Sommarlovsföljetongerna i radio

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?

Dagar med Anna och Ella

När alla gästerna hade åkt hem från det stora trädgårdskalaset förra söndan, blev alltså Anna och Ella kvar hos oss i Öregrund. Här kan du se Anna vilande i min säng.

Under måndagen ville Anna och Ella åka till det närbelägna Norrskedika. På vägen hit i söndags hade de nämligen varit inne på den stora loppmarknaden där och sett ett skrivbord, som skulle passa i Ellas rum hemma i Rinkeby. Alltså åkte vi i Annas bil till Norrskedika, konstaterade att skrivbordet fanns kvar och köpte det – Birgitta och jag betalade, för vi kom överens med Ella om att det här kunde vara en present i förväg inför hennes elvaårsdag den 25 oktober. Skrivbordet var inte större än att det fick plats i bakluckan på Annas bil och kunde alltså på så sätt tas med hem till huset i Rinkeby.

Själv gjorde jag ett par bokfynd på loppmarknaden, köpte ett par av FiBs ungdomsböcker från tidigt 1950-tal. Den ena, Åke Holmbergs ”Skuggornas hus”, har jag redan skrivit om. Mina läsintryck av Lennart ”Red Top” Nybloms ”Svart plan” kommer strax.

Ella är, vad gäller intresse för läsande, en avvikare från alla de bokmalar i olika generationer som finns i den här familjen. I stället är hon som fastklistrad vid TVn, ser hellre filmade böcker – i det aktuella fallet ”Karlsson på taket” – än läser Astrid Lindgrens original. En natt, när jag skulle gå på toa, hittade jag henne strax före fyra på morgonen i TV-rummet; hon har en något säregen dygnsrytm och är dessutom lite av en orolig ande. Men jag sjasade henne förstås då i säng.

Om hennes talang inte ligger i läsandet och skrivandet, tar hon igen det på annat: är mycket duktig på att måla (med vattenfärg) och gör det också flera gånger under vistelsen hos oss.

Men tillbaka till besöket i Norrskedika.

När vi är klara med handlandet, sätter vi oss en stund i loppmarknadens – den är inhyst i den före detta pepparkaksfabriken, som Anna på sin tid gjorde skolutflykt till – utomhuscafé, dricker kaffe och läsk i skuggan av ett stort träd. Det är en mycket varm dag.

Väl hemma i Öregrund beslutar vi oss för att vara lata med matlagningen den här dagen.

Lunch äter vi således under ett annat träd i ett annat utomhuscafé: Floras trädgård i Öregrund. Anna har faktiskt inte varit där sedan gamla pensionat Västerport blev Hotell Floras trädgård. Floras trädgård har i sommar utvidgat från att bara ha varit café till att också servera lättare luncher. I mitt fall blev det rostbiff med potatissallad.

Medan vi vuxna pratade, testade Ella hängmattan och gungan och tittade in i det lusthusartade lilla huset längst nere i trädgården. Vi avslutade med att ta en titt på trädgården och blomrabatterna, där bland annat höstanemonerna blommade.

På eftermiddagen gjorde tjejerna en badutflykt, men sen fortsatte kvällen i samma matlata stil: Vi lyckades, möjligen genom en extra ansträngning från innehavarinnans sida (tack!), få ett bord för fyra på populära Köket grill : café nere i hamnen. Också det här är ett nytt ställe; det fanns inte, när Anna tillbringade en rad barndomssomrar här i Öregrund. Vi äter åter av den utmärkta grillbuffén. Ella får dessutom en alkoholfri jordgubbsdrink som hon först förkastar men sen vill ha mer av.

Ella gillar att bada, vilket leder till att även jag kommer med på några badutflykter.

En eftermiddag tar vi oss ner till klippstranden som finns raka kursen från oss på Håkanssonsgatan ner till havet. Vattentemperaturen är behaglig och solen skiner.

Sista eftermiddagen Ella är kvar hos oss – Anna har redan åkt hem till Rinkeby; hon har uppdrag att sköta – gör vi ytterligare en badutflykt, nu till vårt gamla favoritställe i tallparksområdet. Medan vi promenerar mot Tallparken börjar det falla regndropp, allt mer ju längre vi kommer. Men vi vet råd: söker skydd under taket till den gamla dansbanan på berget bakom tennisbanorna och omklädningsrummen. Allt fler kommer på samma idé. Snart är dansbanans sittbänkar och golv fulla av folk som passar på att äta sin medhavda lunch, medan regnet drar över.

