Kongress via TV

För första gången sen 1968 upplever jag en partikongress via TV, TV24 omväxlande med TV1.

Det har sina tekniska och andra komplikationer. När jag ska till att höra Anna (Kettner) i den allmänpolitiska debatten, bryts sändningen för nyheter. Men främst är det det där med den bristande närvarokänslan: att inte få vara där, prata med och hälsa på folk, lukta på atmosfären, själv kunna notera reaktionerna är ett minus. Ett tag under den allmänpolitiska debatten efter lunch känner jag något slags tomhet inombords. Men sen, under farvälprogrammet till Göran Persson, lett av John Chrispinsson, blir det som händer i Folkets Hus TV-mässigt, faktiskt så roligt att jag har lite svårt att slita mig, när jag, tillsammans med den nu hemkomna Birgitta, ska i väg till Christina Mattssons 60-årsfest på Norrlands nation. (John Chrispinsson ska förresten, berättar Christina när vi anländer, ansluta senare på kvällen.)

Jag kommer in i TV-sändningen lagom till Göran Perssons parentation. Även den – särskilt avskedshyllningen till Sten Andersson, ”den evige partisekreteraren” – hade jag gärna velat vara med om.

Görans avskedstal är strongt och välavvägt. Han återvänder till den växande människan i det installationstal han höll när han valdes och sätter sen in sig i socialdemokratins idétradition och politiska praxis – påminner om Hjalmar Brantings ”våra stämningars bästa längtan” (som vi en gång citerade i rapporten ”Jämlikhet”), om Tage Erlanders starka samhälle, om Olof Palmes arbetslivsreformer och annat liknande.

Han påminde om det han själv, fullt rättvist, kommer att kommas i håg för: det gröna folkhemmet och de hårdhänta ansträngningarna för att rädda den svenska välfärdsmodellen, det som sen vändes till ekonomisk balans och en ny tid för reformer.

Han slog – och använde bilden av humlan som trots sin tyngd flyger – fast att välfärd inte är något hinder för utveckling.

Och medgav också, att det kändes bittert, att de förväntade jobben kom först efter valet.

Mot slutet av sitt anförande manade han det parti, vars ledning han nu lämnar, till sammanhållning, vilket bara är möjligt genom kompromisser. Jag tolkade detta så, att alla, när det finns olika meningar, får lov att rucka på sina egna uppfattningar; kompromisser kräver som bekant eftergifter av samtliga inblandade.

***

Till hans efterträdare valde kongressen, enhälligt, Mona Sahlin.

Hon hyllades, som sig bör, med stående ovationer från kongressens sida. Och i minst ett avseende var, mycket riktigt, det här valet historiskt: socialdemokratin fick äntligen sin första kvinnliga ordförande!

För just detta hyllades hon också i korus av två nordiska gäster, Helle Thorning Schmidt, partiledare för danska Socialdemokratiet, och Ingibjörg Sólrún Gisladóttir, partiledare för isländska Samfylkingin. Jag tror inte, att kongressombuden i gemen förstod en djupare innebörd av just den här hyllningskören. Helle Thorning Schmidt hör utan tvivel till den danska socialdemokratins högerflygel. Ingibjörg Sólrún Gisladóttir leder ett socialdemokratiskt parti, som efter sammanslagning med större delen av vänstersocialisterna och den feministiska Kvinnolistan tog ett rejält kliv åt vänster. Alltså betyder valet av just en kvinnlig partiledare inte automatiskt något val av linje på höger-vänsterskalan.

Jag har tidigare radat upp ett antal frågetecken om Mona Sahlins politiska linje – och fått fan för det plus några personliga iakttagelser från nära håll. De som av detta, delvis ledda av en vilseledande rubriksättning i Aftonbladet, drog slutsatsen, att jag, som det hette, hatar Mona är ute och cyklar. Självklart måste man, när man ska välja partiledare, få lov att lyfta fram inte bara plus utan också minus hos dem som nämns som kandidater. Lika självklart är det att socialdemokratin, nu när Mona Sahlin har valts till partiledare, oavsett vad vi då tyckte måste lära oss att leva med den partiledare vi har – vi vill ju till exempel vinna nästa val!

Det betyder inte, att vi måste lägga vårt kritiska förnuft åt sidan. Också kritikerna, mer eller mindre kärleksfulla, för att citera Mona Sahlins installationsanförande, behövs för att locka tillräckligt många till partiet, för att vi ska kunna återta makten.

