Sommar i P1 med Annika Andersson

Annika Andersson har jag, ofta med uppskattning, sett i TV-programmet ”Parlamentet” – däremot har jag inte känt dragning till Stefan & Krister som hon har samarbetat med både på scen och i TV.

Jag nämner det senare, eftersom hon försvarade Stefan & Krister i sitt Sommar-program i dag, ett program som spretade åt gansak många olika håll. Känslomässigt betydde naturligtvis berättelserna om den älskade faderns frånfälle och om den olycka maken råkade ut för en stor roll för henne själv, men jag blev mer intresserad av två andra temata i programmet: dels historien om uppväxten i ett litet lantligt samhälle, dels hennes berättelse om hur hon gick in i väggen.

Ganska blandat blev det, lite för lite sammanhållet för att bli ett riktigt bra program.

Tyvärr hjälpte inte musiken – allt från flera låtar med ett eget barn till Ralf Gyllenhammar – till för att höja helhetsintrycket.

Sommar i P1 med Jean-Pierre Lacroix

Det var ganska strongt gjort av Frankrikes amassadör i Sverige, Jean-Pierre Lacroix, att ställa upp i Sveriges Radio och göra ett Sommar-progam, även om det i dag är den 14 juli.

Stormningar av några bastiljer bjöd han väl inte på, men det är ju en ambassadörs främsta plikt att vakta sina ord. När han kom in på brännbara ämnen som ett militärt ingripande i Västafrika, handlade det följaktligen om att tränga tillbaka islamister, och märk väl: han betonade att inte bara Frankrike utan också Sverige deltog.

Personligare var han i avsnitten om sin familjebakgrund och sina unga år, och berättelsen om diplomattiden i Stockholm kryddade han med lite klagan över den svenska punktligheten i samband med mottagningar och middagar och en hyllning till den svenska välfärden, som nog är mer anfrätt vid det här laget än en ambassadör vill klämma ur sig.

Men det hela var småputtrigt trevligt, och när det gällde valet av musik, ansträngde han sig att spela sådant som knöt an till det han berättade om från olika delar av världen, särskiklt förstås då från Frankrike. Roligt att få höra ett musikurval som inte främst bestod av amerikanskt och svenskt material.

Förr spelades franska artister som Charles Aznavour, för att hämta ett exempel ur det aktuella programmet, ganska ofta i svensk radio.

Öregrundssommar

Eftersom min blogg är bildlös, undrar väl mina läsare ibland hur det egentligen ser ut i de miljöer jag ofta skriver om.

Nu har dottern, Kerstin, och hennes barn, Viggo och Klara, tillbringat en semestervecka i det som var hennes egen barndoms sommarland. Och hon tar bilder!

Så på hennes blogg – länk finns här intill – finns nu flera texter och massor av foton från besöket i Öregrund: vårt köksbord, inre gårdsplan där man kan sitta på trappen och äta frukost, bilder av trädgård och rosor, massor av bilder från badklipporna i Tallparken, fika i Floras trädgård och en hel del annat.

Välkomna att hälsa på på det här sättet, via Kerstins blogg!

Sommar i P1 med Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt är ingift i media- och musikerfamiljen Strömstedt – hon är gift med Niklas Strömstedt – men flertalet torde känna till henne mer i hennes egenskap av programledare i TV4s morgonprogram.

I dagens Sommar-program i P1 svlöjade hon, att hon har en egen familjehistoria att berätta.

I och för sig försökte hon, med den rutinerade journalistens vana och snabbhet, att få in lite för mycket i sitt program, men det var historien om hennes farfar som grep mig som lyssnare. Han fanns i det forna, mycket röda Ångermanland som utgjorde scenen för det här dramat, och jag kan en del om den här miljön genom det jag har läst: av Birger Norman och sett på film (Bo Widerberg) om ådalshändelserna, som ligger lite längre fram i tiden. Men jag har också läst romaner av Albert Viksten som på den tid hon skildrade var redaktör på Nya Norrland i Sollefteå (där jag för övrigt har gjort lumpen), och jag vet att det i Ångermanland fanns en politisk radikalism, som kunde ta sig ganska drastiska uttryck. Jag är genom läsning av både historia och skönlitteratur väl förtrogen med vilken militans och hätskhet arbetarrörelsens hetsporrar kunde visa mot dem som bröt solidariteten och de kollektiva påbuden.

