Årets LundeQ-pris till Åsa Linderborg

Birgitta och jag hör till dem som varje år brukar bli inbjudna till utdelningen av LundeQ-priset.

I år kunde vi inte delta – vi var på Dramaten och såg August Strindbergs ”Dödsdansen” – men hade mer än gärna gått till Akademibokhandeln/Lundeq, om vi bara hade kunnat. Inte för snittarnas och vinets och vimlets skull utan för pristagarens.

LundeQ-priset är ett litterärt pris, som går till någon uppländsk författare; prissumman är 25.000 kronor. De som har fått priset från starten 1984 är Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson och Katarina Kieri.

Och så i år en skönlitterär debutant.

Den här debutanten har redan sålt 30.000 exemplar av sin självbiografiska roman ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), och mer lär det bli före jul, inte minst här i Uppsala där hon bor.

Jag talar alltså om Åsa Linderborg.

Det har getts ut fler bra böcker av uppländska författare i år, men jag har svårt att se, att 2007 års pris gärna kunde ha getts åt någon annan än Åsa. Och jag tror att de allra flesta på LundeQ i går kväll (där jag alltså själv inte var med) var av samma mening.

Juryns motivering löd: ”Åsa Linderborg får priset för berättelsen Mig äger ingen, som är en gripande nutidsskildring genomsyrad av respekt och kärlek.”

Respekten och kärleken gäller hennes alkoholiserade, nu döde far.

Du kan här läsa vad jag själv skrev om den här boken.

Hade jag kunnat närvara på LundeQ i går kväll, hade jag också personligen gratulerat henne – kanske hade hon rent av fått en kram, och jag är säker på att Birgitta inte hade missunnat henne den. Nu skickar jag i stället gratulationerna och kramen via bloggen. Jag vet att Åsa då och då brukar kolla den.

Melodikrysset nr 46 2007

Astrid Lindgren för hela slanten! Eldeman firade 100-årsminnet av Astrids födelse genom att bara ha frågor kring hennes böcker och visor och så filmer som bygger på hennes böcker.

Ingen som läser min blogg kan ha missat, att jag själv är Astrid Lindgren-fan. Jag har läst hennes böcker för tre barn, och vi har tillsammans sett filmerna och TV-serierna som bygger på hennes böcker. I bokhyllan har jag ersatt de lindgrenböcker, som följde med barnen när de flyttade hemifrån, med egna exemplar. Birgitta och jag missar sällan repriserna i TV av ”Vi på Saltkråkan”, ”Emil i Lönneberga”, ”Bröderna Lejonhjärta” och allt vad de heter. En del av vad jag har skrivit om henne finns ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Film.

Det här betyder förstås, att jag inte tyckte att dagens lindgrenpräglade kryss var svårt – men det var desto roligare att lyssna på!

Krysset började med en Emil-visa, ”Du käre lille snickerbo”, i en mycket jazzig version – inte helt fel med tanke på att Georg Riedel har skrivit melodin.

Emils syster Ida har, med ”Idas sommarvisa”, till den grad trängt in i svenska folkets hjärtan, att den här faktiskt underbara visan har trängt undan nästan allt annat på skolavslutningarna inför sommarlovet:

Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sättar fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

Georg Riedel har för övrigt skrivit så mycket också av den övriga musik som spelades i dagens melodikryss, att det känns onödigt att upprepa hans namn i varje enskilt fall. Också om Riedel har jag skrivit – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men även frågan om det yrke mannen i visan har innehåller musik av Riedel, och eftersom jag tänker återge visan, ”Fattig bonddräng”, kan jag knappast hoppa över kompositören – även om mitt syfte med att återge texten är att illustrera, att Astrid Lindgren hade en känsla också för människor, som inte levde på livets solsida:

Fattig bonddräng

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda’n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.