Men regnet drar över.

Snart kan vi promenera stigen ner mot badviken utan att bli våta. Och så promenerar vi stigen längs efter den långa nakenbadstranden bort mot vårt mål, skyttevärnet och vårt badberg där bakom.

Här finns en länk till Kerstins bilder från Tallparken och vårt badställe där.

Jag visar Ella den perfekta rännan att promenera ut i vattnet, men hon föredrar att kana rakt ner i vattnet. Den här dagen är vattnet aningen kyligare men fortfarande klart badbart.

När molnen åter börjar dra ihop sig, klär vi på oss och promenerar hem.

Nästa morgon, när Ella ska åka vidare, hinner hon ta ytterligare ett dopp tillsammans med mormor. Därefter sätter Birgitta henne på bussen mot Uppsala, där morfar Bengt och hans fru Inger tar emot för vidare befordran i bil via Wiks slott till Annas eget sommarställe i Ekolsund vid Mälaren.

Melodikrysset nr 32 2007

Vi får väl se om det fortfarande funkar att lägga ut en text på bloggen i dess hittillsvarande webhotell. Men melodikrysset är färskvara, så jag gör ett försök:

Det svåraste, för mig vill säga, i dagens melodikryss var ”Vi kan gunga”, som i Melodifestivalen 2005 sjöngs av Jimmy Jansson. Honom har jag inget som helst minne av och inte av melodin heller. Jag fick googla.

Däremot klarade jag, helt utan Eldemans ledtrådar, omedelbart vem som har skrivit texten till ”Uti Rio de Janeiro”, som här sjöngs av Ulla Billquist. Textförfattaren kallade sig Gus Morris men hette egentligen Gustaf Wahlenius. Musiken skrevs för övrigt av Kai Gullmar.

Också i övrigt bestod dagens melodikryss av en blandning av gammalt och nytt.

Till det riktigt nya hörde Per Gessles ”En händig man”.

Någorlunda moderna är också Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”, som här spelades av Lars Roos, och Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, som börjar ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå”.

Äldre musiklyssnare som jag tyckte förstås att det var minst lika lätt att identifiera Rudolf Frimls ”Donkey Serenade”, som här skulle ge pluralen åsnor, och Ralph McTells ”Streets of London”.

Ytterligare en europeisk huvudstad, Paris, förekom i dagens melodikryss: Vi fick höra ”April In Paris”, dock tyvärr inte med upphovsmannen, pianisten och orkesterledaren Count Basie.

Veckans klassiker var ”Kejsarvalsen” av Johann Strauss d y. Den här wienervalsen skulle ge titeln kejsare.

Till klassikerna vill jag för min del också räkna Evert Taubes (ET) ”Calle Schewens vals”, där det bland annat förekommer nyslaget hö.

En vid det här laget klassisk sångerska är Edith Piaf, som här fick sjunga ”Non, rien de rien”. Trots att hon är död, medverkar hon med sin sång på den aktuella filmbiografin ”La vie en rose”.

Ett annat slags film, för barn, förekom också i dagens kryss. Vi fick höra signaturmelodin till Leif Krantz’ mycket suggestiva ungdoms-TV-deckare ”Kråkguldet”. Signaturmelodin har för övrigt skrivits av Thorstein Bergman, som ni har mött som skribent här på bloggen ett par gånger. Jag vill för övrigt också rekommendera Leif Kranz’ ”Kullamannen”; båda de här filmerna finns numera att köpa som DVD.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa, ”What a Day For a Daydream” – ordet dagdröm skulle här ge dröm. Det är en härlig låt, signerad Lovin’ Spoonful.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag (ibland söndag).

Trädgårdsfest med familjen Dahl

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.

Viggo och Klara i Öregrund

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.

Melodikrysset nr 31 2007

Inte heller veckans melodikryss var särskilt svårt. Jag löste det själv, trots att dottern, Kerstin, är här i Öregrund och kunde ha tillfrågats på några punkter.

