Snedvinklad Wikipedia-information

Lite av en slump kom jag att på Wikipedia kolla, vad det stod om mig själv. Den ganska korta personpresentationen utmärker sig framför allt av märkligt utvalda detaljer:

”År 2001 skrev Kokk boken Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen, om det svenska försvarets underrättelseorganisation Informationsbyrån (IB) kontrollerade och registrerade kommunister, även under 1970-talet. Han samarbetade nära med den östtyske spionen Björn Jensen.”

Den första meningen innehåller helt korrekt information.

Den andra är i ett slags mening också korrekt, men påhängd på det här viset på den första, leder den tanken helt fel. Min IB-utredning (liksom min i flera böcker och småskrifter väl vidimerade antikommunism) har inget att göra med mitt samarbete med Björn Jensen.

Jensen, en före detta reklamman med en stark ådra för satir i kortform, levererade, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), uddiga och roliga kortisar till ledarsidans avdelning Korta meningar. Jag, lika lite som någon annan på socialdemokratiska partistyrelsen, för vilken han gjorde en del andra småjobb, hade någon aning om att han dessutom var östtysk agent. Det har jag också berättat för säkerhetspolisen i samband med att hans verksamhet avslöjades.

Så varför innehåller då den här minimala personinformationen på Wikipedia just den här ganska perifera informationen? Vem kan ha valt ut just det här för publicering, och varför?

Eftersom det lilla som finns där om min person därefter också innehåller uppgifter om min kritik av Mona Sahlin inför valet av ny socialdemokratisk partiledare, får jag en stark känsla av att faktaurvalet har gjorts av någon som inte är anghängare av vare sig Enn Kokk eller socialdemokratin.

* * *

Meningen om mitt ”samarbete” med den östtyske spionen Björn Jensen har nu tagits bort från Wikipedia.

Melodikrysset nummer 9 2010

I dag fanns det flera frågor som jag fick brottas rejält med innan jag kom på svaren, men till slut lyckades jag ändå lösa hela Melodikrysset.

Det började redan med första frågan: Vem var det som sjöng ”Andalucia”? Först när jag fick ledbokstäver och kunde sluta mig till förnamnet gick det upp för mig, att den som sjöng var Anna Book.

Inte heller mindes jag ”Som en vind” från Melodifestivalen 1990. Men Google hjälper eller hur man nu säger i den kristna värld där Edin-Ådahl hör hemma.

Att det är Benny Andersson som har komponerat ”Om och om och om och om igen” är ju inte så svårt, men vad var det för dansband som misshandlade hans låt? Jag lyssnar praktiskt taget aldrig på dansband, men efter lite mer googlande fick jag svaret: Torgny Melins.

Idol har jag heller aldrig sett på, så mina kunskaper om Eric Grönwall är ytterst begränsade. Men låttiteln, ”Higher”, hjälpte mig att hitta honom.

Det dröjde också länge innan jag lyckades lösa L 10 och V 15, som är sammanflätade i varann. Slutligen kom jag ändå på att gruppen vi hörde skulle skrivas The Mar-Keys, och att den hade sjungit in den aktuella låten, ”Mustang Sally”.

Den kanadensiska sångerskan kände jag inte igen, inte heller låten som jag fortfarande inte vet titeln på. Men eftersom jag nu hade lly, borde hon heta Nelly, och ja, Google hjälper: Nelly Furtado, född 1978.

Resten klarade jag å andra sidan spontant. (Jag har sen kontrollgooglat och tagit fram årtal och annat sådant.)

”I min blommiga blå krinolin” förekom i Hasse Ekmans film från 1958 ”Jazzgossen”, som ju handlar om frontfigurer i en betydligt äldre svensk nöjesvärld. Melodin är dock ursprungligen inte svensk utan heter i original ”In My Sweet Little Alice Blue Gown”.

Om Josefin som hade en symaskin satt vi ungar och sjöng på verandan i Juniskär, när jag gick i småskolan. Så jag vet att med denna ”uppfinning”, för att citera Anders Eldeman, kunde Josefin sy.

