Melodikrysset nr 44 2008

I dag råkade jag ut för en liten blackout, när jag löste Melodikrysset. Jag ska, så snart jag har skrivit färdigt, följa efter hustrun till huset i Öregrund, så jag känner mig lite stressad.

Det fanns en dubbelfråga om två geografiska platser i melodititlar, i det ena fallet också refrängen. Jag kände omedelbart igen Thorstein Bergmans – jag känner honom själv också och har alla hans skivor – ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, men slappade lite när jag hörde den andra låten; minns den inte ens längre och har inte tid att lyssna på nytt. Men alla hjälpbokstäverna tyder på att den efterlysta platsen är Södermalm.

Annat var egentligen i sak svårare för mig.

Jag kan till exempel inte påstå att ”Stars Are Blind” med Paris Hilton hör till det jag brukar lyssna på.

Detsamma gäller ”Warwick Avenue” med (Aimee Anne) Duffy.

Men med hjälp av Google kan man få reda på nästan vad som helst.

Allt det övriga var hyggligt lätt för mig. I ett par fall körde Anders Eldeman till och med repriser på låtar han har haft med förr, vilket ju underlättar för oss som regelbundet löser Melodikrysset.

Ett exempel är ”Tijuana Taxi” med Herb Alpert, där ju titeln ger det efterlysta färdmedlet.

Ett annat är Nino Rotas musik till Francis Ford Coppolas film ”Gudfadern” från 1972. Den organisation man förknippar handlingen i den filmen med är förstås maffian.

Ett slags upprepning från Eldemans sida är också att han då och då spelar ledmotivet från någon James Bond-film. I dag hörde vi musiken ur den ganska kritiserade nya bondfilmen med Daniel Craig, ”Quantum of Solace”. Jag har inte sett den, så jag har ingen egen berättigad synpunkt på den.

Däremot har jag många gånger (jag har den också på video) sett Alfred Hitchcocks spännande film ”Mannen som visste för mycket” (1956), där huvudrollerna spelas av James Stewart och Doris Day. I den gör Doris Day ”Que Sera, Sera”, som vi hörde i dagens program.

Jag brukar då och då bekänna att jag sällan ser TV-såpor. Men när en svensk serie har gått i hela 318 avsnitt, känner jag förstås till den. Vi talar om ”Rederiet”, där en av huvudrollsinnehavarna kallas för Reidar Dahlén.

Och jag kan väl säga, att även om Roy Orbison aldrig har hört till mina personliga husgudar, känner jag ändå igen hans röst, här i ”You Got It”.

Annat var nästan löjligt enkelt.

”Ju mer vi är tillsammans” har vi ju till exempel alla hört som signaturmelodi till Melodikrysset.

Och vem minns inte den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka”, som här skulle ge yrkeskåren präster?

Dagens operettfråga hörde väl också till de enklare. Vi hörde musik ur Franz Lehárs (musik) och Victor Léons och Leo Steins (libretto) ”Glada änkan” från 1905. Den handlar förstås om just en änka, och i änkans namn, Hanna (Glavari), kan man hitta det vanliga flicknamnet Anna – vi har en sådan i familjen.

Vidare hörde vi säckpipemusik, och i Skottland hittar man ju också en och annan kilt.

Dagens kryss inleddes med en riktigt stor svensk hit, ”Lassie” med Ainbusk Singers, numera bara Ainbusk.

”Lassie” diktade jag en gång inför en jämn födelsedag om och döpte då till ”Lasse”. Den som fyllde år var en jättefin arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Lasse Eriksson. Jag framförde själv solopartierna och backades sen upp av en kvinnokör, i vilken ingick bland andra min hustru.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Veckoslut med smak av höst

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.

Melodikrysset nr 43 2008

Också i dag återvände Anders Eldeman till mitt förstapris förra veckan: berättade åter att jag brukar publicera mina förslag till svar plus att jag förra gången, lika lite som annars, själv hade skickat in något svar. Men jag har fått Bonniers musiklexkon och tackar – Eldeman backade inte om mitt förstapris, även om alltså någon annan har biträtt mig genom att skicka in de svar jag har publicerat här på bloggen.

Veckans upplaga av Melodikrysset tyckte jag var förhållandevis lätt.

Det började med nationalsången till ett grannland, Norge, som jag i många årtionden har haft ett varmt förhållande till. När jag i min ungdom var FiB-ombud, sålde och läste jag många böcker av norska författare. 1956 var jag tillsammans med andra svenska gymnasister (Agneta Pleijel var en av dem) på stipendieresa i Norge. Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat norsk litteraturkurs, vid Uppsala universitet. Så småningom blev jag de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och bevistade i den egenskapen mängder av valvakor och kongresser och sammanträden (hos Arbeiderpartiet), mest i Oslo men också bland annat i Narvik och på Svalbard. Norrmännen sjunger ”Ja vi elsker dette landet” (egentligen ”Sang for Norge”), och jag är beredd att instämma. Sången skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och Rikard Nordraak och framfördes första gången den 17 maj 1864 i Eidsvold.

Därefter hamnade vi på andra sidan jordklotet, i Australien. Därifrån kommer nämligen Kylie Minouge, som vi här hörde i ”In My Arms”. Också i Australien har jag varit, fast bara en gång. Där var jag som medföljande make till min hustru som på den tiden var talman i den svenska riksdagen.