Från drängen går vi över till pigan, i det här fallet Lina i Emil-böckerna och -filmerna. Lill Lindfors var det som sjöng hennes visa, ”Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken”:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Flicka sa sisåhär:
Kom, o, kom och håll mig kär
Ty min tid är så kort
Snart ska jag vissna bort
Nu står jag i blom
Kärlek kom, o, kom
Blommningstiden går så fort
Livet är så kort

Flickan sa: Kommer höst
Finns för mig ej kärlekströst
Som en dröm svinner bort
Så är livet kort
Men i jordens famn
Där jag når min hamn
Ska jag ännu sakna den
Ljuva kärleken

Sucka då i min grav
Ge mig en att hålla av
Inget mer ber jag om
Kärlek kom, o, kom!

Och apropå Lina, Alfred, Emil, Ida och de andra, så hade Eldeman med Emil i Lönneberga i ytterligare en fråga: Det djur som efterfrågades var Griseknoen.

Jag hoppas att ni har läst Madicken-böckerna. Då måste ni rimligen också ha lagt märke till att de här böckerna präglas av socialt patos. Hos Madicken själv tar sig den sociala medkänslan ganska handfasta uttryck. Ytterligare en intressant sak är att hennes pappa är radikal tidningsredaktör. Den musikillustration som skulle leda oss till Madicken var ”Piluttavisan”.

Och i en annan fråga – illustrerad med musik komponerad av Bengt Hallberg – frågade Eldeman om var Madicken bor. Jo, på Junibacken.

Madicken är en stark och trygg liten person.

Men i många av Astrid Lindgrens sagor och böcker finns också ensamma och utsatta barn. I ”Nils Karlsson Pyssling” (bok 1949, också mycket fin som film 1990) är huvudpersonen, Bertil, mycket ensam – ända till dess att han får en ny vän i pysslingen. Visan, som illustrerade frågan, heter ”Vad det är bra” och är skriven av regissören Staffan Götestam.

Ännu mer hjärtskärande är ”Mio min Mio”, som innehåller följande radioefterlysning:

”Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.”

Om utsatthet, men med en glad liten fighter i huvurollen, handlar ”Rasmus på luffen”. Ur den för övrigt mycket fina filmen – se under Kulturspegeln – hörde vi ”Kattvisan”, den som börjar ”Tänk jag drömde i natt, att jag hade en katt”.

Och just en glad fighter är ju också Astrid Lindgrens kanske mest berömda figur, Pippi Långstrump, hon som har en mamma som är en ängel i himlen och en pappa som finns långt borta på Kurrekurreduttön. Här hörde vi – i Sophisticated Ladies’ version – Pippi bjuda upp till en halsbrytande dans.

Men visst finns det också idylliska drag i Astrid Lindgrens barnböcker. Ofta kombineras detta, som i Emil-böckerna, med hårt slående socialrealism och engagemang: där finns både ”Idas sommarvisa” och Emils kamp mot Kommandoran och för fattighjonen.

I dagens kryss illustrerades Astrid Lindgrens idylliska sida främst av musiken ur ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Själv gillar jag också den sidan hos Astrid – i likhet med Werner Aspenström vill jag inte ”med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv”.

Därför har jag heller inga som helst problem med en visa som ”När mamma var liten, då var hon så rar”, här framförd av Lisa Nilsson.

Jag vill avsluta med att tacka Anders Eldeman för det här Astrid Lindgren-programmet.

Och så hoppas jag att mina läsare har haft lika stort nöje av dagens melodikryss som jag har haft.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lill-Babs sjunger Lars Forssell

Som mina läsare vet, är jag en musikvän som också gillar att lyssna på populärmusik. Jag har samma fäbless för det höga så väl som det låga som utmärkte Lars Forssell, som jag har skrivit långt och uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln.

Inte för att Barbro ”Lill-Babs” Svensson tillhör mina favoriter inom populärmusiken, men eftersom Lars Forssell 1982 skrev en scenshow åt henne – den gick på Bacchi Wapen och Södra Teatern – och jag gillar själva det fräcka greppet, borde jag kanske ha sett showen när det begav sig – också för att Berndt Egerbladh medverkade som pianist. Men det gjorde jag alltså inte. För mig kändes kombinationen Forssell-Lill-Babs fel.

