Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

Melodikrysset nummer 52 2009

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julens ande

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!

På begäran, mitt i julhandlandet: Konsumvisan

En av mina många läsare efterlyser en sångtext, och jag lutar liksom min trogne drabant Magnus Andersson åt att det är fråga om den här:

Konsumvisan

Text: Ronny Eriksson, 1984

Musik: Paul Robland (”Stadsbudsvisan”, 1943)

Här är en historia som är sann,
den handlar om hur man
kan handla fel iblann’,
eller, om hur löningen försvann
innan jag ens hunnit blinka.
Jag hade farit in till stan
med bussen häromdan
som penninglottsbulvan,
sen skull jag handla cellofan
o mjölk o fyra hekto skinka.
Så, jag beslöt att begiva
mig till kooperativa
o utan att överdriva,
vill jag detta nu beskriva
o ehuru o emedan
detta hände förra fredan,
var det fullt med folk där redan
o hör nu vad som hände sedan.

Jo, jag tog en vagn o börja gå
dit mjölken brukar stå
men kände redan då
irritationen smyga på
o hur jag börja på att svettas.
O överallt var det musik
o trängsel o trafik,
o all kalabalik,
fick mig att känna sån panik
så att det knappast kan berättas.
Plötsligt, mot alla planer,
stod jag o köpte bananer,
o helt emot mina vaner,
mat för vegetarianer,
o nåra burkefterrätter
med extraprisetiketter,
o ostar gjorda från getter
o inte vart det då nå bätter.

Nej, jag köpte, fötter från en gris,
det var extrapris,
opolerat ris
o så en blommig te-servis
som bestod av femton pjäser.
Dessutom, fyra bläckpatroner,
kosta åtta kroner,
långa makaroner
o så en burk med champinjoner,
ävenså en rutig blazer,
Mantovanis orkester,
lite skivade rester,
lite ister åt Ester,
en kostym i manchester,
en liten ask med praliner,
indianmockasiner,
nya sovrumsgardiner
o fyra kilo mandariner.

Dessutom, norska torskpanetter,
stereokassetter,
fyra fläskkotletter,
sen var det rea på korsetter
så jag köpte mig ett dussin.
Men även nio sorters tvål,
en genomskinlig skål,
knäckebröd med hål
o ävenledes, får i kål,
en sil o fil o mjöl o russin.
Där fanns även vill jag mena
tidningar som var obscena,
där kvinnor bresa med bena,
hur nu det går att förena
såna hallickfasoner
med koprativa traditioner,
fast, det är klart, med visioner
så blir det färre millioner.

Sen köpt jag lite fågelfrö
o några wienerbrö,
sen ställd jag mig i kö
o där stod jag till jag höll på dö
o slutligen när jag hadd stått i
två timmar så blev turen min
kassörskan hon slog in
o pungen min var stinn,
men sen läste hon på remsan sin
t-v-å-t-u-s-e-n-å-t–t-a-h-u-n-d-r-a-å-t-t-i
En och sexti fick jag över
men som ni vet så behöver
man ju påsar därutöver
så där for mina sista klöver.
Sen var jag pank som en beväring
o jag fick skäll utav min käring
men nästa år blir våran näring
att leva på vår återbäring
sa’n

Ronny Erikssons text finns insjungen på ”Levandes” med Euskefeurat (Meukskrede Music MEUKCD 2, 1984); den spelades in inför publik den 31 oktober och den 1 november 1983 på Folkets Hus lilla scen i Piteå.

På CDn anges musiken som Trad, men det rör sig helt uppenbart om ”Stadsbudsvisan” som skrevs av Paul Robland (1911-1989) och som blev en stor skivsuccé med Sigge Fürst 1943. Men det är ju inte uteslutet att Robland använde sig av en traditionell melodi, när han skrev texten. Melodin förekommer också i andra sammanhang.

