Melodikrysset nr 22 2008

Dagens Melodikrysset löste jag under viss stress – jag skulle bli upphämtad av kompisar för vidare frakt per bil till ett dubbelt 60-årsfirande. Jag hann lösa krysset men hade inte en chans att skriva in resultatet på bloggen. Sen har dan gått åt till bilfärd till och från festen, till själva kalaset och sist till en bussresa från Uppsala till Öregrund. Men nu sitter jag vid datorn med sol fortfarande skinande genom det blommande grenverket på äppelträdet utanför fönstret.

Svårast i dag tyckte jag det var att klara vem som sjöng Jules Sylvains klassiska ”Det kommer en vår”. Det var en man som till efternamnet är ett slags namne till mig: Mattias Enn.

Jules Sylvain fanns förresten med också i en annan fråga. Det är han som har skrivit musiken till Karl Gerhard-kupletten ”Ett bedårande barn av sin tid”. Läs gärna min artikel ”Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla” ovan under Kulturspegeln, Musik!

Evert Taube förekom likaså två gånger.

Dels fick vi höra hans ”Oxdragarsång”, där han sjunger om ”oxar tio”.

Dels skrev han musiken till ”Vackert så”, där texten är av Elias Sehlstedt. Sjöng gjorde sonen Sven Bertil Taube och Håkan Hellström; insjungningen finns på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

Hello there, music lovers! Som ni kanske anar hörde jag till dem som njöt av att lyssna på Leif Andersons jazzprogram ”Smoke Rings”, vars signaturmelodi här spelades av Duke Ellington med orkester. Svaret på tredje delen av trippelfrågan, vilket ämne man får i sig om man gör rökringar, är förstås nikotin.

Ett trevligt inslag från fordomdags var även Sven Paddocks och Dick Frymans schlager ”I en grönmålad båt”.

Jag måste bekänna att Linda Bengtzing inte hör till mina favoritet, men jag ska också gärna erkänna att hennes melodifestivalbidrag 2008 – ”(Se mig! Hör mig! Rör mig!) Hur svårt kan de va?” – hade schlagertycke.

Då gillar jag Nanne Grönwall bättre, och då verkligen inte bara för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress. Vilken kraft hon hade, när hon sjöng ”Jag måste kyssa dig”!

Inte heller tycker jag att Elton John, här med ”Crocodile Rock”, är pjåkig.

Veckans TV-fråga var knuten till succéprogrammet ”Nöjesmassakern”. Där medverkade Åke Cato och Gösta Engström med massakrer på program av typen ”Trafikmagasinet”: deras version kallades för ”Rattmuffen”.

Sist tar vi veckans två (eller egentligen tre) barnanknutna frågor.

Veckans melodikryss avslutades nämligen med en tvådelad fråga. Djuret ur Walt Disneys version av ”Djungelboken” var gam. Och skådespelaren som medverkade i ”Bamse” var Olof Thunberg.

Personligen är jag dock ännu mer förtjust i Tom Paxtons ”Goin’ to the Zoo”, som vi här hörde i en finsk version med Elina Salo. Jag har massor med skivor med Tom i skivhyllorna, och hans ”What Did You Learn In School Today?” översatte jag själv till svenska för min sångbok ”Upp till kamp. Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – den svenska versionen heter ”Vad har du lärt dig i skolan i dag?”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, meller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Att ta farväl av en död – och att prisa ett liv tillsammans

Medan jag har allt färre släktingar (åtminstone här i Sverige), kryllar det av släktingar till Birgitta, några av dem med efternamnet Dahl, andra med förvärvade giftasnamn. Av de äldre i Dahl-familjen återstår i dag bara två, Karin och Olle, faster respektive farbror till Birgitta. Tyngdpunkten i släkten ligger nu på ett myller av kusiner med barn och barnbarn.

En av de här kusinerna, Elisabeth Schneider-Dahl (född 1 mars 1943), dog den 24 januari i år. Av giftasnamnet kan man ana, att hon bodde i Tyskland, där också begravningen ägde rum. Men hennes band till Sverige var starka, och i lördags gravsattes urnan på Norra kyrkogården i Stockholm.