Den enda fråga jag kontrollgooglade på för att vara säker på att jag hade rätt var duetten ”Coul’d I Have This Kiss Forever”: Jo, det var Enrique Iglesias och Whitney Houston som sjöng.

”Vad du än trodde så trodde du fel” från Melodifestivalen 2005 mindes jag i och för sig inte – men det var ju inget tvivel om att det var Arja Saijonmaa som sjöng.

Senare delen av hennes förnamn gav sedan en ledtråd till att det var Meja (egentligen Anna Pernilla Beckman, inhämtar jag på Google) som sjöng ”All About the Money”.

Den engelske sångaren, som senare konverterade till islam och bytte namn (till Yusuf Islam), var Cat Stevens. Fast egentligen hette han Stephen Demetre Giourgiu. Här sjöng han ”Can’t Keep It In”.

Vad den amerikanska popgrupp som efterfrågades sjöng kom jag inte på. Men utan tvekan var det Eagles. Eagles har, vad jag minns, varit med i Melodikrysset tidigare också.

Ingen som någon gång har sett ”Allsång på Skansen” i TV kan väl ha missat signaturmelodin, skriven av Lasse Berghagen: ”Stockholm i mitt hjärta”.

TV-anknytning kan man väl säga att också den fråga hade, som illustrerades med ”Man ska leva för varandra”. Det riktiga förnamnet på sångaren, Loket, är nämligen Leif (Olsson).

Dagens melodikryss innehöll också några frågor, som en inbiten gammal radio- och schlagerlyssnare klarade galant:

”Under ekars djupa skugga”, som väl en gång i världen sjöngs av Carli Tornehave, skulle här ge singularen ek.

Det viktiga som efterlystes med hjälp av ”Någonting att äta, någonting att dricka” var mat.

”Nya fågelsången”, här framförd av Kurt Olsson (det vill säga Lasse Brandeby) skrevs av orkesterledaren och pianisten Sam Samson.

Anknytning till min hemstad, Uppsala, hade ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt” av Ulf Peder Olrog. Sången framfördes här av Sven-Bertil Taube.

Taube den äldre representerades i dag av ”Så länge skutan kan gå”.

Därmed är vi inne på klassikerna.

Men det Eldeman menar med klassisk musik representerades av Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Och det var väl alltihop.

***

Söker du något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Lördagskväll på Köket Grill : Café

Förra lördagens middag på Ankargården blev så trevlig, att Birgitta fick lust att äta ute även denna lördag. Alltså bjöd hon ut mig på middag.

Liksom förra gången tog vi en eftermiddagspromenad genom stan för att, med ledning av menyerna, välja ställe. I realiteten fanns det, om vi ville ha omväxling, då bara två restauranger att välja på. Dels Strandhotellets Seglarbaren. Dels Köket Grill : Café på Strandgatan 12. Eftersom Standhotellet annonserade med dansband den här kvällen, blev valet enkelt: Köket Grill : Café.

Liksom förra lördan startade vi med att ta var sitt glas vitt vin i eftermiddagssolen uppe på Kökets trädäck ovanför hamnen, och så passade vi på att boka bord till kvart i åtta – efter ”Ebba och Didrik” i TV; vilken underbar serie! – för en halvsen middag. Utomhusdelen av restaurangen har tak av presenning i fall det skulle bli regn och dessutom infravärme i fall kvällen skulle bli kylig. Så vi bokade bord utomhus.

Kökets meny har sina lokala inslag, till exempel fisk och skaldjur från Stora Risten fisk.

– Men vi har även inslag från Medelhavet, som soltorkade tomater och tzatsiki, men lite försvenskat. Vi använder äpplen i stället för gurka och har en barbequesås som innehåller pepparrot, som gör att smaken blir svensk, sa Kaija Carlson nyligen i en intervju. Kaija driver tillsammans med sin man Rolf restaurangen. Hon är också utbildad somelier, vilket betyder, att Kökets vinlista höjer sig över genomsnittet hos sommarrestaurangerna i Öregrund.