För egen del kan jag förknippa ett av mina tidigaste minnen av landet Sverige med den här melodin. Hösten 1944 hade vi via Finland kommit till Sverige som flyktingar, i en konvoj av fiskebåtar som kom i land i Löran eller Lörudden i det som då var Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänvistelse i flickskolans aula i Härnösand kom vi tillbaka till Njurunda och placerades på övervåningen hos en bondfamilj, Valter och Helga Hallén, i den lilla byn Nyland nära Juniskär där jag senare skulle komma att bo. (Själv kom jag lite senare att gå i Nylands skola.) Hos det barnlösa paret Hallén fanns två pojkar placerade, vad jag förstår av de sociala myndigheterna, eftersom det fanns något problem i deras föräldrahem. De här grabbarna, Ture och Einar, fick hjälpa till med lite av varje, var ett slags lilldrängar. I en granngård fanns en bror till dem, Ivar Nordberg, som jag mycket senare skulle komma att återknyta kontakten med genom politiken: Ivar var då först ombudsman på Byggnads, sen riksdagsman och statsråd (s).

Men tillbaka till Halléns i Nyland: en av juldagarna 1944 gick jag ut på gårdsplan. Ovanför den finns skog men också en mycket brant bergssida, ett slag av natur jag inte var van vid från det betydligt plattare Estland.

Och just som jag stod där hände samtidigt två saker:

Längs bergssidan gled en räv som ett rött streck mot snön.

Och från lagårdshållet hördes en av lilldrängarna, Ture eller Einar, vissla på ”Stadsbudsvisan”.

I dag gör jag estnisk julsylta

Jag är mitt uppe i att koka årets estniska julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke lärde hon mig att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Melodikrysset nummer 51 2009

Jul för hela slanten var det som vanligt i det melodikryss som ligger närmast julafton.

Just när jag skulle lösa näst sista frågan, kom ett par små änglar vid namn Viggo och Klara hem till morfar, så att morfar för ett ögonblick tappade koncentrationen, men nog var det just änglarna som efterfrågades där.

Men sen, när Eldeman avslutade med ”Ett julkort ifrån dig”, var jag på bettet igen: Det var Anna Book som sjöng.

Annars började krysset nästan som förväntat, med ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter kompositören, Adolphe Adam. Vi hörde den här med Jussi Björling.

Skolad röst har också Loa Falkman, som vi hörde i ”Jul, jul, strålande jul”.

Jag är ju inte religiös, men av dagens ljudillustrationer gillade jag faktiskt psalmerna bäst.

Ett exempel är ”Betlehems stjärna”, som börjar ”Gläns över sjö och strand”.

Ett annat är ”Det är en ros utsprungen” (i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”), här dock i en lite ovanlig version med trombonisten Nils Landgren.

Kanske är jag bara traditionalist så här i juletider – tycker om att höra välbekanta sånger som ”Nu är det jul igen”.

I så fall kan det ju finnas en utnötningseffekt bakom det faktum att jag också tycker att ”Hej mitt vinterland låter helt OK. Jag har ju hört den rätt många gånger, med många olika artister också.

Men det här förklaringsmönstret stämmer ändå inte över hela fältet.

Jag gillar Bing Crosby men tycker kanske inte att ”I’ll Be Home For Christmas” hör till det allra bästa inom julsångsgenren.

Och omvänt: Jag har svårt för Carola och är ingen stor fan av Christer Sjögren heller, men deras ”Juletid” låter riktigt bra. Men kanske är det melodin som gör sitt till, Cliff Richards ”Mistletoe and Wine”.

I och med det sista är vi inne på pop- och rockmusik, och som bekant görs det julmusik också av grupper som hör hemma där. I dag fick vi ett exempel, Wham med ”Last Christmas”.

Men fortfarande är det främst soloartister som sjunger in julsånger. Två svenska exempel får avsluta redovisningen av dagens kryss. Vi hörde Sten Nilsson i ”Jungfru Maria” och Jill Johnson i ”The Christmas Song”. Ska jag vara ärlig har jag hört dem göra bättre saker.

Men med detta vill jag inte fördystra julstämningen för någon, inte heller för någon som tycker annorlunda. På den här bloggen får man tycka olika.

Och för egen del vill jag önska alla mina läsare en hjärtans god jul!

Vinter – och vintriga sånger

Till slut blev det vinter även här i Uppsala. Jag är ingen vintervän – att behöva dra ner öronlapparna på kepsen när jag tar min dagliga promenad är ingen höjdare – men naturligtvis gör snön promenadvägen lite ljusare.

I går mötte vi vintern i en ännu värre variant: blötsnö, halka, trassel med tåg till Stockholm, en överfull buss från Sergels torg till Berwaldhallen.