Inom familjen Dahl är det kutym att, allt sedan barndomens familjeträffar, upprätthålla kontakterna. Alltså var vi inbjudna av Elisabeths döttrar, Birgit och Ann-Kathrin, att delta i urnnedsättningen, detta trots att vi – på grund av Elisabeths boende i Tyskland – inte har träffat henne särskilt ofta. Så i lördags morse tog vi därför tåget från Uppsala till Märsta och blev där upphämtade av Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hans för vidare befordran i bil.

Norra kyrkogården är en mycket vidsträckt begravningsplats, dessutom väldigt vacker så här i försommartid. Den är inte så där flackt ödslig som många kyrkogårdar är: den är indelad i kvarter omgärdade av häckar och buskar och inte minst höga lövträd i vars kronor man hör fåglarna kvittra; det blommar och det grönskar överallt.

Ett fyrtiotal människor hade samlats för att ta ett sista farväl av Elisabeth, och ceremonin genomfördes helt och hållet som en familjeangelägenhet. Det religiösa ceremonielet utfördes av Kjell Petersson, en präst gift med Elisabeths syster Marianne. De båda döttrarna sänkte ned urnan i graven. Musiken kring detta, bland annat ”Jag vet en dejlig rosa”, utfördes av Ylva Magnusson, för närvarande violinist i Stockholmsfilharmonikerna; Ylva är dotter till Birgittas kusin Kjell. Sen la vi blommor på graven, för vår del en bukett med bland annat förgätmigej och liljekonvaljer, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund.

Därefter var vi inbjudna till minnesstund och lunch på Strömma krog på Värmdö. Vädret var vackert och vi hade gott om tid, så vi tog vägen över Vaxholm och stannade en stund för en kopp kaffe. Solen lyste också över Strömma krog, och medan vi väntade på att alla skulle anlända och lunchen serveras, satt vi utomhus och tittade på båttrafiken på Strömma kanal. Buffélunchen var vällagad och varierad, och när vi hade ätit färdigt, berättade flera av de närvarande minnen. Först i raden var Karin Dahl, 86 år gammal och därmed äldst i sällskapet.

De som ville och kunde var sedan välkomna att avsluta med en kopp kaffe eller the i Elisabeths sommarhus på Vindö. Jag har sällan varit i de här trakterna och slogs under bilfärden av hur mycket relativt vild natur det finns i ett så vidsträckt område så pass nära Stockholm; här och var ser man längs vägen dock blommande fruktträd som lämningar efter för länge sedan försvunna torp.

På en vindlande och bitvis ganska brant skogsväg tar man sig fram till Elisabeths sommarhus, beläget högst uppe på ett krön med utsikt över blånande havsytor. Eftersom den allra yngsta generationen i den dahlska familjen finns med, känner jag en krypande oro över att något barn ska komma allt för nära branten ner mot havet. Vid kaffet söker sig prästen, Kjell Petersson, till mig och tar upp flera intressanta politiska teman. Vi kommer också in på musik, och det visar sig att han har hört Pete Seeger live vid Världskyrkomötet i Uppsala 1968 och, i anslutning till detta, på Värmlands källare.

På hemvägen får vi med oss också faster Karin i bilen. Vid 86 års ålder är den här kloka och radikala damen fortfarande aktiv i Kvinnor för fred, demonstrerar också regelbundet på Stora torget i Uppsala. Gissa vad hon tyckte jag borde skriva om på min blogg!

Hasse och Karin ska vidare till sin sommarstuga i Gästrikland och tar oss, på vägen dit, till vårt hus i Öregrund, där Birgitta har förberett middag. Hon bjuder på lammstek gjord som rostbiff med mycket vitlök och örtkryddor från vår egen trädgård. Till det får vi en kall grönsaks- och bönsallad. Det blir också efterrätt: tranbär med vispgrädde. Gudomligt gott alltsammans!