Jenny Strömstedt gav en mänsklig dimension åt det som i hennes farfars fall av andra betraktades som ett svek: Farfadern hade blivit änkling och hade en hel kull barn att försörja, hotades också, när han inte kunde betala sina skulder, att bli av med familjens hem. Naurligtvis är det inte en moralisk defekt när man i en sådan situation lockas att försöka rädda den egna familjen framför att rätta in sig i ledet i den kollektiva kampen.

Inte heller är jag någon oskuld när det gäller det fackliga kollektivets behandling av den som man upplever sviker – läs gärna Kurt Salomonsons romaner eller se Bo Widerbergs filmatisering av ”Ådalen 31”.

Själv fann jag Jenny Strömstedt skildring av farfaderns individuella fall mer resonerande och grävande än format efter några förhandsgivna bedömningsmallar. Farfadern blev formellt frikänd från det mord han anklagades för i samband med en uppgörelse med den angivna bakgrunden, men trots att han själv hade utsatts för gruppvåld – lurats i en fälla av de fackliga aktivisterna – tar Strömstedt aldrig definitiv ställning i fråga om allt som hände i detalj, försöker bara reda ut varför farfadern hamnade i den här situationen.

Hennes musikval var mycket mer modernt än den här historien: Vi fick höra till exempel Annika Norlin, Christian Kjellvander och Bob Dylan. Jag lyssnar själv på de nämnda, men det hade kanske varit en poäng i att hitta anknytningar till huvudberättelsen i programmet.

Melodikysset nummer 28 2013

Eftersom jag har tilltagande synproblem, utgör inte musiken och musikfrågorna numera det största problemet med att lösa Melodikrysset. Fast att jag, för första gången på evigheter, inte löste krysset förra veckan berodde inte på synproblemen utan på att jag då var på östersjökryssning.

Björn och Benny stod bakom två av ljudillustrationerna till dagens kryss, och jag kan ju passa på att berätta, att min hustru har haft personlig kontakt med båda. Själv känner jag dem inte, men jag känne förstås till deras musik bland annat genom den ABBA-musikal jag och Birgitta såg på Broadway. I den ingick en av de låtar som spelades i dag, ”SOS”.

Men Björn oh Benny har också skrivit annat, till exempel ”Beatrice”, som vi har hört med både Kalle Moraeus och Sofia Källgren.

”Dancing Queen” spelades inte i dag, däremot den brittiska gruppen Queen. Vi hörde dem i ”Killer Queen”.

Men vi återgår till temat film och musikal – ABBAs ”Mamma Mia” gjordes ju i både en scen- och en filmversion.

”Vår bästa tid är nu” ingick ursprungligen i musikalen ”La cage aux folles” från 1983.

Och ”Over the Rainbow” ingick i den underbra filmen ”Trollkarlen fån Oz” – du kan hitta mer om den och om boken bakom filmen ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Mer barnkultur: Jag hoppas att ni hade chans att se Gunnel Lindes fina barnfilmserie ”Den vita stenen” (1973) ur vilken vi i dag fick höra det musiktema som skrevs av Bengt Hallberg. Hallberg, som just har gått bort, bodde i Uppsala, och det var faktiskt inte alls länge sen jag och Birgitta hörde honom spela under en föreställning med musikklasserna i Uppsala – jag har skrivit om det här på bloggen. Också Linde har vi träffat personligen, vid en middag. Jag satt då så till att jag kunde föra samtal med henne, bland annat om ”Den vita stenen”.

I övrigt var det här ett ganska konventionellt melodikryss.

Det började med Björn Skifs och Agnes i ”When You Tell the World You’re Mine”, som ju sjöngs på Victorias och Daniels bröllop.

Och Patrik Isaksson brukar ju ofta också komma med på ett hörn, i dag med ”Under mitt tunna skinn”.

Sen fick den yngre publiken sitt med Stiftelsen och ”En annan värld”. Stiftelsen, med Robert Pettersson från Takida som en av grundarna, kommer från Ljungaverk inte så långt från det Juniskär där jag växte upp.

Och så känner sig Anders Eldeman piskad att ta med ett eller annat stycke av någon klassisk kompositör i krysset. I dag blev det musik av Johann Sebastian Bach.

Tina Turner, i dag med ”The Best”, har vi väl också hört rätt många gånger i krysset.

Men jag ska inte vara alltför gnällig. Jag fick ju också höra Rebecka Törnqvist i ”One Hour Drive”.

Vivaldisommar

Till slut kom vi då ändå ut till Öregrund – Birgitta har haft mycket att ordna efter hemkomsten från båtresan under vilken hon blev av med bland annat leg och plastkort, och polis och banker finns i Uppsala. Själv har jag varit på Vårdcentralen för sedvanlig provtagning, och så har jag bland annat köpt ny smokinggördel – jag glömde kvar min gamla på kryssningsfartyget – hämtat ut mer kontanter på banken och lämnat in två smokingskjortor och en ljus blazer på kemtvätt.

