Nya, unga (S)-kommunalråd i Uppsala

I går kväll deltog jag och Birgitta i Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Ingen av oss är ombud i representantskapet, men vi är trägna gäster vid månadsmötena.

I går var det extra spännande att vara med, detta eftersom Socialdemokraternas kandidater till posterna som kommunalråd skulle utses. De förutvarande hade aviserat sin avgång, och vi skulle alltså välja en ny uppsättning ledande kommunalpolitiker.

Den här processen började inte så bra. Till kandidat för posten som finanskommunalråd hade valberedningen föreslagit en man som visserligen hade stor samlad kunskap om kommunalpolitiken i Uppsala men som var ungefär lika gammal som Lena Hartwig, som med ålderns rätt önskade träda tillbaka. Reaktionen mot det här förslaget blev stark i partiorganisationerna, och vederbörande drog tillbaka sin kandidatur, varför valberedningen nu återkom med ett samlat förslag om vilka som ska få tre av kommunalrådsposterna, om Socialdemokraterna tillsammans med sina allierade, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vinner valet.

Valet, som var enhälligt, föll nu på Marlene Burwick, 37, som vår kandidat till posten som finanskommunalråd och på Erik Pelling, 32, och Ulrik Wärnsberg, 50, till de två övriga kommunalrådsposterna.

En närmare presentation hittar du på Peter Gustavssons blogg, här.

Till årsmötets uppgifter hör ju också att förrätta andra val, till exempel till arbetarekommunens egen styrelse. Jag noterade med gillande, att vår gruppordförande i kulturnämnden, Peter Gustavsson (vars blogg jag nyss hänvisade till), omvaldes till kassör för de närmaste två åren.

När det gällde valet av ordinarie ledamöter i arbetarekommunens styrelse fick det här årsmötet sin enda strid. Valberedningen hade petat Hilde Klasson, vilket uppenbarligen gjorde delar av representantskapet konfunderade. Till bilden hör att Hilde alltid i medlemsomröstningar (om kongressombud, placeringar på listor och liknande) brukar få mycket höga röstetal. I fråga om henne las det alltså ett motförslag till valberedningens förslag. En av förslagsställarna hade tagit reda på att Hilde hade haft hög frånvaro från sammanträdena med arbetarekommunens styrelse men att detta berodde på att hennes mor var svårt sjuk, dessutom att Hilde faktiskt var beredd att kandidera på nytt.

Alltså blev det sluten omröstning. Den förlorade Hilde, och man måste naturligtvis acceptera majoritetens beslut, men jag hade en obehaglig känsla av att det låg också annat bakom än den höga frånvaron, som även valberedningens ordförande hänvisade till. Hilde står till vänster och är dessutom EU-skeptiker, därav hennes popularitet i medlemsomröstningarna.

På ett sätt är det begripligt, att Uppsala och Uppsala län till sin kandidat i det förestående EU-valet har utsett förre SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi: han har ju tidigare bott här i staden och varit aktiv i SSU här. Många socialdemokrater här kommer för den skull inte att kryssa just honom, och då tänker jag inte på de händelser i SSU, som ledde till hans avgång som SSU-ordförande.

Även om vi gamla EU-skeptiker i växande utsträckning inte längre kräver, att Sverige ska lämna EU – det går väl inte att börja om från början, nu när så många europeiska länder deltar i EU-samarbetet – tycker vi fortfarande, att Sverige med näbbar och klor bör arbeta för inte mer utan mindre av överstatlighet och mer, inte mindre, av nationell självbestämmanderätt. Jag noterade med vilken lätt hand Ardalan gled förbi den egentliga innebörden av Laval-domen, och mitt förtroende för honom stärktes inte.

Så jag, och väldigt många socialdemokrater med mig, kommer inte att rösta på vår lokala kandidat. I stället kryssar vi någon pålitlig EU-skeptiker. I förra valet lyckades vi, mot alla odds, rösta in Anna Hedh. I år har EU-skeptiska socialdemokrater också förstanamnet, Marita Ulvskog, att välja på.

