Juldag och annandag

Juldag, grön som alla andra dagar i år.

I vardagsrummet lyser ljusen i granen, en äkta förstås. Med halmstjärna i toppen; numera lite mer sparsamt dekorerad. Stående på en julgransmatta, som Birgitta har broderat, ett av hennes finaste handarbeten.

I vardagsrumsfönstret är uppsalalyktan tänd, med sina fyra motiv i svart silhuett mot röd bakgrund av tyg: Domkyrkan, Uppsala slott, Gunillaklockan och Upplandsmuseet. Prototypen till den här lyktan, som är inköpt på Hemslöjden i Uppsala, gjordes av Carl Liljefors i slutet av 1800-talet.

På vardagsrumsbordet den vackra blå duk jag fick av Birgitta 1964. På den ett fat med hembakta pepparkakor och finska pinnar, den höga turkosa keramikvasen med mina vita julsyrener till Birgitta och så en grupp tomtar; den kanske originellaste av dem, med en stor stickad luva nerdragen långt ner över näsan, kommer från mitt studentrum i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan.

På köksbordet ett långt lucia- och tomtetåg – det tillverkades ursprungligen av Birgittas mamma Anna Brita (nu sedan länge död), men vår dotter Kerstin har förnyat och renoverat det. Över dörröppningen mellan köket och vardagsrummet (nu spärrad av julgranen) en pepparkaksbrun julbonad, också den brodrad av Birgitta.

I köksfönstret och matsalsfönstret adventsstjärnor, olika designade men båda av halm.

I pentryt till den tillköpta och med vår större lägenhet sammanslagna tvåan den fina julbonad vi har fått av min bror Matti. I fönstret där hänger en glasrundel med tomte, en present en gång i världen från min mamma, också hon sedan länge död.

Här och var i fönster och på bord blommande amaryllis – en välte av sin egen tyngd och bröts – och julhyacinter i blått och vitt. Lägenheten doftar av hyacinter och pepparkakor.

I matsalen vårt förlängningsbara (till julkalaset med tre insatsskivor) bord med två vita linnedukar på; i dag är bordet så långt, att man måste skarva. På det blått arabiaporslin (Valencia; jag älskar det här porslinet).

Birgitta slavar fortfarande i köken med det som ska serveras varmt: rostbiff, bakad potatis, hasselbackspotatis, köttbullar, prinskorv. Annat har, som jag har berättat tidigare, gjorts i ordning i förväg: skinka (som serveras med senap från apoteket), estnisk julsylta, flera sorters heminlagd sill, hemgjord sillsallad, kycklingleverpaté, gravad sik, hemgjord saltgurka på gurkor från Öregrund. Till efterrätt mandelmusslor med vispgrädde och hallon från vår egen öregrundsträdgård, alternativt hjortronsylt. Säkert har jag glömt något.

Nu kan gästerna komma.

Och de kommer i klungor; med oss själva blir vi fjorton personer: Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Annas pappa Bengt Kettner med hustru Inger Grandell. Min och Birgittas dotter Kerstin med make Bo och barnen Viggo och Klara. (Kolla gärna Kerstins blogg – länk finns här bredvid – så får ni se ungarna i deras egen julmiljö hemma hos paret Kokk-Strömberg.) Vår son Matti (han fick heta Dahl i efternamn, eftersom Kerstin fick efternamnet Kokk och vi tyckte att det skulle vara rättvist) tillsammans med sin sambo Karin Gustafsson. Och sist – lite efter de andra; han var hos oss också på julafton – min bror Matti Kokk.

Det märkligaste med den här stora samlingen av människor var att där inte fanns ett uns av kiv eller ledsamheter ens bland de yngre. Lilla Klara tycker uppenbarligen, att det är jätteroligt att komma hem till ”mofa” och ”momo” som hon säger, och hon kommer ofta till mig och vill bli buren och road – eller få Vichy Nouveau eller Seven Up, ”Sjupp” som jag har lärt barnen att säga. Annas flickor (och även Matti och Karin) lekte mer än gärna med Viggo, och spelade bland annat hans nya julklappsspel – Nalle Puh-fia och Pingu – med honom; även hans mamma Kerstin deltog flitigt i spelandet.

