Nu är barnbarnen här och sommaren här på riktigt

I går kom Bo och Kerstin och barnen Viggo, snart sju, och Klara, fyra. Birgitta bjöd på grillfest. Efter maten fick Bo lov att åka hem till Uppsala; han började jobba redan för en vecka sen, medan Kerstin har en semestervecka kvar att tillsammans med barnen tillbringa i sitt barndoms sommarland.

Medan jag diskade, gick hon tillsammans med Birgitta en lång inspektionstur runt trädgården. Barnen är sedan länge väl hemmastadda i vår trädgård. De började genast leka på bergknallarna som sticker upp mellan odlingarna, gungade på nya gungan i talldungen, använde också de riddarsvärd och riddarsköldar som morfar har nyköpt åt dem efter förra årets mordbrand. Men när Viggo, fortfarande försedd med svärd och sköld, kröp in i riddarborgstältet, hade Klara bytt sina mot sin mammas gamla nalle och Pippi Långstrump-dockan. Just när hon så utrustad också skulle krypa in i riddarborgstältet, förklarade hon:

– Jag är riddarmamman.

Under de sena kvällstimmarna såg vi alla tillsammans en Harry Potterfilm med tal på svenska. Barnen är redan väl hemmastadda i Harry Potters värld. Den enda som några gånger verkade bli rädd var mormor, som i motsats till morfar aldrig ens har läst Harry Potter-böckerna.

I dag var det baddags.

Men först skulle morfar gå till Konsum för att handla lunch- och middagsmat. Med sig, på sparkcykel, hade han Klara. Klara tog en shoppingvagn, en liten, även hon, och snart hade hon plockat i den mer varor än morfar hade i sin: Festis, sugrör, varm korv, bananer och allt vad det var.

Eftersom väderleksutsikterna för eftermiddagen såg en smula osäkra ut, bestämde vi oss för att göra en badutflykt redan före lunch. De vuxna promenerade, men barnen föredrog sparkcykel. Färden gick till familjebadstranden i Tallparken.

Där var vattnet jättelågt, men därmed var det också helt ofarligt att låta ungarna bada i den lilla viken mellan de i havet utskjutande bergknallarna. Morfar och mormor fann inte badtemperaturen inbjudande – på djupare vatten längre ut var det bara 14 grader i vattnet – men Kerstin tog sig ett dopp där ändå.

Så småningom lyckades morfar locka också ungarna upp på de flata hällarna ovanför den konstgjorda sandstranden – lockemedlet var var sin flaska Festis samt två olika sorterts kex.

Trots lite också för magen fick badutflykten inte bli för lång. Vi hade ju inte lunch med oss.

Medan morfar lagade lunch, kom lilla Klara två gånger in i köket och förklarade, att lunchen skulle ätas utomhus. Så morfar travade snällt med tallrikar och bestick och glas ut till trädgårdsbordet och dukade upp det plus mat och dricka i det fria.

Men precis när vi hade satt oss ned runt trädgårdsbordet alla fem, kom regnet. Ett milt och svalt och skönt regn – men i alla fall. Det var bara att plocka ihop alltsammans igen och ta det med in i köket.

Och där blev det till sist en riktig sommarlunch: nykokt potatis från mormors land tillsammans med fyra sorters lax: gravad, rökt, pepparlax, rökta laxfenor. Till det både färsk gurka och saltgurka.

Sämre sommar kan man ha!

Melodikrysset nr 32 2009

I går var jag för ovanlighetens skull tvungen att hoppa över Melodikrysset. När det sändes, var jag på väg till Vallentuna för att fira Birgittas syster Karin som fyllde 70. Vi var en hel armé av syskon med respektive och barn och barnbarn (plus ett antal andra nära släktingar) som samlades på gatan utanför och sen, när dörren öppnades, unisont sjöng den givna dahlska födelsedagssången ”Röda små smultron”.

Men tro nu inte att jag under kalaset helt undgick Melodikrysset. En man, svensk, som arbetar på biblioteket i Alexandria i Egypten kom fram och berättade att han och hans hustru alltid brukar lösa Melodikrysset och att de, via nätsökning, hade hittat min blogg om mitt eget kryssande. Han kunde meddela att ett av dagens svar – han och hustrun hade hunnit lösa krysset innan de kom – skulle bli Lisa Ekdahl, ett svar som de hade haft lite besvär med innan de knäckte det. Jovisst var det Lisa Ekdahl som sjöng ”Sololà” av Evert Taube, konstaterar jag när jag i dag, söndag, ändligen får möjlighet att lösa Melodikrysset, fast nu på webben. Den här inspelningen finns på en samlings-CD som heter ”Taube i våra hjärtan”.

