Första maj

I morse tog jag för första gången i år på mig sommarjackan. Från busshållplatsen vid färjeläget syntes Gräsö i soldiset; luften var ännu kall.

När bussen, väl inne i Uppsala, passerade Vaksala torg, såg jag redan stora mängder människor uppställda, fast det ännu inte ens var samlingstid. Men när jag väl själv hade hunnit dit, visade det sig vara KDs demonstration för ”valfrihet i barnomsorgen”, det vill säga vårdnadsbidrag. Tåget var imponerande stort; en av mina i stans samfundsliv bevandrade partivänner förklarade det med att Livets ord tämligen mangrant hade ställt upp. I spetsen för tåget gick Alf Svensson och socialdemokraten Per Kågesson – att ett valår på Första maj demonstrera med ett konkurrerande parti borde rimligen, om man följer partistadgarna, leda till Kågessons uteslutning.

KDs orkester inledde marschen med ”Här kommer Pippi Långstrump”, vilket väl måste tolkas som att KD-alternativet för barnomsorgen är ensamma barn, boende i stora tomma hus.

Själv minns jag melodimakaren, Georg Riedel, från många socialdemokratiska valturnéer. Och Astrid Lindgren var väl också socialdemokrat, även om hon 1976 hamnade i den berömda pomperipossastriden med Gunnar Sträng.

Vårt tåg var mindre, en tredjedel av KDs. Uppsala har, så länge jag kan minnas, varit en usel demonstrationsstad för socialdemokraterna. Om det skriver jag i min tryckta ”blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells ”Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med ”Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

FÖRSTA MAJ

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i ”Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken ”Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Vårt lite skruttiga tåg i år var i alla fall högljutt; vi skanderade slagord. En höjdare var den här ramsan:

Inga pigor åt överklassen –
låt dem skura de egna dassen!

”Den” och inte ”dem” borde det väl förresten heta, om man ska följa språkriktighetsreglerna.

Men skrek med gjorde jag.

Ska jag vara uppriktig, följde jag inte så noga med i talen vid mötet, som nu liksom under de senaste åren åter hölls i Odinslund. Lystrade extra gjorde jag egentligen bara, när Mona Sahlin i sitt tal stoppade in en uppspelning av Latin Kings´ bakgrundsmusiktonsättning av ett Olof Palme-tal i radio om diskriminering av invandrare. (Jag har CDn, och jag har gett ut den Olof Palme-CD, där Latin Kings har hämtat talet.)

Min relativa ouppmärksamhet berodde på att jag stod vid ABFs bord och delade ut Ordfronts Första maj-nummer gratis samt sålde (slut, en kartong) ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sen avslutades mötet som vanligt med ”Internationalen”. Och den här gången var det många som sjöng med. Själv höll jag, när jag sjöng refrängen, på sossevis Peter Gustavsson i handen.

Republik nu!

Jo, jag hade naturligtvis – tillsammans med min hustru, den före detta talmannen – kunnat gå på riksdagens lunch för den 60-årsfirande kungen. Men jag avstod.

Naturligtvis unnar jag kungen att, liksom alla andra, fira en jämn födelsedag i goda vänners lag. Men hovet utnyttjar alltid varje tänkbart tillfälle till att, med lite fräsch rojalistisk yra, stärka monarkins ställning, och till det vill jag inte bidra.

Jag har gjort den plikt som följde av att vara talmannens make. Men jag gjorde det av kärlek till min hustru, inte till kungen. Och även då fanns det gränser för vad jag som republikan kan tänka mig att delta i: Jag har till exempel aldrig sjungit med i Kungssången, inte ens när jag stod bredvid drottning Silvia.

I stället äter jag en ensam sista april-lunch vid köksbordet i Öregrund: kallrökt ekologisk lax, kokt potatis och färsk skivad gurka; till det dricker jag Pripps blå lättöl.

Radions P1 står på, och jag lyssnar med ett halvt öra på den rojalistiska yran.

Så jag återgår till Bruce Springsteen och Pete Seeger.

Och i morgon tar jag bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-demonstrationen.

Samling sker på Vaksala torg klockan 13.30. Där delar jag (gratis!) ut Ordfronts Första maj-nummer, det där Wanja Lundby-Wedin inte längre ställer sig helt avvisande till att ta över som partiledare efter Göran Persson.

