Pappa och hans båtar

Dottern, Kerstin, har på sista tiden publicerat en del bilder dels ur Birgittas fotoalbum, dels ur min döde bror Mattis kvarlåtenskap – Mattis bilder har gått i arv till vår bror Mikko, men Kerstin har lånat dem för att kunna skanna in det hon vill ha.

De båtbilder från Juniskär Kerstin nu har publicerat på sin blogg är en del av vår familjehistoria, och därför erbjuder jag här en länk till dem tillsammans med en personlig kommentar.

Den båt som skymtar på den nedersta bilden, den där jag och mina bröder fortfarande är ganska små, är den båt vi kom till Sverige med via Finland. Vi flydde från Estland i februari 1944 och kom, efter åtta månader i Finland, i land i fiskeläget Löran eller Lörudden på hösten samma år. För pappa, som var fiskare och hade sina redskap med sig, var den här båten också en utkomstgaranti både i Finland och i början av vår vistelse i Sverige.

Men han blev ganska snart av med den. Fiskebåtarna hade under den första sovjetiska ockupationen av Estland, då Estland tvångsvis anslöts till Sovjetunionen, i egenskap av produktionsmedel nationaliserats, vilket gjorde att Sovjetunionen efter krigsslutet fick Sverige att återlämna den liksom många andra fiskebåtar – och då hjälpte det inte att pappa själv hade byggt den här båten.

Jag minns fortfarande den där dagen då en bogserbåt med några andra fiskebåtar på släp stävade in i viken i Juniskär för att hämta också pappas båt. Pappa var själv inte hemma, men mamma stod tillsammans med mig på gårdsplan och grät.

Men det var segt virke i min pappa. Det stod inte länge på förrän han hade börjat bygga en ny båt.

Jag minns att han först gjorde en modellbåt, täljde på den tills den flöt på ett perfekt sätt, när han gång på gång provade att låta den ligga i vatten.

Och så reste han ett tak bakom huset ner mot sjön som skydd och började bygga sin nya båt. Den där nya båten, som man kan se på de översta bilderna, blev väldigt fin. Under ett antal somrar brukade jag och ibland min bror Matti sova i dess ruff under sommarnätterna – inne var det, på den tiden i ett rum och kök, trångt, med två vuxna och tre grabbar.

Pappa la av med att yrkesfiska – det var ett jobb med osäkra inkomster – och hamnade, efter flera mellanstationer, på industri, på SAKO (Svenska aluminiumkompaniet), senare Gränges aluminium, som maskinreparatör. Som sådan var han mycket duktig – hade väl kunna bli ingenjör om han hade fått utbildning – och uppfann faktiskt mycket, bland annat en krustbrytare, som han hade kunnat bli rik på, om det här inte hade gjorts i jobbet.

Den ohälsosamma miljön på fabriken bidrog till att bryta ner hans hälsa, och det hela slutade med förtidspensionering. Våra barn minns honom från besöken hos farmor och farfar i Juniskär som en överviktig och i förtid fysiskt bruten man, men på de här fotona från hans krafts dagar ser man, vilken stilig och kraftfull karl han var i yngre dar.

På de här bilderna ser vi också min mamma som mycket yngre än våra barn minns henne. Och så ser vi hennes paranta syster Aliide, gift Kristover och här i Sverige först bosatt i Borås, senare i Partille, och så hennes dotter Anne.

Jag har här på bloggen skrivit om kusin Annes begravning, i Lund. Aliide är förstås också död sedan länge, så också mina föräldrar, och senast min mellanbror Matti.

Skaran av oss många som kom hit till Sverige under andra världskriget glesnar.

Bra att de här fotona publicerades, så att jag fick tillfälle att berätta en liten bit av vår historia.

Melodikrysset nummer 27 2010

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt – men vad som är det ena respektive det andra beror ju på vad det är för musik man själv lyssnar på.

Jag börjar med att redovisa svaren på de frågor jag själv tyckte var knepiga men där jag fann svaren bland annat med hjälp av Google.

Irländaren Ronan Keating finns inte i mina skivhyllor, men det var han som sjöng ”This Is Your Song”.