Vi fortsätter på den textila linjen. I Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Det fabricerade materialet, för att åter igen citera Eldeman, var alltså tyll.

”Where Or When” sjöng Rod Stewart i duett med Lisa Ekdahl.

På det hade Eldeman påpassligt nog lagt in en platsbestämning. Om man känner igen ”Förälskad i Köpenhamn”, som förekom i en film med Siw Malkmkvist 1960, kan man sluta sig till att det efterlysta landet heter Danmark.

Under Kulturspegeln, Sångtexter, ovan hittar man bland annat ”Sexteen Tons”, detta för att jag där har samlat företrädesvis politiska och samhällskritiska texter – kolla själva texten där, får ni se. Merle Travis skrev låten 1946 och fick en hit med den året därpå; själv gillar jag också The Weavers’ version. Men här i Sverige blev den känd främst genom den insjungning Tennessee Ernie Ford gjorde 1955 och så förstås genom Cacka Israelssons version på svenska året därpå, ”Sexton ton”.

Jag är ju inte religiös, men i den oändliga och bistra vinter vi nu lever var det en lisa att höra psalmen ”I denna ljuva sommartid”, även om vi den här gången inte hörde orden utan bara melodin, tolkad av Sone Banger.

Ack, vore vi där!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Till Amanda with love

Birgitta har varit på UNICEF-möte i Montreux, Schweiz, den här veckan. I måndags flög hon till Genève, men väl nästan där fick planet återvända till Arlanda på grund av tekniskt fel. Sen blev det ny flygtur till Genève och därefter tåg sista biten.

I torsdags återvände hon hem men i stort sett bara för att ställa in väskan hemma i lägenheten. Vi skulle nämligen på konsert i Stockholm på kvällen.

Vi skulle lyssna på Sportlovsorkestern, bestående av ungdomar från Stockholms län – orkestern kallas även för STORK, Stockholms läns ungdomsorkester. En av musikerna var vår Annas 15-åriga dotter Amanda Berger Kettner, som på kort tid har slagit alla med häpnad i två olika men kanske ändå inte helt olika genrer. Först vann hon, själv högstadieelev, en riksomfattande matematiktävling, där även gymnasister deltog. Sen har hon helt plötsligt blivit en allt skickligare violinist – som uppmuntran har hon av Annas pappa Bengt fått hans gamla fiol, som också har restaurerats. Sina olika färdigheter utvecklar hon, trots sin ringa ålder, nu i gymnasiet – den unga damen fick nämligen hoppa över en klass i grundskolan.

Orkestern, med Merete Ellegaard som dirigent och kursledare, hade övat in ett program med brett spektrum. Allt var väl inte perfekt – jag har med förlov sagt hört Johann Sebastian Bachs ”Air” spelas vida bättre – men annat var hörvärt och en del riktigt bra. Det började med Edgar Elgars ”Pomp and Circumstance” och fortsatte med fyra danser ur Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsvit”. Vidare spelades första sviten ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”, ”I Bergakungens sal”, och en balettsvit med danser av Dimitri Sjostakovitj.

Sist i programmet låg ett en smula avvikande, dock knappast för ungdomarna i orkestern, stycke, en svit av Howard Shore ur ”Ringens Herre”. Violinisterna hade under programmets gång fått växla med varann i rollen som konsertmästare, och nu var det Amandas tur.

Hon skötte sitt värv med den äran, och när familjen samlades nedanför scenen, Anna med en stor bukett vita rosor till den svartklädda Amanda, och hon dröjde, hojtade jag i riktning mot henne:

– Konsertmästarn!

Då kom hon och fick kramar och tack.

Sen, när vi skulle åka hem och jag hörde att Amanda och några av de andra skulle gå ut och äta, kunde jag inte låta bli att släppa lös min fritt galopperande humor:

– Va, ska du som är konservmästare äta på restaurang?

Men allvarligt talat: Det är jätteroligt att unga på det här sättet uppmuntras att odla sina talanger och visa upp dem inför publik och dessutom i en så fin lokal, Rikskonserters konsertsal från 1878 på Nybrokajen 11.

