Melodikrysset nummer 2 2013

På det hela taget tyckte jag dagens kryss var mycket lätt – men så kom plötsligt en fråga som låg helt utanför det jag kan och har lyssnat på.

Danyel Gérards ”Butterfly” har jag veterligen aldrig hört förut, men jag listade med hjälp av de hjälpbokstäver jag fick genom frågor jag kunde ut, att svaret borde bli ”Butterfly”, och sen googlade jag mig fram också till artisten, som jag inte ens hade hört namnet på.

Näst risigt till låg Danny Saucedo, som jag aldrig skulle komma på idén att infoga i min stora skivsamling – men honom har jag åtminstone hört i ett antal melodifestivaler, bland annat 2011 i ”It’s the Club”.

Nog tyckte jag, för att fortsätta på melodifestivallinjen, att Roger Pontare var mycket bättre i ”När vindarna viskar ditt namn”, inte bara för att han vann tävlingen 2000 med den.

Och när det gäller schlager är jag inte alls så traditionspräglad som ni kanske tror. Jag kan se kraften i ”Hard Rock Hallelujah”, som Lordi från Finland vann Eurovision Song Contest med 2006.

Dansbandsmusik hör normalt inte till det jag uppskattar, men jag tyckte att Sten & Stanley gjorde en helt all right version av ”I Wash My Hands In Muddy Water”. Fast om vi ska hålla oss till de svenska versionena av den här låten, tycker jag att Björn Skifs har gjort en bättre – den har jag med på ett ”städband” jag en gång i världen gjorde för att överrösta dammsugaren under lördagsstädningen.

Bob Geldof och The Boomtown Rats känner jag förstås till, och även om deras ”I Don’t Like Mondays” inte ligger på min privata hitlista, tycker jag nog att ”Jag hatar måndan” med Streaplers är flera snäpp sämre.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men sjunga kunde hon. Ett av hennes paradnummer hörde vi i dag, ”Vill ni se en stjärna”.

Men nu är ju inte alla stora artister också automatiskt förebilder och dygdemönster. Cornelis Vreeswijk, som jag lärde känna partivägen (s), var ju både politiskt ombytlig och dessutom ingen renlevnadsman, men han har gjort underbara melodier och, som i det här fallet, texter som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Fast i dag hörde vi den inte med honom utan med Anita Lindblom, vars liv har innehållit åtskilliga knepigheter även det.

Också Owe Thörnqvist har jag mött personligen, vid landshövdingens i Uppsala län middagar för så kallade hedersupplänningar, varav han är en och min hustru en annan. Vid den senaste middagen hade jag Owes käresta Berit Gullberg vid min sida. Owe själv är en musikaliskt mångsidig man, och bland hans många hits finns ”Varm korv boogie”, som i dag skulle leda oss vidare till korvens bröd. Anders Eldemans försök att förvilla oss var på den här punkten ganska beskedligt: Vi fick hör Owes låt på norska, då kallad ”Varm pölse boogie” och sjungen av Viggo och Reidar.

Monica Zetterlund har jag mött på valturné både med Tage Erlander och den nu bioaktuelle Olof Palme – hon hade för övrigt exakt samma födelsedatum och -år som min hustru. I dag fick vi höra titelmelodin ur ”Att angöra en brygga” från 1968 och signerad Hasse & Tage. Uppenbarligen hade gästerna till kräftskivan i den här historien – de seglar – på något sätt lyckats ta sig fram till skärgårdsön där en arg gubbe, spelad av Hasse, huserade, men att ta sig fram till bryggan och sen gå i land visade sig vara värre.

Därmed är vi inne på filmer, och eftersom ”I sista minuten” (”North By Northwest”, 1959), signerad Alfred Hitchcock, är en av mina favoritfilmer alla kategorier, kände jag genast igen musiken i den. Dock fick jag slå upp att den (musiken) skrev av Bernard Herrman.

Och att Georges Bizets ”Carmen” (1875) är en av mina favoritoperor förvånar väl ingen. Jag har sett den många gånger, så jag känner genast igen ”Toreadorarian”.

Sen är det väl en endaste fråga kvar att redovisa svaret på, och inte heller den var svår. Vem har inte sjungit ”Vi äro musikanter”, där man ju bland annat spelar basfiol och flöjt:

Vi äro musikanter

Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderalla, bomfaderalla,
vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderallan lej.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet med!

Den här helgen ska vi slänga ut granen, men hustrun och jag kommer nog inte att dansa runt den och sjunga ”Vi äro musikanter”.
.

En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Melodikrysset nummer 1 2013

Gott nytt kryssår!

Årets första melodikryss var väl inte alltför svårt, men som jag brukar konstatera: Vad som är svårt respektive lätt beror ju av vad man brukar lyssna på för musik.