I USA har jag varit flera gånger, bland annat relativt nyligen i New York. Vid de här besöken passar jag alltid på att köpa skivor med amerikansk folkmusik. John Denver finns av någon anledning inte i min skivsamling, detta trots att jag tycker att hans och Bill Danoffs och Taffy Niverts hyllning från 1971 till West Virginia, ”Take Me Home Country Roads”, är en fin låt.

Också i Finland och även på Åland har jag bitar av mitt hjärta. Från Åland kommer den fina folkvisan ”Vem kan segla förutan vind?”, som vi här hörde i Jan Johanssons tolkning – den skulle här ge kryssordet segel. I Finland bodde min estniska flyktingfamilj i åtta månader 1944 – jag fyllde sju år den sommaren – och sen förde mig mitt värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare också dit och till Åland, till mängder av kongresser, val och annat liknande.

En ännu mer sentimental ton fanns i Thory Bernhards’ storsäljare ”Vildandens sång” eller helt enkelt ”Vildanden”. Också i det här fallet rör det sig om en folklig melodi, upptecknad av Leon Landgren.

Den spelades ständigt i radio under min ungdom. Där spelades också Povel Ramels svar på de olika svarta sånggrupper, som flitigt turnerade i de svenska folkparkerna; jag såg och hörde till exempel The Delta Rythm Boys på sågplan vid en av de årliga midsommarfesterna i min dåtida hemby Juniskär söder om Sundsvall. Povels låt kallades ”Var är tvålen?” och inleddes med ”Ni som vandrar genom livet”. Vi tar hela texten:

Var är tvålen?

Text och musik: Povel Ramel

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Bad e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelöst förutan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och crawl,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Bad e löjligt,
Utan tvål

Bad e inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Bad e snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Bad e galet,
Bad e tokigt,
Visset, ruskigt, konstigt
Utan tvål!

En av de lättare frågorna i dag – jag löste den med hjälp av ledbokstäverna långt innan den spelades – var ”En herre i frack”, som sjöngs in av Gösta Ekman den äldre. Den finns också insjungen av Johnny Bode, som skrev den.

En annan kär bekant var ”Lite grann från ovan”, mer känd som ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, vilket senare skulle ge svaret gås. Edvard Persson, som sjöng in den på skiva och framförde den i filmen ”Kalle på Spången” från 1939, sjöng väl egentligen ”liden” – men han som skrev texten var göteborgare: Lasse Dahlquist.

Då kan vi väl ta ett skutt till det nyaste nya. Vi hörde Laleh, svensk sångerska av iranskt ursprung. Tyvärr kan jag inte sångtiteln.

Därefter tar vi veckans två melodifestivalare.

Cecilia Vennersten deltog i 2005 års upplaga med ”Var mig nära”. Det gick väl inte så bra, om jag minns rätt.

Desto bättre gick det här hemma för Charlotte Perrelli – förr med efternamnet Nilsson – i årets tävling. Men sen gick det ju inte så bra för hennes ”Hero” i Eurovisionsschlager-finalen.

Allra sist tar jag i dag en mycket bra låt, Cornelis Vreeswijks ”En halv böj blues”. I dag hörde vi den med Inger Öst och så Cornelis’ sjungande son Jack Vreeswijk. Cornelis har jag haft en del att göra med och flitigt recenserat – se ovan under Kulturspegeln, Musik. Inger Öst ingick i trion Tre damer, där också Diana Nunez och Anita Strandell sjöng. De var faktiskt mycket bra!

Så har jag då klarat av veckans melodikryss innan barnbarnen, Viggo och Klara, kommer hit till morfar i Öregrund.

Hårt arbete. Och nu åter i Öregrund

Seminariet om fenomenet 1968 på Runöskolan blev riktigt bra, och jag lyssnade också med stort intresse på Håkan Blomqvists inledande föreläsning, hade för övrigt ett långt och stimulerande eget samtal med honom innan folkrörelsearkivens jubileumsseminarium kom i gång. Vi var förvånansvärt ense om mycket trots vår olika politiska bakgrund: min vänstersocialdemokratisk, hans trotskistisk.

Under seminariet samspelade jag en hel del med kvinnohistorikern Christina Florin, som var väl medveten om att det fanns ett inte bara teoretiskt intressant utan också praktiskt mycket betydelsefullt jämställdhetsarbete inom socialdemokratin redan innan organisationer som Grupp 8 existerade. Med det här menar jag inte att förringa Grupp 8 med flera, men det arbete som utfördes till exempel av Socialdemokratiska studentförbundets så kallade sexutskott och av Alva Myrdals jämlikhetsgrupp kom faktiskt att i viktiga avseenden förändra Sverige.

Torsdag förmiddag tillbringade jag på sammanträden, först med kulturnämnden, sen med dess bidragsutskott. I kulturnämnden diskuterade vi bland annat hur Uppsala ska hedra och förvalta Ingmar Bergmans konstnärliga verk – Bergman har ju, milt talat, uppsalaanknytning. I bidragsnämnden fördelade vi de alltför knappa medel vi har för att stödja det livaktiga fria kulturliv som finns i Uppsala. Det var roligt att kunna lyfta bidraget till den också internationellt uppmärksammade kortfilmsfestivalen, och det var likaså roligt att kunna konstatera, att ett par gamla folkrörelseanknutna organisationer, Konstfrämjandet och Skådebanan nu tar nya tag efter att ha gått igenom en trött period: Konstfrämjandet höjer sin kvalitet genom samarbete med Uppsala konstnärsklubb och storsatsar på utställningar på nya platser som bibliotek; Skådebanan har framgångsrikt introducerat ett nytt it-baserat system för att komma i kontakt med gymnasieungdomar.

