Melodikrysset nummer 51 2015

Anders Eldeman hade utlovat 100 procent julmusik i dagens kryss, men frågan är om ”Till österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet, främst förknippas med julen.

Nå, jag ska inte grumsa om det. Resten av det han spelade hade hur som helst mycket tydlig julanknytning.

Det märktes att det snart är ”Jul igen”, eller ”Juligen” som låten med Just D också etiketteras.

Även om katastrofer ibland antyddes. ”Vår julskinka har rymt” sjöng till exempel Åke Cato och Sven Melander. (Ni använder väl länken till Åkes blogg som jag har lagt ut här intill?)

Svårast i dag var, tyckte jag för min del, vad Dolly Partons och Kenny Rogers’ ”I’ll Be Home With Bells On” hette på svenska. Ledbokstäverna ledde mig till att jag borde välja den svenska titel Lasse Stafanz har använt, ”Jag vill hem till julen”.

Duetten om fred på jorden med Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky hade jag faktiskt inte hört förut, men här hade jag lite hjälp av att jag läser Aftonbladet och då också får en del skvaller på köpet.

Anders Eldeman har, som alla vi andra, sina referensramar, och i dem ingår Band Aid. I dag hörde vi ”Do They Know It’s Christmas”.

Också Rod Stewart är en artist som då och då förekommer i Melodikrysset, detta inte sagt som en invändning. Hans ”Santa Claus Is Coming To Town” platsar väl i ett julkryss.

Och vad skulle ett sådant vara utan Alice Tegnérs tre gubbar från Pepparkakeland?

Evert Taube har även han besjungit nästan allt som får svenska hjärtan att klappa. Julgranen besjungs i ”Knalle Juls vals”.

Också tomten besjungs i mängder av julsånger, till exempel i den gamla schlagern ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, på svenska ”Jag såg mamma kyssa tomten”.

Därmed är vi redan inne på dagens avslutande spår: Många av de kända och älskade julsångerna har en utländsk förlaga.

”Jag drömmer om en jul hemma”, i original ”White Christmas” är ett av många exempel.

En del av de här inlånade julsångerna är rent av mycket gamla, också kända i original, så till exempel den engelska ”We Wish You a Merry Christmas” som har sitt ursprung från 1500-talet.

Jag har i dag medvetet valt att gå i mål med svaret på frågan vem som var med om att skriva ”Bella Notte”. Jo, Peggy Lee.

Detta för att få möjlighet att önska alla mina läsare en hjärtans god jul med en sång, hämtad ur disneykavalkaden på julafton, ett måste för att det ska bli jul:

Bella Notte

Lyrics from ”Lady and the Tramp”
Composed by Sonny Burke and Peggy Lee

Oh, this is the night, it’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies, they have stars in their eyes
On this lovely bella notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

This is the night
It’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies
They have stars in their eyes
On this lovely belle notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

En fin middag, också i allvarets och medmänsklighetens tecken

På årets middag för hedersupplänningar (min hustru är en av dem) – en sådan utnämns per år av landshövdingen – träffade vi som vanligt en skara trevliga och intressanta människor, sådana som paret Owe Thörnqvist (nu 86 år men oförändrat vital) och Berit Gullberg, Stig Strömholm och Hans Rosling.

Men även om några av dem som efter starten 1991 har utnämnts har hunnit avlida, finns det uppenbarligen svårigheter att samla alla de här personerna samma kväll. I år saknades till exempel Elsie Johansson, Lasse Åberg, Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin och Håkan Nesser.

I kretsen av hedersupplänningar upptogs i år IT-entreprenören Niklas Zennström, så det var till honom landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal och honom hans hustru, Lena Egardt fick till bordet.

Middagen, rösti med mälarlöjrom, rådjursfilé med rödvinssås, grönkål, tomatsallad och ugnsbakad potatis samt buffé på uppländska ostar, smakade förträffligt. Det gjorde också efterrätten, brownies med tryffelsås och vaniljglass; jag tog en liten smaksked men avstod från resten, eftersom jag är diabetiker.