De möjligheter och de dilemmor Mona Sahlin står inför analyserades klokt (utan att jag skriver under på varje ord) av Stig-Björn Ljunggren i lördagens Upsala Nya Tidning. Artikeln, ”Sahlin ramas in av starkt kollektiv”, kan läsas här. Jag vill betona, att Stig-Björn och jag befinner oss på var sin kant inom socialdemokratin, så det är inte en meningsfrände i enkel mening jag ber er läsa.

Också jag har ju, vid sidan av mer kritiska synpunkter, framhävt Mona Sahlins förtjänster som god kommunikatör, och jag tycker, utan några som helst förebehåll, att hennes installationstal var ett agitatoriskt mästerstycke. Många av hennes retoriska figurer var fullkomligt lysande. Och hon utstrålade segervilja och övertygelse.

Monas kongressanförande hade karaktär av linjetal på fyra områden: miljö, jobb, välfärd och utrikespolitik och innehöll ideologiska markeringar i fråga om frihet, solidaritet och jämställdhet/feminism.

När det gäller de ideologiska markeringarna, hade jag ingen svårighet med dem – tvärt om – men saknade en jämlikhetsdiskussion utöver den som självfallet fanns till exempel i jämställdhetsavsnittet.

Den mest övertygande linjedelen i talet var det om miljön. Lägger jag till de många markeringarna i olika miljöfrågor under allmänpolitiska debatten, vågar jag tro, att socialdemokratin kan komma att bli det röd-gröna parti det var i 1990 års partiprogram. Läs det!

Avsnitten om jobb och välfärd innehöll intressanta belysningar av problem, också briljanta bilder, men hade mer av ansats än konkretion. Själv är jag också aningen skeptisk till Monas hyllningar av småföretagarna/entreprenörerna. En sak är att de kan skapa jobb. I fråga om inkomster och arbetsvillkor har många av dem också villkor snarlika löntagarnas. Inte så att jag heller har något emot att många av dem röstar socialdemokratiskt. Men man måste komma i håg att det finns ett klassperspektiv på vad som är socialdemokrati, ett parti företrädesvis för löneanställda. Ser vi inte upp, kan socialdemokratin, även dess självbild, snart nog bli den av ett parti, som bra mycket – alltför mycket – liknar de amerikanska Demokraterna. Jag dristar mig till att gissa, att Mona Sahlin, nu också vald till ordförande i partiets programkommission, helt enkelt inte är tillräckligt bekant med sitt partis marxistiska ådra.

I det fjärde och sista avsnittet i linjetalet, det om utrikespolitiken, fanns det både bra och mer tveksamma markeringar.

Till det jag gillade hörde Mona Sahlins markering av vikten av att kämpa mot fattigdom och mot HIV/Aids, av att Sveriges stöd till Irak bör ske under FNs paraply och av att vår hållning i Israel-Palestina-konflikten bör präglas av solidaritet med palestinierna och trygghet åt israelerna. Hit hör också, fast det är inrikespolitik, hennes starka plädering för stöd åt flyktingar. Mona bröt för övrigt här sitt anförande för att lämna plats åt Olof Palme, här i den lätt rap-artade version, ”Fördomar 2”, Latin Kings har gjort av ett radioanförande Palme gjorde om invandrarna 1965. Latin Kings musikbeledsagade version finns på CDn ”Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Vill ni höra Palme i original, finns det här radioanförandet på CDn ”Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Mitt frågetecken gäller förstås EU-frågan, där jag hör till den stora skaran av skeptiker – hur många gånger har vi nu fått höra det som Mona sa från talarstolen, ”det är dags att lämna ja och nej”? Vi får väl se, vad arbetsgruppen med Jan Eliasson och Margot Wallström i spetsen åstadkommer inför nästa EU-val. Det entusiasterna gärna ser som att flytta fram positionerna ser skeptiker som jag ofta som mer av den federalism vi i grunden är emot. Därmed också sagt att inte alla socialdemokrater på just den här punkten är beredda att, för att åter igen citera Mona, ”omfamna äventyret”.

