Sommar i P1 med Bi Puranen

Musiken i Bi Puranens Sommar fångar mig omedelbart, när hon startar med att spela ”Colours” med Donovan. Sen följer mycket som jag gillar: ”Autumn In New York” med Bernt Rosengren & Berndt Egerbladh, Paul Simon & Ladysmith Black Mombazo, Kent & Jojje Wadenius, den helt underbara ”Boeves psalm” med Lars Hollmer, ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel & Kate Bush plus mycket annat hörvärt.

Hennes prat däremellan är lågmält och vindlar mellan ett flertal ämnen: uppväxten i en miljö där hon och många andra på den tiden inte ens kände till universitetsvärlden, det produktiva ansvar hon lärde sig utöva i samband med en skolstrejk, hur hon vid blott 22 års ålder blev chef för den demografiska databasen i Haparanda, en nykter syn på den svenska skolans förmåga att faktiskt bibringa eleverna kunskap plus en hel hop andra saker hon har upplevt i sitt liv. Självfallet har en person i hennes position också upplevt en och annan smäll, men frågan är om hon borde ha använt just sitt sommarprogram till polemik (främst mot Expressen) om de ekonomiska fördelar hon och framför allt hennes av den anledningen från TV avskedade make kan ha tillskansat sig genom en utredning åt försvaret. Jag har inte tillräcklig kunskap för att kunna döma i den här frågan men tycker att den kanske inte hörde hemma i just ett Sommar-program.

Sen förstod jag inte riktigt hinten om hennes egna politiska sympatier. Om hon nu för egen del gillar Folkpartiet, är det OK för mig, men riktigt så folkpartistiskt som hon antydde är nog inte större delen av svenska folket.

Sommar i P1 med Bea Szenfeld

Bea (Beata) Szenfelds Sommar-program får mig att fundera över om hon, sedan hon 1983 flyttade till Sverige, över huvud taget har lyssnat på några program i den här serien.

Hennes eget bidrag till den var till exempel (bortsett från några enstaka inslag som Morrisey, Neneh Cherry och Anthony & The Johnsons, de senare med en väldigt speciell version av ”Knockin’ On Heaven’s Door”) inte bara okänd mark för mig – så mycket hiphop-musik har knappast spelats i något sommarprogram tidigare. Alltså: jag är inte alls någon notorisk motståndare till hiphop, men Bea Szenfelds program saknade den musikaliska variation lyssnarna väntar sig av Sommar. Kunde hon till exempel inte ha spelat åtminstone något som emanerade från hennes uppväxtland, Polen?

Hennes sommarprogram speglade, om än på ett uppkäftigt och kaotiskt sätt, hennes eget liv, och hon tecknade också med några väl valda minnen bilden av det forna kommunistiska Polen med varubrist, tomma butikshyllor och annat kaos.

Hon har, efter utbildning på Beckmans, slagit igenom som modedesigner, också gjort internationell karriär; bland annat har hon designat kläder åt Lady Gaga. Till hennes egenheter som modeskapare hör att arbeta för hand – inget plagg blir exakt det andra likt – och att arbeta med i sammanhanget ovanliga material som papper, PVC och pasta.

Ofta arbetade hon i sitt sommarprogram med snabba klipp och antydningar, till exempel en intagning på något som föreföll ha varit en psykiatrisk klinik, och en snabbredovisning av sitt eget konsumtionsmönster (choklad, hummus och porr).

Vad det är för porr hon gillar framgick inte, däremot att män inte verkar stå högt i kurs i hennes värld.

Sommar i P1 med Dr Alban

Alban Nwapa, mer känd som Dr Alban, kritiserades i en tidning för sitt Sommar-program på grund av att han spelade tre egna låtar, fyra om man också räknar samarbetsverket med tre kompisar, Mattias Frisk, Tomas Brolin och Björn Borg (Friends In Need), som spelade in ”Alla vi”.

Så vitt jag kan se, hade det här ett naturligt samband med sådant han berättade i programmet. ”Free Up Soweto” skrevs till exempel efter ett tidigt sydafrikabesök, då han gjorde ett försök att spela i Soweto – konserten avbröts nästan genast av beväpnad polis. Det här ledde sedan till att han kallades till en träff med Nelson Mandela, som rent av frågade, om inte Dr Alban kunde lära honom rappa.