Vi hade fått inbjudan från norska ambassaden till årets julekonsert och till utdelandet av Prins Eugens kulturpris. Den förre ambassadören lärde vi känna genom åren – han visste att jag och inte bara min hustru, den före detta talmannen, hade gamla och goda kontakter med Norge. Den nya mbassadören Anne K Lund känner jag inte, men jag antar att hon har övertagit en del av inbjudningslistan. Bland de övriga svenska gästerna fanns åtskilliga gamla norgevänner (s): Ingvar Carlsson, Lisbet Palme, Björn von Sydow, Mats Hellström med flera – några borgerliga också, dock inga från dagens regering.

På andra raden, en liten bit från oss, satt en annan gammal kompis, Leif Karlsson, tillsammans med sin hustru, Ann-Mari Wohlin. Leif jobbade tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen; senare arbetade han länge på PRO. Fast skälet till att de satt där var att deras dotter, sångerskan Sofia Karlsson, hade fått det pris som bär prins Eugens namn och är på 50.000 kronor. Ytterligare ett sådant pris utdelades, till den likaledes unga norska sångerskan Ane Brun. Efter att ha hört namnen i juryn läsas upp anar jag en mycket kompetent medlems vilja bakom det här valet, Christina Mattssons.

Jag har skrivit mycket uppskattande om Sofia – se ovan under Kulturspegeln, Musik – men jag uppskattar också Ane Brun. Som tack för priset fick vi i publiken till vår glädje höra de båda sångerskorna också göra var sitt litet – alltför litet – framträdande på Berwaldhallens scen. Sofia Karlsson sjöng till gitarr ett norskt stev och sen, à capella, en fredsvädjan. Ane Brun sjöng till eget gitarrkomp sin ”Changing of the Seasons”.

Resten av programmet blev en konsert med julen som huvudtema.

Vi fick, åter igen, höra en konsert med Nidarosdomens guttekor under ledning av Bjørn Moe, ackompanjerade av Erling With Aasgård på orgel. Det var således lite favoriter i repris, särskilt som också gamle Arve Tellefsen även den här gången medverkade på fiol.

Inget ont om dem – de är alla hörvärda – men nog finns det väl i norskt kulturliv också andra som man kunde presentera för svensk publik vid det här tillfället? Förnyelsen bestod nu av solisten Raymond Björling, och det svenska tillskottet kunda jag för min del ha varit utan.

Kören, iförd lila långskjortor, gjorde några försök att bli lite moderna – sjöng både ”Jingle Bells” och ”We Wish You a Merry Christmans” – men var avgjort mer till sin fördel i traditionsmättade kyrkliga/religiösa slagnummer som ”När juldagsmorgon glimmar” och Händels ”Hallelujah”.

Trogen min vana sjöng jag inte med i de båda psalmerna, ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Dejlig är jorden” (”Härlig är jorden” på svenska). De är vackra, mycket vackra, men de stämmer inte med min övertygelse.

* * *

Efter konserten i Berwaldhallen hade Birgitta bokat bord för en sen middag på restaurang BarCelona på Kulturhusets baksida (med ingång från Drottninggatan).

Vi valde lammkotletter med en god het sås och klyftpotatis, Rioja-vin därtill.

Sen fick vintern rasa där ute bäst den ville.

Fast det blev ju lite sent innan vi kom hem och kom i säng.

Besiktigad

I dag har jag varit hos min ögonläkare på Alkademiska. Inte för att det har hänt något särskilt; det rörde sig om den årliga kontrollen.

Fast säker kan man ju aldrig vara i den här åldern. Även om man som jag alldeles nyligen har köpt nya glasögon och vid optikerkontrollen då har kunnat konstatera att synen inte på något märkbart sätt har förändrats sedan jag för nu ganska många år sen fick mitt förra glasögonrecept.

Men jag har grön starr på båda ögonen, och gråstarroperationen på höger öga för några år sen misslyckades (jag fick nedsatt syn där), så man kan ju aldrig veta. Att förlora synen är nog det jag – läsande och skrivande människa – är mest rädd för.

Men jag hade inte behövt vara orolig. Trycket i båda ögonen var bra – jag droppar min Cospot i ögonen morgon och kväll – och läkaren hittade inga nya defekter, till exempel förorsakade av min diabetes, på ögonen. Och synundersökningen gav samma resultat som den hos optikern.

