Melodikrysset nr 5 2009

Min tid är hårt schemalagd för närvarande. I går var Birgitta och jag i Riksdagen och närvarade vid utdelningen av Olof Palme-priset, och senare i dag ska vi åter till Stockholm för besök både i Konserthuset och på Stockholms stadsteater.

Jag ska be att få återkomma till detta, men först lördagsförmiddagens sedvanliga tidsfördriv, Melodikrysset.

Dagens kryss tyckte jag för egen del inte var alltför svårt. Det enda jag inte kunde någorlunda spontant var Jerry Goldschmidts filmmusik. Men redan med hjälp av hjälpbokstäverna listade jag ut att musiken kom ur ”Omen”. Den har jag inte sett, men jag har kontrollgooglat.

Musiken till TV-serier brukar jag ha svårt att komma i håg, inte bara för att jag sällan ser sådana. Men delar av ”Lagens änglar”, i original ”L. A. Law”, har jag faktiskt sett. Dessutom var det, med de ledbokstäver jag redan hade, ganska lätt att lista ut, att seriens handling är förlagd till Los Angeles, närmare bestämt till en advokatbyrå där. Jag har för egen del besökt Los Angeles, även Hollywood, och har vissa känslor för staden – även om jag har mycket kritiskt att säga om dess bilbaserade trafikapparat.

Vi kan väl då fortsätta med resten av det amerikanska.

Vi fick höra Frank Sinatras stora hit från 1966, ”Strangers In the Night”.

Jag gillar den men också Paul Simons och Art Garfunkels ”The Sound of Silence”. Det här paret har jag allt av på skiva. Framför allt Paul Simon har ju senare gjort även hörvärda soloplattor, men jag hör till dem som sörjer att Simon & Garfunkel gick skilda vägar.

Av senare datum är ”The Rivers of Babylon”, hörvärd även den med Boney M.

Dagens svenska bidrag var inte dumma de heller.

”Kall som is” gjordes av Karin och Anders Glenmark i 1984 års melodifestival.

Army of Lovers bidrog med ”Give My Life”. Jag gillar ofta inte Alexander Bards åsikter, men jag har för den skull inget att invända mot mycket av den musik han gör.

Ytterligare en svensk grupp, som det ibland svänger om, hörde vi i dag, Ace of Base, i det här fallet i ”All That She Wants”.

Svenska poplåtar ligger också till grund för Bamses dunderhits. I det exempel vi hörde i dag, ”Dunderhonung hej”, var förstås förlagan Gyllene Tiders ”Sommartider”, som skulle leda oss vidare till svaret på frågan när originalet utspelar sig: på sommaren.

Folk i min ålder har förstås hört inte bara Thore Skogmans nya text till ”Guldgrävarsången”, ”Min gitarr”, utan också originalet med Lapp-Lisa. Fast här skulle instrumentet i titeln skrivas i pluralis: gitarrer.

Ännu äldre är Jules Sylvains fina ”Titta in i min lilla kajuta”. Som väl de flesta populärmusikintresserade vet, var upphovsmannen inte fransman utan svensk – han hette i själva verket Stig Hansson.

Då återstår det att redovisa svaren på veckans två klassikerfrågor.

Vi hörde ”Farfars sång” (”Än en gång”) ur operetten ”Fågelhandlaren”, skriven av Karl Zeller 1891.

Betydligt modernare och djärvare musik hörde vi i ett verk av Nikolaj Rimskij-Korsakov, ”Humlans flykt”. Det ljud som vi förknippar med detta är förstås surr.

Och därmed är det färdigsurrat för i dag. Dags för Stockholm och andra slags kulturupplevelser!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Köttbullar åt barnbarnen – och sen middag på Uppsala slott

Vår dotter Kerstin behövde avlastning med barnen – hennes man, Bo, var på en överläggning med övernattning i sitt jobb. Helst hade hon velat att Viggo, sex, och Klara, tre, hade kunnat sova över hos oss, men just det gick inte, eftersom vi var upptagna på annat håll i torsdags kväll.