Dr Alban kan musik och spelar som gammal DJ ofta låtar som är mycket dansanta, sådana som ”Ain’t Gonna Bump No More” med Joe Tex och ”You Can Get It If You Really Want” med Jimmy Cliff. Och påfallande ofta är valet av artister och låtar betingat av det han berättar i programmet: ”Fu-Gee-La” med Fugees, eftersom Jean Wyclef en gång var hemma hos honom och såg på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Kamerun, Shaggy med ”It Wasn’t Me” apropå den fullkomligt katastrofalt felplanerade konserten (12 personer i publiken på en jättearena) man hade bett honom göra i samband Göran Perssons sydafrikabesök – UD eller Statsrådsberedningen betalade inte ens hans resa – och så ”Mary Had a Little Boy” med Snap apropå de egna två barnen och de årliga julresorna (med början den 25 december) till Nigeria, där han och familjen möts av gästfrihet och skratt.

Ändå idylliserade han inte Nigeria – han arbetar själv mot den korruption han har mött i landet. Fast möjligen tassade han runt de svåra frågorna, när han, i ganska försiktiga ordalag, i inledningen av programmet berättade om biafrakriget, då han själv var sju när det inleddes, tio när det avslutades. Dock nämnde han att en kusin, som stred i biafrastyrkorna, dödades.

Han berättade också med bruten röst om det musikaliska samarbetet med Denis Pop, god vän som tidigt dog av cancer. Till hans minne spelade han ”I’ll Be Missing You”.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Sommar i P1 med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl minns jag vagt från ”På spåret” i TV. I hans huvudfack, som komiker, har jag aldrig mött honom. Den rollen antog han dock även i dag, då han sommarpratade.

Dess värre greps jag aldrig av hans besserwissertema, och trots att han är komiker, skrattade jag inte en enda gång.

Och lika illa var det med musiken han spelade. Säkert! och Sven-Bertil Taube spelades i och för sig, men det mesta var högljudd och överdrivet munter musik i så snabb takt att inte ens Rönndahl som hade valt den kunde prata fortare.

Sommar i P1 med Nina Lagergren

Nina Lagergren har jag träffat, i samband med middagar på Kungliga slottet, där hennes nu döde man var riksmarskalk. Det här har i sin tur att göra med att min hustru under en period var Riksdagens talman och då tillsammans med make inbjöds till ett antal slottsmiddagar. Det här betyder inte att jag i någon rimlig mening av begreppet känner henne. Jag har för övrigt också träffat Kofi Annan och hans svenska hustru Nane, detta utan att då ha någon aning om att hon är dotter till Nina Lagergren – jag nämner det senare eftersom de båda förekom i Nina Lagergrens sommarprogram i dag.

Huvudperson i det här sommarprogrammet var dock hennes mycket kände halvbror, Raoul Wallenberg. Den här svenske diplomaten, som under andra världskriget gjorde utomordentligt berömvärda insatser för att rädda stora mängder ungerska judar undan deportation och förintelse i koncentrationsläger, försvann ju under av Sovjetunionen mörklagda omständigheter, och Nina Lagergren har gjort mer än de flesta för att bringa klarhet i vad som egentligen hände honom.

Nina Lagergren är i dag 93 år, och jag tyckte att den här gamla damen gjorde en beundransvärd insats för att för nya generationer lämna ett vittnesbörd om fallet Wallenberg.

Föga förvånande, när det som här gäller en bildad äldre kvinna, spelade hon i sitt program sådant som Händels ”Messias”, Puccinis ”Turandot”, Carl Nielsens ”Moderen” och Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit”, alltsammans i bra inspelningar med utomordentliga solister.

Men hennes musikval rymde också mycket annat närmast självklart för oss som inte direkt är purunga: Glenn Miller, Fred Astaire, Miriam Makeba, Lill Lindfors, Povel Ramel, ja rent av John Lennon.

Valet av ABBAs ”Dancing Queen” visade sig ha ett samband med det nuvarande kungaparets bröllop.

Men riktigt överraskad blev jag av att få höra Laleh (”Some Die Young”) och Loreen (”We Got the Power”) i hennes program.

Sommar i P1 med Bea Uusma

Bea Uusmas efternamn tyder på att hon har estniskt påbrå, och vid en hastig nätkoll får jag fram att åtminstone hennes far är est. Jag får också fram något som jag redan visste, att hon har en syster, Martina Haag, som även hon är skönlitterär författare. Nätkollen visar också att hon har varit gift med Henrik Schyffert, som inte bara har framträtt på socialdemokratiska arrangemang utan också har deklarerat att han är sosse, dock något radikalare än det parti han stöder, vilket i dag inte är någon helt unik ståndpunkt. Om Bea Uusmas egen politiska ståndpunkt vet jag inget, men jag noterar att hon i sitt Sommar-program i dag spelade ”Borgarsvin” med Doktor Kosmos.

