Melodikrysset nr 47 2008

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nattmorfar

Sist jag hämtade barnbarnen, var det regn och full storm. Jag använde fortfarande cykel men fick leda den en stor del av vägen efter det att kapellet på cykelkärran, där Klara, tre, satt, blåste i väg, just när vi korsade en bred bilgata.

En bil stannade, och snart kom en dam som av brytningen att döma var invandrare gående med det bortblåsta regnskyddet. Hon och hennes man hjälptes sen åt med att hämta rep och nödtorftigt fästa kapellet, så att det inte skulle blåsa bort igen.

Ibland är man tacksam för att det finns hjälpsamma medmänniskor.

I dag var det dags igen, men den här gången ska jag hämta och lämna och hämta barnen igen två dagar i sträck. Barnbarnen bor hos morfar i natt – mormor är bortrest på uppdrag de här båda dagarna.

Nu är det kallgrader och isgata, så att cykla är inte längre att tänka på. Jag hämtar först Viggo, sex, i Domarringens skola, och sen promenerar vi tillsammans till Klaras dagis, som ligger bredvid Tunabergsskolan. Därifrån är det sen inte allt för långt att gå hem till oss.

Men allt promenerande tar på krafterna, och när vi kommer hem, är båda ungarna redan hungriga. Morfar, som kan laga all möjlig slags mat, har tagit det säkra före det osäkra och helt sonika köpt hem varm korv med bröd. Det säger ungarna inte nej till.

Sen ser vi på Bolibompa tillsammans, och jag märker att Klara trots den relativt tidiga timmen håller på att somna, så jag föreslår att hon ska byta till nattlinne, vilket hon gör. Hon får en flaska välling också, och när den är urdrucken, vill hon borsta tänderna och gå och lägga sig. Morfar ska läsa saga!

I packningen, som pappa Bo tog hit i går kväll, finns en bok som tydligen är favorit just nu: Gunilla Bergströms ”Mera monster, Alfons”. Den lever sig Klara starkt in i. Sen väljer hon en bok hon känner igen från besöken i Öregrund, Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Måtte det senare inte vara ett dåligt omen! På dagis har jag fått veta, att Klaras bästis där, Meja, har fått åka hem på grund av magsjuka.

Sen är Klara uppe igen och leker en stund med Viggo, men när morfar är i köket och diskar, hör han gråt. Något har gått Klara emot. Hon gråter först efter mamma men låter sig sen tröstas av morfar, som erbjuder sig att läsa mera. Men det visar sig att Klara har bajsat i nattblöjan, så det första som krävs är lite sanering. Sen vill hon ha ytterlgiare en flaska välling – men när morfar kommer med den, har hon somnat.

Om en stund är det dags också för Viggo att gå och lägga sig. Han har, medan morfar har tagit hand om Klara, bläddrat i en leksakskatalog och prickat för sånt han önskar sig i julklapp. För sexåringen är det Wall-E och Star Wars som gäller.

Han byter om till pyjamas och väljer själv ut tre böcker ur det från Öregrund hemförda barnboksförrådet: Holly Kellers ”Jakobs träd”, Rindert Kromhouts & Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och så Larserik Erikssons ”Hus är gott, sa Oskar”. Ni läste väl förresten Larseriks meddelande här på bloggen, att Rabén & Sjögren snart ger ut en ny upplaga av hans barnboksklassiker?

Sen kröp Viggo belåtet ner i sängen bredvid lillsyrran. Vi har i biblioteket en bäddsoffa, som kan göras om till dubbelsäng vid såna här tillfällen.

Jag lämnar förstås, när jag går och lägger mig, tänt i hallen, så att det lätt – om någon av ungarna skulle vakna under natten – går att hitta till morfar i hans sovrum.

Jag får gå och lägga mig tidigt. I morgon bitti måste jag nämligen upp vid en tidpunkt, som numera känns otillständigt tidig: barnen ska ha frukost, kläs på (men de gör det mesta själva – även treåringen) och promeneras till dagis respektive skola.

Sen ska de hämtas igen på eftermiddagen, den här gången dock inte för övernattning. Mormor Birgitta kommer hem från sitt värv på eftermiddagen, och efter jobbet kommer även barnens mamma, vår dotter Kerstin, hem till oss. Det ska bli fredagsmiddag, välkänd för Kerstin från kulna fredagskvällar i Öregrund när hon själv var liten: rykande varmt thé och flera sorters gott matbröd med ännu fler sorters goda pålägg.