När min bror Matti nyligen oväntat dog, hittade jag i hans skivsamling LPn ”Lill-Babs i en show av Lars Forssell” (CBS 85746). Skivan spelades in i samband med TV-inspelningen av scenshowen, som sändes i TV för första gången den 11 april 1982.

Jag har nu lyssnat på skivan – och fått mina fördomar bekräftade: Det dröjer till inledningen på sidan 2, ”Betrakta dig” (”Consider Yourself”), som framförs som en klassisk revyvisa, innan jag tycker att Lill-Babs lyckas, åtminstone någorlunda. Men redan när jag kommer till nästa låt, ”Och allt sånt nys” (”And All That Jazz”), tänker jag: Vad skulle inte Monica Zetterlund ha kunnat göra av den?

I pincip samma fråga ställde jag mig redan när jag hörde den avslutande låten på sidan 1, ”Sjung!” (”Mon fils chante”). För mig känns det helt enkelt inte trovärdigt att höra Lill-Babs i sångintroduktionen säga ”En sång kan inte arkebuseras”. Men jag fastnade för texten:

Sjung!

Svensk text: Lars Forssell, 1982
Fransk originaltext: Gérard Jouannest (”Mon fils chante”)
Musik: Maurice Fanon

Om dom som gör en farlig färd
för att de vill en bättre värld
inte skyr skarpa svärd, mitt barn,
sjung!

Om dom som kämpar för sitt liv
utan att frukta för sitt liv
och ger sitt liv för andras liv
sjung!

Om dom som ser som livets lag
att göra våldets natt till dag
Må deras sol gå upp en gång
sjung!

Om dom som faller för en skur
mördarekulor vid en mur
om dom som står därnäst i tur
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

För dom som maktens eld förtär
för dom som frihetslängtan bär
rätt genom maktens här. mitt barn,
sjung!

För folk som dom som världen styr
plågar med svart och grym tortyr
djupt i ett blodigt valv, mitt barn,
sjung!

För dom som aldrig mer ska se
den fria ljusa himlen le
över Pireus hamn, mitt barn,
sjung!

För dom som kämpar för sin rätt
för dom som aldrig gör reträtt
under Angolas sol, mitt barn,
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

La-la-la la-la-la…

Texten är hämtad ur Lars Forssell: ”Jag har dansat” (Atlantis, 2004). Där finns också noter.

I samma sångbok hittar jag också den mycket vackra texten till ”I körsbärens tid” (”Le temps des cerises”, en traditionell fransk visa): ”Vad himlen är vid / i körsbärens tid / när gräset är grönt / på ängar och lid / och allt är en kärlekssång.”

Då, och i flera andra fall då förlagan är en fransk visa, längtar jag vansinnigt efter Ulla Sjöblom.

Det slår mig förresten, att det bara är några få av sångerna från den här showen, som finns med i de båda forssellsångböckerna från Atlantis; jag har, utöver de citerade två, bara hittat ”Anna Stark” (”Je me voyais deja”) där.

Slutligen en fråga. En av sångernas kallas på skivan ”O, vad blev alla vänner av?”. Kan verkligen Lars Forssell ha åstadkommit en sådan språklig horrör?

Anders Thunberg om Karin Lannby

Anders Thunberg brukar ni ganska ofta möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också gett ut en bok om gruvstrejken i Kiruna.

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan för ett bra tag sen slutade på Ekot, har den vägen avslöjat, att han håller på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag har lovat att inte avslöja – tänker därför inte göra det heller. Men jag går väl inte utanför ramen på mitt tystnadslöfte, om jag berättar, att jag har fått smakprov på texter han har skrivit, också möjlighet att lämna synpunkter.