Vi valde grillbuffén, som vi redan vet är god och prisvärd, och till den en flaska australiskt rödvin, Flinders Bay Cabernet Sauvignon. Eftersom grillbuffén är så omfattande, kändes det inte påkallat att också beställa någon förrätt.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), bönsallad, blandad sallad med nötter, bearnaisesås och mängder av såser med olika smak.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, entrecote, fläskfilé, lamm, kalv, vildsvin, chorizo, lammkorv (mycket god!), anka, japanskt kycklingspett med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Efter två omgångar grillat med tillbehör är man milt talat mätt, så någon efterrätt var heller inte aktuell.

I stället avslutade vi med irish coffee.

När Birgitta hade betalat och vi reste oss för att gå, passerade just Kaija Carlson. Vi tackade för oss och gav henne en eloge för att hon driver en bra restaurang.

Melodikrysset nr 30 2007

Som Lars-Gunnar Blom i ett inlägg här intill redan har förutspått, var dagens melodikryss lätt – det brukar vara det, när det är direktsändning. I dag direktsändes krysset från Malmköping i Sörmland.

Jag har förstås kontrollgooglat, men egentligen har jag inte behövt googla för något svar. Det enda jag inte kunde helt spontant var namnet på den som tillsammans med Christer Sjögren medverkade på (och själv hade skrivit) ”Min barndomstid”. Men ledbokstäverna pekade ganska snart på Roland Cedermark, som min gamle chef, partisekreteraren (s) och dragspelaren Bo Toresson hade alla skivor av.

Ingen av de någorlunda nutida svenska artisterna var svår att identifiera. Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig”. Cecilia Vennersten sjöng ”Det vackraste”, som förresten Nanne – vilket också Eldeman påpekade – har varit med att skriva för en av melodifestivalerna. I melodifestivalen 2004 medverkade After Dark med ”La Dolce Vita”. Och Lisa Nilsson var det som sjöng ”Regn i Rio”.

Dagens musikalfråga var också förhållandevis modern: Vi hörde musik ur Björns och Bennys ABBA-musikal ”Mamma Mia”.

Som nutida klassiker får man väl beteckna även Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”uppmaning till ett djur” (Eldeman), ”Sov lilla Totte”:

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte
slummrar för timmen den är sen
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !

I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
— hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
– sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund

……vov

Den nyligen bortgångne Povel Ramel hade lånat ut melodin till sin ”Var är tvålen” till den kårspexsång Eldeman spelade; melodin handlade sålunda ursprungligen om en tvål. Den som vill läsa mer om Povel Ramel kan gå vidare till Kulturspegeln, Musik, ovan.

Två av frågorna i dagens melodikryss passade radioter i min ålder.

Den ena var efternamnet på den orkesterledare, vars band spelade Glenn Miller-låten ”American Patrol”: James Last. Han var, trots namnet, tysk. Men nog gjorde Miller låten bättre.

Den tyska filmschlagern (mer Tyskland!) var ”Bel Ami”. Den spelades mycket i radio förr.

”Ack Värmeland, du sköna” skulle ge dels inledningsordet ack, dels Värmland. Texten (som vi inte hörde; det hade gjort frågan för lätt) av Anders Fryxell och F A Dahlgren skrevs för ”Värmlänningarne” (1846). Melodin har äldre, folkliga förlagor – och användes senare också av Smetana för en fosterländsk sång.

Veckans fråga om klassisk musik var ovanligt lätt: Vi hörde ”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart (1787). Detta mozartstycke har jag ett mycket personligt förhållande till.

När Birgitta hade skilt sig och hon och jag hade blivit ett par, köpte hon en radiogrammafon. Hennes skivkollektion bestod av ett fåtal klassiska skivor, bland dem en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den förknippar jag därefter för evigt med stunder av förälskad samvaro, ofta just under sena kvällar.

Också jag har varit ung en gång i världen.

***

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sommaren är också till för umgänge

Jag inte bara läser och skriver och arbetar i trädgården och städar – just nu håller jag förresten på med årets stora fönsterputsning.

Sommaren är också till för att umgås.

I dag har vi haft besök av min bror Matti, inom familjekretsen kallad Stor-Matti, detta för att man ska kunna skilja honom från vår son, som följaktligen kallas Lill-Matti; det senare har denne vuxne man anammat till den grad, att han på sin e-postadress heter lillmatti.

Men nu var det alltså Stor-Matti det handlade om.