Den amerikanska sångerskan Melody Gardot, som sjöng ”Baby I’m a Fool”, knäckte jag med hjälp av Anders Eldemans hänvisning till Skavlan.

Erik Grönwall, i dag med ”Leave a Light On For Me”, har jag inte hört mycket av, bland annat för att jag aldrig ser på Idol.

Kent är hyggligt representerad i min skivsamling, men jag har inte senaste plattan ”En plats i solen”, den där dagens ljudillustration, ”Skisser för sommaren”, förekommer.

”Rötter” har jag aldrig sett i TV, men jag känner till serien liksom boken med samma namn av Alex Haley. Den är en viktig påminnelse om mörka inslag i USAs politiska och sociala historia.

Den försvenskade ”Tennessee-valsen” var väl inte av samma kvalitet som originalet, men Sten & Stanley känner man ju igen, även om man inte är dansbands-fan.

Resten var lugna gatan.

”Jag är ute när gumman min är inne” sjöng Ernst Rolf.

Och vad kan huvudpersonen i ”En sjöman älskar havets våg” tänkas göra när han anländer till respektive lämnar sitt fartyg? Jo, han går förstås på en landgång.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, så det är ju inte särskilt svårt för mig att känna igen melodierna där, till exempel ”The Winner Takes It All”.

”Du ska inte tro det blir sommar” sjunger lilla Ida i ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Evert Taube får väl ses som en omistlig del av den svenska sommaren, så i dag fick vi höra inte mindre än två taubevisor i krysset. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, som här skulle ge kryssvaret örnar. Den andra var ”Sjösala vals”, där vi får höra att solen står på Orrberget.

Men just nu är sommaren så varm här i Öregrund, att det inte skulle skada trädgården, om en helt annan sångtitel besannades: ”Regnet det bara öser ner”,

Last chorus: Inga-Lill Andersson

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

Melodikrysset nummer 25 2010

I går var Birgitta och jag vid Hembygdsgården i Öregrund för att i sedvanlig ordning titta på dansen kring midsommarstången. Vädret var gynnsamt, och det kom väldigt mycket folk – till det här årliga evenemanget dras ständigt nya generationer.

Midsommaren och sommaren över huvud taget präglade också en stor del av dagens melodikryss.

Det började med att Gullan Bornemark och hennes barn sjöng om att ”Det är så härligt att gå i solen”, och ganska snart fick vi också höra ”Gunga i en hammock” – som här skulle ge pluralen hammockar – som SweDanes, det vill säga Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, sjöng in 1961.

”Sommar’n som aldrig säger nej” hördes med Malta i Melodifestivalen 1973, men i dag fick vi höra en färskare inspelning med Magnus Carlsson, Wille Crafoord och Monica Dominique.

Solsken fanns det också i ”You Are My Sunshine”, fast den handlar väl mer om kärlek än solsken.

Mer himlakroppar: Vi hörde Molly Sandéns bidrag i Melodifestivalen 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast egentligen handlar det väl här mer om himlakropparnas förment astrologiska sidor.

Kärlek, för det var ju det det handlade om, fanns som tema också i Sofia Källgrens ”My Love”.

Ett strå vassare som låt är, enligt min mening, då Lena Phs och Orups ”Hals över huvud”.

Fast ska vi gradera, är jag ännu mer förtjust i ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund. Den fina svenska texten skrevs av Beppe Wolgers. Fast i dag hörde vi ju originaltexten, ”Walking My Baby Back Home”, med Nat King Cole.

”Rialajazzen spelas väl inte så ofta numera, men vi har faktiskt hört den tidigare i Melodikrysset. Riala ligger, som Anders Eldeman berättade, i dag inom Norrtälje kommun, men jag kan tillägga, att ”Rialajazzen” skrevs av Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf. Sundelöf gav på 1970-talet ut ett par sångböcker på Prisma, som också var mitt förlag (för ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”). Där gav Sundelöf ut en bok med svenska schlager men också en med klassiska arbetarrörelsesånger – jag fick förlagets uppdrag att ur tre knökfulla pärmar med avskrifter vaska fram det bästa och mest sångbara för hans bok i den genren.