Det senare plus det faktum att jag och hustrun utan att vara ordinerade det av någon läkare numera som drycker väljer alkoholfria alternativ brukar ofta vid middagar av den här typen bli samtalsämnen med damerna bredvid mig. Min bordsdam var Charlotte Widenfeldt, gift med hedersupplänningen 2006 Knut Knutsson. Och på min vänstra sida satt Anna Dalborg, vars make, Hans Dalborg, har varit hedersupplänning sedan 2004. Paret Dalborg träffar vi regelbundet i OD-sammanhang, och Hans pratade jag med då och då på stockholmståget på den tiden då jag fortfarande arbetspendlade. Ett givet samtalsämne oss emellan var ODs senaste konsert, bland annat framförandet av ”The Wall”.

Under middagen pratade jag med min bordsdam ganska mycket både om mina egna flyktingerfarenheter och dagens flyktingsituation – Charlotte och jag var helt eniga i den senare frågan.

Det intressanta var att vid det efterföljande kaffet, där det var fri sittning runt mindre bord, Ulrika Knutson, utnämnd till hedersupplänning 2014, och hennes man, Anders Olof Franzén, kom och satte sig bredvid oss, Ulrika i uppenbar avsikt att i Birgitta hitta en själsfrände/samtalspartner i den nu så inflammerade flyktingfrågan.

Det här är ju inget diskussionsreferat, men samvaron vid kaffebordet slutade med att vi, som tidigare förstås har träffats men inte närmare känner varann, bytte adresser och telefonnummer och kom överens om att försöka ses också hemma hos varann.

Uppsala i världen

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.

Melodikrysset nummer 50 2015

Inget våldsamt svårt Melodikryss i dag.

Det jag kämpade längst med var en fråga vars melodikryssvar jag i och för sig genast kunde. Det är klart att en gammal melodiradiolysnare som jag känner igen ”Är du ensam ikväll”. Men det är klart att en populärmusiknörd som jag också vill veta allt om den finska version som spelades. Det här är ju en gammal Elvis-hit, ”Are You Lonesome Tonight”, och så småningom lyckades jag få fram, att bandet, Sleepy Sleepers, som sjöng den på finska, ”Ootko yksin sa nyt”, har gjort ett presleyalbum.

Annars brukar jag inte förvillas av att ett original, säg av Bob Marley, görs av några helt andra, säg Hot Pans. Det är lik förbannat fråga om ”No Woman, No Cry”.

Nu för tiden är det ju till och med en särskild genre att göra nya versioner av kända original – för det här finns till och med ett särskilt TV-program, ”Så mycket bättre”. Där gjorde, 2011, E-Type (Bo Martin Erik Eriksson) sin tolkning av Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Om det blev så mycket bättre vet jag inte.

Det senare kan väl också sägas om den version Sten & Stanley gjorde av Evert Taubes ”Linnea”.

För egen del har jag inget mot original, i dag till exempel ”Vara vänner” med Jakob Hellman.

Själv har jag hört både Sylvia Vrethammar och Cornelis Vreeswijk från scen. Det är väl inget fel på Vrethammars version av ”Deirdres samba”, men Cornelis gör själv sin svenska text bättre.

Cornelis höll ju till vänster, och det har även jag alltid gjort, dock med ett undantag. Fast då handlade det om trafikomläggningen, den enda gång i livet jag har röstat höger. Detta apropå att vi i dag fick höra Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”.

I en sån fråga kan man inte pröva sig fram – man måste ta ställning och sen träna för ett nytt läge, kanske med en etyd, ett övningsstycke av Chopin, i bilradion.

Ibland blir Anders Eldemans kryss oväntat aktuella. Så sent som i går kväll såg och hörde jag Adele i ”Skavlan” – och så förekom hon och hennes ”Hello” också i dagens kryss.