En stund före lunch anlände han till ett Öregrund som upplevde en av sommarens vackraste dagar med sol, värme och frodig grönska i trädgården.

Vi startade givetvis just med en runda runt trädgården.

Sen bjöd Birgitta på en härlig kylskåpskall gazpacho, till största delen lagad på håvor ur den egna trädgården. Kaffe efter maten drack vi vid trädgårdsbordet under äppelträden. Matti – till skillnad från mig en inbiten fiskare – hjälpte också Birgitta att få ordning på fiskegrejorna inför kommande fisketurer med barn och barnbarn – först kommer Kerstin hit med Viggo och Klara och sen Anna med Ella.

Under eftermiddagen gick vi sen en långpromenad runt Öregrund: tittade på trädgårdar, vandrade på den långa bryggan i hamnen, tittade på folklivet och restaurangerna. Jag skaffade programmet för badortsdagarna, som jag ska återkomma till.

Vår tur runt Öregrund avslutades i trädgårdscaféet på hotell Floras Trädgård, där vi under lummiga träd och omgivna av vackra perennrabatter drack eftermiddagskaffe och åt goda bakverk. Till och med jag syndade lite: åt äppelkaka.

Medan Birgitta lagade middag – det är hennes tur i dag – plockade jag och Matti bigarråer. Matti fick både bigarråer och skuggmoreller med hem – de senare ska han lägga i sprit, Viru valge från vårt gamla hemland Estland. Han plockade också en ask röda vinbär.

Birgitta lagade en superb middag. Entrecoteskivorna som hon grillade var köpta på Konsum men örtkryddorna i marinaden liksom resten av middagsingredienserna kom åter igen från den egna trädgården och från skogen: alldeles nyupptagen färskpotatis, en blandad sallad samt squash, ungsbakad med gratängost och smörsopp.

Därefter åter igen kaffe och samtal vid trädgårdsbordet.

Och så inflyttning till glasverandan för två efterrätter från den egna trädgården. Först dagens skörd av hallon tillsammans med vita smultron och några sena jordgubbar. Sen gudomligt goda röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel).

Medan skymningen föll och den öppna dörren mot trädgården släppte in fläktar av välbehövlig svalka, lyssnade vi på Evert Taube sådan han lät under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet: ”Vals i Gökottan”, ”Himlajord”, ”Linnea”, ”Nigande vals”, ”Vals på Ängön”…

Ibland är livet gott att leva.

***

Nu har Stor-Matti åkt hem till Uppsala.

Men i nästa vecka kommer Kerstin med morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara.

Bo, deras pappa, berättar på sin blogg i dag, att Viggo, fyra, snart fem, just i dag har lärt sig cykla. Du kan ta del av hans nya färdighet här och här.

Själv lär jag i nästa vecka på nära håll få se honom cykla.

Å dessa dagar, när jag sprang bakom hans mammas cykel till dess att hon hade lärt sig cykla!

Skördesöndag

Birgitta har redan skördat en mängd röda och svarta vinbär, även hallon. De fryses in i askar av aluminiumfolie att tas fram till efterrätt under det kommande vinterhalvåret. Röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel) är jättegoda, hallon med socker/Canderel plus vispgrädde likaså.

I dag har också jag använt eftermiddagen till att plocka bär i trädgården.

Jag fyller en jättestor plastbytta med bigarråer. De är söta och goda att äta som de är. Jag skulle ha kunnat plocka flera gånger så mycket, men vi hinner ju inte äta så många innan de blir fördärvade. I bigarråträdet kommer många fåglar att få sig åtskilliga skrovmål.

Sen plockar jag svarta vinbär. Rensar medan jag plockar. Fingrarna doftar starkt av svarta vinbär – den doften är mycket speciell.

Och så avslutar jag med att plocka krusbär. De röda är stora och söta. De vita är till stor del fortfarande små, och jag låter de minsta vara kvar på buskarna. Få se om jag eller fåglarna hinner dit först, när de väl har växt till sig.

Väl inne igen ser jag att hallonen, som Birgitta nyss plockade, ligger uppdelade på två efterrättsskålar.

Jag gissar att de kommer att ställas fram till ”Pip-Larssons” i TV.