Ända sen förra året har vi haft fortlöpande trassel med vår motorgräsklippare. Den har varit inlämnad på översyn över vintern, och när vi får den tillbaka, har delar av gräsmattan hunnit förvandlas till äng. Den gick att få i gång när vi fick hem den, men nu, när jag vill börja klippa, är det stört omöjligt att få i gång den igen. Jag prövar de vanliga sakerna som att plocka ut och göra rent tändstiftet, men ingenting hjälper. Sen går den plötsligt i gång och går i en kvart – varefter den lika plötsligt tvärdör. Sen hjälper ingenting.

Hasse, van bilist och under många år bussförare, försöker också, först utan att lyckas. Sen klämmer han till kabelfästet runt tändstiftet och si: fanskapet går i gång.

Nästa dag lyckas jag, efter några försök, få i gång den igen, men när jag för en kort stund är tvungen att stanna den för att flytta undan några trädgårdsstolar, blir det stopp igen. Jag försöker och försöker, och efter en stunds vila lyckas jag faktiskt få i gång den igen. Jag har under tiden fyllt på mer bensin och är nu fast besluten att inte stanna den förrän det är dags att fylla på mera.

Jag har hunnit klara större delen av vår väldiga gräsmatta – tomten är på över 2000 kvadratmeter – när den plötsligt, i ett parti med mycket högt gräs, tvärdör igen. Jag fyller på mer bensin och gör rent underredet från gräsgegga, men den här gången går det definitivt inte att få i gång den igen. Nu tar det emot, när jag försöker dra ut startsnöret, så jag befarar det värsta.

Vår reparatör är på utlandssemester.

Vi har också en laddbar elektrisk klippare, men den klarar bara fullkomligt löjligt små ytor, när gräset är så här högt. Så jag får väl klippa en snutt varje dag ett tag fram över. Åtminstone till dess att vi har hunnit skaffa oss en ny fungerande motorgräsklippare, gärna med elstart.

Finalen i det gräsklippningsdrama jag skildrar ovan äger rum under söndagen, då det är Mors dag. Men dess förinnan har jag förstås gjort det där som verkligen inte är någon plikt utan en stor glädje: firat mor i huset.

Jag går upp tidigt och gör smörgåsbakelser – det eller smörgåstårta är ett måste på födelsedags- samt mors- och farsdagsmorgnar i vår familj. Jag använder skivor av mörkt osötat fullkornsbröd och gör bakelserna matiga och goda med bland annat rostbiff, spansk skinka, lightmajonnäs, två sorters bredbar ost, paprika, tomat, bostongurka, pepperoni, pepparrotsvisp, rostad lök och rädisor från Birgittas växthus. Smörgåsbakelserna blir så stora att de räcker till två luncher också.

Jag uppvaktar Birgitta med en bunt böcker och en jättebukett som jag har plockat ute i trädgården: blommande kvistar av körsbär och syren, tulpaner i harmonierande färger, narcisser, humleblomster.

Och så lagar jag mat och diskar hela dagen, detta trots att vi annars har en regel som vi ganska strikt följer: man lagar mat varannan dag, och den som inte lagar maten diskar.

För oss är Mors dag och Fars dag ett sätt att visa varann uppskattning, att tacka för ett långt och fint liv tillsammans.

Tids nog kommer det där jag började med i dag: begravningen.

Melodikrysset nr 21 2008

Veckans melodikryss var, som Eldeman sa, svårt. Ett svar, på V 7 + L 13, har jag inte riktigt lyckats klara. Kompositörens namn måste vara Ted, och eftersom det var Anders Berglund som spelade, bör det röra sig om Ted Gärdestad. Men jag kände inte igen melodin. Det finns ett par låttitlar med Ted som upphovsman, som passar in på ledtråden att det var titelns tredje ord som skulle passa in: ”Snurra du min värld” och ”Kom i min fantasi”, så jag gissar, att svaret ska vara min. Men det är alltså en gissning.

Låten som Framåt Fredag-gänget hade gjort om till att handla om allergi, handlade rimligen i originalversion om ett finger. Det här var ingen melodi som hade fastnat i mitt musikminne, men Lotta Engberg, som parodierades, har väl gjort en låt som heter ”Ringen på mitt finger”?

Filmatiseringen av Jan Guillous ”Arn” har jag inte sett och tänker inte se heller. Inte ens för att få höra ledmotivet ”Snö” med Laleh, detta trots att jag gillar henne mycket bättre än Guillou.

