Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Trädgårdsdags

Vi är fortfarande kvar i Öregrund. Trädgården kräver ytterligare insatser innan vintern tar över. Viss hjälp har vi också haft av Matti, med att plocka upp nedfallna kvistar och sortera nedfallna äpplen. Som tack fick han och Karin en stor påse äpplen med sig hem, när de åkte tillbaka till Stockholm i går.

Matti uppvaktade sin mor i efterskott på födelsedagen: hon fick mängder av olika slags blomsterlökar. För att lilla pappa inte skulle bli ledsen fick också han en stor påse Triumph-tulpanlökar. Dem ska jag sätta nästa helg, i landet som ligger en bit nedanför fönstret vid datorbordet, det släntland jag har fått hjälp med att restaurera. Nästa fredag kommer nämligen Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar hit med beställda rosor till både mina och Birgittas nyrestaurerade rabatter.

Så i dag har jag i stället ägnat mig åt att plocka av äpplena från de återstående äppelträden. Det handlar om vinteräpplen, och de har sett så fina och röda ut åtminstone på avstånd. Men i dag, när jag har plockat av dem, manuellt och med plockhåv, har jag fått kassera fler äpplen än dem jag har lagt i ett par papperskassar för att ta med in till stan i morgon. Inte heller de här äpplena har förskonats från de larvangrepp jag tidigare har talat om.

Men efter det att jag skrev om det här problemet förra gången har jag fått ett brev från en trädgårdsintresserad läsare, Ove Lundberg i Furuvik. Han säger sig med framgång ha bekämpat både rönnbärsmal och äppelvecklare med feromonfällor i äppelträden. De här fällorna, som har formen av ryggåstält i hårdpapp och förses med klisterskivor i botten, lockar hanarna med den doft honorna utsöndrar i parningstid. Man hänger fällorna i träden, och eftersom vi har 17 äppelträd, får vi väl då köpa 17 + 17 = 34 fällor för att freda våra äpplen mot både rönnbärsmal och äppelvecklare. Plantagen, som säljer de här fällorna (för dyra pengar har jag förstått), kommer att göra en god affär på oss – men vad gör man inte för att slippa kasta större delen av äppelskörden?

Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

Äppelskörd med förhinder

Vädret är vackert i dag, soligt och stilla – men det är ändå svalt och höst i luften. Birgitta sätter blomsterlök i sin nyrestaurerade rabatt innanför staketert mot gatan.

Även jag pallrar mig ut, för att inför höstflytten in till lägenheten i stan skörda äpplen. Jag har med mig en dubbel papperskasse att plocka fina äpplen i, sådana som ska förvaras i matkällaren inne i Uppsala, men i den blir det just inget. Nå, vi har fina vinteräpplen som mår bra av att stå kvar på träden ett tag till.

Äpplena på de träd jag hinner plocka av och under är alla mer eller mindre angripna. Jag tänker nu inte så mycket på den fallfrukt som har dunsat i marken och har farit illa av det och av att få ligga kvar. Flera av dem och också av de äpplen som fanns kvar i träden var förstås också fågelhackade. Men den riktigt stora skadan på äpplena har förorsakats av rönnbärsmal, en återkommande plåga. Till att börja med är de skador rönnbärsmalen förorsakar måttliga. Större delen av de här äpplena går att äta eller att göra mos eller must av, men låter man dem stå en tid, förfars de. De minst angripna bland de här äpplena har jag tagit till vara, men det mesta av äppelskörden från de angripna träden måste man kasta. De här äpplena har jag burit ut på allmänningen utanför tomten.

Vi får se om jag hittar helt oangripna äppelsorter också, med mogna äpplen alltså. Skördearbetet i fruktträdgården kommer att sysselsätta mig större delen av dagen i morgon.

En välsignelse i det här arbetet har varit den äppelplockare Birgitta har fått av Matti: en liten textil håv på långt skaft och med tandad (ej skarp) gripkant runt håven.

I trädgården

Det är höst och dags att sätta nya blomsterlökar.

Dock har det varit svårare än vanligt att få tag på sådana, i vart fall om man vill ha tillgång till ett riktigt brett utbud. Jag har försökt köpa blomsterlökar i två blomsterhandlar i Uppsala där det tidigare har funnits sådana att köpa, dels den vid Torbjörns torg, dels en i centrum, men båda har slutat saluföra blommor i den formen. Här i Öregrund håller blomsterhandeln, den som blomstrade så under förra ägaren, vår vän Inga-Lill, på att läggas ner, och även järnhandeln, som förr saluförde blomsterlök, har upphört med detta. I järnhandeln lyckades jag i alla fall köpa ett nytt fågelbord, som jag har satt upp i en av syrenerna utanför sovrumsfönstret.

Räddningen har varit Konsum i Öregrund – där har det funnits ett ställ med ett någorlunda hyggligt bestånd av blomsterlökar. Där har jag både köpt ett antal blomsterlökar åt Birgitta, som hon fick på sin födelsedag, och så blomsterlök åt mig själv.

Mina har jag i dag satt i landet i slänten ner mot gatan, det land som Eva-Lotta Hasselqvist samt Bosse Andersson och hans mannar har restaurerat åt mig. Där fanns tidigare en del helt fantastiska lökväxter, men jag kan ju inte förrän till våren veta, vilka av dessa som återkommer efter det att jorden i rabatten har rensats, vänts och fyllts på. Så jag har köpt åtminstone en kasse lökar och satt dem i kanterna på det här landet, både på gat- och på hussidan.

Jag pillade ner ett stort antal balkansippelökar, i olika färger och 10 centimeter höga.

Små – 10-15 centimeter – är också de gula påsktrumpetnarcisserna.