14.00 är det avmarsch för demonstrationen.

14.30 är det möte i Odinslund med Mona Sahlin. (Men, som jag tidigare har sagt: Jag skulle delta, även om förstamajtalaren var en häst.) I Odinslund står jag vid ABFs bokbord och säljer (till ett mycket lågt pris) och signerar laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Om ständigt pladder

På Kulturbloggen – länk finns här intill – har jag publicerat följande inlägg, som jag inte vill undanhålla läsarna av min egen blogg:

Jag har ingen mobil och kommer aldrig att skaffa mig nån heller. Jag har en ständigt öppen telefonlinje både i lägenheten i stan och i sommarhuset, där jag numera – som pensionär – bor halva året. Jag har ingen telefonsvarare heller. Men det går ju att nå mig per mejl – som jag läser av när jag har tid och lust.

Den här tanken att man alltid ska vara nåbar, på tåget, på badstranden, på gatan, var ni vill, är jag häftigt emot.

När mobilerna blev mer frekventa på tågen mellan Uppsala och Stockholm – jag pendlade dagligen i 34 år till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen – försökte SJ införa mobilfria vagnar, vilket jag välkomnade. Men mobilförbudet respekterades förstås inte, och jag gjorde mig ovän med ganska många, som jag anmärkte på, skällde på respektive hotade att lyfta ut, när de störde mig i min läsning i den mobilfriskyltade vagnen.

En gång fyllde jag i en enkät, utdelad av SJ på tåget, bland annat med följande:

”Människor som pratar i mobiltelefon i mobilfri vagn bör straffas genom att tåget stannas och de ställs av bredvid spåret, även om det är mitt i vintern och tåget befinner sig någonstans mellan Ånge och Östersund.”

En gång minns jag en man, som mitt emellan två stationer kom in i min (åtminstone förmodat) mobilfria kupé, bärande på kläder, papper och annat. Han förklarade sig:

– Dom pratar så förbannat där inne. Fast inte med varann.

Det slutade förstås med att mobilerna blev tillåtna i hela tåget. Dess bättre behöver jag inte åka så mycket efter pensioneringen efter valet 2002.

I en av mina sista valrörelser på Sveavägen 68, när det hade blivit modernt med projekt, hade en relativt nyanställd projektledare, vars projekt jag tillhörde, i sina budgetäskanden tagit med mobiltelefon åt mig.

Kassan asgarvade och frågade illmarligt:

– Har du frågat Enn Kokk?

Pressgrodor

Vi umgås en smula med Anna Karin Hammar; även hon har sommarhus här i Öregrund. Till vår förvåning läser vi i Svenska Dagbladet om utgången av ärkebiskopsvalet:

”En av de kandidater som bidrog till att ge uppmärksamhet till det inledande provvalet var stiftsadjunkt Anna Karin Hammar, bror till den sittande ärkebiskopen.”

Men då är hon väl inte homosexuell i alla fall?

Republik, tack!

Jag har sen unga år varit övertygad republikan. En kraftig dos av republikanism fick jag i mig genom gamla Folket i Bild, en tidning som var emot det kungafjäsk som florerade i den övriga veckopressen. När den förre kungen, Gustav den VI Adolf, åkte på eriksgata, sände tidningen till exempel Axel Österberg, signaturen Kluck när han skrev dagsvers, i hans spår – på moped!

1955 gav Vilhelm Moberg på Folket i Bilds förlag ut pamfletten ”Därför är jag republikan”, som såldes i hela 40.000 exemplar. I sitt förord till andra upplagan (Verdandi-debatt, Prisma, 1966) skriver författaren:

”Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges folk, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. Den vill fånga in och visa fram de andliga oarter, som det monarkiska statsskicket alstrar. Skriften vill angripa kungafjäsket och hovmannamentaliteten – allt detta som vi skulle befrias ifrån, om kungligheten och hovet finge avflytta till sin naturliga hemvist: Museet.

Författaren ville reta lakejsjälarna!”

”Därför är jag republikan” är fortfarande en läsvärd bok. Den senaste upplagan kom ut på Atlas förlag 1998.

