Sommar i P1 med Sakine Madon

Sakine Madone, för mig känd mest som hårt slående debattör i Expressen, i år politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, gav i sitt Sommar-program i dag uttryck för sina politiska åsikter, men ändå förblir hennes val av politisk ideologi och politiskt parti – hon har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundets styrelse – lite av en gåta.

Hennes föräldrar var i Turkiet vänsteraktivister och tvingades under förföljelsevågen där, riktad mot vänstern och mot fackligt aktiva men också mot kurder och andra nationella minoriteter, i landsflykt, och med då var också den femåriga dottern Sakine. De här flyktingarna hamnade i Sverige under palmeepoken, och Sakine Madon berättade i Sommar, att hennes far redan hemma i Turkiet hade uttryckt beundran för Olof Palme. Fast jag tror mig någonstans ha läst att den här fadern egentligen stod längre till vänster, var kommunist.

Jag vet inte om det här bidrog till att hon själv inte blev socialdemokrat och i stället gjorde det för mig helt obegripliga valet Folkpartiet; jag, med egen flyktingbakgrund och med mina i vissa frågor likartade åsikter, blev ganska självklart socialdemokrat (och i mitt fall följde hela min estniska familj mig sen i spåren). Och fastän jag är socialdemokrat, delar jag många av Madons frihetliga åsikter, till exempel rätten att häda, och hennes kritik av media för att de alltför ofta är rädda för att tala klarspråk, när brott här i landet visar sig vara begångna av människor av utländsk härkomst. Jag har personligen aldrig träffat Lars Vilks men jag vill, liksom Madon, principiellt försvara hans rätt att häda så väl Mohammed som (visar det sig) Jesus. Vidare: Madon är feminist och jag själv en av socialdemokratins tidiga förkämpar för jämställdhet.

Men något fattas ändå hos Madon, och jag tror att detta något är grundinsikten, att vårt livs materiella sida och vår klassbakgrund är den allra viktigaste grunden för vårt val av politisk hållning.

Musikaliskt började Sakine Madone sympatiskt med en låt på turkiska och en på kurdiska.

Men sen blev det hårdrock, bland annat tre låtar med Slayer. Och även om till exempel ”Dancing In the Moonlight” med Thin Lizzy säkert kan möta gillande också hos andra än hårdrocksfansen, tror jag nog, att det här sammantaget blev lite för mycket för ganska stora grupper av radiolyssnare.

Sommar i P1 med Elisabeth Tarras-Wahlberg

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, också var det på den tiden då hon var Riksdagens talman, har jag vid ett antal tillfällen träffat kungafamiljen, då främst kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria. Under de där åren träffade jag förstås också Elisabeth Tarras-Wahlberg liksom flera andra med funktioner knutna till hovet, men i motsats till en del av de andra fallen fick jag egentligen inte någon personlig kontakt. Vilket senare kanske var lika bra – när jag i dag lyssnade på hennes Sommar-program, hittade jag just ingenting där, som kunde ha utgjort en gemensam nämnare. Att hon i likhet med mig lyckades väl i skolan, betyder inte att vi för den skull har särskilt mycket gemensamt. Till exempel flydde hon det 1968 radikaliserade universitetslivet i Sverige och valde i stället, med hjälp av ett stipendium som sen förlängdes, att plugga vid Mount Holyoke College i Massachusetts. Fast även dit nådde ju tidens radikala våg: Afroamerikanska studenter gjorde aktioner, och många av tjejerna – det här var ett lärosäte endast för kvinnor – tog emot nattliga besök av sina pojkvänner.

Hon nämner sina två döttrar men berättar inte särskilt mycket om deras far, Björn Tarras-Wahlberg, som hon var gift med 1974-2003. Där kan det ju finnas sår som hon inte vill visa upp inför allmänheten, och det har jag förståelse för. Men mot bakgrund av det hon berättade om sin universitetstid i USA och mot bakgrund av historien om gymnasistbalen då hon inte bjöds upp en enda gång, kunde det ju ha varit kul om hon hade berättat åtminstone något om hur hon sen hittade sin man eller han henne.