Men morfar och mormor ställer förstås upp, så jag hämtade ungarna på dagis respektive i skolan och hann också laga middag åt dem – köttbullar och potatismos – innan jag vid 17.00-tiden blev avlöst av Dante, kompis till barnens föräldrar. Jag har allt sedan före jul haft nedsatt ork på grund av en segdragen förkylning och dessutom nu en tid haft ont i ryggen, så jag bävade lite inför uppgiften att ta hem ungarna, till fots respektive med buss. Men det gick faktiskt riktigt hyggligt, även om ett parti på vägen bakom skolan var glashalt; lilla Klara drattade på ändan ett par gånger, medan morfar lyckades hålla sig på benen.

Men visst är den här transporten lång och jobbig, inte minst för barnen: dagis respektive skolan ligger i två helt olika riktningar sett från busshållplatsen. I morse steg Birgitta upp vid en helt okristlig tid och tog ungarna den motsatta vägen till vad jag tog dem i går. I morse var ungarna trötta och griniga, berättade hon, och när hon skulle gå med Viggo till skolan efter att Klara hade lämnats på dagis, tappade han vid ett tillfälle helt sugen och bara la sig ner på vägen. Jag förstår honom; det här är en lång väg att gå för en liten kille. Man bör kanske tillägga, att han, när vädret och väglaget är bättre än så här års, brukar cykla. Nå, väl framme i skolan ställde han sig ändå innanför porten och vinkade till mormor så länge hon syntes.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig och Birgitta, som gör det här någon gång då och då. Värre är det då för barnen och deras föräldrar, särskilt mamma Kerstin som liksom sina egna föräldrar saknar körkort. För dem är det jag berättar vardag.

Själv åt jag inte köttbullar med barnbarnen; det fick Dante göra. För egen del skulle jag nämligen äta middag på Uppsala slott.

Birgitta och jag var nämligen bjudna till den årliga middagen för så kallade hedersupplänningar. Birgitta är en i det här gänget, därtill utsedd av Länstyrelsen. Denna ger varje år någon förtjänt person ur offentligheten i Uppsala län den här titeln. Bland dem som har fått utmärkelsen finns folk ur kulturlivet, från näringslivet och universitetsvärlden, politiker och så vidare. För att ni ska förstå spännvidden, nämner jag några av de hedersupplänningar som var med vid gårdagens middag: Hans Dalborg, Mattias Klum och Stig Stömholm. Gårdagens nya medlem i kretsen var Sigrid Kahle, född 1928 men trots sin ålder en vital aktör i Uppsalas kuluturliv. Sigrid har återvänt till hemstaden efter långa vistelser utomlands och är en av Sveriges mest kunniga och balanserade skribenter om islam. Läs gärna första delen av hennes självbiografi, ”Jag valde mitt liv”, 2003.

De här middagarna är faktiskt mer givande än många andra i offentligheten: här bjuds möjligheter till intressanta samtal, ofta mellan människor med ganska olikartade erfarenheter. Maten brukar vara god, och gårdagens var inget undantag: hummertoast, grönpepparstekt oxfilé med lingon och madeirsås och så passionsfruktspannacotta – den senare smakade jag bara på, diabetiker som jag är.

Som mina läsare väl anar, står jag och värden, landshövding Anders Björck, politiskt ganska långt från varandra. I går kunde vi emellertid konstatera, att vi i åtminstone två aktuella politiska frågor står varandra hyggligt nära. Ingen av oss har mycket till övers för den pågående destruktionen av det svenska försvaret. Och regionreformen vill varken han eller jag kalla för reform: Vi har båda ståndpunkten, att demokratin på ett betänkligt sätt urholkas, om den ska utövas i områden så stora att väljarna inte har en rimlig chans att över huvud känna till de personer som ska väljas, detta till exempel eftersom de kommer från förutvarande län som saknar gemensam offentlighet i form av gemensamma media.

Under kaffet satt jag tillsammans med bland andra Anders Wall, ytterligare en i raden av hedersupplänningar. Han är ju en näringslivsman med vidimerat intresse för konst, och mycket riktigt ville han med mig, som sitter i Uppsala kommuns kulturnämnd, diskutera frågan om nytt konstmuseum. Det nuvarande är inhyst i det slott vi befann oss i, beläget uppe på en brant höjd och således föga ägnat att locka till spontana besök. Vi – och för övrigt också landshövdingen – var rörande överens om att man måste hitta en bättre lösning.