Sist kvar att redovisa är nu svaren på tre filmanknutna frågor.

Vincent Youmans och Irving Caesars ”Tea for Two” förekom redan i ”No, No, Nanette” från 1925. Fast det Eldeman här ville ha är det korta svenska namnet på drycken, te.

Roberto Rossellini gjorde sin berömda film ”Rom – öppen stad” 1945. Musiken i den, som vi hörde en bit av, gjordes av Renzo Rossellini, som så vitt jag vet var hans bror.

Dumas’ ”De tre musketörerna” har filmats åtskilliga gånger, men den version, där tre musikaliska musketörer, Bryan Adams, Rod Stewart och Sting, tillsammans sjöng ”All For Love”, kom 1993.

Nästa lördag är det redan dags för julkrysset. Och jag som inte har handlat en enda julklapp än!

En ny tand vid 78 års ålder

Jag sköter mina tänder, men när man är 78 år gammal, händer det ändå, att en gammal, tidigare lagad tand har gjort sitt.

Första steget, redan i somras, var att gå till min tandläkare, Folktandvården, där den första slutsatsen blev den jag redan själv hade dragit, att det som fanns kvar av den här tanden inte var något att försöka reparera. Så tandroten drogs ut.

Eftersom jag har tidigare erfarenhet av att få implantat i stället för brygga, bad jag alltså om att få en ny tand insatt, fäst med titanskruv, på den gamlas plats. Det här tar sin tid, men när alltsamman är klart, upplever man egentligen inte, att man har fått något konstgjort i munnen. Och den nya tanden sitter stadigt och bra, som om den hade växt där.

Den här gången tog det längre tid än det tidigare har gjort – bland annat visade sig inte den nya tand tandläkaren hade beställt ens efter nerslipning passa. Dessutom var den för kort.

Men nu hade ett nytt exemplar anlänt, och jag fick alltså ny tid på Folktandvården, klockan 08.10 i morse.

Också den här gången måste den nya tanden anpassas något – tänder ska ju inte sitta dikt mot varann; det måste till exempel finnas utrymme för rengöring med tandtråd.

Men till slut satt den nya tanden där som den skulle. Och jag har en obruten tandrad i vänster överkäke igen.

Pink Floyd på OD

I lördags tog vi taxi till universitetet, detta inte bara på grund av vädret. Vi var båda finklädda, hustrun i en mixad kreation, bland annat långkjol, från talmanseran, jag iförd frack.

Anledningen till detta var det Stor-OD som skulle följa OD-konserten i universitetsaulan vi nu i första vändan var på väg till. Jag nämner det här mest för att få anledning att också skriva, att de som går på ODs konserter själva väljer den klädsel som faller dem i hågen, passar deras garderob och smak och så vidare.

ODs capricer – det här var en av dem – utmärks av att inget program finns tillgängligt vare sig före konserten i fråga eller under den – det publiken bjuds blir, steg för steg, en överraskning.

Också i ett annat avseende skiljer sig capricerna från vanliga OD-konserter. OD, Orphei Drängar, är en mycket anrik uppsaliensisk manskör, än i dag, trots det djärva steget att välja en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, till sin chefdirigent, fortfarande en manskör med en sådans repertoar, genom åren förstås gradvis förnyad och breddad, det senare också med inlån från kompositörer från andra delar av världen, länder som för övrigt också OD har gjort konsertturnéer till – OD hör till de mest kända svenska kulturyttringarna runt om i världen.

Manskörsrepertoaren, både den traditionella och den normvidgande, fanns förstås med också den här gången. Bachs ”Air”, John Taveners (1944-2013) ”O Beauty of the Divinity”, Luigi Dallapicollas (1905-1975) ”Estate” (1932) med flera.

Hela konserten startar manskörsaktigt med ”Vintern rasat”, men den känns till en början skruvat felplacerad inte bara med tanke på den årstid vi just nu befinner oss i. Kören tågar in genom stora ingången bakom oss, sången går i moll, och kören anförs av Döden.