I dag var det helt klart att jag hade lättast med den äldre musiken.

Olle Bergmans ”Sjung och le” (1955) minns jag från min tonårstid.

Hoagy Carmichaels ”Star Dust” känner folk i min ålder också igen.

”Amazing Grace” har jag själv i flera bra inspelningar – dock har jag den inte med Helmut Lotti; honom har jag över huvud taget inte på skiva.

Också ”Proud Mary” har jag på skiva, dock inte med Ike och Tina Turner, fast det här var en riktigt bra version.

”Månstrålar klara” (Tantis serenad) vill jag minnas att jag har hört med Bertil Boo.

Vi hörde vidare finalen ur operetten ”Geishan”, mer känd under namnet ”Tehuset Augustimånen” – det är där handlingen utspelar sig.

Till mina gamla favoriter hör Svante Thursesson, som jag också har hört live. Inte heller Lisa Nilsson, som han sjunger duett med i ”Solen i maj”, är fy skam.

Och som jag tidigare har skrivit, gillar jag också Eva Dahlgren, som vi här hörde göra sin ”Om jag skriver en sång” i Melodifestivalen 1979.

Så sent som i 2006 års melodifestival kunde vi höra Rednex i den medryckande låten ”Mama Take Me Home”.

* * *

Som många andra såg jag finalen i Eurovision Song Contest i går kväll – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss. Jag har sett semifinalerna också, och nu har jag alltså tre gånger fått höra vinnarlåten från Ryssland – men det märkliga är att jag inte minns ett spår av den. Det svenska bidraget med Charlotte Perrelli, som jag i och för sig heller inte höll tummarna för (jag hittade över huvud taget inget att hålla tummarna för), hade åtminstone en refräng som fäste sig i minnet. Jag konstaterade än en gång, att jag inte har den blekaste aning om varför folk röstar på det ena och inte på det andra i det här spektaklet, där normen nu är att man ska sjunga på engelska och göra en scenshow med mer utanverk än musik. Heder åt bidrag som Kroatiens, som åtminstone avvek något från den alltför lika mängden!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset dröjer

I dag har jag annat för mig på melodikrysstid: är på en gravsättningsceremoni.

Så småningom, på lagom avstånd från detta, ska jag lyssna på Melodikrysset på webben. Prognosen är att det sker på söndag.

Akvarell om aftonen

Sitter i min nicaraguanska gungstol på glasverandan. Lyssnar, tillsammans med Birgitta, på Syster Fritz. Vrider på huvudet mot fönstret:

På den mörkblåa fönsterbänken en blommande orkidé och en Kristi törnekrona. Genom det spröjsade fönstret en aftonakvarell:

Hasselns blad nästan svarta. Körsbärsträdets grenverk ännu synligt mot himlen – man ser inte längre de vita blommorna. Som en kontrast mot himlens gråblå fond ett moln som två penselstreck i en mörkare lilafärgad nyans.

Sakari Oramo intar Konserthuset

Sakari Oramo är blivande chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna. Han kommer närmast från City of Birmingham Symphony Orchestra men är också bland annat chefdirigent för Finska radions symfoniorkester. I lördags eftermiddag fick Birgitta och jag, trägna gäster på olika musikevenemang, bland annat på Konserthuset i Stockholm, möjlighet att med egna öron konstatera, att Oramo är ytterligare en i raden av ytterst skickliga finländska (och estniska, ska man kanske tillägga) dirigenter. Ofta lägger man ju, av naturliga skäl, märke till dirigenters kroppsspråk, men hos den sobre Oramo anar jag mer av analytisk förmåga: det sätt på vilket han förmådde filharmonikerna att, mycket inkännande, tolka verk av ganska olika karaktär tyder på att inte bara känsla utan också intellekt här spelar en betydelsefull roll.