På kvällen deltog jag i Uppsala arbetarekommuns möte. Arbetarekommunmötena hålls numera i Missionskyrkan, eftersom Folkets hus har gått i konkurs – där ska nu krämarna ta över (medan det fortfarande alltså är rent från dem i templet). Vi diskuterade kyrkoval (jag är mycket tveksam till detta) och sjukvårdspolitiken i landstinget, och så fick nye kassören i arbetarekommunen, Peter Gustavsson, igenom en helt nödvändig höjning av medlemsavgiften. Vi måste vara beredda att betala mera, om det ska finnas en arbetarrörelse kvar! Dessutom måste vi alla vara beredda att gratis utföra en mängd praktiskt arbete; inte heller efter den här avgiftshöjningen kommer pengarna nämligen att räcka till för allt som måste göras.

På väg till arbetarekommunmötet var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte Lotta Grönings respektive Christer Isakssons böcker om Mona Sahlin. Jag ska så småningom skriva om dem men – i motsats till beklämmande många andra – först efter det att jag har läst dem.

I förmiddags tog jag bussen ut till Öregrund. Jag ska låsa upp tallgrinden, för nu kommer återuppbyggnaden av vår av mordbrännare nedbrända bod att påbörjas. Jag ska på nytt klippa gräs och pulvrisera löv. Eftersom Birgitta och jag ska stanna här ett par dar in i nästa vecka, tänker jag också omgärda alla våra fruktträd med rundlar av hönsnät, detta för att skydda träden för vinterangrepp av harar och rådjur.

Fast i morgon, lördag, kommer Bo till Öregrund med våra barnbarn, Viggo och Klara. De ska stanna hos morfar och mormor medan föräldrarna gör lite husrenovering och går på fest på lördag kväll. Förhoppningsvis går det här att genomföra, trots att Klara har blivit sjuk igen. När Birgitta hämtade henne på dagis i går, hade hon somnat sittande i sandlådan (hennes förklaring var att hon hade lekt så mycket), och sen somnade hon hemma igen, före middagen. Mamma Kerstin meddelade senare på kvällen, att Klara hade över 39 grader i feber.

Sånt här händer dess värre ständigt alla småbarnsföräldrar. Trots mina 71 år minns jag mycket väl hur det var, när våra egna barn var små. Fattas bara att morfar och mormor inte skulle ställa upp i en sån situation!

1968 – inte ett rött år utan ett par röda årtionden

22-23 oktober 2008 har Folkrörelsernas arkivförbund jubileumskonferens på Runöskolan. Förbundet fyller 40 år, och då kan man lätt räkna ut att dess födelseår var det magiska året 1968.

Jag har blivit ombedd att i morgon, onsdag, delta i ett seminarium med rubriken ”Inte bara kårhuset – 68 från olika perspektiv”. Samtalsledare är Ingvar Söderström, tidigare på LO, och i samtalet deltar Karin Englund från Folkrörelsernas arkivförbund (tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet, Åke Pettersson (c), Johan Westrin (m) och så jag själv. Det bör också nämnas att seminariet föregås av en föreläsning av Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola och författare med egen bakgrund i en av den röda epokens rörelser, den trotskistiska.

Minnesprogrammen i TV och minnesartiklarna kring fenomenet 1968 har inte helt oväntat ofta fokuserat på de mer bjärta inslagen, som kårhusockupationen och den så kallade Rebellrörelsen och dess excesser. Detta hör naturligtvis till ämnet, men seminariets ingång, ”inte bara kårhuset”, vidgar perspektivet på ett nödvändigt sätt.

I mina seminarieförberedelser har ingått att jag har läst om en bok om 1968 av Kjell Östberg, professor i historia och föreståndare för det samtidshistorisks institutet vid Södertörns högskola, dessutom med samma politiska bakgrund som Håkan Blomqvist. Den här boken heter ”1968 – när allt var i rörelse” (Prisma, 2002) och har underrubriken ”Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna”.

Det här är en utmärkt bok, inte bara för att den täcker in nästan alla tänkbara aspekter på vad som under 1960- och 1970-talen hände på olika samhällsområden. Till bokens förtjänster hör också att den ser fenomenet 1968 i ett mycket längre tidsperspektiv. Kjell Östberg ser att det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets röda våg har rötter redan i det sena 1950-talets liberala (själv skulle jag hellre använda begreppet kulturradikala) strömningar och hos de radikala ”early risers” som fanns redan under 1960-talets första hälft. Han ser också att 1968 har en fortsättning inte bara i 1970-talets sekteristiska kommunistpartier utan också i miljö- och kvinnorörelserna. Det tidiga 1970-talets gröna våg fick till exempel fäste i CUF och bidrog till Centerns och Thorbjörn Fälldins valframgång 1976. Ur samma våg föddes sedan Miljöpartiet.

Många förknippar i dag 1968 med sekterism, vilket är sant och blir ännu mer sant när vi kommer in i 1970-talet. Men Kjell Östbergs formulering, ”när allt var i rörelse”, ger en sannare bild inte bara av 1968 utan också av de röda årtiondena i deras helhet. Och han bemödar sig om att försöka förklara varför den här utvecklingen kom till stånd.