Fast när denne någon väl uppe på scenen öppnar kistan processionen har medfört och därur plockar en trombon som han börjar spela på, går det upp ett ljus för mig. Och när han börjar spela är saken klar. Jag lutar mig mot hustrun och viskar: ”Nils Landgren”.

Nils Landgren är musikaliskt fantastiskt begåvad och mångsidig och hinner sen under konsertens gång bevisa det flera gånger om. Allt ifrån Lennon-McCartneys ”Blackbird” i begynnelsen till hommagen à Frank Sinatra, aktuell inte bara genom den dylanska hyllning – det är 100 år sen Sinatra föddes – jag nyligen skrev om. Själv begrep jag gesten så fort jag hörde ”Strangers In the Night”, och så fick vi ju också höra ”Something Stupid” och ”Come Fly With Me”.

Som underhållare hade man städslat imitatören Rachel Mohlin, som jag själv främst har hört i radio. Aulapubliken gillade henne – skrattade och applåderade – men jag tyckte för egen del att hennes imitationer, den här gången av Lill-Babs och sen främst och återkommande av Leif G W Persson, den senare i skepnad av en för ändamålet skapad syster, Birgitta G W Persson, faktiskt var lite för grova. (Jag vill tillägga att jag har träffat Leif G W men inte känner honom närmare.)

Det bästa i meningen mest innovativa har jag sparat till sist. Jag hör till dem som har Pink Floyds dubbel-CD ”The Wall” i en av mina skivhyllor, kände därför till och med igen den vita mur som byggdes upp på universitetsaulans scen. Och jag medger att jag inte bara blev häpen utan musikaliskt tagen av att få höra OD göra en fantastisk version av deras ”Another Brick In the Wall” (1979), dessutom ytterligare ett par Pink Floyd-låtar, ”Astronomy Domine” från debutalbumet ”The Piper At the Gates of Dawn” (1967) och ”Shine On You Crazy Diamond” från ”Wish You Were Here” (1975).

Vid den efterföljande middagen uppe i Uppsala slott sa jag till flera av de omkringsittande, att Pink Floyd vid en OD-Caprice är något av det mest innovativa och spännande som har hänt på länge.

Middagen, ja.

Till förrätt serverades matjessill, varmrökt lax, renstekstartar med löjrom, prästost och dillbröd.

Till den dracks öl, och de som ville kunde beställa in snaps. Vi bad om lättöl eller alkoholfritt alternativ och fick var sin alkoholfri Carlsberg, faktiskt god och med riktig ölbeska. Sen fick vi till påföljande rätter alkoholfritt vin och en dito avec.

Som huvudrätt serverades hjortmedaljonger med trattkantarellsås, örtstekt potatis och rotsaker samt rönnbärsgelé.

Av efterrätten åt jag, som är diabetiker, lite vanilj- och våffelparfait men avstod från den varma såsen på höstens frukter.

ODs fester är sympatiska i det avseendet att man har sin egen hustru som bordsdam, men jag talade naturligtvis också med damen på min vänstra sida, Anna Uhlén. Hon är läkare, så det tedde sig naturligt att med henne prata en smula om att jag och hustrun på gamla dar hade beslutat oss för att, efter helt egna hälsoöverväganden, inte dricka något starkare än lättöl.

Stor-OD, som hustrun med make får delta i eftersom hon är så kallad moster i OD, är en ganska märklig fest, där en mycket stor del av gästerna har sångliga gåvor, som de också utnyttjar. Mästerliga dirigenter, utöver Cecilia Rydinger Ahlin även hennes make Folke Ahlin och så förstås Robert Sund, leder. Till ny moster i OD valdes den nya ärkebiskopen, Antje Jackelén. Under middagen delades det även ut stipendier till OD-ister och hölls tal. Den främste bland talarna var, i år som alltid, den fantastiskt spirituelle Hans Dalborg. Hans gyckel – hans middagstal innehåller alltid också sådana element – drabbade i år framför allt Miljöpartiets kvinnliga språkrör, miljöminstern och vice statsministern Åsa Romson. Lite väl hårt, tycker jag, fast jag egentligen inte är någon vän av Miljöpartiet.