Samma återhållsamhet präglar hennes berättelse om hovet, som hon tjänade i hela 32 år, nästan halva sitt liv i lite olika funktioner – hon var bara 26 år, när hon fick sitt första uppdrag av Jan Mårtensson. Om kungen och drottningen berättar hon egentligen inte särskilt mycket; lite mer värme bestås Victoria, som hon för övrigt hyllade på kronprinsessans födelsedag, som råkar infalla just i dag. Missförstå mig nu inte. Självfallet hade heller inte jag väntat mig att Elisabeth Tarras-Wahlberg plötsligt skulle avslöja hovets mörkaste hemligheter (om det nu finns några). Men när man nu under så lång tid har kommit kungafamiljen så nära, måste det ju rimligen finnas en del dråpliga eller roande situationer att delge lyssnarna. I stället mal hon trivia om statsbesök.

Och då hjälper det inte att hon aldrig så mycket säger sig ha arbetat för saklighet i publicistiken kring kungligheterna. Sommar är ingen kommuniké från hovet.

En sak skiljer sig en smula från det övriga i dagens sommarprogram. Till det hon har åtagit sig efter det att hon lämnade tjänsten vid hovet hör att hon under ett år var rådgivare i protokollfrågor åt förre emiren i Qatar, Sheikh Hamad. Men trots bil med chaufför och en del andra förmåner trivdes hon aldrig där. Hon plågades både av hettan och av åsynen av gästarbetarna från Bangladesh och Pakistan, och så längtade hon hem.

En sak som intresserar mig personligen och som jag faktiskt inte visste om henne var att hennes pappa, med efternamnet Von Engelhardt, var balttysk från Estland och tog sin tillflykt till Finland, varifrån han och hennes mamma sen fortsatte till Sverige.

Mot slutet av programmet får vi också veta, att hon numera har hittat en ny man, Tom Hedelius. Här utstrålar hon lycka, men något substantiellt får man inte veta om honom heller.

Hennes musikval är ibland begriplig, som när hon på kronprinsessan Victorias födelsedag spelar ”Happy Birthday” med Stevie Wonder. ABBAs ”Dancing Queen” var väl heller inte så tokig i samband med kungens och Silvias bröllop. Men trots att det finns såna här bryggor och anknytningar, känns ofta valet av låtar och artister (Frank Sinatra, Ulf Lundell, Sven-Bertil Taube, Katie Melua, Lady Gaga, en snutt Jean Sibelius, Aretha Franklin, John Lennon, Lill Lindfors) inte som ett uttryck för en samlad och begriplig musiksmak.

Sommar i P1 med Maj Sjöwall

I deckarhyllan i sommarhuset har jag samtliga tio delar av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie om Martin Beck och de andra, med samlingsrubriken ”Roman om ett brott”. Den här serien, som förenade spänning och realism med politisk radikalism, innebar en förnyelse av polisdeckargenren, också i internationell jämförelse.

De vid det här laget oerhört många Beck-filmatiseringar, som regelbundet kan ses i TV (och ses även av mig), kan ibland vara hyggligt spännande, men de agerande i dem har blivit mycket mer stereotypa, poliserna delvis andra än i böckerna, och samhällskritiken kan (när den alls förekommer) ibland – som i den film jag såg här om kvällen – sakna verklighetsbakgrund.

Flera av de långfilmsversioner som gjordes av Sjöwalls och Wahlöös bokoriginal blev lysande. Jag kan som exempel nämna Bo Widerbergs ”Mannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, med Sjöwalls och Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) som förlaga.

Jag har också läst flera av de romaner Per Wahlöö skrev innan han började skriva Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall – några av hans egna böcker är roliga och/eller spännande – och jag vet att han också som journalist ägde talang och hade radikala åsikter. Men fortfarande tycker jag, även efter hennes Sommar-program i dag, att Maj Sjöwalls roll i tillkomsten av ”Roman om ett brott” känns oklar. Maj Sjöwall berättar i och för sig sådant som hur man hittade en förlaga till Gunvald Larsson, och jag gillar slump och anekdoter – men som ständigt skrivande människa vet jag också, att det inte brukar bli lättare att få till en bra text, om fler än man själv är inblandade.

Maj Sjöwall berättar i och för sig om att de träffades, därför att hon jobbade på förlag, sökte översättare och då hittade Per Wahlöö. Hon var ensamstående med barn och han gift (just då med ytterligare ett barn på väg), men utan att det verkade slå gnistor om dem tillsammans – det berättade hon inget om i alla fall – blev de ändå ett par och flyttade ihop, fick också barn tillsammans. Senare flyttade de till Malmö, där för övrigt ”Polis, polis, potatismos” utspelar sig.