Som många andra pekar han på den väldiga breddning av rekryteringen till den högre utbildningen som ägde rum under 1960-talet. 1950 fanns det 11.000 studenter vid Sveriges universitet, 1960 (mitt andra år vid Uppsala universitet) 36.000 och 1970 125.000. Tala om utbildningsexplosion!

Till bilden hör att det också blev ekonomiskt lättare för ungdomar utan rika föräldrar att läsa vid universitet; de ekonomiska villkoren tillät till och med att studenterna kunde tillåta sig andra aktiviteter än just studier.

Avigsidan av det här var förstås att det lavinartat växande antalet studenter inte utan vidare kunde räkna med att få jobb som hänfördes till övre medelklassen eller rent av överklassen.

Mycket annat verkade i samma riktning, nämligen att hela samhällsklimatet blev mer ifrågasättande. En mer aktiv kulturpolitik ökade möjligheterna för skapande människor, som inte satt fast i invanda föreställningar, att förnya både kulturliv och samhällsdebatt; ramen för den senare hade utvidgats redan av det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets kulturradikalism i medierna. Helt nya media kom till: med elstencilapparater och nya typer av offsetmaskiner kunde man relativt billigt framställa enkla tidskrifter (”bulletiner”). I bokbranschen ägde det rum en pocketbokrevolution.

Ett växande antal svenska studenter åkte på stipendievistelser i USA och kom hem med först intryck av raskravallerna, senare protesterna mot vietnamkriget. De stora studentkullarna med sina ökade språkkunskaper kunde över huvud taget snabbt uppfatta och sprida nya strömningar som fanns på annat håll, till exempel i Västeuropa.

Inte bara tidningarna utan nu också TV med sin bildmässiga genomslagskraft förmedlade konfliker i fjärran länder. Fokus flyttades från konflikt till konflikt: Algeriet, Sydafrika och så den viktigaste av dem alla, Vietnam.

Det viktiga med hela den här epoken, 1960- och 1970-talen, var att allt faktiskt var i rörelse – det var en spännande epok att leva i som ung, och den var verkligen inte stöpt i samma form.

Kulturellt omspände den allt från nyenkelhet och rörelse i konsten och happenings till kampsånger och politisk teater. Ta den så kallade proggmusiken som exempel: Den omfattade allt från nya uttrycksformer, trubadurer och Blå Tåget till strikt partikontrollerade skivutgåvor på KPML(r)s skivbolag Proletärkultur.

Pornografin kom och segrade – men kritiserades snart för sin manschauvinism och kvinnosyn.

Organisatoriskt fanns allt från anarkiserande grupper till stalinistisk partidisciplin respektive KFMLs/SKPs enhetsfronter.

Politiskt fanns allt från sociala aktionsgrupper och kvinnoorganisationer till 1970-talets partier av leninistisk modell.

Och, som jag redan har nämnt: med 1970-talets gröna våg kom en radikalisering av Centerns ungdomsförbund och, senare, Miljöpartiet.

Många fler exempel kunde nämnas.

Socialdemokratins radikalisering under den här epoken nämns också av Östberg, men mest kort i bokens avslutning: ökad styrning av näringslivet, socialiseringar, företagsdemokrati, kollektiv kapitalbildning (löntagarfonder) och annat sådant. Tidigare har framför allt SSU nämnts som en av rekryteringskällorna till 1960- och 1970-talens nya vänster och, förstås, till FNL-grupperna.

Nu var socialdemokratins radikalisering under de röda åren, framför allt Palme-epoken, verkligen inte bara någon enkel reflex av vad yttervänstern försökte föra upp på den politiska agendan. Det jag saknar i Östbergs bok är en parallell och framför allt fördjupad skildring av vad som under den här perioden ägde rum inom socialdemokratin. Den finns där fläckvis men är inte tillräckligt utförd.

Det tidiga 1960-talets socialdemokratiska studentförbund, där jag var verksam, var – det har också Östberg medgett vid ett seminarium där vi båda deltog – just det han kallar ”early risers”, både när det gäller samhällsdebatten i stort och när det mer specifikt gäller radikaliseringen av socialdemokratins egen politik. Det gäller sådant som EU-motståndet, kritiken av USAs krig i Vietnam (Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikt krävde, innan De förenade FNL-grupperna hade bildats, svenskt erkännande av Nordvietnam), demokrati i det ekonomiska livet samt jämställdhetspolitik (Alva Myrdal-gruppens rapport ”Jämlikhet”, där jag var en av författarna, fick snabbt igenom kravet på särbeskattning, och gruppen fick snart, efter en riksdagsmotion av Birgitta Dahl, också genomslag för kravet på full utbyggnad av daghemmen) – mycket annat skulle kunna nämnas.

Jämlikhetsgruppen, gemensam för socialdemokratiska partiet och LO, tillkom för övrigt efter en kongressmotion av Socialdemokratiska studentförbundets förra ordförande Anna-Greta Leijon. Östberg publicerar talande statistik (hämtad från historikern Bengt Lundberg) över hur många gånger ordet ”jämlikhet” har förekommit i de socialdemokratiska kongresshandlingarna under efterkrigstiden:

1948 173
1952 263
1956 301
1960 513
1964 577
1967 1.270
1968 3.103
1969 4.682 (vilket motsvarar 3,2 noteringar per protokollsida).