Om återuppståndelsen

I morse åkte vi över dagen till Öregrund. Vår lokale byggmästare, Percy Jansson, meddelade för ett litet tag sen att han var klar med den nya bod, som ersätter den vi fick nedbränd.

Bussen passerade snövita fält, och vädret var vackert och kallt.

Under resan ut fortsatte jag att läsa Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin”, en bok om återuppståndelse.

Inte heller det Percy hade skapat längst ner på vår tomt var något mindre än återuppståndelse. Den nya bod han har byggt är praktiskt taget identisk med den som försvann i mordbranden. Han hade till och med klarat första strykningen av målningen; den andra kommer att göras i vår.

Vi bär in trädgårdsmöblerna, fram till nu täckta med presenning, och plockar in de trädgårdsredskap som vid brandtillfället befann sig på olika ställen i trädgården. Rullar också in den nya gräsklippare vi fick lov att köpa i stället för den som blev uppbränd. Ändå blir det gott om plats kvar – vi har långt ifrån hunnit ersätta allt som försvann i branden.

Att vi har valt att åka ut just i dag beror på att Birgitta hade lyckats komma överens med låssmeden om att samtidigt komma ut och sätta in lås i den nyuppförda boden.

När vi ändå ska ut till sommarhuset, passar jag på att frakta ut de senaste numren av de tidskrifter vi samlar på och som vi har där ute. Jag passar också på att ta med mig hem Viggos och Klaras böcker, kvarglömda där vid den stora höstflytten in till stan. I morgon ska barnbarnen vara hemma hos oss över natten, och då måste morfar kunna läsa saga.

När vi kommer hem från Öregrund, väntar oss en skrivelse från Polismyndigheten i Uppsala län. Den handlar som väntat om mordbranden i Öregrund. Men:

”Förundersökning nedlägges – Brottet går uppenbart ej att utreda”.

Så vitt jag förstår är det här beslutet på intet sätt unikt. Mängder av ”småbrott” – de må vara hur smärtsamma som helst för dem som drabbas – går aldrig att reda ut.

Och hur skulle brott som det vi har drabbats av förresten gå att reda ut, när det inte finns kontinuerlig polisiär närvaro på orter som Öregrund och därmed inte heller, föreställer jag mig, tillräcklig egen kännedom hos polisen om var man borde söka? (Men det färska exemplet Ystad visar att det senare heller inte alltid hjälper.)

Själv är jag en rationell människa med stor kunskap om hur samhället och samhällsapparaten fungerar, så jag tar det här beslutet från polisen ganska lugnt. Men eftersom jag också vet att oerhört många brott av den här typen och av liknande typ avskrivs utan att man har hittat någon gärningsman, inser jag ju att det här – beslutet ”förundersökning nedlägges” – drabbar så många, att det i längden urgröper tilltron till samhället och dess rättsapparat.

Last chorus: Gunnar Dahl

Mitt liv är numera så fyllt av begravningar att jag inte själv längre kan känna mig säker. Rätt vad det är blir det min tur.

Den Gunnar Dahl (1939-2008) som begravdes i fredags är inte Birgittas bror – han heter Gunnar Heijbel numera – utan en kusin, son till Martin och Ingrid; Martin var bror till Birgittas likaledes avlidne far Sven. Gunnar Dahl dog av de långt utdragna sviterna av en stroke.

Släkten Dahl är stor och rikt förgrenad. Över hundra släktingar och vänner deltog i begravningsgudstjänsten i Djursholms kapell i fredags. Att det var så många har knappast med plikt att göra. Gunnar var en vänsäll person.

Begravningar har, vilken form de än ges, en katharsisartad effekt på dem som finns kvar och deltar. Den här gången – så är det verkligen inte alltid – lyckades också officianten, kyrkoherde Staffan Hellgren, träffa rätt ton: han beskrev verkligen den människa vi var där för att ta farväl av.

Jag har svårt för det religiösa ceremonielet, också vid begravningar: deltar som icke troende aldrig i bön eller psalmsång. Men många av psalmerna är förstås, allt sedan barndomens psalmverstragglande, välbekanta för mig. Också för mig är ”Blott en dag” (svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (svensk psalm 297) en del av vårt svenska kulturarv. Mer symboliskt rätt kändes i just det här specifika fallet ”Var inte rädd” (svensk psalm 256). I den finns nämligen formuleringen ”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.”