Händels Messias

Georg Friedrich Händels (1685-1759) “Messias” från 1742 har jag tidigare bland annat hört på Uppsala akademiska kammarkörs nyårskonsert 2007.

I lördags var det åter dags, den här gången i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, och åtminstone en förbindelselänk fanns det mellan de båda nämnda framträdandena: sopransolist var även den här gången Karin Roman. Händels musik känns än i dag levande, och Karin Roman gjorde den full rättvisa, men det är klart att jag som icke-troende har svårt med det religiösa innehållet till exempel i den är arian:

“Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Övriga solister var Maria Streijffert, alt, Jonas Degerfeldt, tenor, och Olle Persson, baryton.

Men egentligen var det inte främst för solisternas skull vi var där den här gången. Vi hade fått en inbjudan från Uppsala musikklasser. Den stora kören bestod av eleverna i musikklassernas klasser 9 A och B samt i Katedralskolans fördjupade musikundervisning, årskurserna 1-3. Dirigent var en av musikklassernas lärare, David Anstey. Han dirigerade förstås också orkestern, bestående av ett tjugotal musiker.

Kören med elever från musikklasserna ska naturligtvis inte mätas mot de professionella solisterna, men när den hade sjungit det berömda och kraftfulla hallelujapartiet, belönades den av publiken med en lång, spontan applåd:

“Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

För oss som satt i den fullsatta stora salen i Konserthuset blev det här en minnesvärd eftermiddag.

Men kanske ännu viktigare är det att så många ungdomar fick uppleva att de klarade att samspela med professionella solister och med en tränad kammarorkester. Det är nog ingen djärv gissning att anta, att många av de här ungdomarna så småningom kommer att återfinnas till exempel i någon av Uppsalas många berömda körer. Och några kommer förmodligen också att lyckas med en sånglig solokarriär.

Melodikrysset nr 10 2009

Jag kan ganska mycket om musik, men som jag tidigare har bekänt, är dansbandsmusik en akilleshäl. I dag blev jag alltså helt ställd när jag hörde näst sista ljudillustrationen, en låt med Sten & Stanley. Jag hade två bokstäver av tre, GA, och måste alltså leta upp en låt som hade de här bokstäverna i andra ordet i titeln. Jag googlade på Sten & Stanley och hittade alla deras många skivor – plockade alltså upp innehållet i dem en efter en. Till slut hittade jag en titel som stämmer på förutsättningarna, ”Du gav bara löften”. Så jag satsar på att det var den. Men det är alltså bara en gissning, om än underbyggd med indicier.

På sjuttiotalets dansgolv förekom det annars en låt med ett helt annat tryck: ”It’s a Hard Day” ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Mycket melodifestival- och Eurovision Song Contest-musik blev det i dag.

Framåt fredag-gänget gjorde en parodi på ”Ge mig en kaka till kaffet” från Melodifestivalen 2006, där kaka hade blivit maka. Men visst minns jag originalet med Östen med resten.

Vi hörde vidare Jill Johnson i ”Crazy In Love” från Melodifestivalen 2003. Jill såg jag så sent som i går kväll i TV, i det vinnande laget i ”Så ska det låta”.

Nick Borgen kom på andra plats i Melodifestivalen 1993 med ”We Are All the Winners”.

Vi hörde även Sanna Nielsens bidrag i 2001 års melodifestival, om än i engelsk version, ”Still Too Young”. I original hette den ”Igår, idag”.

Och så spelade Anders Eldeman en låt med Johnny Logan, som har vunnit Eurovision Song Contest två gånger fast för två olika länder. I dag hörde vi vinnaren år 1987, ”Hold Me Now”, som tillförsäkrade Belgien segern.

I raden av schlagerlåtar bör vi också nämna Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, där det förekommer sandaler av plast.