Povel Ramel är en artist som har följt mig allt ifrån barndomens midsommarfester på Sågplan i Juniskär över knäppupptältet på läroverksplan i Sundsvall till ett sent framträdande i hans liv på Reginateatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett av de mest bisarra bidragen av hans hand till svensk viskonst, ”Garry Gråsugga”, som ingår i samlingen ”Djur i dur” – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera!

Stefan Demert är en artist som, när det gäller humorn, har en viss släktskap med Povel Ramel, så det är klart att hans ”SJ, SJ, gamle vän” också den återfinns i min skivsamling.

Näst sist i dag tar vi den fråga jag höll på att stupa på. Det klassiska paret i en flera gånger filmad historia, vilka kunde det vara? Hennes förnamn efterfrågades. Jag kände inte igen filmmelodin, har vad jag vet inte sett den film den var hämtad från – men sen när jag hade första bokstaven och de två sista av sammanlagt fem, blev det uppenbart, vilket klassiskt men olyckligt kärlekspar det här handlade om: Romeo och Julia.

Men kan någon berätta vilken av de många filmatiseringarna det här var hämtat från, skulle jag uppskatta detta.

Kärleken har, både i midsommartid och i andra sammanhang, sina komplikationer, så också skönheten. Om detta handlar Nils Ferlins klassiker ”När skönheten kom till byn”, väl värd att ta del av både som text och i Lille Bror Söderlundhs tonsättning.

Er alla mina läsare runt landet, i era sommarhagar eller var ni nu befinner er, önskar jag en ljuvlig midsommar!

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Glad midsommar, kära läsare!

I går kväll var det dags för midsommarbastu.

Birgitta hade skurat huset, och själv hade jag lyckats slutföra rensningen av hela främre delen av den igenvuxna rabatten. När jag hade förberett middagen och Birgitta plockat in midsommarbuketter, den ena mer prunkande än den andra, var bastun lagom varm. Av åkte alla jordiga och svettiga kläder, och efter var sin tur in i duschen satt vi båda på bastulavarna och kände svettningen komma i gång.

Jag som är estländare har badat bastu ända sen jag var liten. Liksom i Finland hade varje anständig gård ute på landsbygden i det Estland där jag föddes 1937 egen bastu, och bastuseden tog alla vi flyktingar också med oss hit till Sverige. I vårt fall tog vi oss regelbundet till den kommunala bastu som fanns i Njurunda, men sen byggde vår hyresvärd i Juniskär Kjell Nordin, som var byggnadsarbetare, en kombinerad tvättstuga och bastu nere vid bäcken.

Men tillbaka till Öregrund:

Vi har för vana att göra tre vändor i bastun, och mellan de här bastuvarven sitter vi en stund i var sin korgstol: pratar, dricker kall Grolsch och smakar på bastukorven.

Före middagen svalkar vi sen av oss i trädgården. Vi tar med oss var sin dry martini med mycket is och sätter oss i de trädgårdsstolar vi, inte minst för det här ändamålet, har stående under plommonträden. Så här års är då solen fortfarande uppe, men luften svalkar våra bastuångande kroppar, och vi omges av den lummiga trädgård vi under årens lopp gemensamt har anlagt.

Det känns fint att sitta där mitt i sitt eget livsverk och dessutom veta att det kommer att bestå långt efter det att ens egen kropp har gått till förgängelsen.

När vi köpte det här stället 1969, inför vår dotter Kerstins födelse, var de två små husen på tomten mycket primitiva och trädgården i det närmaste obefintlig; det som finns här i dag är summan av årtiondens slit.

Dock fanns det rester av gammal trädgård att utgå från: krikonträd, syrener och kanske framför allt den vita midsommarrosen, Rosa alba maxima. Den är ovanligt sen i år, men Birgitta har i alla fall fått ihop till en bukett på sovrumsbordet.

