Melodikrysset nummer 39 2014

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

Hösten, hösten, hösten, hösten

Förra veckohelgen tillbringade vi i Uppsala, bland annat för att vi hade gemensam födelsedagsfest för Viggo, Kerstin och Birgitta. De två minsta på kalaset fick också var sitt bokpaket från mig – det är ju inte lätt att bara se på, när inte mindre än tre andra får presenter. Mattis och Karins lilla Ella kom snart till mig med sina presentböcker, och jag fick läsa två av dem för henne. Senare kom Matti och berättade att Ella hade avgett en kärleksförklaring till sin farfar, vars formulering nog var en överdrift men vars innebörd värmde.

I onsdags, när vi hade skickat Viggo och Klara till skolan, kunde vi åka ut till Öregrund för en och en halv vecka.

Öregrund var mycket höstligt och tomten bar spår av en ganska rejäl höststorm. Det låg nedblåsta kvistar överallt; bland annat måste vi kliva över en stor grov krikongren, som låg tvärs över gången upp till huset. Den eller en ännu grövre gren som var knäckt men halvhängde kvar kunde ju också ha krossat gavelfönstret på huset.

Birgitta har sedan plockat upp alla nedfallna kvistar och grenar, men det knäckta krikonträdet (och en del andra knäckta träd som upptäcktes senare) klarade hon inte att ta ned, så hon ringde vår ständige hjälp i åldersnöden, Henrik. I dag har han varit här och utfört skogsarbete. Han fraktar också bort det han tar ner.

Medan det arbetet pågick, var jag själv först till apoteket och sen till Konsum, för det senare utrustad med rullvagn. Min ork växlar en smula dag för dag, men i dag var det motigt att få hem medicinen och middagsmaten. På vägen hem från Konsum började det duggregna, och i mitt mörknande sinne förbannade jag hösten.

Fast på Konsum kom det fram en vänlig gammal dam och beklagade, att det var i Östhammar, inte här i Öregrund jag på tisdag skulle tala om flykten från Estland, den som ändrade inriktningen på mitt, min familjs och in emot 30.000 andra esters liv.

Melodikrysset nummer 38 2014

Vi ska ha stort familjekalas senare i dag – se nedan under nästa rubrik – men Melodikrysset vill man ju ändå inte missa.

Det senare bjöd på ganska blandad kost, en del av det rätt knepig sådan.

Vi kan ta barnfrågan som exempel. ”Ryska posten” med handtag, famntag, klapp eller kyss förknippar nog många melodikrysslösare med barnkalas. Men av Astrid Lindgrens många barnvisor hör väl inte ”Mors lilla lathund” – den som skulle ge oss ordet lat – till de vanligaste.

Jag ser, som väl framgår av bloggen, ganska mycket film men numera oftast på DVD, vilket medför, att jag inte så ofta som förr ser reklamfilm. (Och reklamavbrotten i TV utnyttjar man ju ofta till annat.) Så melodierna som skulle leda oss till det sökta ordet hade jag problem med, detta trots att jag känner till Izabella Scorupco och har ett antal plattor med The Real Group.

I ett par fall sökte Anders Eldeman svar som inte var omedelbart givna.

Som gammal radiot minns jag väl ”Jorden runt” / ”Around the World”, men svarsordet tullar var inte det första jag kom att tänka på.

Att ”Man ska ha HD” som förlaga hade After Shaves / Galenskaparnas ”Man ska ha husvagn” var ju ganska lätt att komma på. Men nu skulle svaret bli det som husvagnar ibland står på, campingar.

Andra kan ha haft det kämpigt med Kjell Höglund, som jag själv har mängder av skivor med. På skivan ”Kryptonit” finns låten ”Renässans”, där han sjunger om bland andra Botticelli.

Eric Gadd är en hygglig artist som man inte i första hand förknippar med Melodifestivalen, men 2013 tävlade han i den med ”Vi kommer aldrig att förlora”.

Själv har jag, trots min otro, ett stort förråd av psalmtexter i huvudet, men svensk psalm nummer 248, ”Tryggare kan ingen vara” – ”ingen” är som synes ord nummer tre i ordningen – hör väl till de psalmer nästan alla kan.