I går eftermiddag kunde vi äntligen åka ut till Öregrund. På väg hem från bussen mötte jag Kerstin, Klara och Viggo på väg att ta ännu ett dopp i Tallparken. Barnen strålar av sol, bad och sommarlov, och när de kom hem igen, gick Kerstin till Konsum och handlade ingredienser till en snabbt hopsnodd men mycket somrig middag. Barnen ska med sin pappa till farmor och farfar i Sollefteå i morgon och Kerstin själv ska jobba ett par veckor igen, men de var kvar här ytterligare en natt, hann också med ytterligare en badutflykt till Tallparken, innan det blev dags att ta bussen till Uppsala.

I kväll har mormor och morfar varit ensamma i sommarhuset, som just nu är omgivet av en trädgård i nästan bedövande vacker blomning. Mormor har tvättat flera maskiner – finns det något mer somrigt än streck med tvätt på tork ute i trädgården?

I dag var det också Birgittas tur att handla och laga mat, och jag har fått lammkotletter med färskpotatis ur henne egen odling, senare på kvällen – ute på glasverandan – en gudomligt god fruktsallad.

På glasverandan, med sin kubiska form ett underbart ställe att lyssna på musik, har vi lyssnat på Anne-Sophie Mutter och Trondheim-solisterne. Den här CDn (Deutsche Grammophon 463 259-2, 1999) , som Birgitta fick i julklapp av mig, har som huudnummer Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Le Quattro Stagioni”. Förra hösten, en av de kvällar då jag egentligen var inlagd på sjukhus, hörde vi Mutter och trondheimsolisterna spela det här verket, helt suveränt, i Musikens hus i Uppsala, och skivversionen, som jag gav i julklapp åt Birgitta, låter inte sämre.

Möjligen får man, med all trädgårdsgrönska runt glasverandan, lust att gå direkt på ”L’Estate”, ”Sommaren” – men också Vivaldis skildring av våren är bedövande vacker.

På skivan finns också ett hörvärt verk av en annan italienare, Giuseppe Tartini (1692-1778). Hans sonata in sol minor ”Il Trillo del Diavolo”, är mycket hörvärd också den men ändå, trots sin titel, inte lika emotionellt upphetsande som Vivaldis årstider.

Sommar i P1 med Louise Linder

Louise Linder är präst och psykoterapeut, har desutom startat konsultbolaget Prästbyrån och haft knäck som företagspräst på krisdrabbade Eicsson. Mycket av det här är mig djupt främmande, men jag försöker ändå lyssna med öppet sinne på hennes Sommar-program i P1. Det som i bästa fall finns hos människor i hennes prästerliga värv är bättre insikter än hos människor i gemen om medmänniskor i nöd och hur man kan stödja och trösta dem. Fast den här gåvan finns också hos en del av oss som inte har någon gudstro, och gudstron skyddar ju inte heller de troende från att själva göra misstag eller råka illa ut. Märk att den aktuella utgångspunken för det här resonemanget från min sida är en präst som har varit gift tre gånger, det senare inte menat som någon moralisk anmärkning.

Stora delar av Louise Linders sommarprogram, utformat som en mässa, har jag ganska svårt för.

Hennes sommarprat innehöll dock två avsnitt, som berörde mig.

Det ena var berättelsen om könsstympade kvinnor i Östafrika.

Det andra var historien om sonens uppsatsskrivande, den där sonen – när han skulle skriva skoluppsats om Ingmar Begman – genom förmedling av en vän till familjen blev uppringd av Bergman och fick fyra timslånga samtal med den åldrige regissören; Bergman dog strax efteråt.

Till det spelade Louise Linder Johann Sebastian Bachs svit för violoncell ”Sarabande” ur bergmanfilmen med samma namn.

I övrigt var musiken ganska blandad, även om hon förstås – höll jag på att säga – också spelade ”Operator” med Manhattan Transfer, den där man har ”Jesus on the line”. Jag kan den väl själv, eftersom jag har den på skiva.