De röda årtiondena diskuteras också i debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Boken innehåller bidrag inte bara av socialdemokrater utan också av andra som, åtminstone i dag, har ett annat perspektiv. Men den innehåller material som är relevant, om man vill ha en allsidig bild av socialdemokratisk politik under 1960- och 1970-talen på områden som ideologi, kultur, ekonomisk demokrati, jämlikhet, jämställdhet (bland annat daghemsutbyggnaden), EEC/EU, internationell solidaritet med mera. Läs den gärna parallellt med Östbergs bok!

All time high!

Mitt lördagskåserande om Melodikrysset, där jag också redovisar vad jag har kommit fram till för svar, har regelbundet dragit läsare till bloggen, cirka 2.000 de lördagar krysset har varit svårt. I lördags, då Anders Eldeman till min stora förvåning – jag hade nämligen själv inte skickat in något svar; det gör jag aldrig – tilldelade mig förstapriset och också berättade om att jag brukar publicera svaren på min blogg, verkar det ha gått ett ryck genom hela melodikryss-Sverige: Min blogg hade 6.000 besökare. Och i går, söndag, hade jag ytterligare ett par tusen besökare.

Ett antal av läsarna hörde också av sig med gratulationer. Några av de här gratulanterna hade fäst sig vid att jag, utöver att redovisa svaren, också gör personliga reflektioner kring de låtar och artister som Eldeman spelar – någon kallade detta för ett folkbildande drag i min blogg. Det senare är jag särskilt glad för – har jag något att berätta, delar jag gärna med mig.

Som mina regelbundna läsare väl har sett, försöker jag verkligen inte framställa mig som en allvetande besserwisser. Jag redovisar när jag inte spontant kan och att jag då har använt mig av en kombination av ledbokstäver och googlande. Det förekommer också att jag i texten som omger svaren gör misstag – även den senaste gången har läsare gjort kloka påpekanden, vilket jag tackar för. Tillsammans är jag och mina läsare en stor folkbildningscirkel med Melodikrysset som ämne.

Jag är gammal journalist och har som sådan mest skrivit på tidningars och tidskrifters ”fina” avdelningar, ledar- och kultursidorna. Det mesta materialet även på den här bloggen hör hemma i den sfären: jag skriver om politik, om musik och om böcker och annat sådant. Men ända sedan unga år har jag inte läst bara romaner och poesi av erkänt goda författare utan också läst deckare och serier. Jag gillar opera och är en trägen gäst i Konserthuset här i Uppsala. Men jag har samtidigt, årtionde efter årtionde, haft som lördagsnöje att lösa Melodikrysset.

Jag har nämligen ett genreöverskridande intresse för olika slag av kulturyttringar, och jag är starkt övertygad om att till exempel både den musik som klassas som finkultur och den som klassas som populärkultur rymmer både toppar och vågdalar. Här är förstås smaken delad: Ibland, när jag utifrån min smak har avfärdat något som har spelats i Melodikrysset, hör läsare med annan mening av sig och protesterar. Och det är de hjärtans välkomna att göra! Inte bara om politik utan också om musik kan man ha delade meningar.

Apropå politik: eftersom jag är socialdemokrat och gammal (s)-redaktör, har jag också anslutit min blogg till S-bloggar. Det betyder inte att jag är kolportör för några centralt producerade ståndpunkter – som mina läsare vet, tar jag då och då mitt eget parti i örat. (På samma sätt har de som inte delar mina åsikter rätt att skriva repliker här på bloggen.)

Skälet till att jag har anslutit min blogg till S-bloggar är främst att jag därmed blir en del av det ganska brett varierade samtal som förs också mellan människor som alla själva ser sig som socialdemokrater. Det handlar både om att lyssna och om att påverka.

Däremot är jag inte ansluten till S-bloggar främst för att vinna läsare. När jag, efter ett spektakel om att mina förment opolitiska melodikrysskåserier tog en så orimligt stor plats på S-bloggars topplista, under en period helt hade kopplat bort min blogg från S-bloggar, märktes det inte alls på besöksstatistiken. Förmodligen lärde sig läsarna av mina lördagskåserier om Melodikrysset snabbt att hitta direkt till min webbadress, http://enn.kokk.se. Och att döma av Melodikryssets placering på S-bloggars topplista efter det att vi hade slutit fred och jag hade återinträtt, har flertalet sen fortsatt att gå direkt in på min blogg och inte göra det via S-bloggar.

En del av mina utrerat politiska inlägg tar sig upp på S-bloggars topplista, men även de här inläggen har en mycket stor del av sina läsare bland dem som går direkt in på min blogg.

Ytterligare en intressant iakttagelse: Jag skriver ofta om politik, mycket oftare än vad som framgår av antalet inlägg som är politiska i strikt mening. Man kan hitta politiska reflektioner i dagboksartade anteckningar om familjelivet och sommarhuset i Öregrund. Jag recenserar mycket ofta musik, som har ett politiskt innehåll.

Många av mina läsare gillar det här, men nästan inget av det här materialet hamnar någonsin på S-bloggars topplista. S-bloggars läsare och kommentatorer verkar inte vara intresserade av det här.

Själv är jag vid 71 års ålder och med ett helt liv i politiken bakom mig (fortfarande aktiv förresten) starkt övertygad om att de som bara är intresserade av politik i snäv eller teknisk mening sällan förmår vinna andra människors hjärtan.