Sist, den allmänpolitiska debatten tyckte jag kändes lite avslagen, kanske helt enkelt för att den inte var kopplad till antagande av några dokument; det gick inte att ställa några yrkanden att sedan votera om. Men visst lyssnade jag. På vad Peter Gustavsson hade att säga om den produktiva välfärden, till exempel. Och när någon så där riktigt fick till det, som när Jan Lahenkorva analyserade kapitalismen och marknadsekonomin utifrån bensinstationen i Kilafors.

Sen handlar det ju till syvende och sidst om var det rådslag, till vilket kongressanförandena remitteras, landar.

Då handlar det om linjeval.

Dan före kongressen

Fredagen, dan före kongressen, blev ganska fullpackad.

Förmiddagen tillbringade jag och Birgitta på Gustavianum, Auditorium Minus, här i Uppsala, där det var doktorsdisputation. Den som disputerade, formellt i konstvetenskap men med väl motiverade utblickar mot många andra akademiska discipliner, var Per Strömberg. Per är bror till Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin. Vi fick, tillsammans med dem på ena sidan och Bos och Pers föräldrar Olle och Kristina Strömberg på den andra, bra platser längst fram i den fullsatta salen.

Avhandlingen heter ”Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005” (Fronton förlag, 2007) och är, just genom sin tvärvetenskapliga ansats, något av ett pionjärarbete. Redan av den vänliga och bitvis rent av roliga diskussionen mellan respondenten och opponenten, professorn i etnologi vid Lunds universitet Orvar Löfgren förstod vi, att det skulle gå Per väl, och när vi också hade hört medlemmarnas i betygsnämnden vänliga och intresserade kommentarer, var vi helt övertygade; för vår egen del visste vi ju redan, att Per är en kunnig och påläst person. Roligt förresten att få vara med om en intellektuellt stimulerande diskussion utan några som helst inslag av pajkastning!

Därifrån åkte vi direkt till Stockholm och riksdagen för att vara med vid Göran Perssons avskedsmottagning. Vi hade fått egen inbjudan men hängde på uppsaladelegationen. Själva gav vi konstvännen Göran boken ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (Helga Henschens Vänner, 2006), där Birgitta medverkar med ett kapitel om den tid och den politiska miljö i vilka Helga verkade. Vi agerade dessutom budbärare åt Per: Göran fick med dedikation hans avhandling – Per betonade i dedikationen, såg jag, dagens stora betydelse för båda. Mötet med Göran blev kort och hjärtligt – för min del tackade jag honom för våra gemensamma år i VU, för våra samtal på den där speciella mattkanten på slottet där vi stod vid kungamiddagarna och annat liknande. (Det fanns här inget utrymme för mer privata samtal, men Birgitta – som i motsats till mig fick gå på kongressen dan därpå – berättade, att Göran där hade sagt till henne, att han hade tagit del av vad jag har skrivit här på bloggen och till och med hade varit på vippen att ringa mig och kommentera något, jag vet inte vad.)

Från mottagningen störtade vi i väg till uppsalatåget. Morfar och mormor hade nämligen lovat att passa Viggo och Klara på fredag kväll, så att inte bara Bo utan också Kerstin kunde gå på Pers disputationsmiddag i Orangeriet i Linnéträdgården.

Inga problem med det. Barnen är vana vid oss. Birgitta lägger sen Viggo och jag Klara. Klara vill att morfar läser fyra böcker för henne och somnar sen tryggt med morfar bredvid sig.

När barnen har somnat, ser jag och Birgitta slutet av ”Så ska det låta” och sen Maria Bloms sevärda långfilm ”Masdjävlar”. Sen går Birgitta hem – hon som ska upp tidigt och åka till kongressen måste ju hinna sova. Själv stannar jag kvar och ser också, för andra gången, Bruce Springsteens ”The Seeger Sessions” i TV. En nyfiken fråga: Vem har gjort de rimmade och helt sångbara svenska versionerna av sångtexterna, de som visades på textremsorna? Vet någon?

Melodikrysset nr 11 2007

Det faktum att jag inte var på den socialdemokratiska partikongressen gjorde, att jag som vanligt på lördagsförmiddagen kunde ägna mig åt melodikrysset. Eftersom jag skulle se TV-sändningen från kongressen från klockan 11.00, hade jag dock inte – och har av andra skäl fortfarande inte – mycket tid för googlande.