Och eftersom jag har läst Erik Axel Karlfeldt både i femtiotalets latingymnasium och senare (och dessutom har ett öra för tonsatt poesi), hade jag inga svårigheter att komma i håg heller ”Dina ögon äro eldar”.

Från mina yngre års ångradio minns jag också Sven Arefeldt och hans uppmaning ”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”, i original ”Slow Boat to China”. Kineserna dricker te – men från ett besök i Kina minns jag också en starkare dryck som heter Maotai.

Dricker man den, förleds man både till att anamma Povel Ramels maning ”Ta av dig skorna” och sen förlusta sig på sätt som jag inte ska gå in på här.

Det senare är inget för en sjungande nunna som Jeanine Deckers, som vi i dag hörde i ”Dominique”.

Och när vi nu är inne på ämnet damer, kan vi väl ta också ”Drömmen om Elin”, i dagens kryss dock exekverad på finska.

Dagens sista fråga bör ha varit hyggligt lätt för er som såg TV sent i går kväll. Då var det nämligen ett program med Doug Seegers. Det var han som fick avsluta dagens kryss med ”Going Down the River”.

Födelsedagsmödor

Tre närstående av olika generationer – Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo – fyller år i september, och eftersom det inträffar med bara några dagars mellanrum, brukar vi fira alla tre på ett gemensamt familjekalas, i år nu på lördag.

Alltså har jag i dag tillbringat en stor del av dagen åt att, med ledning av önskelistor, hitta presenter åt födelsedagsbarnen- Vad jag köpte kan jag inte avslöja – födelsedagsbarnen är i hög grad läskunniga och förtrogna med nätet och bloggosfären – men jag kan ju avslöja att det till slut blev ganska tungt för en gammal man med hjärtproblem och sviktande fötter att frakta de inköpta presenterna.

Jag kan också avslöja så mycket som att jag handlade en del på Lundequistska bokhandeln och där fick vänliga leenden och all tänkbar hjälp från personalen – bland annat fick jag låna en rullvagn.

Men periodvis blev jag så trött under min runda till olika affärer att jag, trots att jag var utrustad med rullväska och en bag som kunde häktas på den övervägde att avbryta i förtid och åka hem. Men så kan man ju inte göra mot de sina, så jag tog vilopauser, tvingade i gång kroppen igen och fortsatte.

Som alltid har jag röstat på Socialdemokraterna

Jag blev i mycket unga år socialdemokrat, och när jag fick rösträtt, röstade jag självklart på Socialdemokraterna.

Det sista har jag fortsatt med allt sedan dess: Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna i riksdags-, landstings- och kommunvalen, och mitt parti har även fått min röst i EU-valen, där jag står för en mycket mer skeptisk hållning än den mitt parti så småningom kom att inta.

I EU-valen har jag därför personröstat på socialdemokratiska antifederalister.

Också i valen till riksdag, landsting och kommun har jag markerat min personliga hållning. Alla på valsedeln tillhör visserligen samma parti, men särskilt i ett stort parti som det socialdemokratiska kan man välja mellan kandidater som ligger lite olika på höger-vänsterskalan och som betonar speciella frågor olika mycket. Och eftersom jag själv tillhör vänsterflygeln i mitt parti, har jag förstås markerat detta genom att kryssa kandidater, inte nödvändigtvis med åsikter identiska med mina men ändå värderingsmässigt närstående och med en bra hållning i frågor jag tycker är viktiga.

I dag får vi se hur det går, både för det parti som är mitt och för de kandidater jag har kryssat.

I kväll ska jag och Birgitta delta i partiets centrala valvaka i Stockholm. Hur det än går, ser jag fram mot att få träffa gamla vänner.

Melodikrysset nummer 37 2014

I dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.

Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.

Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.

Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.

Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.

Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.

Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.

Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.

Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.

Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.

Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.

Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.

Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.

Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.

Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.