Före maten hade vi nämligen haft julklappsutdelning. Jag tänker inte redovisa, vad alla fick, men jag vill nämna två fantastiska presenter, som Birgitta själv med lång möda och stor skicklighet hade förfärdigat: Vår son Matti fick av henne en egenbroderad, vacker julgransmatta. (Hon har tidigare broderat sådana åt oss, åt Anna och åt Kerstin.) Och Kerstins man Bo fick av henne en fantastisk hemstickad (efter ryskt mönster) ylletröja i rött och vitt.

Själv fick jag – alla vet vad jag vill ha – böcker och skivor; till några av dem får jag säkert anledning att återkomma. Och så överraskade Kerstin med att ha inhandlat istappar av glas till julgranen. De här julgransprydnaderna minns jag från min barndom i Juniskär och har alltid önskat att få tag på. I dag hängde jag upp dem i granen.

Jag vill gärna också nämna den djupröda marimekkoskjorta Birgitta gav mig på julafton. Jag premiärbar den på familjekalaset på juldagen.

Våra tre vuxna barn med familjer hade köpt en ny och starkare trådlös router till oss – det behövdes; särskilt Birgitta har haft problem med anslutningen. Bo installerade och trimmade in den under pågående julfest. (Och under tiden installerade Matti, sonen alltså, den nya kombinerade DVD- och VHS-spelare Birgitta och jag hade köpt i stället för en massa julklappar till varandra.)

När alla andra hade gått, fanns Matti och Karin kvar; de stannade över natten. Vi hade en stillsam och trevlig juldagskväll tillsammans.

På annandagens morgon fick de, liksom vi, den frukost vi alltid äter under helgdagarna: kaffe med skinkmackor – skivor av julskinkan med apotekssenap på hårt bröd (Roslagsbröd från Gimo) och/eller på Birgittas hembakta julbröd med smak av kummin. Jag gjorde en av var sort.

Efter lunch på annandagen, när också Karin och Matti hade lämnat oss, tog vi en långpromenad: gick vägen förbi Tunabergskolonin och Viggos och Klaras dagis över till villaområdet Bärby hage, där familjen Strömberg-Kokk bor. Det visade sig, att Bo, Kerstin och ungarna just var i färd med att börja gå bort mot oss: Bo hade nämligen glömt luva och halsduk hemma hos oss på juldagen. Så vi tog en hastig titt på deras julgran – den var fin – och gjorde sen sällskap tillbaka genom de isiga och hala gatorna.

Än är annandagen inte slut, men jag vet redan, vad som är dess roligaste upplevelse: Viggos kram och Klaras jublande skratt när morfar och mormor plötsligt uppenbarade sig framför deras hus.

***

Kerstin har på sin blogg – Kerstin Kokk här bredvid – lagt ut mängder av bilder från familjens julkalas hemma hos oss på juldagen. Kolla där!

God jul!

När vi hösten 1944 kom till Sverige, var vi en utblottad flyktingfamilj. Min barndom i det nya landet präglades inte av nöd men av knapphet. Likväl var jularna höjdpunkter i en annars inte särskilt väbeställd familjs tillvaro. Till julen hörde god mat, också klappar efter fattig förmåga, i mitt fall mest böcker; jag älskade och älskar fortfarande böcker.

Om dessa barndomsjular har jag skrivit på annat håll. Jag återkommer till dem.

Också senare – som vuxen med egna barn, numera som pensionär med barnbarn – har jag älskat jularna. Och lagt ner enorma mängder möda för att få dem att bli det jag vill.

Birgitta och jag städar tillsammans vår stora bostad. Vi tar var sin del. Till jul skuras inte bara golven utan putsas också alla fönstren och, inte minst, städas varje skåp igenom: porslin och glas diskas en extra gång och alla hyllor dammtorkas. Till mina speciella uppgifter hör att rengöra alla bok- och skivhyllorna.

Samtidigt lagar vi den julmat, som går att laga i förväg. Jag har berättat om min estniska julsylta. Birgitta gör julskinkan, lägger in sill, gör sillsallad (med bland annat äpplen från trädgården i Öregrund) med mera.

Och aldrig blir man, hur förståndig man än är, klar i rimlig tid. I natt höll vi på och stökade till fram mot två.

Det sista jag gör på kvällen före julafton är att klä granen och göra i ordning den tomtegrotta Birgittas mamma en gång gav oss. Ursprungligen var det för att barnen, när de vaknade på julaftons morgon, skulle se julen i all sin glans. Men vi fortsätter så här även på gamla dar.