Det resulterade i en olöst uppgift: Jag kände inte igen den Lasse Berghagen-melodi Mats Olssons orkester exekverade och fick alltså inte, trots att jag hade första (S) och tredje (U) bokstäverna av sammanlagt fyra, ut det ord ur titeln och refrängen, som söktes till vågrätt 14. /Zita, Tomas och Monica har hört av sig och säger, att Lasse Berghagens låt heter ”Det är slut”./

Resten var mer eller mindre lätt.

Gamla schlager kan jag ju. Som ”Åk med mig, Stina, i en roddbåt till Kina”. Och ”Nu tändas alla ljusen i vår lilla stad”.

Efter en stunds funderande kom jag också på att det här var Trio med bumba som sjöng Anna-Lena Löfgrens gamla hit ”Lyckliga gatan”.

Melodifestivalfrågorna var ganska lätta den här gången. 1963 sjöng Monica Zetterlund Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. Bidraget från 2002, ”Never Let It Go”, sjöngs av Afro-dite, det vill säga Kayo Shekoni, Blossom Tainton och Gladys del Pilar. Och i årets festival sjöng Magnus Uggla ”För kung och fosterland”.

Eftersom jag har alla Ebba Grön-skivor hade jag heller inga svårigheter med ”800 grader”. Gyllene Tider finns däremot inte i mina skivhyllor, men visst var det dom som framförde ”Solsken”. Jag hade faktiskt lite större svårigheter med att komma på Björn Skifs’ låt, men det var ”Vi bygger oss en båt”.

Mannen med sammetsrösten, han som sjöng ”Adios Amigos”, var Jim Reeves.

Belgaren, som sjöng ”Hold Me Tight”, det vill säga Jacques Offenbachs ”Barcarole”, heter Helmut Lotti.

Slutligen: veckans filmfråga var ovanligt lätt. Vi hörde ”Zorbas dans” ur Zorba med Anthony Quinn i huvudrollen som Zorba.

***

På jakt efter något svar till senaste melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kesselofski och Fiske på Regina

I tisdags var jag och Birgitta på sverigepremiär, på Kesselofskis och Fiskes fars ”Desperate Acts”. Kesselofski är Paul Kessel, chef på Reginateaten i Uppsala, där premiären ägde rum. (Regina är Uppsalas kulturnämndsstödda gästspelsscen.) Fiske är hans mångårige kumpan John Fiske.

Plats för den här farsen är puben The Wolf Pack i londonstadsdelen Clapton, en rätt så bedagad lokal med få gäster och två anställda, Mr Docherty (John Fiske) och Terry (Paul Kessel). Kessel spelar dessutom mängder av andra roller, personer som av den ena eller den andra anledningen gör besök på puben, småskurkar, poliser och andra.

En svensk reseledare för 37 svenska bussturister ringer The Wolf Pack av alla ställen och beställer en music hall-föreställning. Det lättaste att fixa i det avseendet visar sig vara vilka som ska spela de svenska turisterna: elva pers ur publiken, bland dem några skolungdomar som är där för att träna engelska (föreställningen är på engelska, dock inte på någon alldeles lättbegriplig sådan), får kliva upp på scenen – och agerar svenska turister med den äran.

I den music hall-föreställning Kesselofski och Fiske bjuder på förekommer både taskspeleri (bokstavligen) och sånger ur music hall-repertoaren. De svenska turisterna på scenen (och ibland vi övriga i publiken) får sjunga med.

Av det här blir det naturligtvis inte någon djup dramatik, däremot underhållning med hög slapstickfaktor.

Vi hade roligt.

Och efteråt bjöds några av oss på premiärfest (ett glas vin och lite tilltugg) i caféet en trappa upp. Jag och Birgitta pratar med Paul Kessel, som vi båda känner sen tidigare, och dessutom med förre ordföranden (s) för kulturnämnden, Kees Geurtsen, som förstås gärna vill höra, vad som händer i kulturnämnden numera.

Till min kollega i kulturnämnden, miljöpartisten Sven-G Hultman, som sitter vid bordet bredvid, säger jag, att han i fortsättningen, eftersom han nu är skådespelare på teatern och därmed jävig, inte kommer att få rösta om anslag till Reginateatern – han var nämligen en av dem som fick agera svensk turist på scenen.