Två av dagens frågor hade anknytning till Olof Palme. Jag har haft honom på nära håll och också samarbetat med honom, till exempel om 1975 års socialdemokratiska partiprogram. Nyligen recenserade jag uppskattande första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, och så sent som i går – se nedan – träffade jag Östberg och Olof Palmes son Joakim.

Olof Palme var kommunikationsminister och således ansvarig minister för den lyckade högertrafikomläggningen 1967. Här hörde vi en dansk version av Peter Himmelstrands kampanjsång för högertrafiken, ”Håll dig till höger, Svensson”. (Jag kan ju passa på att säga, att folkomröstningen om högertrafiken var det enda tillfälle i mitt liv, då jag har röstat höger.)

Olof Palme medverkade också i Vilgot Sjömans mycket omdebatterade film från 1967, ”Jag är nyfiken – gul” – det gick så långt som till att Palme i riksdagen fick frågor om sin medverkan – mer om detta i Östbergs bok. Betydligt mer centrala roller i filmen hade annars Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Som ljudillustration hörde vi i dag ”Lenas vaggsång” med musik av Bengt Ernryd.

Vi hörde vidare två svenska låtar med klassikersmak.

Dels ”Axel Öman” (även kallad ”Skepp som mötas”) ur ”På kryss med Albertina”, en film från 1938.

Dels Gabriel Jönssons fina ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson, där man i texten hittar en dam vid namn Ellen.

Sen är det bara en signaturmelodi kvar att redovisa, en genre som jag ofta har svårt med. Men den här hör vi ju i Russ Conways version varje lördag, vi som löser Melodikrysset: ”Ju mer vi är tillsammans”. I orginal heter den detsamma, ”The More We Are Together”.

Och apropå det: tack för trevligt sällskap, alla ni där ute.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En och en halv konsert samma kväll. Och sen en eftermiddag mitt i arbetarrörelsens historia

I går hade vi en kollision i vår kalender. Dels hade vi en abonnemangskonsert att gå på i Musikens hus. Dels lockade Sofia Karlssons turnépremiär på Katalin.

Kanske skulle det här åtminstone delvis gå att förena, så vi startade med att gå till Katalin för att äta middag och samtidigt kolla hur Sofias konsert låg tidsmässigt.

Vi fick en mycket god middag: valde biff på ryskt surbröd med pepparrotsvisp, sallad, tomat och rödlök plus dessutom en skiva vitt vitlöksbröd. Det här rekommenderar jag!

Vi fick veta att spelningen skulle börja 20.00, alltså mitt under vår andra konsert, men att det nog skulle bli en andra del, som vi kanske skulle hinna till. Det senare trodde också Sofias föräldrar som vi känner – hennes pappa, Leif Karlsson, var min arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, och vi har också i övrigt träffats i många andra sammanhang, partisammanhang så väl som privata. De anlände till Katalin när vi höll på att avsluta vår måltid.

Också till evenemanget i Musikens hus lockade personliga band och böjelser. I dagens program, ”Svenska klanger”, medverkade förutom Uppsala kammarorkester också Allmänna sången. Dirigent var Cecilia Rydinger Alin. Under de år då Birgitta var ordförande i Sveriges körförbund, blev vi personligt bekanta med Cecilia, numera för övrigt ODs chefdirigent, och vi gillar båda körmusik.

Kvällens program ägnades således uteslutande åt verk av svenska kompositörer. Det första av dem, Jacob Axel Josephsons (1818-1880) ”Ouverture”, opus 14 (1851), hade möjligen här sitt uruppförande inför publik – ingen vet säkert. Sedan följde ”Mälarlegender” (1944) av Ture Rangström (1884-1947) och ett ännu inte helt fullbordat beställningsverk från 2009, ”Requiem”, av Anders Nilsson (född 1954).

Efter pausen fick vi à capella höra Ingvar Lidholms (1871-1927) körverk ”…a riveder le stelle” och därefter två verk av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), ”Florez och Blanzeflor” och ”Vårnatt”, båda med text av Oscar Levertin. Och så avslutades kvällen med ”Drömmarne” (1851) med musik av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1978) och text av Tekla Knös.