Sakari Oramo har gjort sig känd för att arbeta mycket med ny musik, och den här konserten startade med ett verk från 1995/2005, svensken Jörgen Dafgårds (född 1964) ”Veils”. De slöjor titeln syftar på är de dimslöjor som drar över de ängar och skogsgläntor, där älvorna dansar. Dragningen till saga och magi finns också i Dafgårds musik, och Oramos och filharmonikernas framförande lockar åtminstone mig till att försöka få tillfälle att höra mer av Dafgård.

Magnus Lindbergs ”Violinkonsert” från 2006 hade utgått ur programmet, detta eftersom violinisten Lisa Batiashvili, som Lindberg har tillägnat sin komposition, hade fått förfall.

Solister i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Sinfonia concerante”, Köchel 364, från 1779, var britten Lawrence Power, viola, och norskan Marianne Thorsen på violin. För egen del blev jag särskilt tagen av Thorsens virtuosa spel och detta verkligen inte för att hon hade fått hoppa in på kort varsel. Eftersom även Thorsen har verkat i Storbritannien, kan man förmoda, att Sakari Oramos kännedom därifrån om båda solisterna kan ha bidragit till att de nu hamnade på Konserthusets scen. Dirigentbyten kan ibland ha det goda med sig, att de tillför en orkester nytt blod. God mozartkänsla var det hur som helst i det här framförandet.

Efter pausen blev det programmusik av Nikolai Rimskij-Korsakov (1844-1908): ”Scheherazade”, opus 35, från 1888. Scheherazade var som bekant den persiske vesirens dotter, hon som natt efter natt – i ”Tusen och en natt” – räddade sitt liv genom att ständigt berätta nya, spännande och oavslutade sagor för kung Shahriar, han som annars lät avrätta sina hustrur direkt efter bröllopsnatten. Trots att jag har läst ”Tusen och en natt” och således är bekant med grundhandlingen, hade jag problem med att tillräckligt handfast tolka musiken i termer av det som berättades, om Sindbad Sjöfararen och annat.

Men trots att jag hyser en viss skepsis till programmusik, fann jag Rimskij-Korsakovs verk i genren intressant, nämligen rent musikaliskt (då alltså bortsett från det tänkta innehållet). Här vill jag också särskilt framhålla konsertmästaren Joakim Svenhedens solospel på violin som starkt bidragande till det njutbara resultatet.

* * *

Från Stockholm tog vi efter konserten tåget till Uppsala, men eftersom vi skulle åka vidare till Öregrund, gjorde vi en paus för att äta middag. Vi gjorde det på Uppsala C, där det – i nordändan av stationshuset – faktiskt finns en utmärkt restaurang, Bistro Hijazz, som serverar mat vars kulinariska rötter finns i östra medelhavsregionen.

Vi valde Kuzu guveç, en het gratäng i stengods: lamm, champinjoner, aubergine, paprika, tomat, vin och bladtimjan. Mycket gott med ris och spanskt vin till!

Därefter tog vi bussen ut till ett kallt och regigt Öregrund.

Det här vädret riskerar att knäcka både humlorna och pollineringen av fruktträden. Må sommaren komma tillbaka!

Eric Sahlström Institutet tio år

Oerhört viktig för att bevara och vidareutveckla nyckelharpstraditionen var spelmannen Eric Sahlström (1912-1986). Han levde i Göksby i den norduppländska bruksbygden, i det här fallet Tobo. Eric Sahlström är en av dem som genom att upprätthålla nyckelharpsspelandet, en konst då i utdöende, genom både bevarande av äldre låtmaterial och genom att själv komponera nya låtar räddade över nyckelharpan in i en ny tid, då intresset för det gamla instrumentet åter har ökat explosionsartat – i dag är nyckelharpan känd och älskad även i amerikanska folkmusikkretsar och över stora delar av den övriga världen. Eric Sahlström spelade också en viktig roll som nyckelharpsbyggare: han anpassade instrumentet så att det lättare går att använda i ensemblespel.

Eric Sahlström Institutet i Tobo bildades 1998 och blir i år alltså tio år gammalt. Nyckelharpan står förstås i centrum för verksamheten, och jubileet firades mycket riktigt med att man invigde en nyckelharpsverkstad. Men verksamheten är vidare än så: institutet är ett nationellt, i dag också internationellt centrum för folkmusik och folkdans och folklig sång. Internatkurser genomförs i folkmusik med betoning på nyckelharpa men också i folkdans. Till detta kommer kortkurser, seminarier och konserter.