Det blir kongress i TV för min del

Jag har deltagit i samtliga socialdemokratiska partikongresser sedan 1968, mesta tiden som funktionär och chefredaktör. Vid 2001 års partikongress, när jag formellt hade gått i pension men fortfarande hade uppdrag kvar, hälsades jag tillsammans med Birgitta välkommen till kongressen i Göran Perssons hälsningstal:

”Självklart är vi också glada över att vår talman, Birgitta Dahl, tillsammans med den numera pensionerade partifunktionären Enn Kokk kommer att följa kongressen här och våra överläggningar. Enn och Birgitta hälsas välkomna hit.”

Också till påföljande kongress, den 2005 i Malmö, fick jag en personlig inbjudan och fanns uppräknad i kongressboken bland enskilda gäster.

Till årets kongress fick Birgitta men inte jag en inbjudan. När Birgitta för egen del tackade ja och samtidigt frågade, om inte också jag skulle få inbjudan, blev svaret nej. I svarsmejlet stod det, att jag däremot via partiets hemsida kunde anmäla mig som åhörare.

Jag tycker ju, att vederbörande då direkt hade kunnat föra upp mig på åhörarlistan.

Hur som helst: när jag nu, kanske i senaste laget, försöker göra det, går det inte längre; det är fullsatt.

När jag kontaktar en gammal arbetskamrat får jag veta, att det är brandmyndigheterna som säger stopp. Och jag förstår dem: där jag finns, brinner det!

Så jag får väl, för första gången i mitt liv, följa partikongressen via TV.

Men jag åker till Stockholm på fredag för att, vid den särskilda mottagningen, säga farväl till Göran Persson.

Svårt kryss?

Jag löser inte bara Melodikrysset. Jag brukar också lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga varje vecka.

I den gångna veckans kryssbilaga hittade jag, i Bengt Löfstrands Svåra krysset, följande: BIRGITTA DAHLS KOKK, tre bokstäver.

Vad kan det vara?

Macbeth på Dramaten

William Shakespeare (1564-1616, tror man) är, obestritt, en av världens största dramatiker genom tiderna. Ett av de dramer, på vilka hans berömmelse vilar, är ”Macbeth”, skrivet 1605-1606.

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms version av ”Macbeth” vidgar dock detta drama från 1600-talets Skottland till en bild också av vår tid. Inte bara så att Macbeth, med allt mer blod på sina händer, har en mordisk pådrivare i sin hustru, Lady Macbeth – tyrannpar har det ju funnits också i vår tid. Bente Lykke Møllers scenbild är ett svart rum, som möbleras (sparsamt) med till exempel fåtöljer, som definitivt inte kommer från 1600-talet. Och hennes kostymer får åtminstone mig att associera till det förkrigstida och krigstida Europa, som styrdes av kommunistiska och nazistiska diktatorer.

Den här sortens tidsframflyttningar har naturligtvis också sina problem: Handlade det uttryckligen om 1930- eller 1940-talet, skulle allt mördandet knappast utföras med knivar.

Förändringar finns också i andra avseenden. Häxorna har ersatts av rader av lik, som ett i taget sätter sig upp på sina bårar och talar ut i luften. Dan Gisen Malmqvists musik – sjunger gör Christina Högman – bidrar starkt till att markera, att Shakespeares klassiska ödesdrama talar också till oss i vår tid.

Tre gestaltningar på scenen talar, starkare än de andra, till oss i publiken.

Reine Brynolfsson levandegör i rollen som Macbeth hur den maktgalenskap, som driver honom att mörda, gradvis bryter ner honom, så att han till slut – i avdelningen efter pausen, som har mest dramatisk nerv – välkomnar döden som enda utväg ur det ständigt uppskruvade våld han drivs till. Reine Brynolfssons Macbeth är utan konkurrens kvällens största scenprestation.

Den som driver på honom, Lady Macbeth, spelas av Lena Endre. Den här uppsättningen rymmer en mycket omskriven scen där hon naken och bloddränkt försöker två sina händer, men på mig gör hennes psykologiska gestaltning av hur maktbegärets korrupta moral driver henne över vansinnets gräns ett ännu större intryck.

Vid sidan av de här båda huvudfigurerna vill jag framför allt nämna Börje Ahlstedts trotjänare. Med små medel – gester, mimik, tonfall, sätt att gå – gör han en stor roll av något som egentligen inte borde kunna bära så här långt.