En sådan text, vars embryo jag har läst, återfinns i dag (15 november 2007, med den norske professorn Tore Pryser som medförfattare) i kulturdelen av Dagens Nyheter: ”En sfinx, en gåta”, en essä om skådespelerskan, agenten med mera Karin Lannby. Essän är rasande välskriven och spännande som en agentfilm; mycket riktigt figurerar Karin Lannby förresten under namnet Ruth Köler i Gustaf Molanders film ”Kvinna utan ansikte” med Ingmar Bergman som manusförfattare.

Karin Lannby var dess förinnan en av Bergmans många kvinnor. En av de övriga, Käbi Laretei, figurerar också i artikeln!

Jag ska inte avslöja mer – läs i stället hela artikeln här.

Kindstrand möter Larsmo

Jag har tidigare skrivit om Ola Larsmos intressanta och väldokumenterade bok om bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939, ”Djävulssonaten” – se ovan under Kulturspegeln, Politik. Bollhusmötet var det tillfälle då Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 fattade det skamliga beslutet att säga nej till inresetillstånd i Sverige för ett tiotal judiska läkare från Nazityskland.

I sin samtalsserie Salong O arrangerade Uppsala stadsteater i går kväll ett samtal mellan författaren, Ola Larsmo, och historikern Karin Kvist Geverts. Samtalsledare var kulturjournalisten Gunilla Kindstrand.

Det var fullsatt i Salongen, Uppsala stadsteaters caféscen. När Gunilla Kindstrand vid ett tillfälle vände sig ut mot oss i publiken – publiken deltog aktivt med frågor och synpunkter – och frågade, om det fanns någon från Heimdal närvarande, gav sig dock ingen till känna. (Själv kände jag däremot igen ett antal andra, som jag vet är socialdemokrater.)

Heimdal är som bekant intressant i det här fallet, eftersom ett antal medlemmar i Sveriges Nationella Förbund med den konservativa studentföreningen Heimdal som bas drev fram bollhusmötet och vann omröstningen. Till det anmärkningsvärda hör att också dagens Heimdal – föreningen för de moderata studenterna i Uppsala – vägrar forskare fritt tillträde även till sitt dåtida arkiv. (Nå, Ola Larsmo har lyckats få fram fakta i dagsljuset ändå.)

Mötet båda halvor på Stadsteatern inleddes suggestivt med att skådespelaren Aksel Morisse läste utdrag ur Larsmos bok och med att stycken ur “Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini spelades – ”Djävulssonaten”, som har gett Larsmos bok sitt namn, spelades av huvudpersonen i andra halvan av boken, violinisten Leiba Wolfberg.

Det samtal som följde gav kanske ingenting helt nytt åt den som likt mig och Birgitta har läst boken, men det var levande och intressant och gav på ett par punkter händelseförloppet en ännu skarpare profil. Ola Larsmo använde flera gånger etiketten ”fascister” på de ledande personerna bakom bollhusmötet, flera av dem med en senare karriär i Högerpartiet, nuvarande Moderata samlingspartiet, och dess press. Och så blev det ännu tydligare att det fanns två falanger, två mot varandra stående grupperingar, som stred om inriktningen på den svenska flyktingpolitiken.

I sin bok gör Ola Larsmo den träffande iakttagelsen, att den falang som stod för humanism och medmänsklighet bestod av representanter för studentföreningar med folkrörelsebakgrund, socialdemokratiska Laboremus, vänsterliberala Verdandi, frikyrkliga och lågkyrkliga föreningar samt Studenternas helnykterhetssällskap. I diskussionen påminde Birgitta om att samma slags folkrörelsekonstellation 1905 förhindrade ett svenskt anfallskrig, när Norge bröt sig ur unionen.