När allt är klart, kryper vi ner i de renbäddade sängarna med var sin bamsig, iskyld dry martini. Det är en julnattssed jag och Birgitta har.

I morse vaknade vi i den nystädade och julfina härligheten och öppnade ett par paket vi hade lagt till varandra under granen.

Sen gick jag till blomsterhandeln och hämtade ut de beställda vita syrenerna. Så länge vi har varit tillsammans har Birgitta på julafton fått en stor bukett långskaftade vita syrener av mig. På det medföljande kortet står det alltid ”7!”. Varför tänker jag behålla för mig själv.

Snart kommer brorsan Matti på jullunch och Kalle Anka. I morgon kommer alla tre barnen med sina respektive och med barnbarnen, dessutom Annas pappa Bengt med sin Inger och så brorsan Matti igen; han kallas i familjen för Stor-Matti, medan vår son Matti, trots att han är en vuxen man, kallas Lill-Matti.

En hjärtans god jul till er allesammans, en gång till!

Melodikrysset nr 51

Egentligen hade jag inte tid att göra dagens melodikryss – jag har fortfarande för mycket kvar att ordna inför i morgon, julafton. Men min hustru vet, vad den här timmen framför radion i köket betyder för mig, så hon gjorde sitt allra bästa för att inte störa mig, när hon gjorde i ordning julskinkan och satte den i ungnen.

Egentligen var det bara en fråga som beredde mig svårighet, vågrätt 1. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det skulle bli snögubbe. Fast fortfarande har jag inte kommit på vilken melodi det var.

Ibland gör Eldeman för övrigt enkla saker svåra, ofta genom att spela låtarna i arrangemang, som förvillar. Sålunda tog det mig i dag en stund att komma på att det han spelade var ringleken ”Vi äro musikanter”.

Annars började det enkelt. Jussi Björling sjöng ”Adams julsång” (”O helga natt”).

Av artistfrågorna i övrigt hade jag svårast att komma på Smokie med ”Marys Boychild” och George Michael med ”Last Christmas”. I övrigt beredde artistfrågorna och titlarna mig inga större svårigheter: Bing Crosby sjöng ”I´m Dreamin´ of a White Christmans”, som på svenska heter ”Jag drömmer om en jul hemma”. Tommy Körberg sjöng ”Fri som fågeln” tillsammans med Sissel Kjyrkjebö. Elvis Presley sjöng ”Silent Night”, och Bosse (Bo) Parnevik stod för härmandet.

Det var alltså julmelodier för hela slanten i dag, utöver de redan nämnda även ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul, jul, strålande jul” och refrängen ”Granen står så grön och grann i stugan”. ”Jag såg tomten kyssa mamma” gav jultomte.

Och så spelades förstås en låt ur ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Det är ett oumbärligt inslag också i mitt julfirande.

Och en hjärtans god jul önskar jag er alla, melodikrysslösare så väl som övriga bloggläsare.

***

Har du via Google hamnat här i din jakt på något svar i senaste melodikrysset, kan du i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan – därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Estnisk julsylta

Mona Sahlin-debatten – kring 700 besök på bloggen i går plus en massa inlägg – har milt talat stört mig i julstöket. Jag har till exempel, då och då kryssandes till datorn, dammtorkat alla bokhyllor med våra minst 11.000 böcker.

Större delen av dagen och kvällen i går använde jag till att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig av min mamma; när jag var liten pojke lät hon mig med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär tre kilo av vardera: tre läggar och så tre bitar kalvbog eller kalvrygg. Dem fördelar jag på tre grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg och ett stycke kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela dem i mindre stycken.) Benet i fläskläggen har en viktig funktion: det ger det bindemedel, som senare får syltan att stelna.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger jag sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger vad du nu föreställer dig) med tre sorters peppar – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra.
Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar, i mitt fall tolv stycken 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom sil ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens i vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några tar vi också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg.

På tisdag morgon intervjuas jag i P1 morgon om Mona Sahlin

Som jag tidigare har skrivit, tycks folk från centrala media läsa min blogg. Den har citerats på ledarsidor, och några journalister från bland annat stockholmstidningar har sagt till mig, att de läser vad jag skriver.