Mycket av det här var hörvärt, men när vi senare på kvällen skulle gå hem från Katalin, konstaterade vi, att Sofia Karlssons konsert ändå var kvällens höjdpunkt.

Vi kom till Katalin just när andra delen av spelningen hade börjat, och en hygglig dörrvakt hjälpte oss till och med att få var sin pall – konsertlokalen var knökfull, och folk stod längst bak.

Sofia sjöng ljuvligt bra. Det faktum att hon tappade någon textrad och fick göra nystart gjorde bara framträdandet ännu mer äkta. I den här andra delen av konserten fanns mycket vi kände igen från henne tidigare skivor, bland annat sånger av Dan Andersson – jag noterade att en av dem, med hjälp av det delvis nya band hon nu har, hade blivit ännu bättre. Publiken var entusiastisk och önskade själv flera låtar som hon sjöng.

Eftersom jag inte hörde första halvan av konserten och för lite av hennes nya, egenskrivna låtar måste jag be att få återkomma. Jag köpte nämligen ett exemplar av nya CDn ”Söder om kärleken” och fick den också signerad av Sofia, innan vi gick hem.

Kul också att se bekanta i publiken: våra partivänner Kjell Jernberg och Anita Berger, min kollega (V) i kulturnämnden Ulla-Stina Claesson och så ett par yngre socialdemokrater, som jag främst känner via bloggosfären, Joel Malmqvist och Marta Axner.

I eftermiddag har vi varit i Stockholm, på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I dess styrelse har jag suttit länge, som representant för socialdemokratiska partiet. Dit har jag också i egenskap av sekreterare vid Socialdemorkaternas VU- och partistyrelsesammanträden levererat mängder av protokoll. Där har jag själv bedrivit forskning dels när jag sammanställde min ”Joe Hills sånger”, dels när jag skrev min ”Vitbok” om IB. Även Birgitta har förresten på senare tid haft kontakt med det här arkivet – hon har levererat stora delar av sitt personarkiv.

Arbetarrörelsens arkiv är inte uteslutande ett socialdemorkatiskt arkiv – till exempel Vänsterpartiet och SAC (och dessutom förstås LO och dess förbund) förvarar också sina arkiv där – men genom att arkivet förvarar Socialdemokraternas arkiv plus till exempel Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Alva Myrdals arkiv, är det här det kanske viktigaste samtidshistoriska arkivet i Sverige, oumbärligt för forskande statsvetare, historiker och andra.

Den som har haft huvudansvaret för de här delarna av arkivet är Stellan Andersson, som nu behagar gå i pension (men blir kvar på 20 procents-tid). Stellan är en man som vet mer än de flesta om svensk arbetarrörelse, och när Birgitta och jag överlämnade vår avskedspresent, ett signerat exemplar av ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, konstaterade jag, att det på arkivet fanns en man som visste mer om socialdemokratin än de flesta i det verkställande utskott och den partistyrelse, vars protokoll han har fått att förvalta.

Det var alltså för att hylla Stellan vi hade samlats.

De socialdemokratiska ledare vars personarkiv jag har nämnt fanns representerade genom familjemedlemmar: Tage Erlanders son Sven Erlander, nu verksam med att ge ut faderns dagböcker, var där. Familjen Palme representerades av Joakim Palme, son till Olof. Alva Myrdals dotter Kaj Fölster var där och hade en del berättigade synpunkter på den film Hans Hederberg arbetar på – och som vi fick se utdrag ur; bakom kameran har för övrigt i allmänhet Jan Myrdal stått. Men det var inte det invändningarna gällde – Hans Hederberg har tagit si före att rekonstruera (de finns inte bevarade) Alvas brev till Gunnar Myrdal, brev i mycket privata frågor. Ingvar Carlsson, still going strong, var förstås där själv, och vi fick tillfälle att prata lite med honom, Leif Andersson (tidigare på riksdagsgruppen) samt den redan nämnde Sven Erlander. Bland andra närvarande partiföreträdare med vidimerat intresse för historia fanns Bengt Göransson, Pierre Schori och Ulf Larsson.