Det är de två herrarnas tjänare som verkligen lyser

Carlo Goldoni (1707-1793) skrev sin ”Två herrars tjänare” (”Il servitore di due padroni”, 1745) i commedia dell’arte-traditionen: Karaktärerna i den är fasta och förändras inte under spelets gång. När Dritëro Kaspari (regi) nu sätter upp den på Uppsala Stadsteater, understryks karaktärernas olikheter ytterligare med hjälp av skådespelarnas olikfärgade kläder, signerade Annika Nieminen Bromberg. Musiken, vald av Marie Persson Hedenius, piggar upp det hela ytterligare genom val som väcker associationer hos den nutida publiken, sådant som ett tema som vi känner igen från en disneyfilm och ”Love Hurts”, som vi har hört med många kända artister – i pjäsen förekommer den senare som bakgrund till Florindo Aretusis (Francisco Sobrado) och Beatrice Rasponis (Moa Sillén) återförening. Klas Abrahamssons fria översättning av Goldonis originaltext rymmer också en och annan blinkning till just uppsalapubliken, till exempel betjänten Truffaldinos (Özz Nûjen) lilla skämt om de ständiga förseningarna på tågen mellan Uppsala och Stockholm.

Özz Nûjen gör för övrigt en rollprestation som höjer honom över alla andra agerande. Som pjästiteln antyder är han två herrars tjänare, tjänare i den gammaldags meningen som synonym till betjänt. Lite handlar det här om moral, dubbel sådan till och med. Men i grunden är det här en social moralitet. För en fattig underordnad gäller det att om möjligt sno åt sig lite av håvorna på den mer välbeställdes bord, i det här fallet alltså bord hos två olika herrar. Det här illustreras i pjäsen i en ganska lång scen, där värdshusvärden Herr Brighella (Göran Engman) bär in rätter som Truffaldino fördelar åt olika håll men också, när tillfälle ges, tar sig en smakbit av.

Truffaldino kastar också lystna blickar på Smeraldina (Åsa Forsblad Morisse), kammarjungfru hos Clarice (Emelie Wallberg), dotter till ett av familjeöverhuvudena i det här dramat, fast kanske mer komedin, herr Pantalone de Bisognosi (Mathias Olsson), köpman från Venedig.

Clarice har svårigheter att få till det med Silvio (Eli Ingvarsson), son till Dr Lombardi (Gustav Levin), akademiker från Venedig. Det här är Italien i en tid då börd och pengar betydde mer än de ungas kärlek.

Men det uppstår ännu fler komplikationer.

Florindo Aretusi flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, bror till hans älskade Beatrice. Beatrice har i sin tur också gett sig i väg från Turin för att leta efter Florindo. I samband med flykten hemifrån har hon klätt ut sig till sin döde bror. (Moa Siléns könsbyte ändar för övrigt senare i att hon plockar av sig alla sina falska könsattribut, bland annat den banan hon har haft fram i herrbyxorna – varpå Truffaldino äter upp den.) När han/hon sedan träffar köpmannen Pantalone, bestämmer sig denne för att bryta förlovningen mellan dottern Clarice och Silvio, detta eftersom han tidigare har lovat bort dottern till Federigo Rasponi, som han tror att han har framför sig.

Ja, jag tror att ni nu förstår den här pjäsens konstruktion.

Vill ni veta hur det går, får ni själva gå till Uppsala stadsteater.

Visst har Uppsala Nya Tidnings recensent rätt i att den här föreställningen behöver slipas till och bitvis också skulle må väl av ett lite högre tempo. Men den är helt rätt tänkt, så den hittar nog snart sin perfekta form, och framför allt: Özz Nûjen är personligen ett sådant scenfenomen, att redan hans rollprestation gör det motiverat att skaffa biljett. Och flera av de andra rollprestationerna höjer sig över genomsnittet.

* * *

I salongen och i foajén under pausen träffade jag flera bekanta, som hör hemma på den vänstra sidan i uppsalapolitiken och länspolitiken: socialdemokraterna Agneta Gille, Börje Wennberg, Dick Jansson och Silva Wistrand och min gamla kollega i kulturnämnden, vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson. Att vi träffade de här personerna på Stadsteatern har inget att göra med att de skulle försumma valrörelsen – att störa väljare lördag eftermiddag-kväll vore kontraproduktivt. De har alla gjort ett gott valjobb, som jag hoppas att de belönas för på valdagen.

Och så träffade jag Lena Sommestad, som numera står utanför partipolitiken eftersom hon är landshövding (i Hallands län). Det är synd att hon valde att lämna sina politiska uppdrag. Men hon gjorde väl den ganska realistiska kalkylen att nästa miljöminister kommer att heta Gustav Fridolin. Och eftersom hon heller aldrig har fått någon riktig uppbackning av de ledande partivännerna (S) i Uppsala, valde hon det här värvet i stället. Fast det här är mina egna reflektioner. Vi talade om annat och fick också en inbjudan att komma och hälsa på i Halmstad.