Melodikrysset nr 42 2008

I dag utsatte Anders Eldeman mig för en riktig ploj: jag vann – utan att ha skickat in något svar (det gör jag aldrig) – första priset i förra veckans melodikryss. I och för sig kan ju någon ha tagit sig före att skicka in rätt svar i mitt namn, men chansen att Eldeman skulle ha hittat just det kuvertet är ju tämligen minimal, så förmodligen var det som jag misstänker: Eldeman ville på ett kul sätt kommentera mitt av somliga kryssare ifrågasatta tilltag att i kåserande form publicera mina svar på veckans kryss samma dag som det sänds. Och jag fick väl ett slags stöd från Eldeman genom att han själv använde samma argument som jag brukar använda: svaren finns ju att hämta på nätet, och de som har hittat min blogg har helt uppenbart själva varit ute på nätet och raggat svar.

Kokk takkar och bokkar.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Vi hörde helt uppenbart en melodi av Evert Taube, en så pass ovanlig att jag inte kom på titeln. Jag har allt som Evert har spelat in på skiva och en hel drös med Taube-sångböcker, men eftersom det här materialet finns i Uppsala och jag själv är i Öregrund, kan jag inte söka där.

”Det regnar kor” med gotländska gruppen Smaklösa är ju kul, men discolåten den bygger på kunde jag inte. Dock gav slutet på vinkelordet lodrätt 2 rätt svar på frågan vad för slags personer originalet handlar om, nämligen män. Och efter diverse googlande har jag sen kommit fram till att originaltiteln är ”It’s Raining Men”.

Den fråga som ledde mig till rätt svar här var namnet på folkmusikgruppen som spelade ”Orrängsvalsen”: Orsa spelmän.

Dagens filmanknutna frågor var inte alltför svåra.

Vi hörde Henry Mancinis temamusik till filmerna om Rosa pantern, där Peter Sellers spelade kommissarie Clouseau.

”Nu ska vi opp, opp, opp” av Jules Sylvain och Gösta Stevens sjöngs av Ulla Billquist i filmen ”Sara lär sig folkvett”. Senare har väl också Agnetha Fältskog sjungit in den?

Därmed är steget inte långt till ABBA-musikalen ”Mamma Mia”, som jag nyligen såg på Broadway. Men här handlade det om filmversionen, där Pierce Brosnan och Meryl Streep bland annat framförde den låt vi hörde här, ”S.O.S.”.

Och när vi är inne på musikaler, passar det väl bra att redovisa vem som komponerade musiken, bland annat ”Tonight”, till West Side Story (1957), närmare bestämt Leonard Bernstein. Han är ett mycket tydligt exempel på att man kan röra sig fritt mellan olika musikgenrer och i samtliga fall klara det bra. Jag gillar sånt!

En helt annan Maria besjöng Östen med resten i sitt melodifestivalbidrag 2003.

Det var ett bidrag med schlagertycke, men det kan naturligtvis inte tävla med Benny Anderssons ”Du är min man”, som med Helen Sjöholm och BAO har legat på Svensktoppen i flera år. I förra veckan segade sig låten åter överst upp på listan och blev etta.

Mer nutida schlagermusik: The Poodles använde sångerskan Therese Tess Merkel i ”Metal Will Stand Tall”.

Hitlistemusik har också Pointer Sisters åstadkommit, bland annat med ”I’m So Excited”. Var och en av dem är, för att använda Eldemans terminologi, en syster.

Vi lämnar därmed sångerskorna och går avslutningsvis över till gubbvärlden.

Den som vi hörde i ”Skall, skall icke” måste ha varit Nisse Ahlroth. Jag har i och för sig aldrig hört det här förut, men Ahlroth har förekommit med Hasse & Tage, vilket var en ledtråd.

Jag brukar sällan se TV-serier, men ”Krutgubbar” (i original ”Dad’s Army”) om en ganska märklig armé har jag åtminstone sett något av. I den sjunger Bud Flanagan ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler?”.

Ja, det var väl allt, folks.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hos barnbarnen – och så tillbaka i Öregrund

Vi bor nu åter i lägenheten i Uppsala men försöker fortfarande över helgerna åka ut till sommarhuset i Öregrund.

Så i går eftermiddag – efter att ha gett en mycket lång miljöintervju – tog Birgitta bussen till Öregrund. Själv cyklade jag med matkasse och helgpackning till Kerstins och Bos hus på Kadettgatan och fortsatte sen först till Klaras dagis och därefter till Domarringens skola, där Viggo går i sexårsverksamhet.

Det är alltid så roligt att hämta Klara på dagis: hon blir så uppenbart glad över att morfar kommer. Det var ett slag sen vi sist träffades, så nu studerar hon morfar noga och säger sen:
– Såna där har pappa också nu.

Eftersom hon pekar mot min panna förstår jag, att det är rynkorna där hon syftar på.

Med Klara i vagnen, som jag har på släp efter min cykel, fortsätter vi mot Viggos skola. Just innan vi ska korsa en av de stora gatorna på vägen, möter vi i den ganska trånga passagen en skolkille på cykel på väg åt motsatt håll. Det bär sig inte bättre än att vi stöter ihop, ganska hårt – men ingen av oss faller. Han frågar hur det gick, och jag säger att det är OK. Men sen ser jag en blånad och ett blödande sår på vänster knoge. I dag har jag sårskorpa där.

Från Klara i cykelkärran hörs egendomligt nog ingenting. Hon sover nämligen, sover fortfarande när vi kommer till Domarringen. Jag hittar en glad Viggo i klättertagen, och eftersom Klara sover och inte kan lämnas, går han själv in i skolan och hämtar sina grejor. Däremot behöver han hjälp med kombinationslåset till sin cykel. Han kan kombinationen, men låset kärvar och är svårvridet. Sen cyklar vi vidare hemöver.