Melodikrysset nummer 8 2010

Jag kan inte påstå att jag hade några stora svårigheter med att lösa dagens melodikryss.

Visserligen kunde jag inte den spanska titeln på sången som Enrique Iglesias sjöng, men visst var det honom vi hörde.

Inte heller är jag förtrogen med vad Martin Stenmarck sjunger, men redan innan jag fick titeln, ”1000 nålar”, hade jag med ledbokstävernas hjälp listat ut, att det var han som sjöng.

Jag kan tänka mig att fler hade problem med att identifiera ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet”, den som skulle ge oss ordet äta. Den skrevs av Helge Lindberg och Gösta Stevens men var, vad gäller melodin, egentligen en berarbetning av ”Björneborgarnas marsch”, och sjöngs in av Eric Gustafson.

Resten var rena promenaden, allt ifrån Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” (1978) till Doris Days hit från 1958, ”Everybody Loves a Lover”, som samma år blev hit här i Sverige med Siw Malmkvist, nu med den fjompiga titeln ”Den som glad är”.

Av dagens många melodifestivalare hade jag svårast att komma ihåg ”Med hjärtat fullt av ljus”, som 2009 sjöngs av Shirley Clamp. Jag har kollat att låten heter som ovan, men nog tycker jag att jag hör Shirley sjunga ”Med hjärtat fyllt av ljus”.

Urlätt var det däremot att identifiera dagens första låt, ”La Voix”, som Malena Ernman vann med 2009 och sen fick en obegripligt dålig placering med i Eurovision Song Contest.

Också ”Dover Calais” från 1986 är en sån där melodifestivallåt, som är lätt att komma ihåg. Den sjöngs av Style, det vill säga Gigi Hamilton, Tommy Ekman och Christer Sandelin – det var de båda killarna i gruppen som gjorde låten.

Schlagertycke, det vill säga lätt att fästa sig i musikminnet, hade också ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng 1994.

”Klar som en stjärna” hade jag aldrig tidigare hört, men jag kunde genast höra att det var Nordman som sjöng, hörde också att låten hade en omisskännlig ton av Py Bäckman.

Som framgår av föregående inlägg, är jag ingen vän av vintern, allra minst en vinter av det slag vi nu har. Alltså var det en lisa att åter få lyssna på Povel Ramel i Birger Sjöberg-pastischen ”Sommartrivialiteter”, stilenligt ackompanjerad på luta.

PS Ser att jag hade glömt att redovisa svaret på en fråga. Vi hörde Spotnicks göra en engelskspråkig version, ”What a Night For Love” av Tomas Ledins hit från 1977, ”I natt är jag din”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Denna förbannade jävla vinter!

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.

Familjelördag

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’ ”Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!

Melodikrysset nummer 7 2010

Jag har varit dunderförkyld och är fortfarande inte helt återställd. Efter en ganska orolig natt med alldeles för lite sömn har jag ändå lyckats knäcka dagens melodikryss, vilket tyder på att det inte var alltför svårt.

Fast vad som är svårt varierar ju från person till person.

För min del – jag är snart 73 år – är jag inte så hemma på den allra senaste popmusiken, men jag försöker ändå hänga med. Och som tur var gick de två frågorna av det slaget in i varann, vilket var till hjälp.

Darin (med efternamnet Zanyar) tyckte jag mig känna igen rösten på, och när jag sen kunde googla på låten, ”Viva la vida”, fick jag min gissning bekräftad.

Slutet på hans för- och artistnamn fick mig också att gissa att den som sjöng ”I Won’t Cry” hette Elin, och googlekontroll visade sen att det här rörde sig om Elin Lanto.

Annat, som andra kan tänkas ha fått kämpa med, var inte så svårt för mig. Naturligtvis tror jag att de flesta visste att ”Längtan till Italien” skrevs av Birger Sjöberg, men vem var det som sjöng den tillsammans med Ove Engström? För mig var det här inte så svårt, eftersom jag känner till både Ove och Ulla Roxby, som han ofta har sjungit tillsammans med.

