Sommar i P1 med Kalle Moraeus

Dagens Sommar-värd, Kalle Moraeus, är som musiker känd bland annat genom Orsa spelmän och Benny Anderssons orkester, men han har sannolikt blivit ännu mer känd genom sitt programledarskap för ”Så ska det låta” i TV. Och eftersom han har en bakgrund också i Filharmonikerna, kan man gott säga, att han har stor bredd.

Det sista syftar alltså inte på hans kroppsomfång, som han också har kämpat med, vilket han berättade lite om i sitt sommarprogram.

Det senare blev personligt på det sätt det är tänkt att vara, och följaktligen berättade han också om sin dragning till Lisa Miskovsky – båda är nyskilda kan jag berätta, även om Moraeus inte gick in på det i detalj. Jag har själv Miskovsky i mina skivhyllor och förstår, åtminstone om jag ser till hennes talanger som sångerska, hans fäbless för henne. Ni övriga kunde ju själva bedöma – Kalle Moraeus spelade ”Lady Stardust” med Lisa Miskovsky.

Moraeus berättade lite om katten där hemma, men det mesta handlade om hur han via familjen i mycket unga år kom att lyssna på många olika slags musik, vilket ledde honom till att för alltför unga klasskamrater spela Frank Zappa. Som kompensation spelade han i dag tjejkompisarnas från då favoritlåt ”Seasons In the Sun”. Den låt som för evigt fick honom att dras till folkmusikinfluerad rock var ”Barkbrödslåten” med Kebnekaise.

Men han gav också exempel på den musikaliska tradition som levde i familjen, spelade ”Polka efter Sven Graf” med brorsorna Pererik och Olle Moraeus plus kusinen Anders Jakobsson. Och så korsade han det här med ett av det tidiga 70-talets proggband, Grus i dojjan, som ogenerat blandade högt och lågt. I dag fick vi höra dem i ”Kaffe utan grädde”. Dalaanknytning, till och med dubbel sådan, hade däremot Peter Carlsson med Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Ytterligare låtar vore värda att nämnas, men jag nöjer mig med två: Dels den inledande, ”Farwell Blues” i en inspelning med Bengt Hallberg, Arne Domnérus, Rune Gustafsson och Georg Riedel. Dels den avslutande ”Sommarpsalm” (”En vänlig grönskas rika dräkt”) med The Real Group. Inte för att de fyra förstnämnda en gång i världen valturnerade med Olof Palme utan för att de här var så förbannat bra. Men för att fortsätta på det personliga spåret: Peder Karlsson var, när den här aktuella skivan spelades in med Eric Ericson (som jag har träffat vid OD-arrangemang), medlem av The Real Group. Jag träffade för övrigt Peder nyligen, när han tillsammans med ett gäng andra var hemma hos oss för att intervjua min hustru, den före detta miljöministern.

Sommar i P1 med Heléne Andersson

Heléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!

Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.

Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.

Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.

Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.

Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.

Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.

Födelsedags- och midsommargäster

Inför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.

Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!

Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.

Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.

Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.

På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.

På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.

På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.

Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.

Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.

Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.

I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.

Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.

Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.

Sommar i P1 med Siavosh Derakhti

Siavosh Derakhti är en intressant person med ett livsöde värt att ta del av. Ändå tror jag inte att hans Sommar-program i dag kommer att räknas till den här säsongens höjdpunkter.

Det senare är märkligt mot bakgrund av det han hade att berätta, till exempel om sitt möte med USAs president Barack Obama, och om det engagemang som ledde till att han grundade Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Kontrasten är slående när han ibland blir djupt personlig, visar kärlek till en lärare som inte accepterade hans onödigt dåliga skolresultat och i stället stöttade, pushade och ibland hutade åt honom när det behövdes. Utländsk – i Siavosh Derakhtis fall iransk – bakgrund måste ju ingalunda leda till usla skolresultat, i alla fall inte om man i likhet med Derakhti i grunden är begåvad.

Men hans kamp för invandrare, judar och romer är utan tvekan djupt sympatisk, även om jag finner honom ideologiskt naiv.

Sen tror jag att han genom sitt musikval i Sommar stötte bort en del äldre pursvenska lyssnare, som skulle ha farit väl av att lyssna på honom. Missförstå mig inte – trots mina nu 78 år har jag för egen del inga problem med att lyssna på 2Pac och de andra han spelade, men det finns många fler vars hjärtan man aldrig rör vid, om man bara spelar den här sortens musik.

Sommar i P1 med David Batra

Jag känner förstås till David Batra som ståuppkomiker, vet också att han är gift med moderatledaren Anna Kinberg Batra.

Om någon väntade sig, att han i sitt Sommar-program i P1 i dag skulle uttrycka politiska åsikter, gjorde Batra honom eller henne besviken.