Efter programmets slut gick jag själv fram till Ola Larsmo och drog den här tankelinjen vidare fram i tiden: Under det tidiga 1960-talet, då jag och Birgitta hörde till de tongivande i Uppsalas studentdebatt, agerade samma konstellation fortfarande samfällt i internationella frågor och flyktingfrågor: Laboremus (vars ordförande jag var), Verdandi, FKS, KSF och Studenternas helnykterhetssällskap, SHS (vars ordförande hette Birgitta Dahl).

Jag berättade avslutningsvis för Ola, att jag och Birgitta faktiskt träffades för första gången i livet på ett sådant samordningsmöte i sydafrikafrågan.

Stig Lindbergs Salix

Sitter och bläddrar i gamla Folket i Bild från 1950-talet. I ett nummer från 1957 ser jag en annons för en kaffeservis, Stig Lindbergs Salix med sina karaktäristiska bladmönster. Porslinet tillverkades av Gustavsberg och var, i min familjs fall, inköpt på Konsums Forum-varuhus vid Stora torget i Sundsvall. O KF, varför sålde du Gustavsberg? Och o Konsum, varför har du lagt ner Forum-varuhuset?

Jag ser att den här servisen tydligen också fanns i ljust rött, men de koppar vi hade i mammas kök i Juniskär hade bladmönstren i grått mot vit botten. Jag tyckte den där servisen var så vacker – tycker så fortfarande.

Jag förknippar Stig Lindbergs Salix-koppar med doften av nykokt kaffe, när vi skaffade kopparna kokat av mamma, senare – när mamma var död – av hyresvärden och i realiteten familjemedlemmen Kjell.

När jag i slutet av 1950-talet åkte till Uppsala för att plugga, skaffade jag själv några Salix-koppar i grått – hade inte råd med många. När jag och min nyligen döde bror Matti och Erik Liljegren tillsammans hyrde en rivninglägenhet i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan, användes de här kopparna dagligen till morgonkaffet, eller kanske snarare förmiddagskaffet – våra sovvanor var såna. Kokkaffe skulle det förstås vara, Cirkelkaffe från Forums i Uppsala livsmedelsavdelning. Också den förstås nedlagd numera. Inte heller Cirkelkaffe finns mera.

Mina Salix-koppar finns fortfarande kvar, nu i vårt sommarhus i Öregrund. Också där är det kokkaffe som gäller. Men Cirkelkaffe finns ju inte längre. Konsums kaffe har under en period hetat Signum men håller visst nu på att byta namn till Coop. Fast det tillverkas inte av Konsum utan av Löfbergs i Karlstad.

Konsumhallen i Öregrund finns dock kvar, blomstrar till och med.

Om ingen jävel lyckas ta död på den också.

Ett dockhem på Uppsala stadsteater

Det är ibsenboom på teatrarna just nu. ”Ett dockhem” hade till exempel samtidig premiär i Uppsala och Stockholm nu i lördags.

Henrik Ibsen (1828-1906) fick jag förstås bekanta mig med redan under mina år på gymnasiets latinlinje under 1950-talet. Och naturligtvis blev jag som ung och radikal gymnasist berörd av det krav på helhet, som fanns i hans ”Brand” (1866): ”Det, som du er, vær fuldt og helt / og ikke stykkevis og delt”.

När jag kom till Uppsala 1959, blev mitt första ämne nordiska språk. I kursen ingick bland annat norsk litteratur och litteraturhistoria. Jag köpte och läste (på norska) då bland annat Ibsens dramer ”Samfunnets støtter” (1877), ”Ett dukkehjem” (1879) och ”Villanden” (1884). Och självfallet har jag senare sett till exempel ”Peer Gynt” (1867) på teatern.