Jag anförde det jag nyligen har skrivit här på bloggen: Strunta i att inventera tillgängliga men oftast inte ändamålsenliga byggnader. Bygg i stället nytt, djärvt, vackert och ändamålsenligt i stadens centrum; Musikens hus är i detta stycke ett gott föredöme. Även om den ekonomiska krisen sätter hinder för detta just nu, är det bättre att vänta några år och få någontin tiktigt bra i stället för en halvmesyr.

Anders Wall lyssnade intresserat och menade för sin del, att kommunen i det här fallet borde försöka värva några privata medfinansiärer, som tänkte lika djärvt. Problemet där, och det sa jag till honom, är att kommunens förutvarande erfarenhet av att försöka driva en kulturfond med privata medfinansiärer dess värre pekar på att man den vägen inte får in några pengar att tala om.

En vecka i kulturens tecken

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

Melodikrysset nr 4 2009

I dag fanns det egentligen bara en fråga som låg helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag tillstår att jag inte har hört talas om Coldplay, inte heller hört deras ”Lost”. Men man kan väl googla!

Betydligt lättare hade jag då att klara frågan om vilken svensk grupp som sjöng ”Burning Down the House” tillsammans med Tom Jones: Jo, The Cardigans.

Mest besvär hade jag annars med en fråga där jag genast kunde filmen och boken den byggde på, Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”. Jag har läst boken flera gånger och även sett filmen. Vad behövde hjälten, Phileas Fogg, på sin jordenruntresa i luftballong? En pust (= vindpust) tänkte jag först med hjälp av ledbokstäverna. Men den preciserade frågeformuleringen, ta med ett sådant, fick mig att tänka ett varv till, och så kom jag på att han väl – även om jag inte kommer ihåg det från boken eller filmen – måste ha haft nytta av ett pass. Roligt nog hette ju hans betjänt och medpassagerare dessutom Passepartout, vilket dock betyder något helt annat.

Fler filmer:

Vi hörde musik ur den franska filmen ”Amélie från Montmartre”. Dock ska man inte skriva accent i krysset, för då händer något egendomligt med nästa filmtitel.

Den svenska filmen, filmad först med Adolf Jahr, sedan med Cornelis Vreeswijk, är matinésnyftaren ”Rännstensungar”, ur vilken vi hörde ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Jag tror inte att jag har hört just ”Delirium”, men Lena Philipssons röst var inte så svår att identifiera.

Och inte lurar man mig genom att byta ut ”mamma” mot ”äiti” – så mycket finska kan jag faktiskt. Fast här var det knappast nödvändigt att kunna någon finska: Vem minns inte när Siw Malmkvist sjöng ”Mamma är lik sin mamma”? Siw Malmkvist kunde vi förresten se i TV i går kväll, i det utmärkta, både roande och bildande TV-programmet ”På spåret”.

För egen del brukar jag ha det betydligt knepigare med dansbandslåtar – dansbandsmusiken är liksom inte min musik. Men visst var det exempel vi hörde i dag den gamla Sven-Ingvars-hiten ”Vid din sida”, även om vi här hörde den i en dansk version.

Då kan det väl passa att gå över till ytterligare ett nordiskt grannland, Norge. ”Teskedsgummans visa” framfördes av författaren och kompositören själv, Alf Prøysen. Han står mitt hjärta mycket nära, och jag är ledsen att jag har sumpat att leverera en önskad text om honom till norska Prøysen-sällskapets årsbok.

Steget från Prøysens musik till Igor Stravinskijs är verkligen ganska långt, men så här kan det ju vara i Melodikrysset. Nå, i mina skivhyllor finns inte bara massor av Prøysen-skivor utan också till exempel Stravinskijs balettmusik från 1913, ”Våroffer”.

Full sommar, inte vår, är det i visklassikern ”Flickorna i Småland”, den där man går på lingonröda tuvor. Själv minns jag den särskilt i femtiotalsinsjungningen med Delta Rythm Boys, som jag förresten hörde live vid en av midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Från 1950-talet är också Count Basies berömda inspelning av ”April In Paris”. För personer ur min generation är det den sortens musik som gäller, om vi nu ska tala om dansband.