Många års påtvingat umgänge med kungahuset – vad gör man, när ens hustru är talman? – har ibland frestat mig att citera Red Top, Lennart Nyblom: Det är inte monarkin utan kungen personligen jag är emot. Det är roligt sagt, men naturligtvis handlar det ändå till slut om principen: Sveriges till rangen högsta ämbete borde inte få ärvas.

I själva verket har den här erfarenheten stärkt mig i min republikanslka övertygelse. Jag minns ett tillfälle, då jag tvingades åse en orgie i devota hyllningar till majestätet. Vid min sida hade jag statsministern, Göran Persson, och i samband med en av höjdpunkterna i det vi åsåg, möttes våra blickar. Viskande, så att de närstående TV-kamerornas mikrofoner inte skulle fånga upp vad vi sa, konstaterade vi – vi var mitt uppe i en programrevision – att det åtminstone fanns en punkt i partiprogrammet, som borde få förbli intakt.

Det vi syftade på var den punkt, som förr kort och koncist lydde ”Republik”. Numera är republikkravet lite mer argumenterat i partiprogrammet: ”Politiska uppdrag och tjänster inom offentlig förvaltning måste stå öppna på lika villkor för alla medborgare. Som en konsekvens av dessa generella krav på samhällsförvaltningen vill socialdemokratin också verka för att monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik, där statschefen direkt eller indirekt väljs av folket.”

Naturligtvis är jag medveten om att kungen vid den senaste stora författningsrevisionen berövades det mesta av den formella makt monarken tidigare har haft. Jag har till och med viss förståelse för att ett regeringsparti, som principiellt står för republik, inte är berett att förlora regeringsmakten (som kan brukas för många väl så viktiga saker) genom att utmana en folkopinion, som den inte har med sig i just republikfrågan.

Ändå reagerar jag starkt, när jag i Dagens Nyheter den 24 mars 2006 läser ordförandens i Socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekguls debattartikel ”Socialdemokraterna måste slopa kravet på republik”.

Nalin Pekgul är en färgstark men oberäknelig politiker. Hennes argument i den här frågan är heller inte logiska – demokratiargumentet mot monarkin gäller väl till exempel oavsett om monarken är man eller kvinna?

Jag nöjer mig med detta exempel – ett antal motargument mot hennes teser finns i Bos blogg; länk finns här bredvid. Men på ytterligare en punkt vill jag argumentera själv.

Nalin Pekgul ser i kungen och kungafamiljen något positivt att ty sig till för det växande antalet människor med utländsk bakgrund i ett allt mer mångkulturellt Sverige: ”För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.”

Också jag har en bakgrund, som liknar Nalin Pekguls. Vår familj kom till Sverige som politiska flyktingar, i andra världskrigets slutskede. Jag var då sju år och kunde inte ett ord svenska – jag vet vad det innebär att byta huvudspråk och växa in i ett alldeles nytt och främmande samhälle. Jag minns mina föräldrars vånda, när de efter sju år erbjöds svenskt medborgarskap: detta att välja en ny hemhörighet, en hemhörighet som man inte ens frivilligt hade valt.

Men kungen som garant och trygghetssymbol?

Det Sverige vi valde och gradvis allt mer identifierade oss med var ett land med demokrati, folkrörelser och socialdemokratins allt mer utbyggda välfärdssamhälle. Ett land av jämlikhet, längre fram också mellan kvinnor och män. Ett land som gradvis kom att acceptera allt mer av levnadsmönster, som mer är rotade i individuella val än i traditionell kultur. Ett land som allt mer sekulariserades. Och här bränns det.

Den invandrarfientlighet, som bärs upp av rasism, är föraktlig – det finns inget mildare ord för det. Men det invandrarna behöver för att kunna bli en del av det svenska samhället är inte ett paternalistiskt skydd av kungen och kungafamiljen utan integration.

Integration betyder inte, att man skakar av sig sin gamla identitet och byter till en ny; jag talar och läser själv mitt gamla modersmål, estniska, och det finns andra saker från min estniska barndom jag har burit med mig genom hela livet.

Men ett samhälle, bestående av vitt skilda – rent av åtskilda – kulturer och beteenden, främst sammanhållna av symboler som kungen och fanan, riskerar att krackelera.