Forskarsidan var också väl företrädd. Jag hälsade på Karl Molin och Yvonne Hirdman. Gunnela Björk påminde mig om fadäsen när hon en hel dag intervjuade mig om Olof Palme – bara för att sen upptäcka att bandspelaren inte hade fungerat. Nå, det blev en bra bok i alla fall. Och så hälsade jag på Kjell Östberg och berättade att jag just hade recenserat, berömmande, hans palmebok på min blogg. Det senare hade jag inte behövt göra. Kjell hade redan, trots att det här skedde för bara några dar sen, läst vad jag skrev.

Så här är det i bloggosfären, åtminstone om man har något intressant och kvalificerat att säga. Jag hade en pratstund med chefen för arkivet, Lars Ilshammar, som lite bekymrat konstaterade, att numera så mycket av det arkivet är satt att bevara inte finns som pappersarkivalier utan i stället på nätet. Arkivet hade faktiskt fört allvarliga samtal om hur man ska täppa till den luckan. Jag föreslog då att bloggare skulle erbjudas möjligheten att länka texter om arbetarrörelsen och dess historia, även om till exempel arbetarförfattare, till en uppsamlingscentral på Arbetarrörelsens arkiv, som på så sätt skulle kunna göra dem mer systematiskt sökbara av dem som nu söker pappersarkivalier på Arbetarrörelsens arkiv. Lars verkade tycka att det var en idé värd att pröva.

Kulturmorgon

Då och då anordnar kulturförvaltningen kulturfrukost: bland annat vi som sitter i kulturnämnden inbjuds till en timmes genomgång av vad som sker i Uppsalas kulturliv. Det här sker mellan 08.00 och 09.00 på morgonen, så deltagarna serveras – mot egen betalning – också fralla plus kaffe eller te.

I dag hölls kulturfrukosten i Nannaskolan på Kungsgatan 26. Nannaskolan har renoverats med sikte på att kunna användas av musikklasserna, men dessa – eller kanske snarare en del av lärarna och föräldrarna – konstrar. Jag ska dock inte dra den historien här, detta eftersom de mest vägande inslagen i programmet i dag i stället kom från den kommunala musikskolan. Dess storband spelade jazz under ledning av Bo-Inge Svensson, och rektorn, Kaj Anderberg, berättade om skolans mångförgrenade och kvalitativt mycket högstående verksamhet. Man kan inte nog betona den kommunala musikskolans vikt, i Uppsala så väl som annorstädes, för den höga kvalitén i svenskt musikliv.

Därefter berättade Karin Hjelm om den spännande ombyggnaden av barnavdelningen på Stadsbiblioteket. Varför skulle barnen till exempel, bland alla böcker som stimulerar deras fantasi, inte ha en koja att leka i?

Kommunalt stöd till barns och ungdomars kultur är verkligen väl använda skattepengar!

Berättarteatern – Anna Haglund, Elin Fiske och Björn Dahlberg (en berättare och två musiker) – gav smakprov ur sin aktuella föreställning, som är bra men nog lite skrämmande för de allra yngsta.

Slutligen berättade Magnus Lindén och Milena Kraft om en kulturens karneval som planeras den 16 maj. Karnevalen, som äger rum i Stadsparken och centrala stan, bjuder på musik från alla de hörn av världen, som numera finns mitt ibland oss här i Uppsala.

Från Nannaskolan fortsatte jag till Akademibokhandeln/Lundeq för att äntligen handla reaböcker. Till höjdarna i årets bokrea hör att nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk i fina band såldes för bara 59 kronor per styck. Jag har gradvis köpt de här strindbergsutgåvorna och lyckades nu skaffa mig också det jag saknade. Av det hittills utgivna alltså – utgivningen är inte helt slutförd än.