Som ett par läsare påpekar, hade jag glömt att redovisa ett svar. Vi hörde Evert Taubes ”Eldarevalsen”, och huvudpersonen där eldar förstås.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Livet är inte det värsta man har

I går var det vår bröllopsdag. Vi gifte oss 1986, men då hade vi redan i 22 år levt samman i synd, som det hette förr i världen. När vi kom hem den där fredagskvällen, efter borgerlig vigsel här i Uppsala och efter sammanträde med socialdemokraternas VU på Sveavägen 68 tidigare på dagen, hade vår dotter Kerstin, gripen av stundens allvar, dukat upp en bröllopsmiddag med något av det hon själv gillade bäst: pizza. Hon hade bakat den själv, och den var mycket god! Ett minne för livet – tack, Kerstin!

Jag brukar bjuda ut min hustru på bröllopsdagen, en sed jag säkert delar med många andra män.

I går råkade det sig så att vår son Matti och hans band Mack skulle ha spelning och releaseparty på Bistro Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala, så valet av ställe blev ganska enkelt. Matti och Mack skulle spela först 22.00, men jag ringde och beställde bord redan från 20.00. Vi tänkte vara klara med maten innan musiken kom i gång. Vi valde chilimarinerad scampi som förrätt och grillad hängmörad biff med rotsaksgratäng som huvudrätt. Gott!

Nästan med det samma träffade vi Matti, som hade samling med bandet bakom scenen. Efter en stund anlände hans Karin från Stockholm. Mot slutet av middagen kom också Mattis syster Anna, och under spelningen satt Karin och Anna med oss. Stackars Kerstin, som också hade tänkt komma, fick skrinlägga sina planer – både hon och resten av familjen är sjuka.

För Kerstin kan jag berätta, att det gick bra – jättebra – för brorsan och hans band. Låtarna på nysläppta singeln ”Silver” satt fint, även om jag saknade farsans mandolin i scenversionen av ”Sesame Street”. Också resten funkade bra; Hijazz har egentligen inget dansgolv, men på det minimala utrymmet framför scenen dansade snart många till de snabbare låtarna. Och det var stor publik, mer än fullsatt. Jag kollade med sonen och fick bekräftat det jag anade: bara några få hade i likhet med oss vänskaps- eller familjeskäl att tillbringa lördagskvällen där.

Ägaren till stället var helt uppenbart mycket nöjd med kvällen – Matti berättade senare att bandet är välkommet att göra nya spelningar där. Till och med vi, hans föräldrar, fick del av välviljan. När jag redan hade betalat kvällens nota, kom servitrisen in med två extra irish coffee med hälsning från chefen.

Vi tackade honom förstås sedan på vägen ut.

Melodikrysset nr 3 2009

Helt lätt tyckte jag inte dagens melodikryss var. Eller så var jag inte i min bästa form – jag fick lov att krysta fram vem som sjöng ”Girls In Their Summer Clothes”: jo, Bruce Springsteen naturligtvis.

Annat var i realiteten svårare för mig.

Jag har till exempel aldrig sett Madonna i ”Susan, var är du?” (”Desperately Seekin’ Susan”).

Äldre Disney-filmer har jag ofta sett flera gånger. Värre är det då med dem från senare år – några har jag gett i present till barnbarnen men aldrig själv sett. I någon av dem finns en svensk melodititel som uppenbart innehåller ordet ny – jag har säkerställt båda bokstäverna genom att lösa de båda ord som går in i det här – men jag vet alltså inte vilken melodititeln är och i vilken film den ingår.

Ett av dessa ord lyckades jag klara genom att googla. Sebastian Karlsson, han som här sjöng ”My Getaway”, hör inte till mina musikaliska bekanta.

Däremot klarade jag, med hjälp av den fortfarande lite barnsliga rösten, yet i ny: Hon som sjöng ”Thank You” var Amy Diamond.

Helt bortblåst ur mitt musikminne är däremot Blond och deras bidrag till Melodifestivalen 1997, ”Bara hon älskar mig”.

Därmed kan vi gå över till de ljudillustrationer som jag klarade med hjälp av pur egen kunskap.

Vi hörde Alf Robertson, som dog i julas, sjunga ”Ett minne till lunch”.

Borta sedan ännu längre tid tillbaka är Thore Skogman. I dag hörde vi hans ”Surströmmingspolka”, den som i Norrland går. Om Thore kan jag berätta att han av övertygelse turnerade tillsammans med Sten Andersson (s) i 1968 års val. Han till och med skrev en lätt politisk text, ”Härliga värld”, som finns utgiven på singelskiva med ”Internationalen” på baksidan!