Martin Stenmarck brukar jag för egen del inte lyssna på, men ledbokstäverna sa mig att förnamnet borde bli Martin, och mycket riktigt var det hans ”Tonight’s the Night” vi hörde sist i dagens kryss.

Patrik Isaksson hör inte heller till mina favoriter, men jag lyckades ändå identifiera honom och hans ”Mitt Stockholm”.

Då har jag hört mer av och med Darin, som vi i dag hörde i ”Astrologen”.

Jag hör inte till dem som har följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men ”Oh Boy” av Miss Li kände jag igen. Men vem sjöng den här? Jag kollade alltså ”Så mycket bättre” på nätet och fann att den här alternativa versionen, dock verkligen inte bättre, gjordes av Sylvia Vrethammar, en gång i världen i Expressen omdöpt till Vresiga Sylthammar.

Nä, då gillade jag ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund så mycket bättre.

Och så fick vi förstås också lite melodifestivalshistoria, den här gången från 1993. Då kom Nick Borgen långt med ”We Are All the Winners”, men det räckte inte ända fram.

Lite svensk långfilmshistoria hade Eldeman stoppat in också i dagens kryss. ”Vi har så mycket att säga varandra” sjöng Annalisa Ericson i ”Kyss henne”, 1940. Låten i fråga var signerad av två av tidens storheter, Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Ytterligare en klassiker förekom i dagens kryss, ”Bättre och bättre dag för dag”, ursprungligen en Ernst Rolf-kuplett men i dag i en senare tappning med BAO, Helen Sjöholm och Tommy Körberg + publik.

Dagens barnlåt var väl ganska enkel för de flesta: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Och så där barnsligt lekfull är också Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla”. Jag har en gång i världen låtit publicera en stor intervju med Gösta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Gösta har förresten också valturnerat med min hustru, men den historien har jag tidigare berättat.

Jag hade ett förhållande också till Fred Åkerström och Tom Paxton. Båda medverkade med material till min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, även om just Freds ”Jag ger dig min morgon”, en svensk version av Toms ”I Give You the Morning” inte var med just där – det rörde sig ju om en politisk sångbok. Men båda skrev politiska sånger också, och Fred var med vid den stora lanseringskonserten för min sångbok 1970 i kongresshallen i Stockholms Folkets Hus.

Det har fallit mycket snö sedan dess, och jag har hunnit flyga omkring mycket i världen också. Detta apropå en av ljudillustrationerna i dag, ”Titta jag flyger” av och med Povel Ramel, som hade en annan snarlik ramelmelodi som förlaga, ”Titta det snöar”.

Den tar vi som avslutning i dag:

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

Tillsammans, arm i arm, dom utåt isen sej begav
åt isen sej begav, och han var hennes slav
som hjälpte till med skridskorna och tog dom på och av
sin gentleman en sådan syssla tarvar

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!
Dom åkte rätt! Dom åkte fel!
Dom åkte hit! Dom åkte dit!
Dom åkte såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:

Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar, och så småningom kom Far!
Så småningom kom Far! En stark och stilig karl!
Vars färdighet på skidorna var alltför uppenbar;
vid sexton år han klämde Sulitelma!

Från topp till tå i fjällens värld om vintrarna han for!
Om vintrarna han for! Och farten den var stor!
En vacker dag på Åreskutan krocka han med Mor,
en genompräktig tös som hette Selma!

Dom krocka lätt! Dom krocka väl!
Dom krocka rätt! Dom krocka fel!
Dom krocka hit! Dom krocka dit!
Dom krocka såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Far klämmer laggar!
Fjälltoppetaggar! Krockar med Selma!
på Sulitelma! Titta det snöar!
Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Titta det snöar!
Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar och så småningom kom vi!
Så småningom kom vi! En yster koloni
Och när vi inte hade röda hund och difteri,
så fick vi åka Djurgår’n runt i släde
För släden hade pappa spänt ett ålderdomligt sto!
Ett ålderdomligt sto! Som hette Anna-Lou!
Hon orkade ej dra oss längre än till Bellmansro,
Där brukade hon sparka av en mede

Hon sparka lätt! Hon sparka väl!
Hon sparka rätt! Hon sparka fel!
Hon sparka hit! Hon sparka dit!
Hon sparka såå bra, såå bra sååå! Och vi tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar, snön är på taken
tomten är vaken, fryser om örat
titta det snöar, hunden är bunden
räven är däven, höken är fröken
märren är knarrig, fryser om tungan
kungen är stungen, fryser om håret
titta det snöar, ????????????????
farmor som farfar, farfar på morbror
morbror på råttan, råttan på repet
repet på huset, huset på taket
taket på svärmor, fryser om lungan
biffen är vidbränd, köttet är ruttet
anden är villig, kusken är billig
fryser om lådan, titta det snöar
Larsson är färgblind, fryser om äpplet
titta det snöar, hur mycket är klockan?
kvart över elva, tackar så mycket
alls ingen orsak, titta det töar
titta det töar, titta det töar
Allting är lort, lort, lort
Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah!
Vintern slutar fort