Generaldirektören på Integrationsverket Andreas Carlgren skrev på samma debattavdelning, DN.Debatt, den 21 mars 2006 en artikel, ”Sverige har världens mest avvikande folk”, vars innehåll till synes – men bara till synes – inte har något alls att göra med Nalin Pekuls plädering för monarkin tre dagar senare.

Carlgren refererar en undersökning, enligt vilken det går ”en skiljelinje mellan vad författarna kallar `traditionella´ respektive `sekulära´ värderingar, där traditionella värderingar är centrerade kring religion, familj och fädernesland. Sekulära värderingar är dess motsats.”

Utmärkande för Sverige och svenskarna är, enligt den internationella undersökning Carlgren refererar:

* ”Den starka uppslutningen till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle. Svenskarna har också den högsta uppslutningen till det demokratiska styrelseskicket. Svenskarna avvisar starka ledare, att samla makt hos experter eller Försvarsmakten, och är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är bästa tänkbara system även med fel och brister.”

* ”På motsvarande sätt visar Sverige en låg uppslutning runt värden som har med religion, familj och nationell identitet att göra.”

Ännu tydligare blir det konfliktmönster som beskrivs ovan i ett senare parti av Carlgrens artikel:

”Om man nu utgår från att vissa värderingar från hemlandet lever kvar hos invandrare är Sverige: för det första ett land med stor mångfald av värderingar, för det andra möter invandrare i Sverige det land som värderingsmässigt är mest annorlunda.

Den stora skillnaden mellan Sverige och värderingarna i länder som många invandrat från går mellan synen på familjen och i fråga om religiöst engagemang.

Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger `ingen betydelse´. I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské. I länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av de turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Svenskarna är påtagligt mindre intresserade av en traditionell familjeform. Denna familjeform beskrivs i studien bygga på traditionella könsroller, med exempelvis en hemarbetande mamma och en förvärvsarbetande pappa, skepsis mot ensamstående mammor och där barn i förskoleåldern anses fara illa av att mamman inte är hemma utan förvärvsarbetar.”

”Vi är, om man så vill, på många sätt landet Annorlunda”, konkluderar Carlgren.

Och bör fortsätta vara det, anser jag och med mig flertalet svenskar. Alltså om vi inte lyckas få de andra, i vårt eget land stora grupper av invandrare, att ändra sig i vår riktning.

Ska det lyckas, krävs det en mycket mer djupgående och omfattande integrationsprocess, än den vi hittills har lyckats med. Och till den finns inga omvägar över en kung, vars trygga famn omfamnar alla.

Laila Freivalds

Laila Freivalds har jag, med det jobb jag har haft, lärt känna genom åren. I åtminstone en mycket central fråga, EU/EMU, har vi varit av olika meningar, men trots det som har hänt eller lagts henne till last, är mitt huvudintryck av henne en person med kompetens.

Vi har en gemensam bakgrund som flyktingbarn från Baltikum – jag från Estland, hon från Lettland – och under den period då våra respektive hemländer återuppstod som självständiga stater har vi några gånger fört samtal om den politiska utvecklingen i Lettland.

Något som definitivt har förenat oss är intresset för opera och teater. Ofta har jag och Birgitta träffat Laila och hennes man, Johan, på Operan, Johan försedd med en utflyktskorg med lämplig mat och dryck för mellanakten.

Hon var redan som ung juridikstuderande radikal men hade ingen egentlig partiförankring, när hon hamnade i regeringen. Jag minns en gång i början, då hon berättade för mig, att två av hennes (yngre) politiska medarbetare hade berättat, att opinionen i en speciell fråga var si eller så – ”hur dom nu kan veta det”, tillade Laila. ”Dom har väl pratat med varann”, föreslog jag, som kände också medarbetarna.

Somliga har velat förklara lägenhetsstriden, som ledde till hennes första avgång, med hennes bristande folkrörelseförankring, att hon inte förstod vad som krävdes av en person som var just minister. Och jo, ett långt liv i den översta sfären av politiken har lärt mig, att det blåser hårt och kallt där uppe. Man kan inte tillåta sig mycket av det som många andra tillåter sig – gör man minsta felsteg är de alla över en: de politiska motståndarna, mediedrevet, populisterna i Ring P1, till och med de lismande konkurrenterna i det egna partiet. Det har fler än Laila Freivalds fått erfara, också sådana som genom ihärdigt partiarbete allt sedan unga år egentligen borde ha lärt sig bättre. Ett exempel är Mona Sahlin.