Därutöver hittade jag en del böcker i ämnen som musik, litteraturhistoria, mytologi och skönlitteratur. Tillsammans blev det här två proppfulla jättekassar, som trots att de har bärrem var nästan omöjliga att bära för en man i min ålder och med min kondition. Så det blev taxi hem.

En bra slant kostade det sammanlagt. Men jag känner mig rikare nu, med alla de där böckerna jag fick med mig hem.

Jag lever samtidigt i många tidsepoker

Söndag förmiddag. Ljuset återvänder, som ett grönt skimmer genom de höga krukväxterna i mitt fönster.

Söndagsförmiddagarna är långa och fyllda av njutning: efter frukosten ett par koppar nybryggt kaffe och till dem våra tre morgontidningar, i radion först ”Godmorgon, världen!” i P 1 och sen ”Klingan” i P 2. Just nu sjunger en gammal bluesgud, Howlin’ Wolf.

I går löste jag Melodikrysset, och på kvällen såg jag melodifestivaldeltävlingen i TV. I den senare förekommer mycket usel musik, men det var kul att Malena Ernman, och i en tidigare deltävling Caroline af Ugglas, lyckades ta sig vidare.

Det finns en modernitetsdyrkan som stör mig, i musiksfären, i politiken, vad ni vill. Jag lever samtidigt i alla dessa sfärer i många olika tidsepoker, allt från nuet över de år i mitt mer än sjuttioåriga liv mitt medvetande har byggts under till ännu äldre eror i historien.

Därför blir jag glad när också mycket unga människor hämtar inspiration från det jag skriver. Därför blev jag stolt när min sjungande och spelande och komponerande son plötsligt frågade mig, om jag kunde tänka mig att skriva några texter åt honom och hans band. (Jag har inte försökt än, men det kanske kommer.) Därför gick det rakt in i hjärtat, när min dotter för ett antal år sen urbrast: ”Det är inte alla som har en pappa som lyssnar på Ocean Colour Scene”.

Ibland upplever jag att jag kanske trots allt inte är någon sorts överlevande dinosaurie. I dagens ”Godmorgon, världen!” var det ett långt inslag om Miles Davis’ ”Kind of Blue” från 1959, den som jag nyligen gav i födelsedagspresent åt sonen; jag skrev om det här på bloggen. Lite senare i samma program hörde man Olof Palme i ”Fördomar”, förvandlad till ett slags rap med hjälp av Latin Kings’ bakgrundsmusik på CDn ”Mitt kvarter”. Jag var med om att ge ut Olof Palme-CDn ”En levande vilja”, där originalet, ett radioanförande om invandrarna 1965, fanns – skivan gavs ut till tiosminnet av hans död.

Jag håller just nu på att läsa klart första delen av Kjell Östbergs Palme-biografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969”. Jag kommer snart att skriva om den, men jag känner starkt att Olof Palme, mycket mer än dagens partiledning (S), både levde i sin tid och, framför allt, betvingade och förändrade den.

I ”Klingan” hör jag en låt med den 89-årige Pete Seeger från en CD som jag för ett tag sen recenserade här på bloggen. I eftermiddag ska jag börja skriva på en stor artikel om Seeger, beställd av Flamman. Seeger fyller 90 senare i vår, men han sjöng tillsammans med Bruce Springsteen när Barack Obama installerades som president. Vad är 90 år, när man har något att berätta och sjunga?

I går spelades ”Air” av Johann Sebastian Bach i Melodikrysset, och nyss strömmade mer musik av Bach ut från radions P 2. God musik överlever, århundrade efter århundrade.

På motsvarande sätt är det inte säkert att recepten mot de svårigheter socialdemokratin och dess partiledare nu har finns att hämta vare sig hos spin-doktorer eller hos den nye partisekreteraren. Strunta i det krampaktiga fasthållandet vid det man tror är moderniteten. Mer intressanta recept finns kanske i stället att hämta hos för länge sedan döda socialdemokrater som Ernst Wigforss och Olof Palme.

Melodikrysset nr 9 2009

Dagens melodikryss innehöll några saker som var knepiga för mig.