Och apropå den politiska sfären: i förrgår var jag i Riksdagen och deltog i det inledande minnesprogrammet på temat ”Märkesåret 1809″, som högtidlighåller det år då Finland skildes från Sverige. Ett märkligt sammanträffande var det att i dag i Melodikrysset få höra den låt som inledde samlingsmusiken i Riksdagen i går, Povel Ramels ”Sorglösa Brunn” – i går hörde jag den med Blåsarsymfonikernas brasskvintett.

En annan kär gammal bekant i melodikryssammanhang är Lasse Dahlquist. I dag hörde vi hans ”Jolly Bob”.

Lasse Dahlquist förknippar vi ju bland annat med Västkusten. Den, fast förstås den amerikanska, besjunger Beach Boys i ”Surfing USA”. Och surfing försiggår – vilket här efterfrågades – i anslutning till en strand.

Ett helt annat resmål besjöng Ulf Peder Olrog i ”Resan till Chyterae” (som ibland också kallas ”Vi reser till Cythere”). Olrog är en sån där fin gammal vismakare, som borde spelas mycket mer än som sker.

Och då är det väl bara ett enda frågesvar kvar att redovisa. Filmparet Elizabeth Taylor och Richard Burton gjorde tillsammans bland annat filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

För egen del är jag glad över att inte ha levt i ett så stormigt förhållande som de här båda. I kväll ska jag bjuda ut min hustru på middag; det är nämligen vår bröllopsdag. Vi ska gå på Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala. Stället är också valt med anledning av att vår son, Matti Dahl, och hans band Mack spelar där i kväll, från 22.00 och framåt.

Märkesåret 1809

Det Norden vi lever i har ett historiskt förflutet, som när det gäller krig och våld trots allt inte är så olikt det Mellanöstern vi nu så ofta har anledning att diskutera. Våra grannländer har varit mindre lyckligt lottade, men Sverige har senare i ett par hundra år lyckats undgå väpnade konflikter.

När Sverige år 1809 förlorade sin östra rikshalva till Ryssland, var det en sexhundraårig epok som gick i graven. Dess förinnan fanns det inget separat Finland; Finland och Sverige ingick i samma monarki, med svenskar boende i den östra rikshalva som kom att bli Finland och många finnar boende i delar av svenska Norrland och Svealand. Fast även om vi då talar om tiden före nationalstaternas födelse, ska man naturligtvis inte romantisera: svenskarna – eller kanske snarare den dåtida svenska överklassen – utgjorde härskarklassen i det förenade riket.

Den ryska erövringen av Finland 1809 bidrog säkert, även om det knappast var meningen, till att väcka till liv de nationella känslorna i Finland och, senare när nationalstatsidén vann spridning, till att invånarna där började arbeta för ett självständigt Finland, inte återförening med Sverige.

Här kan det vara på sin plats att göra en parentes: Sverige försökte ju kompensera förlusten av Finland med att lägga under sig Norge. Norge inlemmades dock aldrig i samma slags riksgemenskap som Sverige hade haft med Finland utan ingick (läs påtvingades) en union med Sverige. Norge lyckades sedan utan att detta ledde till väpnad konflikt (vilket också var de fredspredikande nya stora svenska folkrörelsernas förtjänst) frigöra sig från Sverige. Detta är en del av Sveriges tvåhundraåriga fred men alltså en annan historia än den jag nu ska återvända till.

Sverige och Finland högtidlighåller gemensamt minnet av det år då Sverige och Finland skildes åt, ”Märkesåret 1809” som det kallas under de många aktiviteter som i de båda länderna genomförs under 2009. I Sverige utgjordes startpunkten av en invigningsceremoni och ett seminarium i Riksdagen den 15 januari. Eftersom min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, var en av deltagarna i seminariet, hade jag möjlighet att följa programmet på plats.

Till de mer officiellt inbjudna gästerna hörde vårt kungapar och Finlands president Tarja Halonen, statsministrarna i Sverige respektive Finland och riksdagsledamöter från de båda länderna.