Sammanträden & hyllningar

Bakom mig ligger en vecka fylld av sammanträden och uppvaktningar.

I måndags hade vi heldagsmöte med kulturnämnden. De anställda på kulturkansliet informerade, på ett föredömligt sätt, om de verksamheter som ligger under nämnden. Nästan hela nämnden är ju ny och behöver denna information.

Tisdag eftermiddag ägnades åt information om den del av kulturnämndens verksamhet, där nämnden har ett lagstadgat myndighetsansvar, det vill säga Stadsarkivet.

På fredag sammanträdde dessutom kulturnämndens arkivutskott – jag, två moderater och så chefen för Stadsarkivet, Ingegerd Ström – för genomgång av aktuella frågor på arkivområdet.

Dess förinnan, i onsdags kväll, hade minoritetsgruppen i kulturnämnden (s + v + mp) gruppsammanträde inför kommande sammanträde. Vi ägnade också en del av tiden åt att finputsa det visionsdokument, som blev resultatet av gruppsammanträdet hemma hos mig söndagen den 25 februari.

Kort sagt, vi sköter våra uppdrag som kommunalt förtroendevalda i kulturnämnden.

I torsdags kväll var jag i ABF-huset i Stockholm för att hylla, konkret, Göran Eriksson, 60 år, men i en vidare mening folkbildningen och ABF-huset som dess nav i regionen. Att ABF-huset har blivit det centrum för debatt, kultur och folkbildning det obestridligen är är naturlgitvis mångas (till exempel Bengt Göranssons och Daniel Suhonens) men inte minst Görans förtjänst. Denne gamle KFMLare är i dag en eldsjäl för demokratisk diskussion, där många olikartade stämmor tillåts komma till tals. Heder åt honom!

Birgitta och jag finns med på den Tabula gratualatoria, som följer med vänboken till Göran, antologin ”Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden” (Hjalmarson & Högberg, 2007), som förläggaren och kvällens conferencier Lars Hjalmarson plockade fram ur en ICA-kasse (publiken buade åt kassen!) och lämnade det allra första exemplaret av till jubilaren. Vi övriga, som finns med på Tabula gratulatoria och har betalt boken, fick också våra exemplar under kvällen. I den tryckta förteckningen finns nästan alla man kan förvänta sig – några som borde ha funnits där finns dock inte med, men jag nämner inga namn.

Lars håller ett hyllningstal till Göran, och senare under kvällen läser den underbare skalden Bengt Berg, Görans värmländske landsman och en av bidragsgivarna till boken, egna dikter. Jag ska vid tillfälle berätta mer om Bengt Berg.

Under sittningen lyckas jag få en stol bredvid min gamle kompis Jonas Sima, och vi hinner prata en hel del, innan han måste avvika för att gå på teater.

Jonas är, som man kan förstå av sammanhanget, inte den ende jag under den här kvällen hälsar på, växlar några ord med eller för samtal med. På väg in i restaurang Cirkeln kramar jag om partisekreteraren, Marita Ulvskog; senare under kvällen morsar jag på Ingvar Carlsson.

Jag har ett samtal, bland annat om min blogg, med min gamle arbetskamrat Tomas Wennström och Ordfronts ordförande, Stefan Carlén. (Flera närvarande, bland dem Lars Lönnback och Göran Baecklund, kommer för övrigt fram och berättar, att de regelbundet läser bloggen.)

Och apropå förlagsfolk: Jag stöter på min gamle KSF-styrelsekumpan från Uppsala, poeten Björn Håkansson och hans fru Margareta Rye, som har ett gediget förlagsförflutet. Ännu längre samtalar jag med förre förläggaren på Natur & Kultur, Lars Grahn, som jag faktiskt inte tidigare kände.

Med risk för att några nu blir sårade över att jag har glömt att nämna just dem, dristar jag mig ändå till att räkna upp de gamla bekanta jag mötte på folkbildningsfesten och i skrivande stund kommer på: Leif Andersson, Håkan Bengtsson, Kaj Björk, Maud Björklund, Berit och Björn Björnström, Sven-Åke Dahlbäck, Bo Elmgren, Bengt Göransson, Mats Hellström, C H Hermansson, Göran Holmberg, Lars Ilshammar, Kjell Jernberg, Sonja Johansson, Lena Josefsson, Gunnar Lassinantti, Olle Persson, Lars-Olof ”Loppan” Pettersson, Maria Schottenius, OIle Svenning, Gertrud Sigurdsen, Berit Skogsberg, Daniel Suhonen, Ylva Säfvelin, Karl-Petter Thorwaldsson, Lars Werner och Ebba Witt-Brattström. Har jag nu glömt några som jag också hälsade på, må det vara mig förlåtet; det var kanske upp emot 400 personer närvarande, möjligen ännu fler.