Efter föreställningens slut hade Birgitta och jag bestämt oss för att gå ut och äta middag. Det blev en kort promenad: Vi gick till China Garden på hörnet, Kungsgatan 55.

Vi bestämde oss för att äta anka szechuen, en härligt starkt kryddad rätt med ris och grönsaker, delvis till och med knaperstekt. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Melodikrysset nummer 36 2014

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

Melodikrysset nummer 35 2014

Dagens Melodikrysset innehöll flera låtar, som jag har ett personligt förhållande till, vilket gör knåpet på lördagsmorgonen extra roligt.

Gunnel Linde, som skrev ”Den olydiga ballongen”, har jag suttit bredvid under en middag hemma hos Eva Moberg – både Gunnel och Eva är döda nu. Under middagen diskuterade jag med Gunnel bland annat den av Anders Eldeman nämnda ”Den vita stenen”, en underbar berättelse även som TV-film. Hoppas den återutsänds igen snart!

Miss Li har jag haft nöjet att lyssna på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne i en av hennes senaste insjungningar, ”I Finally Found”.

Hoagy Carmichael är en av hustruns favoriter sen yngre dar. En gång när Birgitta och jag just hade blivit ett par lyckades hon få en kompis med försänkningar i skivbranschen att göra en piratkopia (på 45-varvsskiva!) av ”The Old Piano Roll Blues”, som då inte gick att få tag på i affärerna, åt henne. I dag fick vi höra Carmichael i ”Hong Kong Blues”, som förekom i filmatiseringen med Humphrey Bogart och Laureen Bacall av Ernest Hemingways ”Att ha och inte ha”. Hemingway var en av mina favoriter under gymnasietiden – när han fick nobelpriset i litteratur, lät min svensklärare mig hålla ett lektionslångt föredrag om hans samlade författarskap.

Därmed är vi inne på temat filmer. I en gammal svensk sådan, från 1929, ”Säg det i toner”, förekom en av ljudillustrationerna i dagens kryss – refrängen börjar med ”Men säg det i toner och inte i ord”. Låten skrevs av en man som man kunde tro skrev samtliga melodier till samtliga filmer förr i världen, Jules Sylvain.

Dagens lättaste fråga var ”All You Need Is Love” med The Beatles – det var det nog inte bara jag, som har allt med Beatles på skiva, som tyckte.

Annars var det en bra blandning av olika slags artister och epoker i dagens kryss.

Det började med ”Annie’s Song” / ”Du fyller mitt sinne” med Loa Falkman.

Inte långt därefter fick vi höra ”My Favorite Game” med The Cardigans.

Lite svårare tyckte kanske somliga att det var att identifiera Mikael Ramel, som vi i dag hörde i ”Enastående framtid”, men jag har skivor med honom.

Och för att åter igen hoppa lite mellan genrerna: I dag fick vi höra ett smakprov på rockabilly, ”Honey Don’t” med Top Cats.

Krysset slutade så småningom med en musikalisk utflykt åt ett helt annat håll. Vi hörde Shakira, med rötter i Colombia, i ”Empire”.

Några gamla godingar har jag sparat till allra sist.

Jag tänker då inte så mycket på Roland Cedermark som på melodin han spelade, ”When You’re Smiling”, som skulle ge oss kryssordet ler.

Ler gör jag också, när jag får höra ”Kör långsamt” med gamla kära gruppen Family Four – varför får vi höra dem så sällan numera? Originalet, känt bland annat genom Mills Brothers, hette ”Cab Driver”.

Ja, jag längtar faktiskt tillbaka till gamla tiders melodiradio, där klassiker från olika epoker ständigt spelades i en oändlig mix. När hörde ni till exempel ”Side By Side” med Russ Conway sist i radion (om vi alltså bortser från dagens melodikryss)?

Musikalisk bredd och allmänbildning är inte något som skadar!