När det gäller hanteringen av tsunamikatastrofen, har jag ganska stor förståelse för Laila Freivalds, inte bara för att hon gick på teater. Kanske kan hon anklagas för att hon inte kände till turistmaskinen Phuket – sådant låg helt enkelt utanför hennes värld – men av den efterföljande debatten har man ju nästan bibringats uppfattningen, att hon utlöste själva tsunamin. En klok kommentar kom från min bror Matti, vänstersosse som normalt verkligen inte försvarar allt vad regeringen gör: ”Tror någon, att en borgerlig regering, mitt under julhelgen, hade åstadkommit något mer?” Min långa erfarenhet av olika, hårt arbetande, centrala organisationer, vars medarbetare – äntligen! – får några dars helgledighet, säger mig, att brorsan har alldeles rätt.

Tabben med webbhotellet ter sig då mer obegriplig, särskilt som Laila Freivalds ju är jurist. Min teori är, att i själva verket den kritik för passivitet hon utsattes för i svallvågorna efter tsunamin kan vara en del av förklaringen. Det som hände i länderna i Mellanöstern till följd av mohammedteckningarna i Jyllands-Posten kan ha lett henne till slutsatsen, att nu gäller det att agera och agera snabbt! Vi måste skydda svenska intressen; vi vill inte ha våra ambassader nedbrända eller få våra varor bojkottade. Och Sverigedemokraterna är ju ändå non grata… Alltså, syftet var vällovligt men den valda metoden tvivelaktig.

Så det fanns väl inte något annat att göra än att avgå.

Själv önskar jag, utan minsta ironi, Laila ett fortsatt liv med många fina teater- och operaföreställningar.

Klassiker

Magnus Ringgren avslutar sin recension i Aftonbladet den 7 mars av Niklas Rådströms ”Gästen” (Bonnies, 2006) med följande, som har räckvidd långt utanför det boken i fråga skildrar, H C Andersens besök hos Charles Dickens:

”Niklas Rådströms prosa är så elegant att den nästan får kramp. Metaforerna sitter alltid där de ska, som diskreta men dyra smycken. Jag får intrycket av något gammaldags och lite överlastat, av borgerlighet innan den var kulturlös, när den ännu intresserade sig för ett par av sina främsta litterära representanter H C Andersen och Charles Dickens. Tanken är lite skrämmande, men Gästen borde ha skrivits för 70 år sedan när den ännu kunde fått en kvalificerad publik.”

Slutsatsen är alltså, att det inte längre finns en tillräckligt stor publik, som har läst eller vill läsa de skönlitterära klassikerna.

Varför har det blivit så? Kanske har den förr hyggligt bildade borgerligheten ersatts av en medel- och överklass, som är mer intresserad av pengar än av kultur. Men också skolan och förlagen har del i skulden för den här utvecklingen, och då talar vi om saker som är direkt påverkbara.

När regeringen i slutet av förra året anslog pengar för nyproduktion av klassiker för unga, skrev jag på Kulturbloggen – länk finns här intill – den 16 december 2005, att detta var glädjande:

”Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.”

Varför flera av de stora förlagen ger ut så relativt få klassiker är något av en gåta. En ofta framförd teori, som det kanske ligger en hel del i, är att förlagen numera leds av räknenissar, inte som förr av folk som kan någonting om böcker, till exempel genom att ha läst sådana.

Vad handlar min kritik om? Jag ska ta den förlagsgrupp, som ägs av KF, P A Norstedt & Söner, och som just därför ligger mitt hjärta närmast, som exempel. I gruppen ingår i dag Norstedts och Prisma (med den gemensamma pocketserien Pan), Norstedts akademiska förlag samt barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (med Tiden som underliggande etikett). Sen har under årtiondenas lopp en rad andra förlag, som jag ska återkomma till, fusionerats med eller uppgått i de i dag kvarvarande förlagen – jag återkommer till dem nedan.