I förmiddags ringde P1 morgon och ville ha mig med i tisdagens sändning. Ämne: partiledarfrågan.

Jag avböjde (liksom jag på sista tiden har avböjt en massa annat) – jag har helt enkelt för mycket kvar att göra före jul för att hinna med mer.

P1 morgon återkom emellertid i eftermiddags och ville nu i stället banda en intervju med mig. Jag sa OK. Intervjun visade sig nästan helt handla om vad jag anser om Mona Sahlin; frågorna utgick konsekvent från vad jag själv har skrivit om henne här på bloggen.

Nå, jag står för vad jag har skrivit. Försökte vidareutveckla det också.

Jag fick en avslutande fråga om vem jag för min del skulle vilja se som partiledare.

För regelbundna läsare av den här bloggen är det ingen nyhet: I första hand förordar jag LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Vill man satsa på en radikal föryngring, bör valberedningen göra ett energiskt försök att övertala Carin Jämtin.

På konsert i Blå hallen

I kväll var Birgitta och jag bjudna på festkonsert i Blå hallen i Stockholms stadshus. Inbjudare var norske ambassadören Odd L Fosseidbråten.

Norska ambassaden anordnar en sådan här konsertkväll varje år strax före jul; vi har varit med tidigare.

Nytt för i år var utdelandet av det 2005, till 100-årsminnet av unionsupplösningen instiftade Prins Eugens kulturpris. En norsk och en svensk konstnär eller artist får 50.000 svenska kronor vardera.

Priset gick till dels den unge svenske cellisten Andreas Brantelid, som ni kanske minns från nobelfesten, dels till den unga norska trumpetaren Tine Thing Helseth.

Brantelid spelade ett par satser ur Cellosonat i A-dur av César Franck och Helseth ”Legende” av Georges Enescu samt ett par satser ur Trumpetkonsert i Ess-dur av Johann G B Neruda; Helseth spelade på ett par olika stämda trumpeter, den ena delvis även med sordin.

Roligt att unga musikbegåvningar belönas. Roligt att få höra dem live också.

Båda solisterna ackompanjerades på flygel av Peter Friis Johansson.

Andra delen av konserten stod ett svensk-norsk samarbetspar för, Lill Lindfors, sång, och Ketil Bjørnstad, flygel.

Lill Lindfors känner ni alla till. Bjørnstad stod för ett kraftfullt pianospel, särskilt i ett solonummer, som uppskattades av mig men inte av min hustru. De här båda har samarbetat länge, visade det sig. Lill sjunger och Ketil spelar och, inte minst, komponerar. I det här fallet hade han bland annat tonsatt dikter av Edith Södergran.

En av de dikter Bjørnstad har tonsatt och som Lill Lindfors sjöng var Södergrans kanske mest kända och citerade dikt, ”Dagen svalnar”, den som slutar:

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Programmet började och slutade med Katarina kyrkas barnkör och aningen äldre ”cathrinor”. De startade med Georg Riedels ”Änglarna från himlens sal” och slutade med att backa upp den unisona sången – publiken deltog, dock inte jag – i psalmen ”Härlig är jorden” eller ”Deilig er jorden” som den heter på norsk. Publiken var blandad, så båda språken blandades.

***

Vi hade reserverade platser på första raden. Till vänster om mig satt två gamla laboremuskompisar, Anna-Greta Leijon och Karin Rudebeck, med vilka jag förstås utbytte information om vad som hade hänt sen sist vi träffades. Till höger om Birgitta satt Ingrid Dahlberg – jag hörde att damerna hjälptes åt att skälla på saker i politiken som båda ogillade. Också andra kulturvänner var där, till exempel Christina Mattsson.

Och så hade kronprinsessan Victoria bjudits dit för att dela ut Prins Eugens kulturpris.

Matti och Mack på Café 19

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.

Melodikrysset nr 50

Lite mer livligt än vanligt runt omkring mig var det, när jag skulle lösa dagens melodikryss: Vid tiotiden anlände Bo med Viggo och Klara. Birgitta hade lovat baka pepparkakor med barnbarnen. Det gjorde hon också, men naturligtvis tittade ungarna då och då in också hos morfar, som satt och löste melodikrysset inne i sitt arbetsrum.

De här störningarna från de små älsklingarnas sida kompenserades dock av att Bo, som stannade en stund, utan minsta tvekan levererade svar på några frågor, som jag inte skulle ha klarat utan att googla.