Titta det snöar, snön är på taken

tomten är vaken, fryser om örat

titta det snöar, hunden är bunden

räven är däven, höken är fröken

märren är knarrig, fryser om tungan

kungen är stungen, fryser om håret

titta det snöar, ????????????????

farmor som farfar, farfar på morbror

morbror på råttan, råttan på repet

repet på huset, huset på taket

taket på svärmor, fryser om lungan

biffen är vidbränd, köttet är ruttet

anden är villig, kusken är billig

fryser om lådan, titta det snöar

Larsson är färgblind, fryser om äpplet

titta det snöar, hur mycket är klockan?

kvart över elva, tackar så mycket

alls ingen orsak, titta det töar

titta det töar, titta det töar

Allting är lort, lort, lort

Vintern slutar fort.

Bland nunnor och nazister i alpdalarna

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Melodikrysset nummer 52 2012

Vi närmar oss slutet av 2012; gubben är 75, till sommaren 76, men än hänger han med, även i Melodikrysset.

Det var fortfarande bara ett par låtar som låg utanför hans musikaliska referensramar.

Coldplay, ska jag medge, hör till detta som jag fick söka svaren på, vilket inte betyder att jag har något ont att säga om deras ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Och Maja Ivarsson hade jag hittills inte ens hört talas om, men jag anade att hon kunde ha förekommit i ”Så mycket bättre”, ett program jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. Däremot har jag naturligtvis hört sången hon sjöng, ”Mitt bästa för dig”, förut.

Resten klarade jag ganska galant.

Jag kände till exempel igen rösten, så fort jag hörde Doris Day, i dag i ”Here Comes Santa Claus”.

Och ”La Bamba” har jag hört otaliga gånger och i otaliga versioner. Med Los Lobos har vi väl hört den förut i Melodikrysset?

Också Céline Dion har förekommit tidigare i krysset, men inte med just ”Another Year Has Gone By”.

Ännu lättare var det förstås att känna igen beatleslåten ”Yesterday”.

Yesterday var jag förresten på Uppsala stadsteater och såg ”Sound of Music”, men det har ju inget med dagens kryss att göra. Men var så säker: Något ur den kommer det säkert framöver också i Melodikrysset.

Men tillbaka till det aktuella krysset:

”Gott Nytt Jul” skaldade Sean Banan i sin märkliga helglegering.

Nog föredrar jag för egen del Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” för att knyta an till åtminstone en av vinterhögtiderna.

Och så fick vi höra Christer Sjögrens bidrag i Melodifestivalen 2008, ”I Love Europe”. För egen del hyser jag kärlek till många länder i vår världsdel men knappast den helhet som förkortas EU.

Men än är väl inte EU, dess värre, framme vid att stämma in med Helen Sjöholm och BAO, när de sjunger ”Vår sista dans är nu”.

Inte heller kan jag med ”Kungssången”, den som skulle leda oss till det underdåniga ”Ers majestät”. Vid högtidliga tillfällen som riksdagsöppnandet sjunger jag villigt med i nationalsången, även om det finns rader i ”Du gamla du fria” som jag finner tveksamma, men vid ”Kungssången” går gränsen. Den sjunger jag, republikan som jag är, aldrig. Vilket aldrig har varit riktat mot drottningen som person, när jag har stått vid hennes sida på Operan och tigit. Men man ska vara hederlig, inte hyckla.

Lite för mycket pompa och ståt för min smak är det också i Edgar Elgars ”Land of Hope And Glory”.

För egen del trivs jag bättre i den atmosfär som präglar Povel Ramels och Beppe Wolgers’ mästerliga stycke från 1964 ”Ta av dig skorna”. Läs gärna texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så återstår bara att redovisa ett musikstycke med en titel lämplig för vad som förestår, ABBAs ”Happy New Year”.

Ett gott nytt år önskar jag alla mina läsare, detta oavsett om ni håller med mig om allt jag skriver eller inte. Vi lever i ett fritt och demokratiskt land, och det ska vi vara glada för.

Inget tabberas – men väldigt gott var det

Tabberaset i Katthult minns vi alla.