Och Gunnar var en hängiven seglare, långseglare, till och med jordenruntseglare.

Denna tidskrävande och äventyrliga del av sitt liv finansierade han genom att bland annat vara framgångsrik fastighetsmäklare. Jag delar hans fäbless för Karibien, men hans verksamhet som affärsman ligger förstås långt från det jag någonsin skulle ha kommit på att ägna mitt eget liv åt.

Ändå kom vi alltid väl överens, förde vänliga samtal i samband med de sammankomster som brukar organiseras inom den dahlska släkten. Fast det var egentligen inte den vägen jag blev bekant med honom. På vårvintrarna brukade han nämligen åka skidor i Vålådalen. Där hamnade även jag några gånger samtidigt med honom, detta trots att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att ge mig ut i skidbacken eller i längdspåret. Jag var nämligen under en period där tillsammans med partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson och partisekreteraren Bo Toresson och deras närmaste medarbetare – varje år hade vi ett internat i Vålådalen för att diskutera olika knäck- och framtidsfrågor. Folket från statsrådsberedningen respektive partiexepeditionen åkte förstås också skidor mellan överläggningspassen. Alla utom jag. Jag brukade sitta kvar inne och rätta VU-protokoll. Då och då kom Gunnar och bröt rutinen: satte sig ner och pratade en stund. Det var så jag lärde känna honom.

Så småningom förstod jag att Gunnar inte bara var en hängiven skidåkare utan också en hängiven seglare.

Och mycket riktigt speglades hans kärlek till vatten också i valet av icke-kyrklig musik vid begravningsakten. Vi hörde Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” och Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water”. Och som avslutning spelades – ”I’m Sailing”.

Vid defileringen lägger en seglarkamrat en seglarmössa, som också Gunnar har haft, på kistlocket tillsammans med alla rosorna. Och vid minnesstunden efteråt i Villa Pauli spelar en annan seglare ett munspelssolo till den bortgångne kamraten.

Flera – bland dem min hustru – påminner om den aura av spännande äventyr som fanns kring Gunnar, redan under de yngre årens sommarvistelser på Resarö.

Det är sorgligt när någon dör. Men också hugnesamt när denne någon blir ihågkommen i ett så ljust sken.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdstankar i novemberregnet

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.

Fars dag

Nej, jag har inte fått någon slips, inte heller några strumpor.

Men Birgitta gick upp tidigt i morse och totade ihop två smörgåsbakelser – en åt mig och en åt henne till morgonkaffet – av så mäktigt slag att de räckte också till lunch.

Och så fick jag presenter: På DVD Allan Edwalls filmatisering av Sigfrid Siwertz’ ”Mälarpirater”, på dubbel-CD ”Swing from Paris” med Django Reinhardt och så böcker av två författare som jag har läst allt på svenska av, Arto Paasilinnas ”Uppdrag: Skyddsängel” och Michael Connellys ”Räven”.

Av barnen ringde först av alla Anna, som sjöng för mig, innan hon skulle i väg till kyrkan för att predika.

Senare på eftermiddagen ringde också Matti, som numera sen länge bor på Söder i Stockholm.

Hos honom hade mellandottern, Kerstin, övernattat; hon var nämligen i går kväll på konsert med Tomas Andersson Wij – som ni ser finns det ett och annat gemensamt mellan generationerna i den här familjen. På vägen hem från tåget i dag tittade hon in hos oss och gav mig ett nummer av MOJO med vilken det följde en (i mitt fall) passande CD: ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”.

* * *

Min egen pappa, född 1912, dog alldeles för tidigt, 1977.

Jag var journalist då, chefredaktör, och måste pressa ur mig en text även den morgon då jag just hade fått dödsbeskedet. Så jag skrev om pappa och om döden i min bloggartade ledarsidesspalt:

DET
HÄNDER

…att det privata helt tar kommandot över ens offentliga jag.

Denna novembermorgon, då jag måste pina ur mig en ”Det händer”, har jag svårt att samla tankarna kring något annat än att min pappa dog i natt. Hastigt, hemma. Sextifem år gammal.