En var den colombianska sångerskan och UNICEF-ambassadören Shakira, hon som sjöng ”Via especial”.

Inte heller kände jag igen dansbandslåten – hette den ”Vet inte vad som har hänt” på svenska? Långt mindre hade jag någon aning om vad den hette i original. Men Bo kom rappt med svaret: ”Love Is In the Air”.

Den sista frågan, som jag inte skulle ha klarat utan hans hjälp, var den om sångerskan från La Cream. Tess heter hon.

På gränsen till vad jag klarar – men här knäckte jag svaren själv – ligger Antique (Helena Paparizou och Nikos Panagiotidis), som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest med ”I Would Die For You”.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta Daniel Lindström med ”Någon slags verklighet”. För övrigt kan det aldrig någonsin, i något som helst sammanhang, heta ”någon slags”. Det heter ”något slags”, eftersom det heter ”ett slag”, inte ”en slag”.

Resten – och det gäller till och med filmmusiken och TV-signaturen – klarade jag lätt.

Filmen var Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, som jag har sett.

TV-signaturen kunde knappast höra till något annat än ”Tre kronor” – som jag aldrig någonsin har sett.

Dagens barnvisa var ”Imse vimse spindel”.

Musikalfrågorna var ovanligt lätta. Dels spelades ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Dels spelades musik ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun”.

En annan klassiker, ”Smoke Gets In Your Eyes”, gav den svenska singularen öga.

Sist den roligaste frågan. The Mills Brothers sjöng ”Darling Nellie Grey”, som är ett av många bevis på att Evert Taube inte alltid komponerade ”sina” sånger själv. I Taubes version heter låten hur som helst ”Min älskling i Peru”. Och huvudstaden i Peru – svaret på frågan – heter Lima.

Nu ska jag återgå till att leka med barnbarnen. Klockan fem kommer Bo hit för att äta middag med oss och barnen, och sen tar han med ungarna hem.

Sen går jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Där spelar i kväll sonen, Matti Dahl, med band.

***

Söker du något svar till senaste melodikrysset och har hamnat här med hjälp av Google, kan du pröva med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sista sammanträdet med gamla gänget

I dag hade kulturnämnden sitt sista sammanträde för 2006 och därmed också det sista sammanträdet, innan högeralliansen tar makten även över kulturpolitiken.

På dagordningen fanns inga omvälvande frågor men väl beslutsärenden av stor betydelse för dem som verkar inom kulturlivet här i Uppsala, till exempel årliga verksamhetsbidrag och produktionsbidrag för 2007 inom områden som teater, dans, film, musik, kulturmiljövård och kulturhistoria, konst och fotografi och allmän kultur (det senare sådant som Folkrörelsearkivet och Dag Hammarskjöldbiblioteket). Vi beslöt också att från 2007 öka stipendiesummorna för Gösta Knutsson-stipendiet och Uppsala kommuns hedersstipendium till vardera 20.000 kronor.

Vi från den röd-gröna gruppen ställde avslutningsvis också en skriftlig fråga till den nya högeralliansmajoriteten om de oroande uttalanden kommunalrådet Cecilia Forss (m) har gjort i P4 Uppland om att det av oss och kulturkontoret planerade nya stora kultur- och bildningscentret i Stenhagen – förskola, skola, sporthall, bibliotek och lokaler för kultur- och fritidsaktiviteter – kan komma att bantas genom att en del av lokalytorna i stället hyrs ut.

Lite vemodigt var det, inte bara för att majoriteten skiftar. Det blir mycket stora personförändringar i nämnden, både på grund av valresultatet och på grund av att högerpartierna minskar antalet ledamöter i nämnden, också för att så många av kamraterna i den röd-gröna gruppen har valt att sluta. Jag gav dem i gruppen, som slutar men som var närvarande, var sin blå julhyacint.

Extra passande – han är nämligen holländare – var det att ge en lökväxt till ordföranden, Kees Geurtsen (s), som i dag gjorde sitt sista sammanträde.

Kees avtackades först av tillträdande ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), sedan för den röd-gröna gruppens räkning av mig med ett bokpaket och Margret Kihlén med en limerick. Dess förinnan hade även personalen, anförd av Lisen Hessner och Fia Söderberg, avtackat Kees med en dikt och ett bildspel.