Norstedts har genom åren i sin utgivning haft många författare med klassikerstatus, under en period också egna klassikerserier (Tornserien och pocketserien Populära klassiker). I Norstedts har förlagen Ljus och Gebers uppgått; det senare förlaget har gett ut nobelpristagare och i serien Fanfarböckerna gett ut en del böcker av klassikerkvalitet.

Rabén & Sjögrens vuxenutgivning och Tidens vuxenutgivning, som båda rymde böcker, som både då hörde och i dag hör till klassikerna, hamnade hos Prisma, likaså (via Tiden) Folket i Bilds förlag plus, senare, en stor del av Hammarström & Åbergs utgivning. Gamla Tidens förlag hade en klassikerserie, Tidens klassiker, som torde höra till de främsta i genren någonsin i det här landet.

Tre av de nämnda förlagen har haft serier med sökljuset på nya, framstående författare världen runt (läs gärna tänkbara nobelpristagare): Norstedt Panterserien, FIBs världsbibliotek och, inte minst, den av Artur Lundkvist för Tidens förlag redigerade Tellusserien.

Norstedts och Prismas pocketserie Pan innehåller i dag, det ska medges, en och annan klassiker. Men om man jämför med vad Pan pocket, Prisma pocket och Rabén & Sjögrens två pocketserier, Tema och Trend, presterade på 1960- och 1970-talen, blir resultatet en förkrossande seger för den äldre utgivningen.

Rabén & Sjögren köpte klassikerförlaget Niloé, som sen blev Klassikerförlaget, med en förnämlig utgivning av klassiker både för vuxna och för barn/unga. Där utgavs också böcker, som tidigare hade ingått i Tidens ungdomsklassiker. Ett tag såg det ut som om KFs förlagsgrupp skulle satsa på klassikerutgivning; ytterligare ett klassikerförlag, Fabel, köptes till exempel upp. Men av detta blev intet. Det särskilda Klassikerförlaget las i stället ner. Små rester av ungdomsklassikerutgivningen finns i dag kvar i form av serien Rabén & Sjögrens Ungdomsklassiker. Men viktiga titlar ur Klassikerförlagets utgivning som L M Montgomerys Anne på Grönkulla-böcker har i stället getts ut som vanliga Rabén & Sjögren-böcker – det är som om man vore rädd för klassikerstämpeln!

Ytterligare en gren av klassikerutgivningen, som Norstedts skulle kunna vara enastående bra på, har man också försummat. Jag tänker då på arbetarberättarna, där ju flera av de ingående förlagen – de gamla socialdemokratiska partiförlagen Tiden och Folket i Bild samt KFs förlag/Rabén & Sjögren – har stolta anor. Tänk på FiBs folkböcker. Tänk på Tidens bokklubb och förlagets fina serie Arbetarberättare, redigerad av Lars Furuland. Tänk på det av KF, Norstedts och LT samägda Vingförlaget.

Vakna KF! Ni sitter på en formlig skatt av klassiker, som inte utnyttjas.

Om de unga förlagsanställda på de ingående förlagen inte vet vilka författare och titlar det handlar om, kan de få dem av mig, med förlag, utgivningsår och allt.

Maria Carlshamre och Feministiskt initiativ

Vänstermänniskor som jag, med vårt sätt – hämtat från marxismen – att se det strukturella klassförtryck som finns även i vår tids samhälle, har lätt att förstå och omfatta även feministisk analys.

Det hindrar inte att jag från begynnelsen har varit skeptisk till projektet att bygga ett parti, FI, på renodlat feministisk grund: den feministiska grundhållningen är inte bara relevant utan också viktigt, men som ensam grund för ett politiskt parti är den otillräcklig. (Jag resonerar ungefär likadant beträffande miljöpartiet och ekologismen. Den ekologiska grundhållningen är livsnödvändig men måste kompletteras med andra former av samhällsanalys. Med Helga Hensche säger jag: ”Min gröna dröm är röd!”)

Så fort Feministiskt initiativ dök upp, oroades jag också över att detta nya parti – sannolikt utan chans att ta in sig i riksdagen – riskerade att stjälpa vänstermajoriteten i parlamentet. FI skulle nämligen, antog jag och många med mig, ta större delen av sina röster från vänsterpartierna.