Hos oss blev det inte rent bord, men vi åt alla med god aptit av läckerheterna. Själv startade jag med tre sorters heminlagd sill och två sorters heminlagd strömming plus sillsallad, fortsatts sen med skinka och paté och sylta och fullbordade med rostbiff och hasselbackspotatis. Jag åt estniskt surbröd till också. Med det som kom däefter måste jag av kända skäl vara försiktig, men jag åt lite öregrudnshallon utan socker.

Birgitta hade stått för det mesta av maten, även om också Kerstin och Anna hade bidragit. Döttarna diskade sen i lilla köket och jag i vårt vardagskök.

Matti hade fullt upp med lilla Ella, eftersom Karin var kvar hemma, förkyld. Men vi skickade en kasse klappar hem till henne med Matti.

Sällskapet var faktiskt ännu större, eftersom både Kerstins barn, Viggo och Klara, var med liksom Annas barn Sara, Amanda och Ella, dessutom Annas hund Sudden.

För min del fick jag bland annat skivor och två böcker, inhandlade i Tallinn.

Även lilla Ella fick paket men verkade än så länge mest intresserad av de färggranna omslagspapperen och de krusiga snörena.

Det jag kanske mest slogs av under det här julkalaset var hur trygg lilla Ella verakde vara bland alla dessa ibland ganska högljudda människor. Inte heller någon ledsen min när hon togs om hand av små och halvstora kusiner eller av oss vuxna, vilket knappast beror på att hon känner igen oss – för det har vi träffats för sällan.

Hon är – och det är säkert till stor del hennes pappas och mammas förtjänst – ett tryggt och harmoniskt barn: ser sig nyfiket omkring i världen och tror inte oss som hon inte träffar så ofta om något illa.

En vilsam och skön helg önskar jag er!

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.

Melodikrysset nummer 51 2012

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

”Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

Melodikrysset nummer 50 2012

Dagens melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag löste det!

Andra hade säkert helt andra problem än jag, men vi kan väl ta mina först.

Jonathan Johansson, som vi hörde i ”Stockholm”, har jag inget som hels förhållande till, även om jag såg honom i ”På spåret” då jag undrade vem han var, men upplysningen om Ted Gärdestad-stipendiet (2004) hjälpte mig att googla fram hans namn.

När det gäller Eurovision Song Contest, brukar jag ofta inte ens komma ihåg de låtar som vann, långt mindre treorna. Men eftersom vi fick årtalet, var det ju hyfsat lätt att ta reda på att det var Rumänien som kom på tredje plats 2010, med ”Playing With Fire”, sjungen av Paula Seling och Ovi.

Då mindes jag mycket lättare ”I See a Star” från 1974, i holländskt original ”Ik zie en ster” – för oss som kan både engelska och tyska är förresten holländska inte så svårt att dechiffrera. De som sjöng var Mouth & MacNeal, men det Eldeman ville ha reda på var det svenska ordet för ”star” / ”ster”, det vill säga stjärna.

Rihanna hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till henne. I dag hörde vi henne i ”Diamonds”.

Resten var ganska lätt för mig, även om jag hade lite svårt att minnas den rätta ordalydelsen av ”Det är jag som tar vägen uppför stegen” från 1933. Men låten kom jag obetingat ihåg.

”Vintergatan” av Jules Sylvain kom jag också omedelbart ihåg. Svårare var det då att identifiera sångaren, Mattias Enn, men han har varit med förr i krysset, och så har han ju ett efternamn som är identiskt med mitt förnamn.

Lätt som en plätt var det att känna igen Lasse Dahlquists ”Oh boy, oh boy, oh boy”, den som börjar med ”Ada har legat i papiljotter i natt”, detta för att engelska flottan har siktats vid Vinga.

Och Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” har jag rent av återgett texten till här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – så visst minns jag att där förekommer en löjtnant
John Forsell där.

Svensk klassiker i en annan mening är ”Sverige” av Verner von Heidenstam och Wilhelm Stenhammar. Den kan väl sägas vara odödliggjord av Jussi Björling.

Jag brukar klara operafrågor hyggligt, men den här gången har jag bara, med hjälp av ledbokstäverna, kommit fram till att någon del av handlingen utspelar sig i en smedja. Jag minns dess värre ingen sådan scen, och jag har trots ivrigt letande inte lyckats identifiera operan i fråga. Vet någon säkert vad det var vi hörde? /En vänlig läsare har sedan bekräftat det jag själv trodde: musiken var av Giuseppe Verdi; den var hämtad ur ”Trubaduren”./

Betydligt lättare var det då att identifiera ”You Can Call Me Al” ur Paul Simon’s ”Graceland”.

Och sen var det väl bara filmmusikfrågn kvar. Vi hörde musik signerad Nino Rota ur filmatiseringen av Agatha Christie’s ”Döden vid Nilen”. Den har jag sett, flera gånger.