1975 begravdes Per Wahlöö i Malmö, detta efter en operation i bukspottkörteln. – dess förinnan hade han under ett par år bott i Spanien. Men varken om detta eller om deras liv tillsammans berättar Maj Sjöwall egentligen särskilt mycket, konstaterar däremot att hon senare har bosatt sig på Ven. Kanske finner hon det här för smärtsamt? Men det kan naturligtvis också ha att göra med att hon nu vid 80 års ålder vill lyfta fram annat.

Till det här andra hör hennes egen familjebakgrund, gediget borgerlig antar jag, eftersom hennes pappa var hotelldirektör (på hotell Gillet), dessutom reservofficer i flottan. Framför allt berättar hon målande och livfullt om det i dag delvis försvunna Stockholm hon växte upp i, under den tid då man där fortfarande kunde höra flyglarm – när det kom såna, fick man gå ner i skyddsrum. Hon berättade minnen från ett nu rivet Klara, om kojbyggen i Kungsan, om hur hon vid sex års ålder ensam åkte i väg med Djurgårdsfärjan, konstaterar också att ingen hon kände på den tiden hade allergi.

Ett par lätt anekdotiska minnen hinner hon också med, fast då från långt senare i livet.

Ett handlar om ett besök i New York, då hon hejdades av polis, som skulle släppa fram en bilkortege, med president Lyndon Johnson i den flottaste bilen. Hon vinkade till Johnson, som dock inte svarade. Men sen, när han och hans bilkortege var på väg åt andra hållet, vinkade hon igen, och han vinkade tillbaka.

Och så berättade hon, att hon under sin skoltid var klasskompis och kompis med Lasse Werner (inte den forne vänsterledaren utan jazzmusikern). En gång längre fram i livet, när de hade återupptagit kontakten, kom de att prata om Frank Sinatra, som Lasse gillade, och då föreslog hon, att de skulle ringa honom. Sagt och gjort. Hon lyckades hitta ett användbart nummer att starta med, vilket ledde till att hon så småningom fick hans privata hemnummer, men där upplyste en son henne om att farsan befann sig i en helt annan stad, men hon fick numret även dit. Och värden som tog samtalet hämtade Sinatra, som talade först med henne och sen med Lasse Werner!

Av Lasse Werner får vi höra en låt med anknytning till Vilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar”. Det blir ganska mycket svensk visa och svensk jazz: (Torgny Björk och Nannie Porres förekommer båda två gånger, och så får vi höra Olle Adolphson och Tommy Körberg. Och jag gillade mycket Anders Birgersons ”Flicka från Backafall”, med dess ursnygga komp.

Sommar i P1 med Emil Jensen

Jag har sett och hört Emil Jensen live på scen två gånger, i båda fallen på Reginateatern i Uppsala, i det ena fallet med ett eget helaftonsprogram, i det andra i ett blandprogram med några av teaterns mest uppskattade artister. Den scenshow jag såg var en blandning av teater (samhällskritisk komik), poetry slam, politik med ställningstaganden från en man med hjärtat till vänster, sång till komp och lite annat. Jag gillade det verkligen och sa det till honom själv, när jag efteråt köpte några CD av honom och fick dem signerade. Det här ledde till ett litet samtal, och jag fick själv berätta vem jag var – men det här betyder för den skulle inte, att vi blev bekanta eller kan sägas känna varann.

Någon anknytning till Uppsala har han inte. Han bor numera i Stockholm, men som de som hörde honom i dagens Sommar säkert förstod av hans idiom, har han sina rötter i Skåne, mest i Malmö.

Till det Emil Jensen berättade om, mot slutet av sitt sommarprogram, fanns den cykelturné han 2007 genomförde genom Sverige med sin gitarr på ryggen.

Sina politiska åsikter gav han uttryck för bland annat i avsnittet om sitt sydfrikaengagemang. Fast redan i programmets inledning markerade han också, att allt inte alls var bättre förr – vi var nog snarare dummare förr, åtminstone i meningen att det fanns en massa saker som vi då ännu inte visste.