I gult går även cyklamennarcissen Tête-à-Tête, som är 15-25 centimeter hög. Högre, 35-45 centimeter, blir de likaledes gula påskliljorna Dutch Master.

Av tulpaner har jag tidigare darwinhybriden Golden Apfeldorn, 45-55 centimeter, kanske också den gula och röda Cynthia (Tulipa clusiana f diniae), 20-25 centimeter.

På två av tulpansorterna jag har köpt står det på förpackningarna att de är nya: dels den liljeblommande, 35-45 centimeter höga Synaeda Orange, dels den lila enkla tulpanen Purple Prince, som blir 35-40 centimeter.

Slutligen har jag i den här rabatten också satt ett antal tulpaner i olika färger och med fyllda blommor; de här tulpanerna varierar mellan 35 och 50 centimeter i höjd.

När jag var klar med lökplantgeringen i det här landet, planterade jag också med hjälp av ett ogräsjärn tre förpackningar rysk blåstjärna (Scilla sibirica) i ytterligare en del av gräsmattan.

Våra gräsmattor ska lysa blå under våren!

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Höstgrävning med grävskopa

Vi har en mycket stor trädgård med mängder av rabatter. Praktiskt taget allt i den här trädgården har anlagts av oss själva, i vår krafts dagar är bäst att tillägga.

Med tiden – det kan inte hjälpas – väljer växtligheten i den här trädgården sina egna vägar. Dessutom har särskilt jag med min under de senaste åren vacklande hälsa ibland haft svårt att hålla emot det som naturen tar sig till med rabatterna. Både jag och Birgitta har också råkat ut för att rosor ympade på vildrosrötter har förvandlats till nyponrosor.

Att gräva upp sådana rosor – ibland delar av väldiga flera meter höga rosensnår – är svårt för vem som helst men helt omöjligt för oss som nu är en bit över sjuttio. Så vi har tagit hjälp av proffs, samma som förra året restaurerade mitt stenparti: Eva-Lotta Hasselqvist på Eds trädgård i utkanten av Östhammar och så Bosse Andersson med medhjälpare. Bosse och hans mannar har maskiner för alla tänkbara anläggningsändamål, däribland en liten grävskopa, som i det här fallet kom väl till pass för att gräva upp rosenbuskar med gigantiska rotsystem och att vända jorden flera varv.

Birgitta har låtit det här gänget restaurera mycket stora delar av långrabatten mot Håkanssonsgatan, lite av vårt skyltfönster mot omvärlden. Naturligtvis var inte allt i hennes mycket beundrade häckdel med Lancasters röda ros omvandlat till nyponbuskar, men tillräckligt många av de här mellan två och tre meter höga och täta rosenbuskarna hade förvandlats till sådana, så det enklaste var att ta bort allihop och så beställa nya genom Eva-Lotta. Också en del andra rosor måste på motsvarande sätt ersättas. Nu finns där tills vidare tomma rabattdelar, delvis med ny jord, och bäst av allt: alltsammans kantas mot gräsmattan av ljust gröna impregnerade trästockar, från grinden ända bort till tomthörnet. Samma gäng har tidigare använt den här metoden för att avgränsa mitt stenparti, och eftersom det blev både snyggt och effektivt, valde Birgitta samma metod för sin långrabatt längs gatan.

Halvvägs därifrån upp mot huset har jag sedan gammalt en avlång och kringelikrokig – den är anlagd i en naturlig bergsklyfta – rabatt. I den har jag odlat gammaldags rosor, främst ett par naturliga komplement till Birgittas Lancaster-rosor lite längre ner: Yorks vita ros och så en märklig hybrid, York and Lancaster, vars blommor på samma planta är ömsom röda, ömsom vita, ömsom både och. I den här rabatten har jag också flera sorters pioner, bland annat mycket rikt blommande bondpion.

Också stora delar av de nämnda rosorna har gått åt skogen och förvandlats till nyponrosor. Dessutom har rabatten invaderats av vita midsommarrosor, som avsiktligt finns planterade i ett anslutande stenparti. Ett par självsådda körsbärsträd kunde man också hitta insnärjda i alla rosorna. Intakta, och därmed värda att rädda kvar, fanns däremot ett par exemplar av Belle de Crécy, en ros vars blommor under blomningen skiftar från rött till grått.

Det senare var också relativt lätt att göra, eftersom de finns på en av den här rabattens ytterkanter. Värre var det med pionerna – de som sköter grävningen må förlåtas, eftersom de ju inte är experter varken på pioner eller några andra blommor – men Eva-Lotta räddade ett par av dem genom personligt ingripande. Med de flesta andra perennerna i den här rabatten blir det till att börja om från början igen, och Eva-Lotta har fått beställning på så väl Yorks vita ros som York and Lancaster, dessutom också på en binge Dockros (Rosa nitida), som jag ska ha som skärm mot stenpartidelen.

Just nu är min släntrabatt fin men ganska tom. Eva-Lotta levererar säckar med mull för ytskiktet plus rosgödsel tillsammans med rosorna. Sen får jag komplettera med andra perenner. Och så småningom med nya lökväxter – det fanns mängder av dem i den här rabatten, men det återstår att se vilka av dem som kommer upp igen och var efter all grävskopeturbulensen.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Melodikrysset nummer 35 2010

Vad som är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror ju av vad det är för musik man lyssnar på. För min del verkar jag ha missat ”I Kissed a Girl” med Kate Perry, så där fick jag använda mig av Google, vilket gick trögt i dag, eftersom det samtidigt pågick online-backup av datorns säkerhetssystem. På samma sätt hade jag problem med en annan Kate, Kate Ryan, som vi i dag hörde i ”Ella Elle L’a”.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.