Fast själva undersökningen ger en del sviter. Bland annat gör de pupillutvidgande droppar man får att pupillerna spärras upp som på en knarkare. Och en viss ögontrötthet infinner sig, innan ögonen så småningom blir normala igen.

Men nu är jag i gång igen. Ser. Läser. Skriver.

-

Stora och små vänner

När jag hade varit inlagd på Akademiska för hjärtinfarkt, fick jag från Magnus Andersson, som ibland medverkar med kommentarer på min blogg, ett mejl som en reaktion på att jag hade skrivit om Louise Hoffsten (och också på att jag verkade ha piggnat till igen). Som bilagd MP3-fil skickade han med en lite ovanlig Hoffsten-inspelning, ”Alla säger att jag ser så ledsen ut”. Den skrevs, berättade Magnus, ursprungligen för Brita Borg till ett radioprogram med Föreningen för flugighetens främjande, FFFF, 1946, en programserie som en gammal stofil som jag faktiskt hörde delar av på den tiden då den sändes.

Jag fortsätter att citera Magnus: ”Den här inspelningen är gjord i Berwaldhallen vid en konsert i serien ”Svenska stjärnor” i mars 2005. Lennart Simonsson som vi känner från Trio X, spelar bluespiano.” I övrigt medverkade Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund, Anders Johansson, bas, Christer Sjöström, trummor, Backa Hans Eriksson, bas, och Mikael Ramel, gitarr.

Här om dan fick jag från Magnus, tillsammans med en komplett inspelning av ”Porgy and Bess”, en hel CD med radioutsändningen av ”Svenska stjärnor”, och i går tillbringade jag senare delen av lördagskvällen med att tillsammans med hustrun lyssna på den.

Det här programmet innehåller mer med Hoffsten: ”Dance On Your Grave”, ”1939” och, kanske allra roligast att få lyssna på, ”I Confess”, som finns med både Perry Como och Sarah Vaughan – men här görs den av Louise som en hyllning till pappa Gunnar Hoffsten, som skrev den; han var jazznusiker.

Jag gillar såna här bryggor över generationerna. Inte minst musikområdet innehåller alltför ofta fullkomligt stupida generationsklyftor mellan dem som är unga och oss som är äldre. Men så behöver det alls inte vara! Jag har inga problem med att prata musik med min son Matti eller för den delen Magnus Andersson, som jag har lärt känna mer här på bloggen än genom min dotter Kerstin och hennes man Bo, vilkas vänkrets han hör till och som han står åldersmässigt närmare än mig. Det är faktiskt väldigt roligt över huvud taget, att bloggen har skaffat mig läsare och ett slags vänner, som befinner sig i helt andra åldrar än jag.

Och det slår mig, när jag lyssnar på CD-överföringen av konserten i Berwaldhallen, att det var synd att Povel skulle hinna bli så gammal att han hann dö, innan han på allvar kunde knyta också Louise till sitt stall av sångerskor av ganska olika generationer. Här får vi i alla fall ett smakprov på hur det kunde ha utvecklat sig, i ”Den dagen då visorna dör”.

Jag har uppehållit mig mycket vid Louise Hoffsten, men på sätt och vis greps jag ännu mer av det Sveriges Radios symfoniorkester åstadkom under ledning av Anders Berglund. Det här var i ordets bästa bemärkelse gränsöverskridande! När orkestern till exempel spelar Povels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” à la de klassiska mästarna, tillför den helt sonika en helt ny dimension till herr kompositör Ramels verk.

Ett antal av Povel Ramels kända sånger framförs som en ouvertyr à la Alfvén: ”Alla har vi varit små”, ”Vägen till Curaçao”, ”Den sista jäntan”.

Och Povel själv är inte sämre han: I ” ’Hit’ men inte längre” gör han flera av sina egna gamla hits – ”Gräsänkling Blues” och ”Johanssons Boogie Woogie-vals” med flera – i helt förvirrande versioner. Sålunda mixar han ”Följ mig bortåt vägen” med ”Ta av dig skorna” och ”Vägen till Curaçao” med ”När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is”.

Jag har sagt det förr men upprepar det gärna: Jag älskar gränsöverskridare!

* * *

I förmiddags var det dags för en av mina yngsta vänner.

Den som agerade i dag var Klara, fyra år.

Hon har regelbundet gått på danslek hos Uppsala Danscenter, en verksamhet för barn och ungdomar som drivs i samarbete med ABF.