Sig själv berättade han också lite om, typiskt nog med hjälp av en historia om hur hans syrra, i skolan ansedd som en styv tecknare, vid två tillfällen fick kritik för porträtt av brodern, som hon hade porträtterat med rynka i pannan, med långt avstånd mellan munnen och näsan och så ett grönt och ett blått öga – vilket dock Emil själv nu intygade var på pricken rätt.

Under sommarprogrammets gång skrattar jag högt flera gånger, men det är svårt att referera de här avsnitten – de lever på att framföras live, och han har liveartistens förmåga att locka fram ett uppskattande skratt just i stunden.

Men som en svart tråd genom det här programmet löper också berättelsen om Emil Jensens egen familj.

Bland annat berättar han, mycket öppenhjärtigt men helt utan fördömande, att hans mamma, psykolog till yrket, länge hade problem med spriten, men att hon sen själv lyckades bryta det här beroendet genom att lika maniskt ägna sig åt andra tvångsmässiga vanor, till slut att dricka kopiösa mängder vatten.

Sig själv liknar han vid mellanbocken Bruse, den som klarade sig genom att upprepa den första bockens svar och sen överlät åt den tredje att ta fighten – han har alltså inte någon heroisk självbild.

När han var liten, såg han den lite äldre syrran, Anna, som sin ledstjärna, såg till och med sig själv som en duktig tjej, detta fastän han varken var tjej eller duktig. Hon var inte bara hans förebild utan ställde också upp för honom ganska långt fram i livet.

Men det här fick ett tragiskt slut, inte för att syrran inte längre ville utan för att hon började må dåligt och detta visade sig bero på att hon hade fått malignt melanom.

Till det sorgligaste i det här sommarprogrammet hör när farsan ringer och gör klart att de nu måste åka till Anna på sjukhuset, rättare sagt på dödsbädden.

Och sedan sammanfattar Emil på sitt mycket speciella sätt: ”När solen gick upp 3 maj, var det plötsligt årets första sommardag.”

Man kan börja gråta för mindre.

Också Emil Jensens musikval präglades av att han är ett proffs.

Ska jag lyfta fram några enskilda artister/grupper och låtar, vill jag främst nämna den inledande ”Close To Me” med The Cure, ”There’s An End” med Holly Golightly och ”Nobody Knos You When You’re Down And Out” med Bessie Smith.

Men jag gillar också Edda Magnason, som han tidigare har gjort program tillsammans med, Esbjörn Svensson, Björk, Stina Nordenstam och Fleetwood Mac.

Sommar i P1 med Anders Kompass

När Birgitta och jag var på utdelningen av Olof Palme-priset och slog oss ner i Riksdagens andrakammarsal för att ta del av prisceremonin, satte sig snart en inte helt okänd man lite framför oss och till höger om gången vi satt vid. Han såg sig omkring och kom, när han fick syn på Birgitta, fram till henne och hälsade hjärtligt. De hade träffats tidigare, men jag tror att det här främst handlade om själarnas sympati, om två engagerade och modiga människor med hjärtat till vänster.

Anders Kompass, den man jag talar om, har faktiskt en anknytning till Uppsala, från sina unga år då han gick på Fjellstedtska skolan. Det här var under några år under det tidiga sjuttiotalet, men vad jag minns träffades vi aldrig då. Sen fick han, 1975, ett tvåårigt utlandsstipendium och valde då att åka till Guatemala. Där, i den lilla indianbyn Pasac, verkade han som alfabetiserare bland människor som i flertalet fall inte ens kunde spanska, och han hjälpte också, eftersom han hade körkort, byborna med att frakta till exempel bananer till marknaden inne i stan. Det här projektet, finansierat av Frikyrkan hjälper (i dag Diakonia), gav gradvis önskad effekt: lyfte indianerna i byn ekonomiskt och ökade också deras utbildningsnivå, lärde dem läsa, några också att köra bil.

1982 anställdes han av Pierre Schori på UD som latinamerikaexpert på vilket följde en anställning i FN. Som FN-tjänsteman arbetade han med mänskliga rättigheter i Colombia, Mexiko och Guatemala.