Den här gamle morfarn märker nu att hans kondis verkligen inte är vad den har varit. Uppsala har för all del mycket lite av höjdskillnader, men att släpa med cykelkärran uppför de stigningar som ändå finns är svårt att klara cyklande. Morfar får ständigt kliva av cykeln och dra den och släpkärran uppför. Och sen prövas vigheten, när man åter ska ha högra benet över ramen.

Men till slut är vi hemma, och då vaknar Klara pigg och glad.

I köket får barnen var sitt glas Coop chokladmjölk. Vid en häftig rörelse råkar Klara välta sitt glas, så att innehållet rinner ut över bordet och ner på golvet. Morfar är inte alls arg på henne utan börjar torka upp, men Klara börjar – med en ”stor” treårings självkänsla gråta och låter sig inte tröstas förrän storebror Viggo också har tröstat henne.

Jag tycker mycket om de här båda syskonens förhållande till varann!

Till middag lagar morfar potatisbullar med bacon, och båda barnen gillar maten. Viggo tar till och med om. Klara men inte Viggo vill ha saltgurka till.

Efter middagen är vi nere i källaren och leker fram till dess att jag och Klara går upp till vardagsrummet för att se Bolibompa i TV. Viggo ansluter när det är dags för en film om Lotta på Bråkmakargatan.

Bo kommer hem och avlöser mig en stund efter sju. Jag tar mina väskor och går till busshållplatsen – bara för att finna att det nyss har gått en buss. Men om nästa buss kommer enligt tabelltid, kommer jag att ha fem minuter på mig – fullt tillräckligt – för att hinna med 19.45-bussen till Öregrund.

Dess värre kommer bussen åtta minuter efter tabelltid till hållplatsen, och under färdens gång lyckas chauffören inte hämta in något av den förlorade tiden, snarare tvärt om. Så jag missar öregrundsbussen. Nästa avgång är en timme senare. Så jag går in på Uppsala C och ringer Birgitta om förseningen.

Buss 811 fylls redan från starten – ett halvt dussin får till och med stå. En stund efter start släcker chauffören takbelysningen, och det går heller inte att tända läslamporna. Jag är verkligen sur över det här. Det händer nämligen ständigt – busschaufförerna tycks hata belysning inne i bussen. Ofta får man gå fram till dem och be dem sätta på den del av belysningen, som läslamporna är kopplade till. Är de principiella motståndare till läsning?

Sent, sent på kvällen kommer jag i alla fall till slut ut till sommarhuset och Birgitta. Också hon kom ut först i skymningen, men hon har ändå varit en sväng runt trädgården och fått ihop små buketter med rosor, krasse och en och annan seglivad ringblomma.

I dag har hon varit ute och klippt stora delar av gräsmattan, i hennes fall för första gången med den nya gräsklipparen. Hon tycker som jag: den är mycket effektiv, inte minst när det gäller att pulvrisera alla löv som har fallit ner, och också lättstartad – den har elstart. Men hon som jag tycker att den är tung i uppförslut.

Själv har jag inskränkt mitt liv utomhus till att gå till Konsum och handla. Det är min tur att laga mat i dag.

Nu har vi tillsammans suttit på glasverandan och hört debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i radio. Det slog väl inte direkt gnistor om den. Men jag noterar, med tillfredsställelse, att Mona är mer påläst nu på olika sakområden än hon var på partisekreterartiden, när jag kunde iaktta henne på nära håll. Och jag noterar, med obehag, att Fredrik Reinfeldt snodde sig som en ål inför frågan, hur han skulle ställa sig till Sverigedemokraterna, om partiet kom in i riksdagen och fick vågmästarställning.

Oktober skäller som en raggig hund

I går flyttade vi in till Uppsala. Naturligtvis kommer vi att åka till Öregrund några helger till, men vårt sju månader långa boende i sommarhuset är slut för den här gången.

Den senaste veckan har vi förberett oss för flytten på olika sätt.

Jag har i omgångar klippt det vid det här laget mycket långa gräset och samtidigt pulvriserat alla löv som har fallit ned. (Men det dalar ständigt ner nya, så det blir till att klippa mera under kommande helger.) Vår gamla gräsklippare förstördes i den mordbrand vi utsattes för, när vi var på väg till New York, och vi har köpt en ny, den här gången med elektrisk självstart.

Birgitta har rensat och höstgrävt land, beskurit rosor och eldat upp rosenkvistar och trädgrenar, även några gamla rönnar som behövde tas ner.

Vi har tillsammans lagt presenningar över trädgårdsmöbler och cyklar. Eftersom boden de brukar vinterförvaras i blev nedbränd och den nya blir klar först under november, måste vi göra så.

Jag har plockat äpplen – vi har en del härligt röda vinteräpplen, som fortfarande är så hårda, att de inte har fallit rov för fåglarna. Fast de översta klarade jag inte att nå – trappstegen och en mycket ändamålsenlig, blåmålad trästege gick också åt i mordbranden. En stor papperskasse med vinteräpplen har jag ställt kvar i duschrummet till bastun; de ska få stå där till nyår-trettonhelgen då vi som vanligt åker ut till huset i Öregrund. Resten av äpplena, många kassar fin frukt, står nu i matkällaren i Uppsala.