Än håller vi oss kvar i vårt älskade sommarland

Nu när Viggo och Klara har börjat skolan igen, hjälper vi dem att komma upp och i ordning på morgnarna och ser sen till att de kommer i väg i rätt tid, från och med i år till var sin skola. Vi gör det inte hela tiden utan i pass: först tisdag-fredag, sedan halva nästa vecka. Därefter har vi en lika lång barnbarnsfri period. Under den och under veckohelgerna är vi i allmänhet ute i vårt sommarhus i Öregrund.

Inne i Uppsala har jag passat på att på Apoteket – jag talar om ett av de statliga apoteken, det i S:t Per – kompletteringshandla mediciner som var på väg att ta slut men också varor till badrummet, schampo, flytande badtvål, bomullstoppar, tandpetare med mera, alltsammans av Apotekets egna märken. Jag handlar numera nästan alla hygienvaror på Apoteket.

Något Coop Konsum har vi inte längre hemma i Svartbäcken. På ICA vill vi inte handla, så vi turas om att åka buss ner till Centralstationen i vars närhet det finns en stor relativt ny konsumhall. Med väska på hjul och busstransport går det, även om det tar tid.

I Öregrund – jag kom ut hit i dag – har vi mycket kortare väg till ett stort och välskött Konsum som har allt vi behöver. Jag var där och handlade i dag och valde middagsmat med tanke på Viggo, som efter skolan i dag åker buss tillsammans med Birgitta ut hit för att han så gärna vill åka färja över till Gräsö – när han tillsammans med syrran och mamma Kerstin var här i somras, blev just det inte av.

På vägen till och från Konsum hände det saker, som inger mig hopp inför valet. På väg mot glasåtervinningsmojen nedanför Konsum blev jag ikapphunnen av en dam som hälsade mycket vänligt, inte bara för att jag först träffade henne redan när hon var barn. Och så markerade hon att hon höll tummarna för en socialdemokratisk valseger. På väg hem med mina två stora tunga papperskassar med varor var jag gång på gång, med den eländiga hälsa jag har, tvungen att stanna och vila. När jag åter måste göra det, vid det laget faktiskt inte särskilt långt från vårt hus, kom en bil som hade kört förbi mig men sen vänt tillbaka, och ut klev en dam, till åldern tiotalet år yngre än jag. När jag försökte säga, att jag ju nästan var hemma vid det här laget, tog hon resolut mina båda kassar och ställde in dem i bilen – själv fick jag plats bredvid henne i framsätet. När vi kom fram till grinden bar hon till och med mina varukassar upp till huset. Jag hann få reda på att hon har varit anställd inom sjukvården och mycket väl kände till mig och Birgitta – inte som patienter utan i egenskap av partivän.

Jag berättade förstås för henne om mina hälsoproblem och om att jag tidigare i dag hade varit på provtagning på Ackis inför ett läkarbesök där nästa fredag. Akademiska har efter två tidigare kontroller under sommaren meddelat, att jag – bortsett från att hjärtat hålls i gång med hjälp av pacemaker – inte har något akut hjärtproblem, som skulle kunna förklara min akuta kroppsliga försvagning. Så jag ser fram emot att få en pratstund med min hjärtläkare om vad det då kan vara.

Min nya vän, den tidigare sjuksköterskan, hade själv noterat, att vi fick hjälp med trädgården av den mycket duktige Henrik. När jag kom ut hit i dag, hade han efter Birgittas anvisningar avverkat flera stora krikonträd som skuggade hennes växthus och dessutom tagit ner ett dött plommonträd och ansat döda grenar i ett äppelträd. Också den stora jasminen och rosorna mot gatan var ansade. En stor del av de avsågade grenarna har han redan fraktat bort men stammarna låg fortfarande kvar under den stora asken nere vid grinden. Sen klippte han gräsmattan där det behövdes och fixade dessutom det ena hjulet på min tantväska.

Och jo, vi tar regelbundet hjälp med att städa huset också. Man kan ha berättigade synpunkter på RUT, men det här systemet är vad som finns också för människor som i likhet med oss av ålders- och hälsoskäl inte längre själva orkar göra allt det där vi förr gjorde själva men som nu behöver viss assistens för att klara att behålla vårt älskade sommarhus.

* * *

Nyss ringde Birgitta från färjeläget. Mormor och dotterson börjar den senares lilla besök i Öregrund med en liten båtutflykt till Gräsö.

Här hemma väntar morfar och middagen.