Sommar i P1 med Theodor Kallifatides

Till att börja med undrar jag lite över musikvalet i Theodor Kallifatides’ Sommar-program: Är den här populärmusiken – flera av låtarna är kända från Melodifestivalen – verkligen det som han, en framstående och seriös skönlitterär författare, oftast lyssnar på? Men sen förstår jag hans underförstådda poäng: Svensk populärmusik kryllar av artister som har hel- eller halvutländskt påbrå: Sophie Zelmani, Cornelis Vreeswijk, Salem Al Fakir, Frida Hyvönen, Laleh Pourkarim, Elena Paparizou…

Så i själva verket passar den här musiken ovanligt väl i ett sommarprogram som. både självupplevt och prövande, handlar inte bara om ett författarskap utan om ett författarskap som har som förutsättning att man också lyckas behärska – ja mer än så – ett språk som inte är ens eget och dessutom använda detta förvärvade språk till något så avancerat som ett skönlitterärt författarskap.

Många, med som det kan tyckas mycket bättre förutsättningar, får aldrig några böcker utgivna, men Bonniers antog omedelbart och utan att tveka Kallifatides’ första bokmanus för utgivning. Sen dess har det blivit en hel rad till, böcker som oftast har fått mycket uppskattande recensioner. (Ja, jag har själv recenserat Kallifatides i Aktuellt i politiken (s), också publicerat en novell av honom där när jag var chefredaktör. Den tidens AiP var uppenbart känd för honom redan när jag kontaktade honom; jag vill minnas att han till och med kallade det en ära att få bli publicerad i den tidningen.)

I dagens retrospektiva Sommar-program – han gav intressanta bilder av sitt liv – framgick det också med stor tydlighet att hans och hans föräldars sympatier verkligen inte låg hos den högerregim, som vann det grekiska inbördeskriget. Och för att göra en personlig utvikning igen: För ett antal år sen stötte jag åter samman med Kallifatides under Ordfestivalen i Östhammar, där för övrigt också min hustru fanns bland de medverkande, och vi tre förde. vid sidan om programmet, ett privatsamtal om bland annat politik. Birgitta yttrade sig då kritiskt om Göran Persson – det låg i luften att han skulle bytas ut – och då tillade Kallifatides som ett personligt tillägg, att också Pär Nuder måste bort.

I det aktuella radioprogrammet gick han in för att prisa det svenska samhälle han, inte utan språkliga och andra fadäser, några av dem riktigt roliga, lyckades växa in i – vad jag förstår är han en genomtänkt vän av den klassiska svenska modellen.

I det stora hela fann han Sverige vara ett öppet och välkomnande samhälle. Han faktiskt inte ens försökte tvåla till de fula brunnationalistiska trynen som numera till och med sticker upp i Riksdagen.

Sommar i P1 med Henrik Lundqvist

Jag är en sån där som aldrig hr läst tidningarnas sportsidor och aldrig har sett hockeymatcher vare sig live eller i TV. När vi under läroverkstiden hade gympatimmar, gjorde jag sådant som att ställa upp på fotbollsplanen iförd hatt och halsduk.

Jag hade genomgående mycket höga betyg i skolan, dock inte i gymnastik med lek och idrott som jag tror att det kallades. Lek har jag aldrig haft något emot, men alla former av tävlingsmoment är främmande för min personlighet, så jag kan helt enkelt inte med verksamheter som går ut på att man ska tävla mot andra. Mina höga betyg i ämnen som svensk skrivning och litteratur var effekter av att jag var genuint intresserad av de här ämnena – det fanns skolämnen där jag, av lust och intresse, kunde mycket mer än det som fordrades enligt läroplanen.

När jag lyssnar på Sommar i P1 försöker jag alltid nollställa mig, bortse från mina egna förutfattade meningar. Det här blir lättare när jag, som i dag i fråga om hockeymålvakten i New York Rangers Henrik Lundqvist, har noll förhandskunskaper.

Så jag lyssnar och lyssnar, men jag förstår ingenting för det. Vad är det som gör att en människa måste tävla, tävla och tävla och dessutom, helst ständigt, vinna? Varför blir depressionen så bottenlöst djup om man inte vinner? Jag tror faktiskt inte att drivkraften för ett hockeyproffs främst utgörs av pengar, även om sådana naturligtvis behövs, om man som Lundqvist också gärna vill ha snabba bilar, det senare för övrigt inte heller ett mål i livet jag förstår mig på.

Den här mannen har helt uppenbart också en del mer mänskliga sidor – plötsligt dök det till exempel upp en fru i programmet, och sen fick de en dotter.

Hans kärlek till New York kan jag, eftersom jag har varit där, förstå, men jag kan ju inte med bästa vilja säga at han lyckades förmedla stadens puls, dess rytm och kultur.

Ingenting i det här programmet rörde vid mig. Inte ens musiken, trots att han spelade Jon Bon Jovi, Håkan Hellström, John Fogerty, Mark Knopfler och Bruce Springsteen.