Titeln ”Ett dukkehjem” – på svenska ”Ett dockhem” – leder omedelbart tanken till ett av dramats bärande temata: kritiken av det borgerliga hemmet och livet med deras inriktning på konvenans, yta och social status. Men ”Ett dockhem” innehåller också element, som gör Ibsen till en, om än motvillig, feminist. Nej, Ibsen var knappast någon förkämpe för kvinnosaken eller lika sociala och politiska rättigheter för de båda könen. Men i flera av hans dramer – ”Ett dukkehjem”, ”Fruen fra havet” (1888), ”Samfunnets støtter” och ”Gengangere” (1881) – finns intressanta kvinnoporträtt: kvinnorna blir individer med egen vilja. I min gamla norska litteraturhistoria, Harald Beyers ”Norsk litteraturhistorie”, lyfter författaren fram dels en mening ur Ibsens eget förord till ”Ett dukkehjem”, ”En kvinde kan ikke være sig selv i nutidens samfund”, dels en av huvudfigurens, Noras, repliker: ”Jeg må se at komme efter, hvem der har ret, samfundet eller jeg”.

Ett bärande budskap i ”Ett dockhem” och över huvud taget i hans ”samfunnsdramaer” är alltså att individen kan och ska sätta sig upp mot den rådande samhällsmoralen, när den blir till en tvångströja. Det här gäller män så väl som kvinnor, men Ibsen tycks ha ansett, att just kvinnorna – därav de här starka kvinnorollerna – var mindre bundna av sådant som position och karriär och således hade lättare att ta till sig kravet att få vara sig själv.

Men oavsett hur Ibsen själv resonerade, uppfattades till exempel ”Ett dockhem” både då och senare som ett bidrag till kampen för kvinnornas frigörelse också i politisk och social mening.

Följaktligen: när Uppsala stadsteater nu i Åsa Melldahls regi spelar ”Ett dockhem” som ett nutiddrama, uppfattas pjäsen, som ju enligt Ibsens egen mening främst var en människoskildring med individualistiska förtecken, av publiken – med rätta – också som ett inlägg i en feministisk debatt.

Likväl finns i det som är dramats sprängpunkt två ganska väsensskilda förhållningssätt hos styckets gifta par: Han – advokat Torvald Helmer (Henrik Norlén) – omfattar, dessutom på ett blint och egenrättfärdigt sätt, den rådande samhällsmoralen och, när det gäller den egna familjen, dockhemsidealet. Som chef på den lokala banken är han därför beredd att ställa en anställd, Krogstad (Johan H:son Kjellgren), på bar backe; Krogstad har begått en oegentlighet. Krogstad har dock kunskap om något som han brukar i utpressningssyfte gent emot Torvalds hustru Nora: Nora (Julia Marko-Nord) har förfalskat sin fars namnteckning efter det att han i själva verket redan hade dött. Hon är alltså också förfalskare – men Ibsen ställer henne i kontrast mot den dömande och stelt lagföljande Torvald: Nora gjorde sitt felsteg i ett ögonblick då familjen behövde pengar, och – märk väl – hon gjorde det av kärlek till Torvald.

Till det som bidrar till att göra ”Ett dockhem” till ett så levande och nervfyllt drama hör också ett par sidokaraktärer: Kristine Linde (Sofia Rönnegård), en gammal vän till Nora som Nora försöker ordna ett jobb åt på makens bank – vilket alltså underlättar för den senare att sparka Krogstad, vilket ju Nora – av skäl som framgår ovan – är livrädd för. Där finns också vännen i familjen Rank (Douglas Johansson), som slår sina lovar kring Nora.

Uppsala stadsteater spelar alltså detta 128 år gamla drama, som om det vore skrivet nu. Detta accentueras i scenbilden, en gillestuga; scenografin är av Bengt Gomér – fast jag förstår inte riktigt vitsen med alla stolarna i rad. Kostymtecknaren Erika Magnusson har försett de agerande med moderna, till och med utmanande moderna kläder. Och musiken i föreställningen är lånad från Elvis Presley, Dolly Parton, Harry Belafonte, Carola, Håkan Hagergård, José Feliciano, Cyndee Peters och Kikki Danielsson. Och det fungerar: även dagens publik känner igen sig i de borgerliga livsmönster Ibsen kritiserade för så länge sedan.