Det fanns flera fina visklassiker i det här Melodikrysset.

En sådan var ”Flicka från Backafall” av skalden Gabriel Jönsson, bosatt på Ven, som ju den här visan handlar om. Gabriel Jönsson är väl annars i dag en sorgligt bortglömd poet. Under min gymnasietid på 1950-talet fanns han fortfarande med i den litteraturantologi vi läste. ”Flicka från Backafall” tonsattes 1936 av Gunnar Turesson.

En annan pärla i visgenren är ”Visa vid midsommartid” av Rune Lindström, tonsatt av Håkan Norlén 1946. Du kan hitta den mycket fina texten här – i dag fick vi ju bara höra melodin, i det här fallet spelad av Roland Cedermark.

Mycket äldre är Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21. Den som sjöng den i dag var Rolf Wikström, som jag gillar mycket som bluessångare – jag har förresten alla hans skivor. Men just den här bellmantolkningen tycker jag för min del inte är så lyckad.

En gammal goding av ett helt annat slag är ”Den gamla spinnrocken”, som här skulle ge oss ordet spinnrock. I original hette den ”The Old Spinning Wheel”, men här i Sverige känner vi den i Fritz Gustafs översättning, Fritz Gustaf, med efternamnet Sundelöf, var för övrigt inte bara framgångsrik schlagermakare. Han samlade också på arbetarsånger, och en gång i världen hjälpte jag honom och förlaget, Prisma, att ur tre fullknökade A 4-pärmar redigera fram en pocketsångbok, ”Arbetets sånger”.

Svårast för mig i dag var att, så småningom med hjälp av ledbokstäver, identifiera vilken serie en TV-signatur hörde till. Jo den hörde till ”Friends” – på svenska ”Vänner” – den serien har jag aldrig någonsin sett.

Lite lättre var det då att med hjälp av musiken identifiera ”Indiana Jones”, som jag visserligen aldrig har sett på bio men väl på TV. Indiana Jones spelas av Harrison Ford och regissör är Steven Spielbergh.

När det kommer till grupper och sångartister använder sig Anders Eldeman anmärkningsvärt ofta av samma namn. I dag fick vi till exempel höra Kent i ”Den döda vinkeln”.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har Eldeman också spelat tidigare. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle berättade historien om hur en sonson vid min kusin Kreetes begravning sjöng den i kyrkan, eftersom Kreete älskade den. Sen spreds hennes aska i just havet utanför hennes och min gemensamma estniska hemby Juminda.

Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona” har utan tvivel spelats tidigare även den. I dag skulle svaret bli Orsa spelmän.

I ett par andra fall gjorde Eldeman sina ganska vanlig språktrick för att förvilla oss, men det bet inte på mig i alla fall.

Lena Philipsons ”Det gör ont” kom således i engelsk version, ”It Hurts”.

Ännu roligare var det att få höra M A Numminen sjunga ABBAs ”I do, I do, I do” på finska.

Ja, sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa. Vi hörde ”Summertime” av paret George Gershwin och DuBose Hayward. Den ingick i ”Porgy and Bess”, som hade premiär 1935. Sedan har ”Summertime” gjorts av många fina soloartister. Jag nöjer mig med att nämna tre kvinnliga: Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

Summertime är det förvisso. Snart kommer Kerstin, Bo och barnbarnen Viggo och Klara. Bo har redan börjat jobba igen efter semestern, men Kerstin och ungarna ska stanna här hos oss i Öregrund för trädgårdslekar och havsbad.

Må solen fortsätta att lysa över oss!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

På 70-årskalas – inget melodikryss i dag

Hustruns syster fyller 70 i dag, och det måste man ju fira!

Kalaset äger rum i Vallentuna, så medan Melodikrysset pågår, är jag på väg dit.

Jag kommer hem sent i kväll igen, men Melodikrysset får jag nog lösa, på webben, först under söndagen.

Så återkom då!

Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Melodikrysset nr 31 2009

Dagens melodikryss tyckte jag på det hela taget var lätt, men när vi kom till den allra sista frågan – den med ett stycke klassisk musik – ville polletten inte falla ned. Jag kom inte på kompositör eller titel men tyckte att stycket hade svensk klang, så jag tror att kompositörens hemland var Sverige, Se.

Den enda fråga där jag behövde använda Google för att komma på svaret var dagens melodifestivalfråga. 2004 tävlade Emil Sigfridsson, för övrigt inte särskilt framgångsrikt, med ”Innan mörkret faller”.