Discomusik har till exempel aldrig varit något som jag har gillat, så den tyska discodrottningen Sandra World, hon med ”Maria Magdalena”, har jag aldrig hört. Hennes förnamn klarade jag på ledbokstäverna.

Jag hade också trassel med Annifrid Lyngstad-låten men kom fram till att det eftersökta ordet borde bli egen, och googling visade sedan att den av Anders Eldeman nämnde Benny Andersson har skrivit ”Min egen värld” åt henne. Men jag kan inte själv påminna mig den här låten. /”Min egen stad” heter låten, påpekar ett par läsare. Men egen är i alla fall rätt./

Bosson (som egentligen heter Staffan Olsson men har en far som heter Bo) deltog tydligen i Melodifestivalen 2004, men det har jag inget som helst minne av. Inte heller har jag tidigare hört hans ”You”.

Dagens andra melodifestivalfråga hade som svar Tommy Nilsson, som Eldeman spelar ganska ofta. Det vi hörde i dag, ”Jag tror på människan”, sjöng han i Melodifestivalen 2007.

Två utmärkta Lisor förekom i dagens melodikryss.

Lisa Nilsson sjöng ”Regn i Rio” och Lisa Miskovsky ”Lover, Be Careful” – tror jag; jag uppfattade inte riktigt titeln. /Jag uppfattade tydligen titeln fel. Miskovsky-låten heter ”Another Shape of My Heart” skriver en läsare./

Jag kan inte påstå att jag har hört mer av den betydligt mer säljande artisten Madonna än av de båda svenska Lisorna, men ”Like a Virgin” från 1984 har man ju inte undgått.

Evert Taube förekom dubbelt i dagens kryss. Dels hörde vi en estnisk version av hans ”Möte i monsunen” – kul för mig att få höra Taube på mitt modersmål. Dels hörde vi hans ”Den glade bagarn i San Remo”, och bagaren använder sig ju av deg.

Och apropå svalkande monsun: Mats Paulson – M P – skrev 1966 sin fina ”Visa vid vindens ängar”, den där vinden fladdrar till i en tyllgardin. Ack om det vore den årstiden!

Redan 1940 – mitt under beredskapen och andra världskriget – skrev Nils Perne (med signaturen Jokern) ”Min soldat”, som här skulle ge pluralen soldater. Ulla Billquists insjungning samma år blev en jättesuccé, och sedan fick den här sången en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” 1973.

Vi slutar redovisningen med två melodier som båda har klassikerkaraktär.

Jan Johanssons tolkning av ”Visa från Utanmyra” är ljuvlig svensk jazz i folkton.

Men det finns också musik från 1700-talet som lever. Ett exempel är ”Air” av Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klika på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Bland andra gamlingar (S)

Jag har blivit medlem i Onsdagsklubben. Den är ju egentligen Stockholms arbetarekommuns gamla garde, men även om jag bor i Uppsala, känner jag sedan mina 34 år på Socialdemokratiska partistyrelsen väldigt många av dem som är aktiva i den här föreningen.

I går var jag på månadsmöte, för övrigt förlagt till konferensvåningen på min gamla arbetsplats på Sveavägen 68: skakade tass med ordföranden, Ingemar Josefsson, hälsade på två av mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Anna-Lisa Ylling och Lisbeth Sundström, fikade tillsammans med Ulf Larsson (som jag pratade med om Kjell Östbergs Palme-biografi) och åhörde ett föredrag om äldreboende av en gammal bekant från tiden på 68an, Anita Modin.

Med tanke på hur Onsdagsklubben är sammansatt, var det ju inget annat att vänta när man såg sig omkring i den välfyllda möteslokalen, än att man kunde tro sig förflyttad just till ett äldreboende. Nå, inget ont om den här församlingen – det rör sig om äldre men fortfarande mycket politiskt engagerade partimedlemmar.