Framför allt de insatser han gjorde i Colombia visade sig innebära risker för hans eget liv. Han envisades med att åka på inspektion till en by, där det hade skett en massaker, lyckades ta sig dit och lämnade sen en objektiv rapport om skuldbördan, vilket inte gillades av maktapparaten. Situationen blev så hotfull, att han begärde beskydd av Kofi Annan, och först när denne ställde upp, backade hans antagonister. Men han berättade om hur han och hans ledsagarinna på den kontroversiella inspektionsturen, Flaminia Minelli, sen, under en middag i ”fel” stadsdel, kände sig obehagligt uttittade och hotade. De här två gifte sig sedan, så en räcka av mörka händelser fick ett ljust slut.

Fast huvuddelen av sitt sommarprogram ägnade Anders Kompass förstås åt att berätta om hur han, också som FN-tjänsteman, förpassades ut i kylan.

Kompass var chef för fältavdelningen i det FN-kontor som var till för att skydda mänskliga rättigheter, och sommaren 2014 fick han en rapport om övergrepp, begångna av soldater i FN-tjänst, i Centralafrikanska republiken. Det rörde sig om sexuella övergrepp på barn i åldrarna mellan 8 och 15 år, internflyktingar placerade i läger.

Kompass hade även under sin tid i El Salvador sett FN-bilar, parkerade utanför bordeller, men de här övergreppen, riktade mot barn, är svåra att ens berätta om.

I FN-styrkan i Centralafrikanska republiken ingick också afrikaner, men den leddes av fransmän, så Kompass tog sig före att lämna över rapporten till Frankrike för åtgärd, och de franska myndigheterna protesterade inte utan gjorde också uppföljande egna undersökningar.

Då hände det märkliga: Sju månader senare uppmanades han av sin överordnade chef i FN att avgå och belades dessutom med munkavle.

Kompass överklagade förstås beslutet, och i och med det blev det – fastän han själv höll tyst – vida känt vad som hade hänt.

Nu utreddes den här historien av en fristående kanadensisk jurist, och hon gav Kompass uppbackning och upprättelse i alla avseenden. Vilket ledde till att han fick rätt att återgå till sin tjänst.

Men trots att den här historien fick mycket stor uppmärksamhet, hördes ingen från FNs ledning, till exempel Ban Ki-moon, av med något beklagande eller något ursäkt, och Anders Kompass’ slutsats är, att de som arbetar inom FN-organisationen lever i sin egen maktvärld, en som dessutom lever ett liv avskilt från den andra, skitiga världen. (Det senare är min egen formulering.)

Jag uppskattade också Anders Kompass’ val av musik, till exempel att han spelade så mycket musik från de länder och regioner han har verkat i. Det mesta av det här är inte känt för svensk publik, men åtminstone en latinamerikansk låt, Violeta Parras ”Gracias a la vida”, i dag dock med Mercedes Sosa, är känd även här, fast då mest på svenska (”Jag vill tacka livet”).

Också i andra fall valde Kompass att inte spela den allra vanligaste versionen: Hasses och Tages ”Ett glas öl” fick vi i dag höra med Freddie Wadling.

Och i ganska många fall, till exempel ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel och Kate Bush och Monica Zetterlund i Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, underströk musikvalet det Kompass just hade talat om.

Till det myckna hörvärda hörde också låtarna med Sting och Bruce Springsteen och inte minst Leonard Cohen (”Thunder Road”).

Som avslutning spelade han, med adress till hustrun, ”Lady In Red” med Chris De Burgh.

Sommar i P1 med Malou von Sivers

Dagens Sommar gjordes av Malou von Sivers (som egentligen heter Marie-Louise i förnamn). Jag läste henne först, när hon en gång i världen jobbade på Aftonbladet, men sen har hon ju haft en framgångsrik karriär i andra media, framför allt TV.

Det här borde borga för att hon också kan göra ett hörvärt radioprogram, men det som framför allt gjorde dagens Sommar så hörvärt var att hon där grävde i sitt eget liv och då lyfte fram även dess mörka sidor.

Det här programmet började och slutade vid faderns dödsbädd, men det var inte främst inriktat på sorg eller sentimentalitet – det här handlade mer om ett knepigt förhållande till en knepig far och om varför han var som han var och om ”det djupa sår som har följt mig genom livet men kanske också har gjort mig till den jag är i dag”.