Birgitta och jag hade äran att höra till 150-talet inbjudna till tioårsfestens fredagsdel; jubileumsaktiviteterna fortsatte sedan också under lördagen och söndagen. Lunchbuffén omgärdades av tal och presenter och förstås av musikinslag. Under samlingen spelade och dansade elever, och fredagsprogrammet avslutades med en fantastiskt fin konsert med samma uppläggning; konsertdelen dominerades dock i det fallet av proffs, medlemmar av familjen Sahlström samt fullärda och redan erfarna elever på nyckelharpa. Själv fick jag ett särdeles gott intryck av Emilia Amper, som spelade både en traditionell låt och en egen komposition. Vet någon om hon förekommer på skiva, solo eller i någon konstellation? Annars tycker jag något av folkmusikbolagen snarast borde slå till.

Hur som helst fick vi under lunchprogrammet lyssna till framträdanden av några av våra allra bästa folkmusiker.

Vi fick höra Per Gudmundsson på fiol och också delar av Väsen, Olov Johansson på nyckelharpa och Roger Tallroth på gitarr.

Vid ett sådant här tillfälle fanns det förstås många politiker närvarande; Lena Adelsohn Liljeroth högtidstalade. Jag känner många av dem, men jag nöjer mig här med att nämna bara en av dem, Ingela Thalén, som under en period var en av mina många partisekreterare. Jag nämner henne för att hon här uppträdde i egenskap av ordförande i Svenska Folkdansringen och iförd vacker folkdräkt överbringade Folkdansringens hälsning och present.

Under eftermiddagens vimmel fick jag, äntligen, tillfälle att personligen träffa och prata med Olov Johansson och Roger Tallroth, båda musiker som jag verkligen beundrar. Förmedlande länk var Magnus Bäckström, VD för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), fordomdags verksam både med folkmusikbolaget Giga och med Falu folkmusikfestival.

Och så måste jag avsluta med att berätta, att jag, också i det här fallet äntligen, träffade Izzy Young, som jag med uppskattning läste i den amerikanska folksångtidskriften Sing Out! redan på 1960-talet. Han bor sedan mycket länge i Stockholm och driver där, på Söder, Folklore Center, som jag, skam till sägandes, aldrig har besökt. Men nu, när Izzy själv har bett mig komma dit, måste jag förstås göra slag i saken.

Han sa förresten, att båda mina sångböcker, ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) och ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), finns på centret.

Melodikrysset nr 20 2008

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svåraste. Själv behövde jag ta hjälp av Google bara en gång – typiskt nog rörde det sig om ett melodifestivalbidrag: Inte kom jag i håg ”Kom” med Jessica Andersson från 2007 års upplaga. Men med hjälp av det förmodade efternamnet Andersson och något uppfattat textfragment googlade jag snabbt fram det korrekta svaret.

Däremot mindes jag omedelbart den sång som hämtades från Melodifestivalen 2004, Petra Nielsens ”Tango! Tango!”. I det här fallet var både sången och sångerskan mer minnesvärda.

Minnesvärd – som uppenbarelse – var också Dana International, som med ”Viva (la Diva)” gav Israel segern i 1998 års upplaga av Eurvision Song Contest.

Och så fullbordar vi väl genomgången av den någorlunda nutida populärmusik som spelades i dag: ABBAs ”Honey, Honey” skulle leda tankarna till bin.

Vi tar resten av djurriket också: Vi hörde temat ur filmen (med Kevin Kostner) ”Dansa med vargar”.

Eldeman öppnade i dag krysset med en mycket fin visa av Evert Taube, ”Brevet från Lillan”, det som är undertecknat ”din Ellinor”. Du kan hitta visan ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Vi som någon gång i livet har sjungit eller spelat skivor för våra barn minns förstås också det barnsliga önskemålet ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma”, som här skulle ge pluralen femöringar.