Nu har Maria Carlshamre (hittills fp) gått över till FI. Idén är förstås, att hon ska locka också borgerliga, i synnerhet liberala feminister att rösta på FI. Med det perspektiv jag anlägger ovan, borde jag vara glad. Men jag tror fortfarande inte på framgång för partiet i riksdagsvalet.

Maria Carlshamre är en märklig person. När jag rannsakar mitt minne om vad jag minns av henne, kommer jag mest i håg starkt personrelaterade saker: ett barn som det gick illa för, en misshandelshistoria och annat sådant. Men var står hon politiskt, egentligen?

När hon kandiderade för folkpartiet i EU-valet (och blev invald på bekostnad av en ”riktig” folkpartist), var hon ledarskribent på DN men icke partiansluten. Sen gick hon in i folkpartiet.

Nu kandiderar hon för Feministiskt initiativ men säger sig fortfarande vara liberal feminist.

Jag kan bidra med ytterligare ett frågetecken. För ett antal år sen kallades jag till redaktionen för det återuppståndna socialdemokratiska studentförbundets likaledes återuppståndna tidskrift Libertas för att berätta om mina år som redaktör för tidskriften, som då var mycket framgångsrik och ofta citerad, även på kultursidorna.

Där träffade jag Maria Carlshamre, som på den tiden var – socialdemokrat.

Mer ego än övertygelse, skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Om kulan inte…

Anders Mildner har i Expressen den 28 februari publicerat en jättelik (två helsidor) kontrafaktisk kulturartikel, ”Om inte kulan…”. Det handlar om omdiktning: om kulan den där februarinatten inte hade dödat, vad skulle då ha hänt?

Under artikeln finns en fotnot: ”Denna artikel bygger på fria fantasier, samtal med Enn Kokk, Dieter Strand, Stig Malm, Lars Engqvist, Ingvar Carlsson, Gunnela Björk och PM Nilsson, samt uppgifter i böcker av Anna-Greta Leijon, Mona Sahlin och Thage G Peterson.”

Jag känner samtliga nämnda utom PM Nilsson men har naturligtvis ingen aning om vad de andra har sagt. Själv känner jag igen ett par för helheten ganska perifera inslag i mitt telefonsamtal med Mildner:

Dels berättade jag om sjuttiotalets mycket mjukare samarbetsklimat mellan politiker och journalister, det som under loppet av åttiotalet svängde i riktning mot allt hårdare barriärer. Mitt exempel från sjuttiotalet, journalistmiddagarna på Bommersvik (som verkligen har ägt rum), sätts av Mildner in i inledningen till artikeln om Palme. Men de hade Sten Andersson som centralfigur och organiserades av mig, i egenskap av pressekreterare på partistyrelsen; Olof Palme var över huvud taget aldrig inblandad.

Dels sa jag, vilket ju är allmängods, att internationella organisationer långt före mordet sas rycka i Olof Palme. En god gissning hade väl därför varit, att han, om han hade fått avgå med ålderns rätt, hade fått något internationellt uppdrag, kanske som senior advisor åt FNs generalsekreterare.

När det gällde efterträdarfrågan (i ett sådant perspektiv), sa jag, att diskussionen – eftersom den inte föreföll aktuell då – inte fördes aktivt före mordet, att Sten Andersson (av Mildner utsedd till efterträdare) visserligen var mycket populär i partiet men att han ju, när saken verkligen ställdes på sin spets efter mordet, resolut agerade kungamakare och såg till att Ingvar Carlsson blev utsedd. Skulle han då, ytterligare ett antal år senare, ha ändrat mening? Jag sa också, att flera av dem som diskuterades som tänkbara efterträdare, när Ingvar Carlsson avgick, i mitten av åttiotalet och de närmaste åren därefter fortfarande inte hade nått sådana positioner, att de kunde ha kommit i fråga.

Så jag lutar nog mest åt fotnotens inledning, att ”denna artikel bygger på fria fantasier”.

Det gäller i högsta grad det som Mildner antar att Olof Palme, om han hade överlevt attentatet, skulle ha sagt eller gjort.