* Fast är det egentligen inte karaktäristiskt för vårt samhälle, att vi så gärna undviker att tala om döden?

Det mesta som i dag sägs om gårdagens samhälle är förljuget och romantiserat. Men just döden tror jag hade en mer naturlig plats i människors föreställningsvärld förr. Nu skuffar vi gärna in våra gamla i särskilda reservat. Och så försvinner de då, mer eller mindre omärkligt. Vi andra – vi ”produktiva”, vi som har barn och ungdomar omkring oss – är blyga för döden. Den vågar vi sällan tala om.

När talade någon politiker sist om döden?

* Det är lätt att avfärda frågeställningen med en skämtsam axelryckning: Inför döden kan politikerna inte överbjuda varann med löften.

Men det här är allvar.

Jag undrar om det inte är ett kardinalfel hos många av oss som är politiskt verksamma att vi stirrar oss blinda på det samhälleliga och påverkbara.

Ändå är det ju så att för de flesta är allt det som har att göra med familjen och den egna tillvaron och livscykeln betydligt mer påtagligt än det som vi normalt kallar politik.

I själva verket är det här heller inte två från varann klart skiljbara verkligheter. För den enskilda människan är det ”politiska” och det ”privata” hopplöst intrasslat i varann; hans eller hennes föreställningar och ställningstaganden är grundade både på det ena och det andra.

Även den som till äventyrs förnekar det nås själv av sanningens minut.

* Jag kunde ha valt att skriva om pappas industriallergi, den som ledde till att han blev förtidspensionerad. Jag kunde också ha berättat om flykten undan kriget, om svält och umbäranden. Och på så sätt församhälleligat honom.

Men i en sån här stund är det inte det som känns riktigt. Den alldeles privata sorgen och saknaden påminner om att det inte alltid hjälper att vara fyrtio år och stor och aldrig så kunnig om samhället.

Enn Kokk

Pappa dog den 7 november 1977, och den här texten publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1977, daterat den 24 november.

Begravningen ägde rum redan den 12 november, i Njurunda gravkapell.

Vid den höll jag, i kapellet, i egenskap av äldste son ett minnestal över pappa:

Pappas död kom hastigt och överraskande för oss alla. Han var ju inte sängliggande. Han var ju bara sextifem år.

Så resonerar vi gärna – skjuter tanken på döden ifrån oss. Och så kommer den då ändå en dag, nyckfull och överrumplande. Kvar finns bara tomheten, saknaden och minnena.

– – –

Pappas liv var många års hårt arbete, under krigsåren och strax därefter också oro, uppbrott och umbäranden.

Jag har många gånger i vuxen ålder, när jag fick egna barn, och jag vet att mina bröder också har tänkt så, tänkt på hur det måste ha känts för pappa och också mamma att ge sig i väg från hemlandet, Estland, från egna föräldrar och syskon, från människor de kände och tyckte om och att överge allt de ägde och hade.

Här i Sverige måste de börja om från början. Arbeta och bygga upp ett nytt hem. Lära ett nytt och främmande språk. Ge oss barn ny rot och en ny trygghet.

Pappa och mamma gjorde allt det här tillsammans, solidariskt och uppoffrande. Mamma har inte bara förlorat sin man sen fyrtiotvå år. Hon har också förlorat en livskamrat i ordets riktiga bemärkelse.

– – –

Färden över ett stormigt hav en annan höst, hösten 1944, slutade lyckligt. Vår familj fick efter hand en trygg och bra tillvaro. Jag tror att alla vi barn har minnen av barndomen fulla av ljus och glädje.

Mycket hade det här att göra med pappas envetenhet och vilja att genomföra det han trodde på och ville satsa på. Samtidigt var han en generös människa.

Det här handlar faktiskt inte bara om självklar fadersplikt. Pappa var alltid generös. Hade han något delade han med sig – även av det minsta han hade.

Och visst var det lite vi hade ibland, inte minst de allra första åren i Sverige. Men på något egendomligt sätt har vi barn aldrig haft känslan av att vi skulle ha levt ett särskilt svårt liv.