En av alla dem jag mötte – det kan kvitta vem – kom fram och flinade glatt: berättade att han nyligen hade träffat Mona Sahlin, ”men det har väl inte du gjort”. Och så la han till: ”Fast jag håller ju med dig.”

Fredag efter lunch åkte jag och Birgitta till Stockholm för att delta i ytterligare en hyllningskör, den här gången på Nordiska museet.

Åter igen för en sextioåring, museets styresman Christina Mattsson.

Birgitta, som är ordförande i Nordiska museets nämnd, öppnar mottagningen med ett långt och välförtjänt hyllningstal till Christina. I present får hon en fantastisk, lång linneduk för ett stort bord, specialvävd på Hemslöjdens gård Sätergläntan, där Birgitta också är styrelseordförande.

Jag och Christina kände ursprungligen inte varandra, men vi har förstås genom vårt sångintresse väl känt till varandra, och det har lett till ett hjärtligt umgänge från det att min hustrus ordförandeskap i Nordiska museet förde oss samman. Christina är en sådan där härligt bred kulturpersonlighet: har varit programledare i både radio och TV, chef för Sveriges Radios P2 (musikradion), tillsammans med Bengt af Klintberg 1990-2005 gjort det jätteroliga programmet ”Folkminnen” med mera.

Hennes böcker finns förstås i sång- och musikdelen av vårt bibliotek. Många minns säkert hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken” (1977). Själv uppskattar jag också mycket både ”Sjung. En svensk vishistoria” (2004) och biografin ”Lille Bror Söderlundh” (2000). Christina är förresten gift med Lille Brors och Lisbet Jobs’ son, konstnären Michael Söderlundh (som vi förstås också träffade på mottagningen). Och när vi är inne på den här familjen: Christinas och Michaels dotter Hedda (som doktorerar i Nordiska språk här i Uppsala) var födelsedagsfotograf.

Christina är också mycket känd för sitt intresse för snapsvisor, ett intresse som har resulterat i böckerna ”Helan går” (2002) och ”Från Helan till Lilla Manasse” (2002).

Föga förvånande fanns bland gratulanterna på Nordiska museet både förre chefen för Vin & Sprit Egon Jacobsson och Systembolagets nuvarande chef Anitra Steen. Vi känner sedan gammalt båda och pratade förstås med dem, med Egon om den pågående, sorgliga utförsäljningen av Vin & Sprit och om Bengt Barons lönsamhetsfixering, med Anitra Steen om hur Göran har det i livet numera. Vi hälsade till honom och lovade komma både till partikongressen och till mottagningen för Göran dagen före. (På kongressfesten kan vi dock inte närvara. Då är vi på Norrlands nation i Uppsala som gäster på Christina Mattssons egen födelsedagsfest.)

Även på Christinas mottagning träffade vi och hälsade på mängder av gamla bekanta (Anna-Greta Leijon, Mats Hellström, Michael Sohlman och många andra). Bland dem vi förde längre samtal med fanns Håkan Liby från Upplandsmuseet. Och åter kom vi in på min blogg; han är en av dem som läser den.

En riktigt kul grej hände så att säga i utkanten av mottagningen. I den ända av utställningshallen, där mottagningen ägde rum, finns en rolig utställning om samlare och deras samlarobjekt: leksaksbilar, porslinsfigurer, tablettaskar och mycket annat. Alla samlare utom en var okända för oss. Men en monter visade upp förstoringsglas, hopsamlade av Jan Eliasson. Precis när vi står där, kommer Jan själv för att titta på utställningen! Och så tvingar vi honom att hålla en liten improviserad föreläsning om var (ställen över hela jordklotet) denne FN-man och före detta utrikesminister har införskaffat sina förstoringsglas.

Från Nordiska museet tar vi oss vidare till Dramaten och Shakespeares ”Macbeth”.

Men det får bli en separat bloggtext.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.