Som den skickliga journalist hon är arbetar Malou von Sivers först med att väcka lyssnarnas nyfikenhet på att få höra mera. Det börjar med att hon besöker fadern på hans dödsbädd, när han inte längre kan kommunicera, och sen får vi, lite i taget, reda på att han i åratal har avböjt personlig kontakt med sin dotter.

Gradvis får vi reda på att hans förhållande till Malous mamma var mycket knepigt och att det också fanns en märklig lynnighet i hans förhållande till barnen, alltså även Malou. Hon minns händer som smekte men också kroppsbestraffningar för förseelser som fotspår på en krattad gång eller skor som hade ställts i oordning i tamburen. Barnen fick inte ens gå på gräsmattan utanför huset i Täby som man flyttade till.

En nyckel till det här fanns enligt Malou von Sivers i faderns eget tidiga förflutna. Hans mamma, således Malous farmor, dog när hon födde hennes pappa, och farfar och hans familj kom medvetet eller omedvetet att lasta sonen, hennes då födde far, för moderns död. Farfar kom sedan att gifta om sig med en betydligt yngre kvinna, och även om hon till att börja med försökte etablera kontakt med hans barn från förra äktenskapet, fick hon snart tre egna barn att ta hand om.

Malous pappa och hans familj umgicks inte mycket med hans pappa och dennes nya familj, men de bjöds pliktskyldigt till julkalas hos dem. Malous pappa och också mamma våndades inför de här julkalasen, som de på grund av mammans illamående regelmässigt kom sist till. Men som Malous pappa sa: ”Vi räknas ändå inte.”

Äktenskapet mellan Malous pappa och mamma sprack sedan, och pappan hittade en ny kvinna. Men vad värre var: den här bortflydda pappan ville knappt mer träffa sina egna barn från förra äktenskapet. När Malou försökte, passade det aldrig. Malou fick inte ens uppvakta på hans 70-årsdag.

Vid ett tillfälle lyckades hon i alla fall locka den snickerihändige pappan att bygga en lekstuga åt hennes barn. Fast när hon sen försökte återuppta kontakten med honom, sa han som det var: ”Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för feg.”

Det här utgjorde stommen i Malou von Sivers sommarprogram.

Sen avrundade hon med en del annat på slutet, men åtminstone avsnittet om intervjun med Ingmar Bergman hade ett tematiskt samband med det ovanstående. Hon skildrade här Bergman som neurotisk kontrollfreak, och fick honom att, när han per limousin anlände till TV-studion, att erkänna: ”Jag är rädd”.

Malou von Sivers spelade låtar med Bruce Springsteen, Adele, Laleh, The Beatles, Seinabo Sey, Avicii, Jonas Gardell och Beyoncé, och eftersom hon uttryckligen förklarade, att rap hör till det hon gillar, förmodar jag, att det hon spelade speglade hennes egen musiksmak.

Jag hade för egen del inga problem med hennes musikval, men även i dag tyckte jag, att musiken gott kunde ha haft större bredd.

Sommar i P1 med Alexander Gustafsson

Om jag inte minns alldeles galet, har Alexander ”The Mauler” Gustafsson varit med i Skavlan, men jag minns inte mycket av det, och hans så kallade sport, mixed martial arts (MMA), vet jag egentligen inte ett piss om – å andra sidan finns det nästan ingenting, där man tävlar med fysiska prestanda, till exempel boxning som han också har utövat, som intresserar mig.

Sommar-programmen i radio – Gustafsson gjorde ett sådant i dag – är ju tänkta att avlyssnas av en bred publik, men så vitt jag kan bedöma gjorde Gustafsson ett så speciellt och avgränsat program, att rimligen bara en ganska liten publik kan tänkas ha varit intresserad av det. Det kunde ju ändå ha blivit intressant, om Gustafsson hade visat sig ha kunskaper och intressen på andra områden, men tji. Vi fick höra plattityder om hans tjej och en ännu plattare bekännelse till den kristna tro han tydligen också har. Han snuddade lite vid att han, innan han riktade in sina krafter på kampsport, hade en bana som ungdomsbrottsling bakom sig, men utöver att han hade straffats för det fick vi inte veta något om det heller. Numera använder han skjutvapen, fast till jakt.