De som, likt min hustru, hade officiella roller att spela under dagen hade tilldelats fasta platser längst fram i plenisalen, men för oss övriga gällde fri sittning. Jag satte mig således i en bänk märkt Göran Persson (s) och fick bredvid mig sällskap av en finsk riksdagsman, Antti Vuolanne (s) – han såg min gammaldags partiros på kavajen och satte sig därför bredvid mig. Innan programmet kom i gång – samlingsmusiken av Blåsarsymfonikernas brasskvintett inleddes passande nog med ”Sorglösa Brunn” – kom mängder av gamla bekanta från politikens olika hörn fram och hälsade och bland dem också Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja (s), numera ordförande i Stora utskottet i Finlands riksdag, det vill säga det organ som där bereder EU-frågorna. Vi känner varann sen årtionden, och den här gången var det extra kul att höra att han – uppenbarligen med uppskattning – hade läst min bloggrecension av hans biografi över sin estniska mormor Hella Wuolijoki, ”Ett stänk av rött”. Erkki berättade förresten, att han samlar material för att eventuellt också skriva en biografi över den estniske socialdemokratiske politikern Jaan Tõnisson och fick ett litet tips om hur han skulle kunna få fram fakta här i Sverige.

De många fina musikstyckena som låg mellan anförandena – till exempel Ture Rangströms och Bo Bergmans ”Melodi”, Jean Sibelius’ och August Valdemar Koskimies’ ”Illalle” och Jean Sibelius’ och Johan Ludvig Runebergs ”Norden”, samtllga med Hannah Holgerson, sång, och Matti Hirvonen, piano, samt Armas Järnefälts ”Berceuse” med Cecilia Zilliacus, violin, och Matti Hirvonen, piano – lyckades i någon mån försona mig med den starka manliga övervikten bland talarna. Men när det nu var som det var, kunde man väl lika gärna ha förstärkt den genom att släppa loss till exempel M A Numminen?

Men jag vet: i ett sådant här sammanhang är det de med officiella roller som får tala, och de råkade alltså vara just män. Hade man bett Tarja Halonen tala, hade man ju också varit tvungen att be kungen göra det, så nu var det väl bra att blev som det blev.

Av talarna med officiella roller var det faktiskt ett par som sa tänkvärda saker.

Finlands statsminister Matti Vanhanen (c) betonade det jag själv skrev inledningsvis: ”Å andra sidan blev Finland autonomt och fick sin egen centralförvaltning som en del av det ryska kejsardömet. Detta skapade förutsättningar för byggandet av en egen nation och slutligen vårt lands självständighet.” Han vågade sig också på en aktuell politisk markering: ”Vi frågar oss självkritiskt om det officiella Finland har talat tillräckligt för finländarnas språkliga och kulturella behov i Sverige. Därför hoppas vi nu att Sverige fullt ut möter förväntningarna hos dagens sverigefinländare och i detta sammanhang kommer i håg finlandssvenskarnas ställning i Finland.” Även den finländske talmannen Sauli Niinistö (m) var inne på det första av Vanhanens av mig citerade temata: ”Det som 1809 sågs som en katastrof visade sig vara en lycka för Sverige och Finland.”

Det utan konkurrens mest intressanta anförandet hölls dock av Horace Engdahl. Hans anförande satte in 1809 i sitt historiska sammanhang – jag uppmanar intresserade läsare att för enkelhetens skull själva gå vidare till riksdagens hemsida, där det finns i sin helhet med nyanser och allt. Men jag kan inte låta bli att återge hans suck över den allt mer förlorade historiemedvetenheten. Han, liksom till exempel jag, läste under realskoletiden Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls ägner”, en förvisso alltför heroiserande skildring av 1808-1809 års krig – som ändå bidrog till att göra generationer medvetna om Sveriges och Finlands gemensamma historia. Också Engdahl är medveten om att ”Runeberg hade förskönat verkligheten och framställt en militär katastrof nästan som en seger”. Men: ”Den svensk-finska arméns ledande gestalter blev i alla fall levande för oss.” Och så den där sucken: ”Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste exotiska finländska ortsnamn som angav skådeplatserna för hans ’hjeltemod vid fäderneslandets försvar’ – Porosalmi, Sikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.”

Under eftermiddagen genomfördes sedan ett seminarium i riksdagens andrakammarsal, ”Ett gemensamt demokratiskt arv – tillbakablick och framtidsperspektiv”.