Av det barnanknutna i dag var en psalm, närmare bestämt numero 474, den verkliga höjdaren, snart aktuell vid skolavslutningarna: ”Den blomstertid nu kommer”. Här hörde vi den i en fin version med Lill Lindfors och Nils Landgren.

Också den allra sista ljudillustrationen hade i dag anknytning till barn: Vi hörde Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda”, där man ju uppmanas att sudda bort sin sura min, alltså sluta att vara sur.

Samma andas barn kan man väl säga är den gamla revyvisan ”Släng dina sorger i en gammal säck” med Ernst Rolf.

Och för att göra en avstickare till mina egna realskoleår, som i tiden ligger någonstans där emellan: En av de första sångerna jag lärde mig sjunga på engelska, i klassrummet, var ”It’s a Long Way to Tipperary”. Melodin, av Jack Judge och Harry Williams, användes förresten också av Joe Hill till sången ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, i Jacob Brantings svenska översättning ”Det är lång väg att gå i soppkön”. Du kan hitta båda textversionerna plus noter i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

Ett par gamla favoriter har jag sparat till sist.

Den första av dem är Olle Adolphsons ”34an”, som ju handlar om att riva en gammal kär kåk. Här hörde vi originalet, ”This Old House”, med Carl Perkins. Själv har jag en gång gjort en alternativ sångtext till ”34an”, ”68an”, som förstås besjunger min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, belägen på Sveavägen 68 i Stockholm.

Allra sist den fullkomligt ljuvliga version Sven Bertil Taube har gjort av ”På en liten smutsig bakgård”, skriven av Ulf Peder Olrog.

På en liten smutsig bakgård

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1945

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert är det rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng.

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
ska vi spela du och jag en kort minut
kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner
innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut.
Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön
dina skära små pyjamas passar inte i miljön.
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter,
ska vi spela du och jag en kort minut.

Blir det jubileum hörs från änglahemmets torn
Gabriel som blåser i sitt lilla mässingshorn.
Snart församlas syndarna och hyllar den som är
vår ängla-kvinns-student-förenings-chef-de-sécretaire.
De sjunger ej om Vintern rasat ut och tocke där
i stället hörs en skrovlig sång som låter si så här.

På en liten smutsig bakgård…

Från fönstren startar då och då en änglaflygflottilj,
landar sen på våran gamla källartaksbastilj.
Sen flaxar de omkring här med små vingar utav gull,
det vet jag ganska säkert, fast de säger jag är full.
Men du och jag får inte köpa vingar någonstans
i stället får vi gratis både klövar, horn och svans.

På en liten smutsig bakgård…

Noter och ackord hittar du i Anders Palms och Johan Stenströms ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

En dag med de svenska folkrörelserna

I går hade Folkrörelsearkivet i Uppsala årsmöte. Samtidigt var det arkivets 30-årsjubileum.

Folkrörelsearkivet bildades 1978 och omfattar hela Uppsala län, inte bara Uppsala kommun. Det hade naturligtvis funnits både arkiv och arkivorganisationer också innan dess. Till Folkrörelsearkivet har under årens lopp överförts arkivalier till exempel från Arbetarrörelsens arkiv i Uppsala respektive i Enköping, båda bildade 1943, Älvkarleby föreningsarkiv och IOGTs arkiv i Uppsala. Antalet betalande medlemsorganisationer uppgick år 2007 till 456, men arkivet härbärgerar dessutom ett antal arkiv, vars upphovsorganisationer har upphört eller fusionerats med andra.

I arkivet finns i dag arkivalier från de flesta politiska partier samt deras ungdoms- och kvinnoförbund. Närvarande vid årsmötet och jubileet var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister; jag träffade också flera centerpartister och folkpartister som jag känner – min centerpartistiske kollega i kulturnämnden Ove Hultquist valdes för övrigt in i styrelsen för Folkrörelsearkivet.

Själv sitter jag där för andra perioden som Uppsala kommuns representant, i ekumenisk anda återvald av kulturnämnden, som ju nu har borgerlig majoritet. Och just ett drag av ekumenik fanns det hos alla som församlades för årsmöte och jubileum, för övrigt passande nog förlagda till Missionskyrkan.