Alexander Gustafssons musikval var faktiskt bättre än hans sommarprat. Jag uppskattade att han spelade ”The Lion’s Roar” med First Aid Kit och även Gasolins ”This Is My Life”. Bland de artister han spelade fanns Eminem, Avicii, Mauro Scocco och Petter plus Adolphson och Falk. Vi fick också höra ”Du gamla du fria” i Zlatan-version. Men i det stora hela sprängde det här programmet inga musikaliska ramar.

Melodikrysset nummer 27 2016

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.

Fredagskväll med tal i Almedalen och av Chaplin

Några av mina läsare undrar kanske över varför jag inte har skrivit något om Almedalen. Det beror helt enkelt på att ju så många andra gör det, ingalunda på att jag inte är intresserad av politikerveckan.

Jag har själv varit i Almedalen förr i världen, faktiskt haft seminarium där, men nu är det så många andra som skriver om det som händer där, så både via bloggar och tidningar och inte minst genom TVs direktsändningar av talen med åtföljande intervjuer och seminarieinslag – jag har hittills sett varenda sändning och tänker fortsätta med det – är jag à jour med det som äger rum i Visby.

Också i kväll såg vi alltså Miljöpartiets framträdande under den här gotländska sommarsamlingen.

Men efter att ha sett sena Aktuellt avslutade jag och hustrun TV-kvällen med att se, eller rättare sagt se om, Charlie Chaplins ”Diktatorn”. En ytterst sevärd film – läs gärna min tidigare, mycket detaljerade recension av den ovan under Kulturspegeln, Film.

Sommar i P1 med Ulrika Rogland

Ulrika Rogland är jurist och var som åklagare lagens arm i ett antal brott mot kvinnor och barn. Men efter 15 år bytte hon en smula inriktning och blev målsägarbiträde.

Det mest sympatiska med hennes Sommar-program i dag tyckte jag var hennes förståelse inte bara för brottsoffren utan, åtminstone i vissa fall, också för förövarna: Barn som själva regelbundet utsätts för våld och övergrepp kan även de lockas att ta till samma medel.

Men det här betyder självfallet inte, att hon accepterar det dessa utsatta utsätter andra för. Och det betyder heller inte, att de borde undgå de straffpåföljder lagen föreskriver, bara att samhället skulle bli mycket bättre, om vi tidigt lyckades få ett grepp om unga människors liv, innan det urartar.

Här var också hennes livserfarenhet den att barn inte gör som vi säger – barn gör som vi gör. Och det här reser förstås svåra frågor om vad vi övriga och samhällets institutioner bör och kan göra, när till exempel alkoholiserade fäder regelbundet slår och hotar sina egna barn.

Även mobbing hörde till det hon tog upp.

Helt naturligt uppehöll hon sig ganska mycket vid den så kallade Alexandramannen, han som via internet lockade in unga flickor i sin sexfälla och sen fick dem att tiga. Det hon talade om här var så kallad grooming, det vill säga att en vuxen tar sexuell kontakt med ett barn. Knepet kunde och kan vara att en vuxen man låtsas vara en jämnårig kille och fick flickan att klä av sig, vilket han filmade och sen kunde använda som utpressningsmedel för en sexuell kontakt på riktigt. Eller så kunde han, som i ett fall Ulrika Rogland berättade om, locka tjejen med modellfotografering. När den här flickan sen berättade för sin mamma vad som hade hänt och mamman tog kontakt med mannen, förklarade denne, att flickan bara hade hittat på alltsammans som hämnd för att han inte hade velat plåta henne, när han insåg, att hon var så ung.

Men Ulrika Rogland lyckades knäcka det här fallet, och den barnutnyttjande mannen fick tio års fängelse.

Nu innebär det yrke Ulrika Rogland har valt en del risker även för den agerande juristens egen del. Hon och hennes barn har utsatts för så allvarligt hot, att de har tvingats ha polisskydd.

Strandliv med barnen hörde till de få mer personliga saker Ulrika Rogland berättade om sig själv och sina egna barn.

När det gäller hennes musikval, uppskattade jag själv särskilt att hon spelade ”Both Sides Now” med Joni Mitchell. Hennes musikval omfattade också låtar med till exempel Sting, Patrik Isaksson, Adele och Peter Lemarc, men allt för mycket kändes också enahanda. Finns det numera inga presumtiva sommarpratare, som lyssnar på jazz, klassisk musik, blues, visor eller rent av schlager?