Dess första del, ”Det gemensamma arvet”, bestod av tre föredrag. Professor Torkel Jansson, Uppsala universitet, inledde med ett kvickt och infallsrikt föredrag på temat ”Förlorade Finland Sverige 1809?” De övriga två föredragen tog upp olika aspekter av samma tema, det faktum att varken Sverige eller Finland ens före de stora flykting- och invandrarvågornas tid fullt ut har varit nationalstater i språklig mening. Gun-Mari Lindholm från Ålands lagting talade, i mycket sverigetillvänd anda, om ”Åland i forntid och framtid”. Docent Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet pekade i sitt föredrag ”Sverige och Finland – varandras etniska spegelbilder”, främst med exempel på hur den nya riksgräns som drogs 1809, på hur betydande språkliga minoriteter kom att hamna på fel sida om den nya gränsen.

Den andra delen av eftermiddagen ägnades åt ”Reformerade grundlagar i Finland och Sverige”. I det här fallet fungerade min och Birgittas gamle kompis från Laboremus, journalisten Bengt Lindroth som moderator.

Som inledare fungerade Per Unckel från den svenska Grundlagsutredningen och Christopher Taxell från den finländska Grundlagskommittén. Mitt intryck – med reservationen att jag inte mer konkret har tagit del av förslagen – är att man i ingetdera landet riktigt har tagit tag i de grundlagsrelaterade problem som uppenbart följer av de båda ländernas EU-medlemskap. I Finland försöker man, och det var ett av Erkki Tuomiojas huvudspår, förstärka den folkvalda riksdagens kontrollmakt genom det så kallade Stora utskottet.

Jag hör inte till dem som tror att riksdagen och dess EU-nämnd där ska följa Finland i spåren; här tror jag mer på den linje som i debatten förespråkades av förra talmannen Birgitta Dahl: Den folkvalda riksdagens parlamentariska kontroll av regeringen, när den utövar sin uppgift att representera Sverige, förhandla och sluta avtal i EU, Europarådet och FN, vid internationella förhandlingar och toppmöten, måste stärkas, vilket det inte finns några formella hinder för. Eftersom det här är så viktigt för demokratins utveckling i ett EU-perspektiv, och över huvud taget i ett internationellt perspektiv, tar jag mig här friheten att citera utförligt:

”Det internationella samarbetet måste öppet debatteras, förankras, kontrolleras och följas upp i varje lands parlament och i samtal med medborgarna. Varje fackutskott i Riksdagen bör följa utvecklingen på sitt sakområde (miljö, jordbruk, skatter, hälso- och sjukvård o s v) inom EU, FN, det internationella förhandlingssystemet, tidigt upptäcka nya frågor och se till, att Riksdagen får inflytande över Sveriges förhandlingspositioner samt kontrollera regeringens arbete med frågan. Utskotten har initiativrätt också när det gäller EU-frågor, FN och internationella förhandlingar och bör utnyttja den. Riksdagen behöver inte vänta på initiativ från regeringen, FN eller EU. Regeringen bör informera utskotten och kammaren om sitt internationella handlande. Viktiga frågor bör debatteras i kammaren — öppet för medborgarna — och för alla Riksdagens ledamöter, också för dem, som representerar minoriteter i sina partier. Ytterst kan Riksdagen utöva sin kontroll genom misstroendevotum i kammaren.

Det finns alltså, inom ramen för vår författning och internationell rätt, goda möjligheter att skapa demokratisk trovärdighet och uppslutning bakom vårt EU-arbete och vår utrikespolitik. Det är utomordentligt viktigt att de tas tillvara. Jag tror inte på att vi kan skapa folklig uppslutning bakom det internationella samarbetet eller EU-arbetet av det slag, som behövs, genom att bygga upp nya, kanske indirekt utsedda institutioner, långt borta från människors vardag. De nationella parlamenten måste i stället fullt ut utnyttja sina möjligheter att delta i EU-arbetet och utöva parlamentarisk kontroll av sina förhandlande regeringar vare sig det gäller EU, FN, internationella avtal eller andra internationella organ.”

I ett senare inlägg konkretiserade Birgitta ytterligare sitt förslag med att konstatera, att riksdagen ju inte behöver ha detaljrika och utdragna debatter om alla tänkbara ämnen utan i början av varje session diskutera vad man ska prioritera, vilka ärenden som behöver särskild koncentration och fördjupning – här bör riksdagens utskott göra upp en plan för sitt arbete, gärna så att man förenar det nationella, europeiska och globala perspektivet.

Uppenbart var att seminarieåhörarna både från Sverige och Finland fann hennes förslag intressenat – hon fick nämligen kraftiga applåder.