Man talar ibland om hur föräldrar genom egna uppoffringar ger sina barn ett tryggare och bättre liv. Det har aldrig varit så sant som när det gäller pappa. Tre barn lyckades han trots knapp lön ge möjlighet till utbildning. En oändlig rad av morgnar gick han till jobbet medan vi ungar ännu låg kvar i kökssoffan och sängens värme. En oändlig rad dagar av hårt arbete från hans sida la grunden till vårt liv på egna ben. Pappa ska veta att vi ungar aldrig glömmer det.

– – –

Vi hade allihop så intensivt önskat att han efter alla långa och tunga arbetsår hade fått en lång och skön ålderdom.

Riktigt så blev det nu inte. Arbete och sjukdom bröt ner honom i förtid. Pappa var under de senaste åren av förtidspensionering inte längre vad han var i sin krafts dagar.

Men det är inte så vi barn minns honom. För oss är han en kraftfull och stark människa, full av energi och arbetsglädje. För oss är barndomens somrar pappas notdragning och fiskefärder och alla utflykter till öarna ute i havet.

– – –

Minnet av en människa är med nödvändighet personligt. Mamma, var och en av oss syskon, våra hustrur och barnbarnen, släktingar och kamrater – alla har vi något alldeles eget som vi skulle vilja klä i ord i en sån här stund. Samtidigt är det så förtvivlat svårt. Det är som att med grova händer slita i spindelväv.

– – –

Min egen resa hem till Juniskär här om dagen blev en resa tillbaka till barndomen, men en resa full av sorg och saknad. När tåget passerade Njurunda tänkte jag på hur pappa och jag, när jag var barn, brukade åka dit och bada bastu tillsammans. Ljungan påminde om flottningen där pappa en gång jobbade, solbränd, blond och stark. Tåget gick också förbi Gränges Aluminium där pappa jobbade i många år och där jag själv hade sommarjobb. Och sen havet: vidsträckt, blått och vitkammigt i höstsolen.

Havet som pappa tyckte mer om än någonting annat. Havet som under många år gav arbete och utkomst men också var det lockande äventyret och fritidens rekreation.

Den allra sista dagen i livet var pappa ute på sjön och la ut nät.

Alla vi som kände honom väl vet att han skulle ha tyckt att det var det allra bästa sättet att sluta sin levnads dagar.

– – –

Puhka rahus kallis isa.

Melodikrysset nr 45 2008

Jag har tydligen Andreas Pettersson från Södertälje att tacka för mitt förstapris i Melodikrysset för ett par veckor sen. Jag brukar ju aldrig själv skicka in svaren, men det hade Andreas gjort åt mig, berättade Anders Eldeman. Så stort tack för musiklexikonet, Andreas!

I dag hade jag en hel del problem med Melodikrysset, vilket nog mest beror på att jag har en hejdundrande snuva – näsan rinner och hjärnan verkar stundtals också ha runnit ut. En fråga har jag således löst bara med hjälp av ledbokstäverna. Melodin, riktad till någon, kom jag inte på – men den måste ha varit riktad till mor.

Det tog också lång tid innan jag kom på att den som sjöng ”Bullet” måste vara Charlotte Perrelli.

Inte heller mindes jag spontant Agnetha Fältskogs åttiotalslåt ”It’s So Nice To Be Rich”. Jag har större förståelse för att hon blev rik med hjälp av ABBA.

Resten av svaren kom ändå relativt lätt med tanke på mitt eländiga tillstånd.

Varken dansband eller Stefan Borsch är ju egentligen mitt gebit; däremot förknippar jag låtar som ”Only the Lonely”, ”Blue Bayou” och ”Pretty Woman” med Roy Orbison.

Och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den tid då revykungen Ernst Rolf spelades betydligt oftare i radio än som sker i dag. Han hade på sin tid stor framgång med ”Se farfar dansar gammalvals”.

Jag är i rätt ålder för att minnas även Eartha Kitt och hennes insjungning av ”C’est si bon”.

Från the radio days minns jag också Stig Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”, framförd av sonen Mats Olin.

Och naturligtvis hade jag öronen på helspänn när Beatles slog igenom. I skivhyllorna finns numera allt av dem på CD, däribland Lennons och McCartneys ”Let It Be”.

Det var mycket från scen och film i dag.

”Mary Poppins” finns numera som musikal, men fler har nog sett filmatiseringen, där Julie Andrews spelade Mary och Dick Van Dyke var sotare. Läs gärna också originalet, boken av P L Travers! Anders Eldemans ledtråd gissar jag att många i dag inte klarade att googla på. Sångtiteln var nämligen ”Supercalifragilisticexpialidocius”.