Middag med det gamla energi- och miljögänget

Birgitta hade under sin tid som energi- och miljöminister flera olika statssekreterare och andra tjänstemän, som hon inte bara tillbringade en stor del av arbetsdagen med; några av de här personerna blev också personliga vänner, även till mig. Som ministermake var jag med på några utlandsresor – jag hade ett krävande eget jobb och stretade emot, men ibland ansågs det i enlighet med internationell umgängeskutym vara ett plus, om maken följde med.

Eftersom jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och hade ett omfattande kontaktnät i Norden och Baltikum, kunde jag under resor i närområdet ibland också tillföra användbar kunskap åt den delegation jag åkte med i.

I Kina, där jag var med Birgitta 1985, hade värdfolket bra kläm på var jag jobbade. Jag fick följaktligen, på värdarnas initiativ, också ett eget program: Kommunistpartiets internationella avdelning ville ha ett samtal med mig, både om ideologiska och om internationella frågor.

I går kväll var vi i Igelsboda, Saltsjöbaden, på middag hos Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Kjell är i dag generaldirektör på SCB men har varit statssekreterare hos Birgitta. Vi har varit på middag hos dem förut, och de har varit hos oss i Öregrund. Detsamma gäller två av de andra middagsgästerna, Rolf och Monica Annerberg. Rolf är ytterligare en av Birgittas tidigare statssekreterare, och vi har behållit kontakten med honom och Monica även under de år, då Rolf har jobbat i Bryssel (åt Margot Wallström). Det tredje inbjudna paret, Håkan och Kerstin Heden, kände inte jag så väl tidigare, men jag vet, att Håkan har slitit med texten till Birgittas energipropositioner. Håkan är i dag överdirektör vid Energimyndigheten.

En ur det gamla kompisgänget saknades, Ingemar Skogö, i dag generaldirektör för Vägverket; han och hans fru Ingrid hade åkt på vintersemester.

Under en sån här middag bubblar alla gamla minnen och historier upp. Det är som om man inte hade varit åtskild. Det är jättelätt att hitta samma gamla skämtsamma ton och ironiska distans till världen, som också jag på den tiden hade med de båda statssekreterarna.

Vi mindes till exempel den mycket gropiga båtresan med Smyril Line från Bergen till Färöarna – de flesta, bland dem jag, men inte Birgitta och Rolf, blev våldsamt sjösjuka.

Och Rolf och jag kappades om att komma ihåg märkliga episoder från kinaresan 1985, till exempel en som hade att göra med att kineserna upprätthöll en strängt hierarkisk ordning. Till den hörde, att jag skulle åka tillsammans med delegationsledaren, min hustru, i den främsta kortegebilen, ett schabrak av blänkande plåt och mahogny av märket Röda Stjärnan. Rolf och ytterligare en statssekreterare fick åka längre bak. Vid ett tillfälle ville ministern på väg till ett viktigt möte rådgöra med sina chefstjänstemän. Praktiskt lagd som jag är, föreslog jag, att vi helt enkelt skulle byta plats. Men när jag klev ur ledarbilen och försökte bereda plats åt statssekreterarna, kom vår kvinnliga kinesiska cheforganisatör fram, pekade strängt med två utspärrade fingrar på statssekreterarna och gjorde en befallande gest: – You two sit there!

Och så fick statssekreterarna snällt loma i väg till sin egen bil. Sen kallade vi inom delegationen konsekvent de båda statssekreterarena kollektivt för You Two, uttalat med lätt kinesisk brytning.

Jag mindes också en middagskonversation, då Birgitta – mest för att ha något att tala om med värden – frågade denne: – Säg, vad är det jag egentligen äter?

Värden, förvånad (översätts via tolk):

– Men ser ni inte det? Det är ju skinnet av en hundfot!

Något sådant bjöds inte hos paret Jansson. Kjell hade lagat en fruktansvärt god middag: bönsoppa med räkor, grillade revbensspjäll av lamm med brynta rotsaker, potatisgratäng och en ljuvlig vitlökssås och så päron i svartvinbärssaft med vaniljvispgrädde.

Kvällen slutade med att vi bjöd hela gänget (plus Ingemar och Ingrid Skogö) ut till oss i Öregrund i slutet av juli.

Detta meddelat som en alternativ bild mot de fördomar som kan tänkas frodas om svensk statsbyråkrati.