Annars började dagens kryss med en högaktuell svensk artist, Tomas Ledin. Dels kom låten från hans senaste CD, dels leder titeln på den spelade låten, ”Ut på vägarna igen”, in tanken på hans sommarturné.

Ganska snart därefter fick vi höra en ganska gammal Ted Gärdestad-låt, ”Sommarlängtan”.

Större än den blev Stig Olins ”På söndag, på söndag, på söndag”. Många barnfamiljer känner nog än i dag igen sig i den här texten.

Mer udda i raden av svenska sommarschlager är väl ”Alla vi – längtar efter sommaren” (1999) med den väl vid det här laget tämligen bortglömda gruppen Friends In Need, det vill säga Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk. Och Björn Borg skulle här leda oss till den efterfrågade sporten, tennis. Det klarar till och med jag som aldrig i mitt liv har läst sportsidor.

Vi fick också höra en halvdansk låt, ”Gör mig lycklig nu”. De som sjöng var Mats Ronander och den mycket hörvärde danske artisten Kim Larsen.

Dagens barnvisa klarade väl alla: ”Imse Vimse spindel”.

En mycket fin visa, fast mera om barn, åstadkom Olle Adolphson och Beppe Wolgers med ”Det gåtfulla folket”. Jag älskar den!

I dag spelades också en ringleksvisa, dock med en text som knappast är skriven för barn, ”Jag gick mig ut en afton”. Fast här hörde vi inte texten utan en – jätteskön – instrumentalversion med Jan Johansson.

En mycket senare men likafullt mycket hörvärd visklassiker är Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), körde vi bland annat en lång serie artiklar om klarabohemerna, där man kunde få läsa om både Ferlin och Victor Arendorff.

Jag är också en stor vän av Povel Ramel, och hans och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna” hör verkligen till favoriterna. Wolgers igen!

Sist i dag tar jag ytterligare en gammal favorit, ”April In Paris”. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för broadwaymusikalen ”Walk a Little Faster”. Sen har den gjorts av mängder av fina artister, men den som jag själv är mest fäst vid är den med Count Basie från 1955.

Yip Harburg kan vara värd några ytterligare rader. Han har skrivit låtar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Over the Rainbow” men är också värd att ihågkommas som en av de många vänstermänniskorna i amerikanskt musikliv. Sitt politiska engagemang uttryckte han bland annat i texten till ”Brother, Can You Spare a Dime”, en låt om depressionen. Du hittar den texten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alltför korta sommarmöten

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Melodikrysset nr 30 2009

I dag har Anders Eldeman knäckt mig med en TV-seriesignatur – TV-serier är, som jag tidigare har bekänt, inte min starka sida. Alltså vet jag inte om TV-serien i den avslutande frågan handlade om Molly, Polly eller Dolly eller vad hon nu kan ha hetat. /Polly, ur ”Pang i bygget”, ska det vara, upplyser mig en läsare./

Inte heller har jag sett ”Dirty Dancing”, men i det fallet kom jag med hjälp av ledbokstäverna på varifrån musiken var hämtad.

Det jag slutligen hade svårigheter med var den där tangon som skulle ge ordet ”eld” – jag kände igen den, men polletten ville inte trilla ner. Fast det var ju inte låttiteln som efterfrågades. /”Kiss of Fire” var det, upplyser mig en annan läsare./

Däremot sa det genast ”Pling”, när jag hörde Kicki Danielsson på engelska sjunga sin låt från Eurovision Song Contest 1985, ”Bra vibrationer”, den som börjar ”Du ger mig bra vibrationer”. Den skrevs av Lasse Holm och alltså Ingela ”Pling” Forsman.

I årets svenska melodifestival klarade sig Caroline af Ugglas mycket bra, med ”Snälla snälla”.

2007 vann Helena Paparizou Eurovision Song Contest med ”My Number One”, vilket gav Grekland förstaplatsen. Här hörde vi dock bamseversionen av den här låten.

Även Ola Salo och the Ark har ju tävlat – mindre framgångsrikt – i Eurovision Song Contest, men i dag hörde vi inte deras bidrag där utan ”Little Dysfunction Dysfunk You”.

TV-signaturer är alltså inte min starka sida, men efter en stund kom jag på att den signatur vi i dag hörde till en barnserie måste höra till ”Scooby-Doo”, som vi förresten har i filmhyllan för barnbarnen, Viggo och Klara.

Erik Axel Karlfeldts och Sven Scholanders ”Vid Färjestaden” hör naturligtvis inte hemma i avdelningen barnvisor, men jag lärde mig den under folkskoletiden och vet att den handlar om Öland.

