidan om dagordningen, en spontan diskussion om vad det kan bero på att Folkrörelsearkivet nu används i lite mindre utsträckning än tidigare för uppsatser och liknande.

Bode Jansson från Landsarkivet har teorier om varför: Studenternas undervisning och uppsatsskrivande har gymnasialiserats. De söker i allt större utsträckning fakta på nätet. Och de klarar inte att läsa handskrift.

På kvällen träffas vi hemma hos Kjell Eriksson för möte med den nyvalda styrelsen i Ordfront, Uppsala. En av de saker vi diskuterar är ett möte med deckarförfattare, Kjell Eriksson med flera, om hur deckargenren utvecklas. Förslag till ämne: Mordfront.

När helgen kommer, svänger vädret: Det blir varmt. Inte sommarvarmt; det blir det inte så här års ute vid kusten. Men vårvarmt. Man kan gå utomhus i jacka, när det är som varmast i skjorta.

Trädgården lockar nu även mig, som vill ha varmt för att arbeta och vistas ute. (Birgitta har varit ute redan under de kallare dagarna. Hon har bland annat rensat kryddträdgården.) Lördag och söndag har jag rensat min rabatt närmast syrenhäcken nere på stora gräsmattan, vår äldsta rabatt. Eftersom den gränsar mot gräsmattan, blir den lätt angripen av gräs – jag gräver med fingrarna upp långa rotrevor. Påskliljorna i den håller just på att slå ut – det är svalare här ute vid kusten.

Birgitta byter jord i växthuset. Glasmästaren har varit här och bytt de trasiga rutorna. Birgitta hinner till och med så. Hoppas alla vindruvorna i växthuset har klarat sig.

Vi är arbetare i vingården.

Funnes det någon gud, skulle jag så här års se mig som hjälpgud.

Före maten – en underbar ungsbakad sik med taggsvamp, smörsopp och purjolök – bjuder Birgitta på dry martini. Vi sätter oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden.

Livet är inte det värsta man har.

Men jag tycker jättesynd om dottern, Kerstin. och henens man, Bo. Deras elände tar aldrig slut. Klara blev ju sjuk, när de var hos oss här i Öregrund i påskas. Därefter blev Kerstin sjuk. Och nu är det Viggos tur att kräkas och ha feber. Kerstin är ledsen för att nog också nästa vecka går åt helvete. Jag känner mig ledsen å hennes och hennes familjs vägnar.

Ändå blir resten av kvällen fin. Först ”Parlamentet” i TV 4. Sen Wallander-filmen i samma kanal, ”Innan frosten”.

”Före frosten” borde den förresten heta, på korrekt svenska.