Under samtalet sas det naturligtvis också intressanta saker av de två övriga deltagarna, Bo Könberg, före detta folkparipolitiker, och Heidi Hautala från De gröna i Finland; likaså togs det upp andra intressanta ämnen, till exempel FRA-frågan. Men jag tar mig här den engagerade referentens frihet att koncentrera mig på en enda fråga, som jag – och säkert inte bara jag – finner särskilt intressant.

Från snittar till couscous

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?

Melodikrysset nr 2 2009

Dagens melodikryss rymde flera frågor som jag tyckte var svåra, utifrån mina musikkunskaper alltså.

Jag tar det för mig svåra först.

Schlagern med en titel och refräng hade jag svårt att identifiera. Eftersom jag hade inledningsbokstäverna och orden gick in i varandra, kom jag på att det finns en låt som i titel och refräng har frasen ”Lägg din hand i min (ska vara DEN enligt en läsare, HANS enligt en annan, vilket alltså inte rubbar mitt svar till lösning) hand”, men jag minns inte hur den går. Jag vill betona att det här är en gissning från min sida, så ta alltså inte för givet att jag har rätt svar.

Jag är vidare notoriskt dålig på signaturer till TV-serier, detta främst för att jag ser så få sådana. Men 1983 sändes i svensk TV den brittiska serien ”We’ll Meet Again”, som här döptes till ”Vi möts igen”, och den skulle det kunna vara.

Långt utanför mina normala referensramar ligger Idol-vinnarna. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att han med ”Close But No Cigarr” heter Marcus Fagervall.

Inte heller är jag närmare bekant med popbandet N Sync. Men här kom jag av okänd anledning nästan med detsamma på gruppnamnet, och kontrollgoogling på ”This I Promise You” bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Resten tyckte jag – men där kan ju andra ha en helt annan mening – var lätt.

Jag och Birgitta såg som vanligt Ingvar Oldsberg i ”På spåret” – ett både underhållande och lärorikt TV-progam – i går kväll, men att påstå att Oldsberg sjöng ”I Can’t Stop Loving You” är att ta i väldigt mycket. Upphovsmannen, Don Gibson, skulle ha vridit sig i plågor, om han hade hört det här. Vi kan väl hur som helst enas om att Ray Charles’ insjungning från 1962 var bättre.

Mycket bättre var då Bosse Parneviks avsiktliga röstförvrängning i parodin på ”Svensktoppen”, där Bengt Bedrup fick agera programledare eller snarare referent.

Inte heller kan jag väl gärna missa besjungaren av mitt Uppsala Owe Thörnqvist, vars ”Dagny” var en av dagens ljudillustrationer. Jag känner Owe en smula, eftersom han liksom min hustru har fått titeln ”hedersupplänning”; vi kommer snart att ses på middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Hustrun benämndes förresten ibland under sin politikertid som ”Svartbäckens rödaste ros”, detta eftersom vi bor i Svartbäcken.

Tage Danielsson har jag samarbetat en smula med inför 1968 års val, då han gav ut ”En soffliggares dagbok”. Han och Hans Alfredson har gjort många minnesvärda nummer, bland dem ”Ett glas öl” efter engelsk förlaga.

Om mina mellanhavanden med Cornelis Vreeswijk kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. I dagens melodikryss förekom hans roliga ”Brev från kolonien”, med text men inte musik av Cornelis. Musiken har han lånat från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Ponchellis ”La Giaconda” från 1876. I Cornelis’ sommarkoloni bor ungarna i baracker.

The Real Group finns också i våra skivhyllor. En av medlemmarna där, Peder Karlsson, är för övrigt son till ett par av mina politiska ungdomsvänner: förra statsrådet (s) Jan O Karlsson och förra medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, den nu döda Eva. Här hörde vi The Real Group i ett Povel Ramel-nummer, ”Johanssons Boogie Woogie-vals”.

En annan kär bekanting var Julie Andrews med ”A Spoonful of Sugar” (på svenska ”Lite socker i botten”) ur ”Mary Poppins”.

Då var det väl bara ett par klassiker kvar.

Vi hörde ”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Och så hörde vi en melodi som ofta spelades i radio förr, ”Skridskoåkarna” av Emil Waldteufel. Och skridskoåkning sker ju som bekant på isar.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.