Uppsalauppsättningen håller hela vägen, men andra delen, efter pausen, hade – kanske helt begripligt – mer nerv; under första delen är Nora fortfarande dockhems-Nora, som pladdrar med väninnan Kristine, julstökar i det borgerliga hemmet, gullar med maken och annat sådant. Men sen tar det alltså fyr! Och så slutar det med en mycket gripande scen, Noras sorti ut i den svarta vinternatten, med snöfall och allt.

Skådespelarna gör genomgående bra prestationer, men Julia Marko-Nords rollgestaltning av Nora är mycket fin.

Dessutom vill jag särskilt nämna en statistroll, Elisabeth Hellströms barnflicka. Med bara mimik och kroppsspråk lyckas hon ge sin ganska lilla roll minnesvärd karaktär.

* * *

Före föreställninen hade Stadsteatern bjudit mig och Birgitta samt ett antal andra personer ur Uppsalas kulturliv till mottagning med lite glögg och vitt vin. Vi hälsades välkomna av nye teaterchefen Linus Tunström, och Birgitta fick då tillfälle att berätta om hur hon hade upplevt ”Juloratoriet”, som hon alldeles nyligen – som 70-årspresent – såg på Stockholms stadsteater tillsammans med dottern Anna. Hon berättade också om sin läsning av Göran Tunströms (far till Linus) roman – Birgitta är en mycket hängiven Tunström-läsare. Dessutom återsåg Birgitta vid det här tillfället Linus Tunströms mor, konstnären Lena Cronqvist, som hon (Birgitta alltså) under sin talmanstid införskaffade verk av till riksdagens fina samling konst av kvinnliga konstnärer; de här verken finns utställda på en av bryggorna mellan riksdagens huskroppar. Själv berättade jag för Linus Tunström att vi för kort tid sen befann oss i salar vägg i vägg i Missionskyrkan: han var där för att tala om teater, medan jag var på Ordfronts möte med Åsa Linderborg och Doris Dahlin.

Uppsalas kulturliv är intensivt, men evenemangen och kulturinstitutionerna ändå så sammanträngda, att de som deltar i det lokala kulturlivet ofta stöter på varann och också lär känna varann, om de inte redan tidigare gjorde det. Vid den här samlingen på Stadsteatern satte vi oss alltså vid det bord där Elsie Johansson redan satt; Elsie berättade för mig, att hennes sommarstugesökande inte hade ändat i Öregrund, vilket hon vid ett tidigare tillfälle var inne på, utan i en uppländsk bruksbygd lite längre norrut. I salongen hade vi till vänster om oss Sigrid Kahle och till höger om oss Regina-chefen Paul Kessel.

Honom lär jag se i kväll igen. Då ska Birgitta och jag gå på Regina för att höra Dan Fägerquist framföra sånger av Vysotskij.

Fars dag

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

Melodikrysset nr 45 2007

I dag var det många låtar från Svensktoppen och melodifestivalerna.

Den enda av de frågor, som var knutna till dessa och som jag själv först hade svårt att komma på svaret till, var vågrätt 10 – varför vet jag inte. Men visst var det Björn Skifs’ och Bengt Palmers ”Det blir alltid värre fram mot natten”.

Den kan jag ju egentligen mycket bättre än till exempel ”Jag tror på människan” som Tommy Nilsson sjöng så sent som i årets melodifestival.

”Maria” med Östen med resten minns jag däremot mycket väl.

I fallet ”Vilken härlig dag” hade jag ingen svårighet att minnas låten, men vem sjöng den? Jo, Ewa Roos.

När det gällde ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, mindes jag både låten och att den sjöngs av Anita Hegerland. Här låg klurigheten i Eldemans fråga: ”Det ska göras detta”. Svaret skulle alltså bli målas, inte måla.