Och på nästa skolstadium, under realskoletiden, kom jag i kontakt med Birger Sjöberg och lärde mig texten till ”Den första gång jag såg dig”. Numera har jag allt av Sjöberg i bokhyllorna, också Fridas visor i skivhyllorna.

Och jag är lagom gammal för att inte bara känna igen ”Stenka Rasin” utan också själv minnas att den brukade spelas av trumpetaren Arne Lambert.

Av samma skäl känner jag igen ”Gamle Svarten”, även när hästen, som här, misshandlas. Gamle Svarten var alltså häst, och hästar brukar bo i stall.

Därifrån kan steget synas långt till Buddy Holly och Genesis, men jag har lyssnat även på dem och klarade således båda.

I Melodikrysset är det bredden som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar, sommar, sommar…

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

Melodikrysset nr 29 2009

Veckans melodikryss sändes från Söderödagen på bygdegården i Långalma inte långt från mitt sommarviste i Öregrund. En representant för arrangörerna var faktiskt hem till oss och bad mig komma dit, gav oss kryss och pennor och lockade med att den läsk som serverades kom från Vasa-bryggeriet som finns i min barndoms och ungdoms hemtrakter. Men jag var hårdhjärtad. Så i stället hade Eldeman en annan estländare på plats, Kristian Luuk, hängiven melodikryssare liksom jag.

Det mesta i dagens kryss hade jag klarat ganska lätt även om jag hade varit där, men jag vill lyssna och plita i lugn och ro, gärna med en kopp kokkaffe bredvid mig, också underhålla mina läsare med diverse icke efterfrågade fakta.

Med två av frågorna tog det lite längre tid, innan polletten föll ned.

”The Things We Used To Do” sjöngs av Robbie Williams i duett med Jane Horrocks. Williams var, innan han blev soloartist, med i gruppen ”Take That”.

”So What” kände jag omedelbart igen, men det tog en stund innan jag med hjälp av ledbokstäverna kom på att hon som sjöng, Alecia Beth Moore, kallar sig Pink. Men hon skriver sitt artistnamn också som P!nk.

Resten var mycket lätt.

”Dancing Queen”, en stor hit med ABBA, har jag för all del inte sett i filmversionen av ”Mamma Mia”, men jag har sett scenuppsättningen på Broadway.

Nanne Grönvall har en lättidentifierad röst; henne har jag förresten hört live på en socialdemokratisk kongressfest. Här hörde vi henne i ”Håll om mig”, som slog mer på Svensktoppen än i Melodifestivalen 2005.

Den politiska vägen har jag också kommit i kontakt med Cornelis Vreeswijk – min hustru har dessutom valturnerat med honom. Här hörde vi hans fina ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.

Jag har förstås allt med Cornelis i min skivsamling. Samma sak gäller Evert Taube – jag har både enstaka skivor och boxen med hela hans produktion, även mängder med Taube-sångböcker, dock i lägenheten i Uppsala där jag inte befinner mig nu. Annars skulle jag gärna ha citerat hela hans ”Här är den sköna sommar”, trots att jag har invändningar mot texten, där det sägs att det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Så generaliserande kan man nog inte uttrycka sig.

Också av Carl Michael Bellman har jag allt på skiva, så väl epistlar som sånger, och förstås också texterna till dessa. Så det är klart att texten till det som spelades i dag genast rann upp i minnet: ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Och skulle jag inte känna igen Georges Bizets och Henri Meilhacs opera från 1845 ”Carmen”, som jag har sett ett par gånger?

De som följer den här bloggen vet att jag trots min höga ålder hyser en stark kärlek till barnkultur i olika former. De gamla Pippi Långstrump-filmerna finns allihop här i sommarhuset i Öregrund, och när Viggo och Klara kommer hit på besök, ser morfar dem gärna tillsammans med dem. Så visst känner jag igen Sjörövar-Fabbe, även om sången om honom som i dag framförs på tyska.

Gamla svenska schlager från olika epoker brukar jag också för det mesta klara lätt.

Så visst associerar jag, när jag hör Anneli Rydé sjunga ”En sån karl”, genast till Lill Lindfors, som var den som ursprungligen, 1967, fick en stor hit med den.

1959 fick Lill-Babs en stor hit med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den skrevs av Stikkan Andersson.

Jag har tidigare bekänt att jag inte är en stor fan av mycket i Lasse Berghagens stora produktion. Men ett och annat hörvärt har han gjort. Till den gruppen hör ”Inte bara drömmar” från 1970. Svaret skulle här skrivas Lars.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.