Bland det övriga hon spelade fanns låtar med Stakka Bo, Tityo, Nåid & Fleshquartet, Timo Räisänen, Nina Ramsby (en outgiven låt!) och Madonna.

Hennes sommarprat handlade nästan helt om André-expeditionen 1897, då ingenjör S A (Samuel August) André, Nils Strindberg och Knut Frænkel i luftballong försökte ta sig till Nordpolen men tvingades nödlanda och efter oerhörda strapatser till slut ändå gick under. Sidotemat om Nils Strindberg och hans kärlek Anna bara varierar och fördjupar den här historien.

Om den här arktisexpeditionen gav Bea Uusma 2013 ut den August-prisbelönade boken ”Expeditionen: min kärlekshistoria”, som har sålts i en mycket stor upplaga. Bland de mycket entusiastiska läsarna finns min hustru, som också har köpt exemplar av boken att ge bort i present.

Bea Uusma berättade utförligt om sina egna försök att på plats, inte bara genom läsfrukter, rekonstruera, vad som egentligen hände med Andrés strandade lilla besättning. Och som framgick av programmet har hon inte heller efter det att hon fick boken om André utgiven släppt andréprojektet: Hon vill slutgiltigt veta till exempel vad som bokstavligen tog livet av de här tre äventyrarna. Med det här projektet har hon gått längre än de flesta skulle vara beredda att göra, och då tänker jag inte bara på hennes egna arktisexpeditioner; hon har, för att kunna tränga tillräckligt långt, utbildat sig till läkare och är nu – som ett slags sidoeffekt av sitt monomana intresse för André – praktiserande sådan.

Jag tror inte på nationalkaraktärer, men jag kan inte hjälpa att det i mitt huvud dyker upp en sådan, som tillskrivs ester: Eesti jonn. Den som besitter den här förment estniska egenskapen är oböjligt egensinnig, på gränsen till tjurskallig. Grundtanken bakom den här nationalkaraktären är förstås att esterna, trots århundraden av förtryck och främmande herravälde, ibland låtsades foga sig men egentligen aldrig i grunden gav upp.

Sommar i P1 med Steve Angello

Steve Angello är DJ och housemusikproducent, men för egen del känner jag mest till honom som en tredjedel av den nu nedlagda men mycket framgångsrika gruppen Swedish House Mafia.

I början av sitt Sommar-program spelade han ett par låtar med den här gruppen, och sen avslutade han med en egen, ännu inte släppt låt, men jag måste erkänna att nästan allt han spelade (med undantag för Kent och Stevie Wonder) var okänd mark för mig. Ta det här som en bekännelse, inte ett avståndstagande.

Ändå rymmer det här ett problem: Även om Steve Angellos musik lockar nya och yngre lyssnare till åtminstone det här programmet, stänger många av de äldre lyssnarna av programmet efter en kort stund eller slår aldrig på radion. Jag tror fortfarande att det musikaliskt blandade programmet (med utrymme för att spela en och annan personlig käpphäst) bäst svarar mot syftet med ett program av Sommars slag.

Det är klart att Steve Angellos sommarprat innehöll väldigt mycket om hans musikaliska karriär och inriktning, också om hur han – med stöd egentligen bara av modern – valde musiken som sin egen väg.

Fadern förlorade han i relativt tidig ålder. När han var 14 sköts hans pappa till döds i Aten, där de då bodde.

Han visade också upp en sympatisk mänsklig sida i berättelsen om hur två små döttrar fick honom att trappa ner och också att sluta dricka alkohol.

Hans livsinställning är medkännande men mycket individualistisk. Han berättade ganska utförligt om sitt omfattande välgörenhetsarbete för utsatta människor runt om i världen – det här handlar verkligen inte om någon tiokrona i en rödakorsbössa. Men jag kommer också i håg en artikel i DN förra året om hur han krävdes på 3,7 miljoner i skatt och om att han då inte hade lämnat någon inkomstdeklaration på två år. Hur det sen gick med det här vet jag inte. Jag är tidningsläsare, inte anställd vid Skattemyndigheten.

Melodikrysset nummer 31 2014

Jag råkade ut för ett häftigt blodsockerfall i natt – jag är diabetiker – och försov mig sen, så hustrun hjälpte mig med en behövlig frukost som jag har satt i mig i början av Melodikrysset. Jag har tagit ett extra glas äppelmust (Coop Prima) också för att få upp blodsockret.