På en av de finaste bilder som finns i vårt fotoalbum står barnen, Kerstin och Matti, på gången upp till huset, omgivna av den här doftande jungfrurosens vita blomsterprakt. Med den här bilden – just publicerad på Kerstins blogg – från midsommar 1975 sänder jag en midsommarhälsning till alla er runt om i landet som kanske liksom jag den här helgen befinner er på just er älskade plätt på den här underbara jorden.

Trädgårdsarbete

I dag klippte Birgitta gräsmattan inför midsommarhelgen. Det är ett styvt jobb även med motorgräsklippare. Tomten är stor, delvis kuperad och innehåller många små rum som man måste lotsa in gräsklipparen i.

Vädret har de senaste dagarna varit vackert, med blid och livlig värma redan på morgonen för att citera sommarpsalmen. Jag har mycket att ta igen i trädgården efter ett par års elände med hjärtinfarkt och andra fysiska krämpor plus åtföljande usel kondis. Våren och försommaren har mestadels varit kalla här vid kusten, så vädret har heller inte lockat ut mig för att ta ett nappatag med ogräset.

Så det har växt på sina håll. Min allra äldsta rabatt är till exempel full av både ogräs och högt gräs. Men mitt i alltihopa prunkar pioner och lupiner och aklejor, så när vädret blev mänskligare, beslöt jag mig för att återerövra den här rabatten.

Nu har jag i flera dar kämpat med ogräsjärnet och fingrarna – det är alldeles svart under naglarna – och klarat större delen av det här besvärliga landet, men det återstår fortfarande mycket att rensa – dessutom kommer man, hur noggrann man än är, inte åt alla gräsrötter, så det blir snart dags att börja om från början. Renset bär jag, balja för balja, ut på allmänningen utanför tallgrinden. Där har nu många av våra perenner på det här sättet slagit rot och börjat blomma. Tack vare oss gör den här delen av allmänningen skäl för områdets namn, Floraparken.

Vi pausar båda två då och då, vid trädgårdsbordet. Dricker kaffe, pratar, läser – jag för min del blir i dag klar med Aftonbladet Kryss. Just där vid trädgårdsbordet kommer jag på ett ord, som Anna Hagberg har förvillat mig med i sitt Svåra krysset, och då faller också alla övriga bitar på plats.

Sen blir det middagstid och dags att sluta. Birgitta bjuder på ungsbakt sik med örtkryddor plus färskpotatis.

Men är vädret lika gynnsamt i morgon, fortsätter jag då med att rensa mitt igenvuxna land.

Födelsedagsmiddag på Köket Grill : Café

Birgitta fortsatte att göra det trevligt för mig på mitt, på grund av kronprinsessbröllop, en dag uppskjutna födelsedagsfirande. Vi såg de två första delarna av TV-serien (nu på DVD) efter Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter”, och sen bjöd hon på födelsedagsmiddag på restaurang.

Valet av restaurang var inte svårt att göra. Bland Öregrunds många hamnrestauranger är Köket Grill : Café på Strandgatan 12 outstanding.

Det finns bord inomhus, men större delen av restaurangen finns på ett däck utomhus en halv trappa upp. Den delen av restaurangen har utsikt mot hamnen och strandgatspromenaden – men skulle vi våga sitta ute en dag då det hade regnat ganska mycket och var relativt kyligt på kvällen? Nå, där finns takskydd mot eventuellt nytt regn, dessutom också infravärme. Så vi satsade ändå på att sitta ute, Birgitta med en av de filtar restaurangen tillhandahåller runt axlarna. Jag klarade mig fint i min nya marimekkoskjorta och klubbblazern – infravärmen gjorde att jag aldrig tyckte att det blev kyligt.

Vi kikade på den lockande menyn men valde sedan, som flera gånger förr, grillbuffén.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), olika sorters sallad, bearnaisesås och mängder av andra såser med olika smak och styrka.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, lamm, kalv, chorizo, lammkorv (mycket god!) med mera – kan man därefter få ner ännu fler av de många sorterna, får man påfyllning.

Mätta och belåtna gick vi sedan hem och toppade med jordgubbar och därefter lite cognac. Och såg ytterligare ett avsnitt av ”Pappa Pellerins dotter”.