Intresset för sång och musik förenar annars på ODs sammankomster människor med ganska skilda samhällsuppfattningar och samhällsfunktioner. Mitt emot mig hade jag till exempel landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt med känt förflutet i Moderata samlingspartiet. Och Birgitta hade på sin högra sida Marcus Wallenberg, son till Marc Wallenberg.

Vid kaffet efteråt, som serverades i annan lokal och med fri placering, kringgärdades vi snart av människor, flera av dem verksamma i den kyrkliga sfär där Birgitta och jag inte hör hemma. Men det intressanta var att flertalet av dem som drack kaffe med oss visade sig dela våra politiska värderingar, inte bara vårt intresse för musik.

Söndagsmiddag hos Kerstin

Dottern, Kerstin, har under de senaste åren bott hemma hos oss igen och med henne varannan vecka även hennes två barn Klara och Viggo. Det här var ett arrangemang till ömsesidigt gagn. Hon hjälpte oss med en massa saker, när vi var mer krassliga än i dag, och vi såg till att Viggo och Klara kom i väg till skolan, tog också emot dem hemma på eftermiddagarna.

Nu har Kerstin lyckats köpa en bostadsrättslägenhet i vår stadsdel, Svartbäcken, där också barnens skolor, Domarringen respektive Tunabergsskolan, finns.

Flytten till nya lägenheten skedde helt nyligen, men vi hade. även om vi förstås visste var den låg, hittills inte besökt den.

Men i kväll var vi där för första gången, bjudna på söndagsmiddag, Som brukligt är medförde vi också en blomma, en flerförgrenad Amaryllis, till nya lägenheten, vars fönsterbänkar förstås redan var fyllda med Kerstins krukväxter, bland dem en stor Hibiskus, som hon har ärvt efter min döde bror Matti. Matti hade den redan när vi under tidigt sextiotal bodde tillsammans i en rivningslägenhet i hörnet av Kungsgatan/Linnégatan. Nu senast har den stått i balkongrummet i vår lägenhet på Idrottsgatan, men det var alltså Kerstin som ärvde den, när min bror oväntat dog.

Det var jätteroligt att få se, hur Kerstin på kort tid har fått ordning på sitt nya hem. Möbler och andra inventarier som nu i flera års tid har varit magasinerade har åter kommit i bruk, och inte minst var det roligt att få se hennes 60- och 70-talspräglade porslin (Gustavsbergs Blå Husar). glas och bestick igen. Hon har stilkänsla och smak.

Söndagsmiddagen vi bjöds på var avpassad också efter att hennes båda barn skulle äta med oss. Efter kyckling, ris och curry följde en hemmixad fruktsallad.

Jag och Birgitta fick också starkt nybryggt kaffe – Kerstin och Klara drack te. Viggo höll sig uteslutande till Apotekarnes Lemon Ginger.

Viggo och Klara har skoldag i morgon, så morfar och mormor hade vett att gå hem, innan det blev alltför sent.

Men vi ses säkert snart igen. Det är en välsignelse att ha barn och barnbarn boende så nära.

Melodikrysset nummer 49 2015

Överlag tyckte jag inte att dagens Melodikryss var särskilt svårt, men det innehöll åtminstone en även för mig lite knepig fråga. Till råga på allt handlade det om en låt, skriven av Povel Ramel, som jag har allt av på skiva och i ett antal sångböcker. Det Anders Eldeman spelade var en inte så ofta spelad låt, ”Det regnar på vår kärlek”.