Däremot var det väl, för att fortsätta med den klassiska visrepertoaren, knappast någon som missade att vi i dag fick höra Evert Taubes ”Brevet från Lillan”.

En klassiker, fast i en annan genre, operett, är ”Viljasången”, som hör hemma i ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár (musik) och Victor Léon + Leo Stern (libretto).

Också schlagervärlden rymmer sina klassiker. Utan tvekan är ”Sånt är livet” en av dem. Att Anita Lindblom här sjöng den på engelska (”You Can Have It”) kan inte ha förvillat någon.

Ett härligt schvung finns också i zydecon ”My Tu Tu” med Queen Ida, sång och dragspel. Jag har henne på skiva, gillar henne.

Av Beatles har jag rubbet på skiva, då förstås också deras, det vill säga Paul McCartneys, ”Yesterday”.

Också dagens hela tre barnmusikfrågor handlade om idel klassiker.

Den första av dem var Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, den som börjar ”En sockerbagare här bor i staden…”.

Anna Maria Roos var det som till en traditionell melodi skrev sin ”Tre små gummor”, de som ”skulle gå en gång till marknaden uti Nora”.

Den tredje och sista barnvisan torde ha vållat mer besvär än de båda andra. Jo visst var det lätt att känna igen ”Törnrosa var ett vackert barn”. Men vem sjöng? Jo, det var Rolf Lassgård, mer känd från helt andra sammanhang.

Musik ur en barnfilm fick vi dessutom också höra. Den var hämtad ur Walt Disney’s filmatisering av ”Pinocchio”; melodin hette ”Bara vissla”. Ursprungligen hette den ”Get a Little Whistle” och skrevs av Leigh Harline och Ned Washington.

Och då är det väl dags att avsluta med dagens vuxenfilm, en James Bond-film – vad väntade ni av Anders Eldeman? Den här, ”Goldfinger”, finns även bland mina VHS-filmer, så det var inte allt för svårt för mig att komma på att ledmotivet i filmen sjöngs av Shirley Bassey.

Snart bär det i väg till Stockholm, för försenad födelsedagsfest hos sonen, Matti. Av mig kommer han att få presenter med musikanknytning – musik är ett intresse vi delar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dunderförkyld

Att jag inte har skrivit särskilt flitigt de senaste dagarna beror på att jag är sjuk, dunderförkyld. Jag har hosta, snuva och feber – orken är lika med noll. I går hoppade jag över ett gruppsammanträde i kulturnämnden. I kväll får vi se om jag orkar gå på konserten i Musikens hus. Det är en cellokonsert, bland annat Bachs Brandenburgerkonsert. Mitt tillstånd i kväll får avgöra – det handlar inte bara om ifall jag orkar utan också om ifall jag kan tänkas störa andra.

Gå ut och äta, som vi brukar göra i samband med konserterna, vill jag hur som helst inte. Jag har ingen aptit, och jag skulle inte få ut något av en god måltid ens på en bättre restaurang.

Nej, blir jag inte påtagligt bättre, stannar jag nog hemma från konserten också.

Hustrun har varit på Apoteket och skaffat Ipren, Otrivin nässpray samt Noskapin i tablettform för natten och flytande Bromhexin för dagen. Förkylningen gör att det, trots nässprayen, ibland känns svårt att andas, vilket gör min nattsömn oregelbunden. Det blir lättare när jag sitter, så i natt satt jag i två omgångar i en fåtölj i biblioteket, och sent på natten satt jag ganska länge i TV-fåtöljen i vardagsrummet och sov där.

Allt det här gjorde mig väl inte tillräckligt utvilad, så för en stund sen sov jag åter ganska länge, den här gången i fåtöljen i mitt arbetsrum.

Men ni behöver inte vara ängsliga. Det smittar inte genom datorn.

Sammanträden, musik, film och en bättre middag

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl Orffs ”Carmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

På Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,