Det var mycket Ted Gärdestad i dag. Vi hörde till exempel den mycket kända ”Angela”.

Men ytterligare två frågor var knutna till honom.

Bo Kaspers Orkester gjorde hans ”Sommarlängtan”.

Svårare hade jag det med vem som gjorde hans ”Oh vilken härlig dag”, men det var Markus Krunegård.

Men det är klart att det blev lite Evert Taube i krysset också. ”Så skimrande var aldrig havet” fick vi höra i dag.

Detta leder oss osökt över till ”Krutgubbar”, i det senare fallet en TV-serie, ur vilken vi fick höra ”Who Do You Think Your Are Kidding, Mr Hitler?”.

Och dansbandsälskarna – jag är inte en av dem – fick sitt med Thorleifs, som efter bästa förstånd exekverade Agnetha Fältskogs ”Jag var så kär”.

Sen måste det ju vara något ur Melodifestivalen också.

Det blev en låt som var bättre än den lyckades i Eurovision Song Contest. Den skrevs av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers och framfördes i den svenska uttagningen av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i den europeiska finalen var det Monica Z ensam som sjöng, på svenska, ”En gång i Stockholm” och inte fick en enda poäng. Det blev redan då, 1963, bråk om det här med på vilket språk sångerna ska framföras – många länder hade nu gått över till engelska. Monica ville uttryckligen att man skulle hålla sig till sitt eget språk, så otur var det inte fråga om.

Om otur handlade däremot Hasse Alfredsons ”Han satte foten i en potta”.

Dagens andra barnvisa handlade om borgmästar Munthe, och i den förekommer det bland annat en halter häst.

Det var mycket få utländska bidrag i dagens kryss, dock var inte ”Wake Me Up” med Avicii ett av dem. Bakom Avicii döljer sig nämligen Tim Bergling.

Cher, i dag med ”Believe”, är dock garanterat osvensk, amerikan med armeniska och indianska rötter.

Och så fick vi ett stycke norsk musik till livs, ”Anitras dans” av Edvard Grieg, grovt förvanskad av Charlie Norman ansåg många norrmän när det begav sig, härlig musik tyckte jag, när jag hörde ”Anitras dans boogie”.

Sommar i P1 med Gunilla Palmstierna-Weiss

Jag har på olika sätt nuddat vid men aldrig personligen träffat dagens sommarpratare, Gunilla Palmstierna-Weiss. Jag har läst böcker av hennes make, Peter Weiss, och också sett en uppsättning av hans ”Marat” i Stockholm. Jag var under lång tid vän med Peters första hustru, Helga Henschen, och har också träffat deras dotter Rebecca (ursprungligen Randi). Jag känner till Gunillas familjebakgrund, till exempel att hennes farfar var den socialdemokratiske ministern Erik Palmstierna, och hennes konstnärliga verk framför allt som scenograf och kostymtecknare. Och jag har Gunilla Palmstierna-Weiss’ relativt nyligen utgivna självbiografi, ”Minnets spelplats”, nära 400 sidor, rikt illustrerad och lika intressant skriven som hennes rika liv förtjänar.

Gunilla Palmstierna-Weiss berättelse om sitt liv, dessutom väl artikulerad och disponerad (märk att den här damen är över 80 år), innehåller mängder av saker som är intressanta för en vid publik. Ta som exempel avsnittet om barndomsåren med flykten undan nazisterna till Rotterdam, där kriget hann i kapp henne och hennes bror – att hon trots att hon hade judiskt påbrå klarade sig med livet i behåll hade hon en svensk diplomat i Berlin att tacka för, berättade hon.

Men också hennes berättelse om hur hon från en ingen-position slog sig fram till teaterns rampljus var intressant, och nu tänker jag inte främst på hennes teatersamarbete, inte minst utomlands, med maken Peter Weiss. Hennes uppkäftighet mot Ingmar Bergman, som sen ledde till ett mycket fruktbärande konstnärligt samarbete, var det en njutning att få ta del av.

Även hennes musikval var avancerat, långt över genomsnittet i Sommar, och hade ofta direkt anknytning till det hon talade om – att hon spelade Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” kan nämnas som exempel på det senare.

Det var påfallande mycket klassisk musik, sådant som ”Johannespassionen”, ”Figaros bröllop” och ett tema i fiss-moll av Robert Schumann (med en rolig historia till) – men också en Bach-fuga i D-dur med The Swingle Singers.

Och så fick vi höra så vitt skilda verk som ”Seeräuberjenny” med Lotte Lenya och ”Ain’t Got No Heart” med Mothers of Invention.