Och i dag skulle det bli stor barndansföreställning på Musikens hus, en uppvisning för föräldrar, syskon och en och annan morfar och mormor.

Föreställningen hade ett tema, ”Jorden runt på 80 dagar”, och dansgrupperna, i skiftande åldrar, gjorde geografiska nedslag i så skiftande miljöer som Azerbadjan, Indien, Chicago, Hawaiii, Grekland och Tunisien. Och så i Pepparkakslandet – det var dit Klara och hennes små kompisar begav sig.

Vill ni höra hur det lät? Kolla här då!

Efteråt, när vi tillsammans med mamma Kerstin och storebror Viggo stod och väntade framför scenen, kastade sig Klara, där hon kom tillsammans med pappa Bo, i mammas famn – men också morfar och mormor fick kramar. Jag gillar små kompisar också!

Det intressantaste var nog att Klara inte verkade ett dugg besvärad av att ha uppträtt i den här miljön – stora konsertsalen hade varit fullpackad under föreställningen. Nej, nu skulle det åkas rulltrappa!

Och den är verkligen häftig i vårt Musikens hus.

Melodikrysset nummer 50 2009

Två frågor vållade mig visst besvär i dagens kryss.

Søs Fenger sjöng på danska en svensk låt, som jag inte riktigt kände igen, kanske för att jag inte har lyssnat särskilt mycket på upphovsmannen, Uno Svenningsson. Men efter lite detektivarbete med hjälp av de bokstäver jag hade kom jag på svaret: ”Under ytan” hette Unos låt.

En av de ledtrådar jag hade var då Aet i julsången ”Ave Maria”, som jag genast plockade hem.

Men under tiden fortsatte jag leta efter det svar, som skulle bli ”ytan”, och det bidrog till att jag tappade koncentrationen på sista frågan, karaokelåten, där svaret såg ut att bli ”en”. Men sen föll polletten ner: Visst var det väl ”Fångad av en stormvind”, som Carola vann Eurovision Song Contest med 1991?

Lika bra gick det inte för Magnus Uggla i Melodifestivalen 2007. Hans ”För kung och fosterland” tog sig inte till finalen.

Sanna Nielsen hamnade på andra plats 2008 med ”Empty Room”. Av telefonröstningen att döma vann hon i hög grad publikens gunst.

Men ännu större, att döma av antalet veckor på Svensktoppen, blev Helen Sjöholms insjungning av Benny Anderssons ”Du är min man”. Den får väl betraktas som en av tidernas största svenska schlager.

Helen Sjöholm förekom också personligen i dagens kryss, med ”Skenbart” i filmen med samma namn. Textförfattaren, Peter Dalle, har jag förresten mött några gånger i Konsum i Öregrund, på den tiden då han hade sommarhus på Gräsö.

Också Evert Taubes ”Änglamark” skrevs som filmmelodi – märk att det var sonen, Sven-Bertil Taube, och inte Evert själv som sjöng den i filmen.

Dagens båda operastycken har jag sett framföras på Operan.

Äldst av dem, från 1875, är Georges Bizets fantastiska ”Carmen”, som märkligt nog inte blev någon succé när den uruppfördes. I dag fick vi höra den fina ”Toreadorarian”.

Den andra operafrågeillustrationen var Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach (1881).

Men också i vår tid skrivs det musik som kommer att leva lika länge. Flera av Beatles’ låtar kommer att leva mycket länge. En av dessa är utan tvivel ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney.

Till våra stora trubadurer – Taube är tidigare nämnd – kommer också Cornelis Vreeswijk att räknas i framtiden. Liksom i Taubes fall har han lånat ett och annat och gjort det till sitt. Ett exempel är ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. I original heter den ”Monday Morning” och är en engelsk folkvisa.

Ja, sen är det väl bara en låt kvar att redovisa, och även den måste räknas till de svenska visklassikerna. Nils Ferlin skrev ”I folkviseton” (”Ditt hjärta är mitt…”), och det är i Torgny Björks tonsättning den kommer att leva vidare som visa.

Jag har ett personligt minne av den. Birgittas syster Karin sjöng den för sin Hasse vid deras bröllop ute i trädgården i Vallentuna:

I folkviseton

Text: Nils Ferlin
Musik: Torgny Björk

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.