De här äppelkassarna, alla krukväxterna, kläder och skor, böcker och skivor, barnbarnens inneleksaker (uteleksakerna brann upp i mordbranden) och mycket annat packade vi i söndags in i en stor skåpbil från Öregrunds taxi och fick dem hemskjutsade med oss själva till lägenheten på Idrottsgatan. Vi gör en sån här flytt i betald bil två gånger per år: en gång från Uppsala till Öregrund vid påsktid och en gång tillbaka från Öregrund till Uppsala så här års. Det kostar en slant (det är fast pris) men är värt pengarna, eftersom ingen av oss har körkort eller bil och vi gör hela säsongsflytten på ett rationellt sätt. Annars åker vi buss mellan Uppsala och Öregrund.

Vi hade förberett återflytten genom att för någon vecka sen grundligt städa lägenheten i Uppsala. Ändå är det här en jobbig process: det är mycket arbete innan allt kommer på plats.

På söndag kväll var vi därför rätt slaka, men naturligtvis bänkade vi oss efter middagen framför TVn och såg partiledardebatten. Ingen av oss har förstås något till övers för alliansen och dess politik, men vi kunde – föga förvånade – konstatera, att de borgerliga partiledarna givetvis grep den gratischans de hade fått genom den helt onödiga debatten om vilka som ska få vara med i en röd-grön regering respektive inte. Lars Ohly (V) var både offensiv och på gott humör i den här debatten, och jag har svårt att tro att han förlorade poäng på den. Maria Wetterstrand hanterade mycket skickligt för Miljöpartiet svåra frågor som bensinskatten.

I dag står jag åter igen inför ett uppbrott, om än kort och tillfälligt: Birgitta åker på UNICEF- möte i Vilnius, en av mina älskade städer. Men jag ska inte följa med. Hon kommer tillbaka på onsdag kväll. Under tiden ska jag göra mer tråkigt men nödvändigt papperssorteringsarbete i mitt arbetsrum.

Oktober kan vara vacker, som när vi i går i solsken åkte förbi gulnande lövträd på vägen mot Uppsala.

Hösten har dock helt andra sidor, som jag verkligen inte är någon vän av. Men även det kan man göra poesi av, som Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Melodikrysset nr 41 2008

I dag började krysset lätt med den melodi som i Lill Lindfors’ tappning heter ”En man i byrålådan”.

Inte heller dagens andra svenska schlager, ”Vi ska gå hand i hand”, var svår att känna igen. Den har väl spelats in bland annat av Gunnar Viklund och så Vikingarna.

Men jag ska genast erkänna, att krysset också innehöll frågor som jag tyckte var besvärliga.

Det gällde till exempel den första dubbelfrågan, detta eftersom jag ser så få TV-serier och dessutom alltid har svårt att komma ihåg deras musikaliska temata. ”Skärgårdsdoktorn” har jag till exempel aldrig sett, men när jag hade fått ett par ledbokstäver började jag gräva i minnet efter långa serietitlar och hamnade rätt. Stefan Nilsson har jag på skiva och har också sett live, men jag fick googla på ”Skärgårdsdoktorn” för att komma på att det var han som hade skrivit filmmusiken.

Sen fastnade jag också på nästa fråga. Jag är varken bekant med Jane Horrocks eller med ”Things”, och ännu mindre har jag någonsin lyssnat på pojkband. Men Google hjälpte mig att identifiera Robbie Williams.

Ytterligare en fråga som jag säkert hade gått bet på om jag inte hade haft Google till hjälp var filmen om fysiska prestationer, för att använda Eldemans terminologi. Jag håller mig borta från allt som har med sport att göra och har följaktligen aldrig sett den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” med musik av Vengelis – den handlar tydligen om ansträngningar inför OS i Paris 1924. Några få ledbokstäver ledde mig dock till svaret ”ögonblick”, och sen rullade jag med hjälp av Google upp det jag ovan redovisar.

Resten hade jag för min del inte några våldsamma svårigheter med.

Det gäller till exempel dagens andra spelfilm, den som handlar om lejonet Elsa och i engelskt original heter ”Born Free” (på svenska ”Född fri”).

Klurig på ett kul sätt var frågan om Madonna och ”Hang Up”: från vilken grupp hade hon lånat ett inlagt tema? Uppenbarligen var det från ABBA, och hörde jag rätt, kom inlånet från ”Gimme! Gimme! Gimme!”. Den hörde jag senast i Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Inlån av ett annat slag ägnar sig Jerry Lee Lewis åt på ”Last Man Standing”, som är en serie duetter med andra berömda artister. I ”Evening Gown” sjunger han tillsammans med Mick Jagger från Rolling Stones.

Mer inlån: Den melodi som vi känner som ”Ack Värmeland du sköna” återfinns även i Bedřich Smetanas ”Moldau”.

Mer klassisk musik: Vi hörde också ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergej Prokofiev.

En svensk klassiker, om än i en helt annan genre och skriven mycket senare, är Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube, 1943 (efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red, Red Rose, 1794″)

Musik: Evert Taube (1890-1976), 1943 fritt efter argentinsk tango

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

Också Carl Anton – egentligen Carl Anton Axelsson – är en mycket fin vismakare. Här hörde vi honom i sin egen ”Moster Märta”.

Carl Anton är, i likhet med många andra framstående sångmakare, en man med hjärtat till vänster; jag har lyssnat på honom på socialdemokratiskt valmöte.

Allan Edwall var jag med om att ge ut på skiva, på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Också honom älskar jag högt och rent. En av mina favoriter spelades i dagens melodikryss:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Jo, så här kan livet vara.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.