Jag startade mitt tacktal med att påminna om att kulturen är en ömtålig planta, som alltid behöver stöd. Jag läste som en utgångpunkt upp en vers av Alf Henrikson:

Att Mozart ej skulle lida nöd
hade man kunnat begära
med wienerschnitzel och wienerbröd
och wienerkorvar så nära.

Det var inte lätt för Mozart att klara sig, men än i dag skulle majoriteten kulturarbetare inte klara sig utan stöd, konstaterade jag och noterade också, att kulturnämnden under den period då den har letts av Kees Geurtsen har åstadkommit ovanligt mycket: Reginateatern och kulturpolitiska programmet till exempel. Och snart kommer mycket mer av det vi har slitit med under hans ledning: Musikens hus, Linné-jubileet och det nyrenoverade Biologiska museet.

Inte så att Kees har åstadkommit det här ensam. Vi är många som har drivit på och bidragit med idéer. Ibland har vi varit överens över blockgränserna, ibland oense – så måste det ju vara i en demokrati.

Jag påminde om att att ordförandens (Kees Geurtsens alltså) roll ju är att leda debatten; han kan inte tala så mycket själv men tvingas åhöra allt som sägs från salen. Kanske har han upplevt det så här, menade jag, och travesterade Alf Henrikson:

I debatten i nämnden hörde jag pladdret flöda.
Åsikter kostar ingenting men kunskaper kostar möda.

Kees avgång har ingenting att göra med valutgången. Han hade, långt innan man kunde ana den, beslutat sig för att sluta, efter tolv intensiva år i kommunalpolitiken.

Kanske hade han, föreslog jag, resonerat som Alf Henrikson diktade:

Av trettiotusen dagar
kan ett människoliv bestå.
Den som fått leva i åttio år
såg dock inte så många som så.
Vi har färre tillfällen än vi tror
att se dagarna komma och gå.

För min och gruppens del, sa jag, hoppades jag nu, att Kees skulle få möjlighet att se dagarna komma och gå, också att tillfredsställa egna böjelser, till exempel få mer tid till det egna konstnärliga skapandet. Eller till att sjunga Cornelis – Kees är en utmärkt cornelistolkare och sjunger på sitt och Cornelis´ språk, holländska.

Eftersom Jan-Erik Wikström hade talat för hela nämnden, tackade jag Kees för hans sätt att leda den röd-gröna gruppen. Vi har fått gott om tid att diskutera igenom frågorna på nästa dagordning, också framtidsfrågorna. Kees har varit lyssnande och lyhörd, låtit alla komma till tals. När jag konstaterade, att Kees ordförandeskap i gruppen har inneburit, att vi egentligen aldrig har haft partipolitiska skiljelinjer på våra gruppsammanträden, i stället alltid har resonerat oss fram till en gemensam ståndpunkt, nickade också vänsterpartiets och miljöpartiets representanter.

Jag nämnde tidigare, att vi höjde summan för kommunens hedersstipendium.

Vid föregående nämndsammanträde tilldelades konstnären Ulla Fries hedersstipendiet för 2006. Motiveringen, formulerad av kulturnämndens stipendieutskott, lyder:

Ulla Fries har ett namn som konstnär långt utanför vår stad och är en av vår tids stora grafiker, som, till all lycka, valt att stanna och verka här. En konstnär man med stolthet hänvisar till när någon undrar om Uppsala som konststad.

Med oändligt tålamod och tidskrävande omsorg mejslas de ömtåligaste växter och varelser fram i det finaste precisionsarbete som senare, satt under press, får betraktarens ögon att se med nyklarnad blick. Man drabbas helt enkelt av förundran och undran över sådant man tidigare tagit för givet i livet, som så ofta när man ställs inför det vi kallar verklig konst.

Och inte nog med det: Vid dagens sammanträde med kulturnämnden gav vi Ulla Fries dessutom i uppdrag att, för 300.000 kronor (vilket inkluderar samtliga ingående kostnader) utföra ett konstverk i mönstrat glaslaminat för glasväggen i den nya receptionen till Biologiska museet, den vägg som vetter in mot Vasaparken.