Karin och Anders Glenmarks ”Var har du dina tankar” kände jag i och för sig inte spontant igen, låten alltså. Men det var inte svårt att höra att det var de som sjöng. Och de är ju syskon. / Fast låten heter ”Kall som is”, rättar mig Karin Nygren./

Och vem kommer inte i håg Galenskaparna, deras ”Man ska ha husvagn” och TV-serien ”Macken”. Även här måste man observera frågeformuleringen, ”utspelar sig på en sådan”. Svaret skulle alltså bli mack, i singularis obestämd form.

Också i en låt som återfinns inom visgenren, ”Jag hade en gång en båt”, fanns det en formglidning i det efterfrågade svaret. Det saknade skulle anges i bestämd form, så svaret blev båten. Cornelis Vreeswijks svenska text hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Där framgår det också, att den melodi Cornelis använde ursprungligen är karibisk och i USA känd som ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”.

Ganska lätt att känna igen var väl också Frank Sinatras ”Come Swing With Me”, här framförd av Count Basie. Gärna mer sådant i Melodikrysset! /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne – Sinatras låt heter ”Come Fly With Me”, påpekar Karin Nygren./

Jag ska villigt medge att jag kan betydligt mer om både Sinatra och Basie än om Joe Cocker. Men det var i alla fall han som tillsammans med Jennifer Warns sjöng ”Up Where We Belong” ur filmen ”En officer och en gentleman”. Den har jag inte sett, men filmtiteln var till hjälp när jag kontrollgooglade – att det var Cocker som sjöng hade jag redan klarat med hjälp av de stödbokstäver jag hade.

Jag har däremot sett nästan alla filmer av Alfred Hitchcock – något av detta finns redovisat ovan under Kulturspegeln, Film. Jag kom inte i håg ur vilken hitchcockfilm den här spelade musiken härstammade, men jag vet att den kompositör Hitchcock använde för många av sina filmer – bland dem en av mina favoritfilmer, ”I sista minuten” – hette Bernhard Herrmann.

Kvar att redovisa är då bara svaret på veckans operafråga. Vi hörde ett stycke ur ”Trollflöjten” av Wolfgang Amadeus Mozart. Den har jag sett och hört både på Operan, på CD och som film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Medmänsklighet

Som alla läsare av den här bloggen vet, lider jag sedan länge – alltför länge: nu nio veckor – av svår ischiais. Jag går klumpigt och sakta på grund av smärtan i framför allt vaderna. I morse, när jag gick till sjukgymnasten på Vårdcentralen (nu för tredje gången), måste jag stanna och vila mig med några tiotals meters mellanrum.

Varje företag, som kräver förflyttning till fots, är ett kraftprov. Från Konsum kom jag i dag hem helt utmattad, och då ska man veta, att jag har Konsum på kvarters avstånd.

Sen återstod ännu ett projekt. Jag hade fått en avi från Posten om att jag hade ett paket att hämta i tobaksaffären vid Torbjörns torg, Kalle Anka-posten som Bo kallar den. Birgitta har i några dar varit på möten i København respektive Lund, så jag måste, trots mitt eländiga tillstånd, gå och hämta paketet själv.

Det visade sig att paketet, som innehöll gamla Folket i Bild, inköpta på Tradera, vägde 20 kilo. Tidningarna var dessutom emballerade i en så stor kartong, att jag nätt och jämt fick ner paketet i den jättelika bag med axelrem jag hade tagit med mig. Personalen i tobaksaffären såg min prekära benägenhet, och jag förklarade att jag hade ischias sen nio veckor men inte hade just något annat val än att försöka släpa hem det här kollit.

Då visade det sig, att världen inte är så befriad från medmänsklighet och vänlig omtanke, som man kunde tro, när man läser kvällstidningarna. En för mig helt okänd ung dam, som själv var där i paketärende, kom fram och erbjöd sig att skjutsa hem mig och mitt kolli i sin bil. Hon till och med bar upp min väska med det tunga paketet halvtrappan upp till lägenheten.

Tack och heder åt sådana medmänniskor!