Och ändå förökte jag.

Några intensiva dagar i början av juli

Vi hinner träffa Kerstin, Viggo och Klara när vi kommer hem från vår östersjökryssning, också lämna över några inköpta presenter.

Kerstin kan ta ut en extra semestervecka genom att ta ut kompledighet, och eftersom väderleksutsikterna för början av veckan är strålande, åker hon och barnen ut till vårt hus i Öregrund. Och där blir det precis så härligt som prognoserna har utlovat: trädgården prunkar, och badklipporna i Tallparken är lika underbara som i Kerstins barndom. Jag har sett hennes bilder på Twitter. Särskilt Klara vill inte lämna Tallparken.

Birgitta gör också en sväng ut till sommarhuset i Öregrund: vill vattna både i växthuset och i trädgården. Men hon kommer hem till Uppsala till middag – jag har köpt isterband och färskpotatis – eftersom vi och särskilt hon har en del ytterligare värv här.

Tisdagen är fullspäckad för oss båda. Vi ska på Hasses 70-årskala i Vallentuna, och tar tillsammans med Birgittas faster Karin SL-tåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel – det är hon som kör – möter med bil. Och eftersom vi hr gott om tid på oss, stannar vi också till vid kyrkan i Vallentuna och besöker mamma Anna Brita Dahls grav.

Sen åker vi vidare hem till Hasse och Karin, där redan bror Gunnar med hustru Annica plus ett par barnbarn väntar. Tillsammans tågar vi ner i trädgården bakom huset, sjunger och hurrar, och så får Hasse ett bidrag till sitt modelljärnvägsprojekt.

Solen gassar obarmhärtigt, men i trädgården står i dag bord, försedda med soltak, Där nere serveras både smörgåstårta, vanlig tårta och bullar, som tur är även bland annat mineralvatten. För trakteringen står, om jag har förstått rätt, Jerks familj, som har bilat ner från Norrland.

Gradvis strömmar det in allt fler gäster, till exempel ett gäng socialdemokratiska kommunalpolitiker, flera av dem numera också pensionerade, från länet. I det här gänget finns flera gamla bekanta – bland annat träffar jag för första gången på mycket länge min gamla arbetskamrat från 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Britt-Marie, under en period Hasses fru. Det var länge sen vi sågs; jag har däremot träffat hennes och Hasses son Henning lite oftare. (Han är förstås också med på festen.)

När Jerks storasyster Anna-Karin till slut också har anlänt – hon har skött sitt värv som rektor, men vi vill få en chans att åtminstone hälsa – bryter vi upp. Birgittas bror Gunnar kör oss och faster Karin till Upplands Väsby. Där lyckas vi dock först välja fel perrong, så avfärden hem mot Uppsala dröjer ytterligare.

Faster Karin, 92, är fortfarande mycket engagerad och talar bland annat om politik på tåget. Men hon har också andra intressen och har nyligen till Birgitta skickat ett recept hon har prövat: jprdgubbar med färsk, hackad chilipeppar, rödlök, malen vitpeppar, honung, salt och kanske något mera. Det här serverades som sallad till stekt fläskkotlett och kokt färskpotatis. Pröva det här – det är gott!

Till efterrätt åt vi sen lite jordgubbar med vispgrädde, alltså på vanligt sätt.

Sen blev det mycket TV.

Vi såg nyheter och sen Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström och Louise Hoffsten. Därpå följde ett timslångt program med Håkan Hellström med gäster, till exempel Helen Sjöholm. Och så avslutade vi kvällen med ”Morden i Midsomer”. Och nu hade jag problem: Trots att jag flyttade min stol halvvägs fram till TVn, hade jag ofta svårt att följa textningen. Eftersom min engelska är hygglig, försökte jag då gå över till att i stället lyssna på replikerna, men ofta tappade jag koncentrationen och/eller sammanhanget.

Det är bara att konstatera att min syn ytterligare har försämrats. Och det går fort utför, skrämmande fort.

Men jag bet ihop, och innan jag la mig, diskade jag midagsdisken.

Ut till Öregrund kan vi inte åka i dag heller. Birgitta, som i Tallinn blev bestulen på en plånbok med inte bara kontanter utan också alla sina kort, även ID-kort, ska ägna den här dagen åt att skaffa sig nya kort och förhoppningsvis även kunna ta ut pengar.

Under tiden har jag bistått henne med sådana. Jag äger inga plastkort – vill inte ha några – och har kontanter i en plånbok som förvaras i en för ficktjuvar tämligen oåtkomlig ficka.

–