Medförande även detta besked stegade vi efter sammanträdets slut i väg till lunchen på Walmstedtska gården för årets hedersstipendiat, Ulla Fries. Jag kan lugna skattebetalarna med att det är årets enda lunch på deras bekostnad, en ganska enkel lunch med ett glas mousserande vin under prisutdelningen, då stipendiekommitténs ordförande, Bo-Östen Svensson (s), talade, och ett glas vin (vitt vin i år, eftersom vi åt fisk) till huvudrätten.

Den som är nyfiken på Walmstedtska gården kan gå in på upplandsmuseets hemsida och där klicka på Walmstedtska gården.

En privat nobelmiddag

I TV ser jag utdelningen av nobelpriset i Konserthuset. Som vanligt är jag mest intresserad av litteraturpristagaren, inklusive talet till litteraturpristagaren. I år gör Horace Engdahl en elegant avrundning på turkiska. Hur god vet jag inte, men jag ser att Orhan Pamuk och, nere på parkett, hans dotter ler vänligt.

Birgitta kommer hem från Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna, först när prisutdelningen är klar. Då är jag klar att servera vår privata lilla nobelmiddag.

Den här seden är tämligen ny för oss, inte bara för att vi inte längre bjuds in till nobelfesten. Vi skulle nog inte ha kommit på idén med nobelmiddag hemma själva, men vi upptäckte, att vår dotter Kerstin hade infört den här seden i sitt hem, tyckte att det var kul och apade efter.

Så det här var vad jag bjöd hustrun på i går:

Till förrätt avocadohalvor med en röra bestående av gräddfil, pepparrotsvisp och mjukost med rökt ren plus bitar av hamburgerkött, alltsammans garnerat med persilja.

Till huvudrätt skulle jag gärna ha valt gås eller kalkon, men det är ju hopplöst att laga något så stort för bara två personer. Alltså kompromissade jag: tog en färsk gödkyckling men lagade den efter ett modifierat estniskt recept på ugnstekt gås. Jag dränkte kycklingen i lime invändigt och utanpå och saltade (Seltin) och pepprade (rikligt med svartpeppar) den utvändigt och invändigt. Under och inuti la jag också en klick smör. Sen späckade jag den och omgav den med torkade katrinplommon och klyftor av äpplen från Öregrund. Detta stoppade jag i ugnen, 250 grader, tillsammans med stora, skalade potatisar, penslade med olja och kryddade med Seltin och paprikapulver. (För att sära på kycklingen och potatisarna, hade jag den förra i en mindre form, placerad i en större, där potatisarna ugnsbakades.) Under tillagningen vände jag också kycklingen, när ovansidan hade fått färg.

Till detta serverade jag en flaska Rioja, Baron de Ley, Reserva 2001, ett mycket gott vin till rimligt pris.

Framför TVn – vi såg på utsändningen av nobelfesten – serverade jag sedan efterrätten, en äppelkaka gjord efter ett estniskt recept på rabarberkaka.

Den här äppelkakan görs i två steg.

Först gör man ett pajskal. Jag gör oftast en dubbel sats, men det här är grundreceptet till bottendegen:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
några rivna bittermandlar samt rivet citronskal.

Rör smör och socker poröst. Blanda i ägg och sen mjöl och riven bittermandel och rivet citronskal – smakämnena är viktiga; de ger den här äppelkakan karaktär. Smeten breds ut till minst en halv centimeters tjocklek i en smörad form eller plåt. Grädda i 175 graders ugn i minst 5-6 minuter – pajskalet ska börja ta lite färg.

Pajskalet fyller man sen med med äppelfyllning och sockerkaksdeg.

Till äppelfyllning:

Skalade och urkärnade äpplen, gärna syrliga, i antal som räcker till att rikligt fylla det pajskal/den form du använder
Socker och rikligt med kanel blandas – blandningen ska räcka till att ordentligt smaksätta äppelklyftorna.

Fördela äppelklyftorna jämnt över hela pajskalet och strö över blandningen av socker och kanel. Häll sockerkaksdeg över alltsammans:

Till sockerkaksdeg:
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar vetemjöl

Rör äggulor och socker poröst, tillsätt vetemjölet och sist de uppvispade äggvitorna. Häll detta jämnt över äppelfyllningen. Grädda i 175 graders ugn i 15-20 minuter eller tills ytskiktet har börjat ta färg.

Servera med vispgrädde.

***

Den som är nyfiken på mina erfarenheter av riktiga nobelfester hänvisar jag till sökfunktionen: sök efter rubriken Om nobelfester.