Däremot överraskade Batra med att använda sin programtid till något oväntat: bekände att han som skolpojke hade varit mobbare, sökte i slutet av programmet till och med upp mobboffret Mikael för att be honom om ursäkt. Och han var dess förinnan ganska detaljerad om sina och kamraters försyndelser, sådant som hur Mikaels mössa spolades ner i en skoltoalett.

Dess bättre visade det sig, att Mikael själv, när han började i gymnasiet, hade tagit fast tag om sitt liv, vilket ledde till att han så småningom blev framgångsrik uppfinnare.

Pratet om det här blandade Batra med att spela till exempel Imperiet, Håkan Hellström, Veronica Maggio, First Aid Kit, Kent, Peter Lemarc och Eminem.

Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Birgitta kom hem med ena ögat starropererat

Birgitta tog bussen in till Uppsala i går kväll. Hon hade tid för starroperation – grå starr – på Akademiska sjukhuset i morse, så för att spara tid sov hon över i lägenheten inne i stan.

Jag såg ju att hon var nervös och gjorde därför mitt bästa för att lugna henne: Starroperationer är ganska banala och ger nästan alltid önskat resultat. (Fast hon vet ju, att det där osannolika också kan inträffa. Jag fick inte full syn tillbaka, när jag en gång i världen fick motsvarande operation, också på Ackis.)

I dag ringde hon, vid det laget redan på bussen till Öregrund: Jo, allt hade gått bra. Visserligen sved det i ögat efter operationen, men hon kunde genast konstatera, att synskärpan på det opererade ögat hade blivit bättre, även om det var lite konstigt att ögonen nu fungerade olika.

Fast det senare rättas ju till i augusti, när det andra ögat också opereras.

Jag hade lunchen framdukad, när hon anlände, och jag erbjöd mig att också diska, vilket hon tacksamt tog emot.

Och medan jag diskade, somnade hon på sin säng.

Ett s-föreningsmöte, förlagt till Gräsö

Gräsö är en stor, mycket långsträckt ö, den tionde i storlek i Sverige. Den ligger som ett gigantiskt vindskydd framför hamnen i Öregrund, så nära att färden över i färja nästan är över, så snart färjan har lagt ut. Det finns drygt 700 fastboende på ön, men på Gräsö finns där utöver otaliga sommarhus dit det dessutom är svårt att komma utan att ha bil. Så det är alltid åtminstone en liten bilkö till färjan.

I lördags var jag och Birgitta på dagsutflykt till Gräsö – Bengt och Inger kom och hämtade oss i bil – vi behövde bara gå ner till grinden till vår tomt i Öregrund. Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala hade sedvanlig säsongsavslutning: försommarträff i Jimmy och Margareta Mattssons sommarhus på södra Gräsö.

De har ett oerhört fint sommarviste – Jimmy är gammal byggnadsarbetare.

Gamla var förresten de flesta som deltog – en mycket stor del av oss som bär upp de gamla folkrörelserna är i dag pensionärer. Bland de få yngre deltagarna fanns Jimmys och Margaretas dotter Cecilia med man och barn och så ordföranden i vår arbetarekommun hemma i Uppsala, blott 34-årige Gustaf Lantz. Fast här fanns han med som medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening, där vi först lärde känna honom.

Gustaf var ett av ombuden till partikongressen i Västerås, och det var han som stod för det politiska innehållet i den här skärgårdsutflykten: Han berättade för föreningsmedlemmarna om det politiska innehållet i kongressen, gav också en inblick i hur ett demokratiskt utskottsarbete ledde fram till en samstämmig linje, där faktiskt inte partiledningen i förväg kunde bestämma och diktera besluten. Eftersom också Birgitta och jag var med på kongressen, bad Gustaf sen Birgitta att ytterligare konkretisera bilden av kongressen.

Sen utmynnade det här i ett allmänt politiskt samtal – jag berättade till och med om hur det var att bygga upp socialdemokratin och, mer allmänt, demokratin på nytt i mitt gamla hemland, Estland.

Dess förinnan åt vi lunch ute på Jimmys och Margaretas långsträckta veranda. Bedo Kaplan, kurd till utsprunget, grillade grillspett och serverade till det sallad och en mängd läckra tillbehör. Och märk väl: vi förbrukade inte medlemmarnas medlemsavgifter – Bedo fick en hundring av var och en av oss för råvarorna, och dricka skulle var och en själv ta med sig. Jag och Birgitta hade tagit med en flaska alkoholfritt vin, men eftersom flertalet hade kommit i bil, drack man allmänt sådant som cider och mineralvatten.

När det blev uppbrott, skjutsade Bengt och Inger oss till vårt hus i Öregrund, där Birgitta klev av. Jag följde med i bilen fram till Konsum och köpte där ingredienser till en sen plockmiddag framför TVn.

Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.