Det andra på riktigt knepiga i det här krysset var melodin som skulle leda oss till något gott ur växtriket. Att svaret måste bli blåbär fick vi ju en hint om genom det Mors lilla Olle-citat som förekom i den instrumentala ljudillustrationen. Men vilken var huvudmelodin? Eldemans tips om att det rörde sig om något, skrivet av Gideon Wahlberg, ledde mig till att på nätet hitta hans ”Jag har mitt eget blåbärsställe”.

Annars har jag ganska lätt för att komma i håg gamla schlager, både melodier, textfragment och titlar, sådana som ”Under Paris broar”.

Och en wienervals känner jag också igen, även om sådana knappast hör till dagen modedanser.

Svåra för mig är i stället ofta melodier, hämtade ur senare års melodifestivaler, låtar som alltför ofta saknar förmåga att fastna i mitt annars ganska väl fungerande melodiminne. Ett exempel ur dagens kryss är Anton Ewalds ”Natural”. Här fick jag gå till Googles artikel om den Melodifestival Eldeman nämnde som vägledning för att rätt namn skulle komma upp.

Dansbandslåtar är ju inte mitt bord det heller, och ”Lycklig”, som spelades i dag, var inget undantag. Men här var det ganska lätt att komma på att de som spelade var Sven Ingvars.

Annars är mitt lyssnande till populärmusik ganska spritt.

Jag lyssnar gärna på Lasse Dahlquist, till exempel hans låt om Jolly Bob från Aberdeen: ”Jolly ”Jolly Bob” var en glad sjöman som var från Aberdeen”.

Men jag har inget emot Pink (Alecia Beth More) heller. Det var hon som i dag sjöng ”Today’s the Day”.

Och Lars Winnerbäck har jag allt av på skiva. I dag hörde vi honom sjunga ”Köpt en bil”.

Därifrån kan vi gå vidare till ”Ack Värmeland – Värmland skulle det dock skrivas i krysset – du sköna”.

Bo Kaspers orkester är inte så dum den heller. I dag hörde vi dem i ”Sommaren”, en för övrigt allt för avlägsen årstid.

Och så går vi då i mål med veckans Taube, ”Nocturne”, även kallad ”Sov på min arm”.

För att ytterligare utöka den musikaliska bredden vill jag nämna, att jag senare i dag ska gå på ODs Caprice plus den OD-middag som följer. Att jag får gå på den senare beror på att hustrun är så kallad moster i OD.

Julstädningen och döden

Vi har lejt hjälp med att städa lägenheten, bland annat efter det att dottern, Kerstin, och hennes två barn har flyttat till en egen lägenhet.

När man som vi är 78 år, tvingas man inse, att ens förmåga att klättra – vi har till exempel in emot 50 bokhyllor, och då har jag ändå inte räknat med hyllorna för deckare, barnfilm, kokböcker och trädgårdsböcker i sommarhuset i Öregrund – är begränsad.

Fullt så noggrant som förr, då jag själv alltid skötte bok- och skivhyllestädningen inför jul, görs det ju inte numera. Då plockade jag ut varje enskild bok och skiva och dammande av dem samt torkade ur hyllorna en i taget. Samtidigt placerade jag in nytillkomna exemplar i bokstavsordning. Numera ligger det böcker ovanpå andra i hyllorna, eftersom det inte finns rum kvar för nya hyllor. Gradvis inköpta och avlyssnade CD-skivor är staplade i travar ovanpå en av skivhyllorna i sovrummet. Filmhyllan i hallen med alla DVD- och VHS-filmer är fullproppad.

Det här med julstädningen sitter djupt i själen.

Jag är uppvuxen i en tid då städning var kvinnogöra, men i vår familj fanns det bara pojkar, tre stycken, så min mamma tog hjälp av äldste sonen, av mig, med julstädningen. Vartenda skåp skulle göras rent invändigt, varenda hylla dammas av, varje låda tömmas på sitt innehåll och torkas ur – sen skulle alla sakerna läggas tillbaka i ordning.

Det här sitter i trots att man själv inte längre orkar som förr.

Julstädningen känns viktigare än döden.

Melodikrysset nummer 48 2015

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.