På kvällen var jag på ytterligare ett partimöte, den här gången ett årsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening hemma i Uppsala. Här hörde föredragshållaren, landstingsrådet (S) Marlene Burwick, till de yngsta deltagarna. I övrigt kan väl medelåldern bland deltagarna ha varit något – men inte våldsamt – lägre än bland medlemmarna i Onsdagsklubben.

Det var ett bra och intressant möte – föredraget handlade om hälso- och sjukvård – men man kan ju undra varför inte också yngre människor är intresserade av att delta i den sortens diskussioner.

Av den verksamhetsberättelse som vi behandlade framgick det, att antalet medlemmar vid årets slut var 59. Det var visserligen (och glädjande nog) tre fler än föregående verksamhetsår, men jag minns den tid då antalet medlemmar var dubbelt så stort.

Flera av oss som deltog i årsmötet var aktiva redan då, och det är väl bra att vi strävar vidare – men var finns alla de yngre?

Det är ju så att andelen (S)-röstande i yngre åldrar enligt opinionsundersökningar och valundersökningar är stor – men partiaktiva är de här (S)-sympatisörerna i rätt liten utsträckning. Jag kan ju förstå att dessa yngre, som i själ och hjärta och i valbåset är socialdemokrater, om de går på ett (S)-möte kan tro sig ha hamnat på ett äldreboende, men så små som dagens (S)-föreningar är, kunde de ju snabbt bli dominerande och också sätta sin egen prägel på verksamheten. I själva verket skulle en sådan process kunna genomföras helt smärtfritt: Det finns i dagens (S)-föreningar fullt upp med förtroendevalda, som mer än gärna skulle lämna över till yngre krafter – om de fanns. Nu blir de övertalade att låta sig omväljas ytterligare ett år och sen ytterligare ett år och så vidare.

Det här vore värt en debatt, inte minst med inlägg från yngre människor.

Om familjesammanhållning

Sonen, Matti, fyllde 36 år den 15 februari, kanske inte något viktigt att uppmärksamma. Men i vår familj finns en stark sammanhållning som också tar sig uttryck i att vi firar ojämna födelsedagar – det gäller att hitta anledningar att samla hela familjen. Så i dag var jag och Birgitta samt hans syskon hembjudna till honom och hans sambo Karin på Söder i Stockholm för att, lite i efterskott, fira födelsedagen.

Och ojämnt eller inte – vi fortsätter att, så vuxna vi är allihop, ge varann presenter på födelsedagarna. Så av sin musikälskande far fick den själv spelande och komponerande Matti bland annat en fin Miles Davis-box, vars kärna, ”Kind of Blue”, han har lärt sig älska hemma hos sina föräldrar, och mamma och hans syskon, Anna och Kerstin med familjer, gav honom svåråtkomliga och mycket vackra koppar, inköpta i specialaffärer.

Miles Davis-gåvan finns på två bilder på Kerstins blogg: dels den läckert blåa skivan på skivtallriken – här – dels själva boxen bredvid min pappas, senare min döde brors, nu vår sons mandolin – här. De koppar Matti fick från sina syskon kan du se här.

Karin och Matti hade lagat en fin måltid, som serverades som sen lunch: lammstek, rotsaker i ugn och som efterrätt chokladkaka, glass och maränger, vilket senare uppskattades inte minst av syskonbarnen, Bos och Kerstins barn Viggo och Klara, som dess förinnan hade fått specialmeny, köttbullar.

Jag och Birgitta är snart 72, har en stor del av vårt aktiva liv bakom oss. Desto roligare är det att notera, att samvaron med den yngre generationen är så oproblematisk eller snarare tät och varm. Vi har gemensamma värderingar och kan obehindrat tala med varann, tvärs över åldersgränserna, om det mesta i livet.

Om det vi i den äldre generationen i familjen Kokk-Dahl har åstadkommit i de offentliga delarna av våra liv må andra döma. Men vi känner för egen del stor tillfredsställelse över att ha klarat att bygga en familj med den här sortens samhörighet och sammanhållning.

Melodikrysset nr 8 2009

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.