Ytterligare en filmad bok förekom i dagens melodikryss. Emma Thompson spelar i den film, ”En förlorad värld”, som bygger på en historia av Evelyn Waugh.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus är männen bakom musikalen ”Chess”, ur vilken vi här hörde ett musikaliskt avsnitt med Anders Ekborg och Helen Sjöholm.

”Alla ska bada” med Galenskaparna/After Shave” – här hörde vi Anders Eriksson i ”Sol” – har jag inte sett, men jag har googlat mig fram till att det i slutscenen finns en bassäng och att till slut alla har badat.

Hans Alfredsons film från 1982 ”Den enfaldige mördaren” bygger på hans egen roman ”En ond man”. Den musikaliska ledtråden här var filmmusik skriven av Guiseppe Verdi.

Det här tyckte jag var ett kryss med bra bredd och lite att bita i.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last Chorus: Bo Westman

En stor del av min barndom plus mina tonår tillbringade jag i den lilla kustbyn Juniskär, då en del av Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall. Vi bodde i nedervåningen till Kjell Nordins hus på strandsidan av vägen mot Juni och Njurunda. Strax nedanför stengärdesgården fanns bryggan med Kjells båt och även vår pappas båt. Därutanför låg fjärden med en rad öar.

Ganska tidigt i vår tillvaro där togs ön Lill-Rukan, belägen ett stenkast från bryggan, i besittning av familjen Westman: pappa Nisse, mamma Birgit, sonen Bo och lillasyster Karin. De hade sin roddbåt vid Kjells brygga och kom också och hämtade vatten i Kjells brunn. Vi blev förstås snabbt bekanta med Bo, som var född 1943; framför allt blev han kompis med min bror Matti. Snart blev det ett tecken att det var sommar, när familjen Westman, som då annars bodde i Matfors, kom ut till sitt sommarnöje. Pappa Nisse var förstås mest där under sin semester och på helgerna, men resten av familjen bodde på Lill-Rukan en stor del av sommaren.

Matti och Bo hade en vurm tillsammans: de var båda hängivna frimärkssamlare. Vi badade förstås ofta tillsammans. På den tiden fanns det en långgrund sandstrand till höger om Kjells brygga. Längre ut blev bottnen dyig, men det var fortfarande så långgrunt att man, om man kände till undervattensterrängen, kunde gå över till Lill-Rukan även om man inte kunde simma. Själv lärde jag mig simma en gång då jag kom ut på för djupt vatten och plötsligt inte längre bottnade…

Pappa Westman var, när vi lärde känna honom, kamrer, senare ombudsman i Högerpartiet. Det senare spelade dock inte någon större roll för oss: Bo, som vi mest umgicks med, hade redan då en öppen och resonerande attityd.

När jag i mitten av 1960-talet återsåg honom i Uppsala – han läste in en pol mag – hörde han helt uppenbart hemma på vänsterkanten. Framför allt blev han starkt engagerad i u-landsproblematiken, och han fick mycket riktigt jobb på SIDA 1971. Arbetet på SIDA förde honom vidare till jobb i Lesotho, Moçambique, Angola och Tanzania, senare också till Bolivia och Moldavien, och det blev inte så ofta vi träffades. Men ibland sågs vi på tåget till eller från Stockholm. Särskilt roligt var det när han, ibland tillsammans med barnen, råkade vara på Lill-Rukan och jag själv hälsade på mina föräldrar och Kjell i Juniskär.

Nu har jag inte sett honom på länge, detta trots att han vid ett av våra allt mer sällsynta möten berättade, att han höll på att köpa hus i Öregrund. (Det allt för långt bort belägna och periodvis allt mer förfallna huset på Lill-Rukan hade sålts.)

Vid det här laget är det hur som helst för sent att börja leta efter honom i Öregrund. I en dödsannons i Upsala Nya Tidning läser jag, att han har dött, 65 år gammal. Så är också han borta, liksom barndomskompisen Matti. I Bos fall läser jag i en minnesruna i UNT att det var cancern som tog honom.

Begravningen ska hållas fredag om en vecka.

Det tråkiga är att jag då ska på en annan begravning, inom familjen. När man är i min ålder, duggar begravningarna tätt.

Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.