Alla de representanter för mångskiftande organisationer, även mångskiftande politiska uppfattningar, som hade församlats är nämligen – var och en på sitt sätt – besjälade av den svenska folkrörelsedemokratin, tror på vikten av många människors engagemang och samlade arbete.

Bland Folkrörelsearkivets medlemsorganisationer finner man sålunda studieförbund som ABF, Vuxenskolan och TBV, kooperativa och ekonomiska föreningar som sjuk- och begravningskassor, byggnadsföreningar och konsumtionsföreningar, kulturföreningar som Folkets hus-föreningar, bygdegårdsföreningar, föreläsningsföreningar och hembygdsföreningar, humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Barnens dag, Första maj-blomman och Lions, kyrkor som missionsförsamlingar och baptistförsamlingar, nykterhetsorganisationer som IOGT- och blåbandsföreningar, fritids- och miljöorganisationer som jakt- och fiskevårdsföreningar, naturskyddsföreningar, fotoklubbar och koloniträdgårdsföreningar, handikapporganisationer, invandrarorganisationer och fackliga organisationer, till exempel inom LO, TCO, SACO, SAC (LS) och LRF. Redan det låter mycket – men jag har faktiskt inte nämnt ens alla kategorier av föreningar, som förvarar sina arkiv hos Folkrörelsearkivet.

Det här illustrerades mycket påtagligt under jubileumsprogrammet.

Bredvid en röd fana stod ett vitt standar från Öregrunds-Gräsö missionsförsamling med budskapet att låta barnen komma till Jesus.

De inledande korta föredragen hölls av Bernt Karlsson och Birger Lindell, båda med ledande positioner i Upplands idrottshistoriska förening; vi fick också minnesglimtar från Ullfors IKs verksamhet, vilket var roande även för mig som inte är idrottsintresserad, däremot intresserad av folkrörelsehistoria. Till detta idrottstema anslöt också en film av Sixtus Jansson om den svenska OS-truppens resa (per atlantångare och tåg) till vinter-OS i Lake Placid 1932. Man förstod, idrottsintresserad eller inte, omedelbart, vilket äventyr det måste ha varit för den svenska truppen att få resa till USA och Canada och där se sådant som New Yorks skyskrapor och Niagarafallen samt få möjlighet att träffa både amerikaner, kanadensare och folk av andra nationaliteter.

I jubileumsprogrammet ingick också filmer som speglar en annan stor svensk folkrörelses verksamhet: en om Första maj i Uppsala 1945 och en om arbetarna på Almqvist & Wiksell. Tematiskt nära detta låg också filmen ”Fattig men stolt”, som skildrade proletärförfattaren Jan Fridegårds liv.

Höjdpunkten, lagd omedelbart före årsmötesförhandlingarna, var dock ett föredrag av författaren Ola Larsmo, bosatt i Uppsala. Jag har med stor uppskattning läst hans roman ”Djävulssonaten”, också hört honom tala om den vid ett framträdande på Uppsala stadsteater – och jag har även personligen talat med honom om den här boken.

Det är så – vilket var anledningen till att han hade inbjudits – att en väsentlig del av källmaterialet om det han skildrar i den här boken, det famösa bollhusmötet samt dess bakgrund och dess efterföljd, förvaras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Där finns nämligen inte bara den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus’ arkiv, vilket är väsentligt med tanke på att Laboremus’ dåtide ordförande Erik Vallbro spelade en mycket aktiv och hedersam roll för att motarbeta de bruna krafternas seger vid bollhusmötet, som innebar att man sa nej till att en ganska liten grupp judiska studenter från Tyskland skulle få komma till Sverige. Samma folkrörelsearkiv förvarar dessutom arkivet från den motsatta sidan, det från lokalavdelningen av Sveriges nationella förbund. Men, som läsarna kanske minns, öppnade inte högerföreningen Heimdal, vars styrelsemajoritet ju erövrades av SNFare under den aktuella perioden, sitt arkiv, förvarat på Carolina, för Ola Larsmo…

Du kan läsa min recension av ”Djävulssonaten” här och om samtalet med Larsmo på Uppsala stadsteater här.