Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Gott nytt år – och ett bättre år för socialdemokratin!

När detta skrivs är det ännu långt till midnatt och till det nya året. Men vintermörkret är kompakt runt vår lantliga boning. Dock var jag nyss ute och försökte bryta mörkret: tände tolv marschaller på gårdsplan och längs gången ner mot grinden.

Inte så att vi väntar hit någon; i kväll kommer här bara att finnas ett gammalt par som har envisats med att leva ett långt liv tillsammans, i medgång så väl som i motgång. Men det gäller att hålla hoppets låga levande. ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!” som bådas vår vän Helga Henschen citerade på en affisch och i en bok, som jag var med om att producera.

Också nu skulle det behövas en Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, den organisation som bland andra Helga och jag var med om att organisera och leda på 1970-talet. Arma älskader parti! Naturligtvis har du gått vilse på vägen och förtjänade, med en så vilsen kurs och en så vinglig ledning, att få stryk. Men skam den som ger sig. Med nygammal politik, vänsterreformistisk, och med en klarsynt och visionär ny ledning kommer vi tillbaka.

Ett gott nytt och ett rödare år önskar jag er alla!

I snöriket

Jag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.

Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.

Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.

Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.

Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.

Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.

Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.

Julkalas före femton personer plus en hund

I går, på juldagen, hade vi vårt årliga stora julkalas. Vi var femton personer plus en hund, så vi fick knappt plats runt det stora matsalsbordet, trots att samtliga dess extraklaffar hade tagits i anspråk.

Från relativt närliggande Bärby hage kom Kerstin och Bo med Viggo och Klara.

Från Stockholms Söder kom Matti och Karin.

Och från Rinkeby kom Anna och Enver och så Annas döttar Sara, Amanda och Ella. Plus hunden Sudden.

Dessutom hade vi bjudit Annas pappa Bengt med hustru Inger att äta julmiddag med oss. De bor ett stenkast från oss, vilket var mycket praktiskt när Anna var liten.

Alla utom Sudden skulle ha julklappar, så det blev sammantaget många paket och så småningom mycket papper, vilket senare Sudden gillade särskilt mycket. Främst försöker vi förstås hitta roliga saker åt barnbarnen, men också till exempel jag fick julklappar. Säkert förvånar det inte någon, när jag berättar, att mina presenter till största delen bestod av böcker, skivor och filmer – en och annan av dessa kommer jag säkert att berätta mer om fram över.

I år hade värdparets barn försökt underlätta för sina åldrande föräldrar genom att ta med sig bland annat läsk/vatten och ett och annat ätbart till julkalaset. Jag tror inte att någon av de övriga misstycker om jag särskilt nämner att Kerstin hade med sig egenbakt sursött estniskt matbröd.

De minsta barnen, Klara och Viggo, satt med och åt en bra stund men tröttnade sedan på de vuxnas prat och började plocka fram och leka med sina julklappar. Klara fick hjälp av sin pappa att packa upp sina båda smurfbilar, men jag såg sen, att hon också nådigast lät storebror Viggo leka med en av dem.

Vi vuxna fyllde på tallrikarna om och om igen, först med den traditionella julmaten, sedan med Birgittas rostbiff och hasselbackspotatis, och så avslutade vi traditionsenligt med mandelmusslor, sylt men framför allt hallon och björnbär från vår trädgård i Öregrund plus vispgrädde; det bjöds även på hembakade kakor och pepparkakor under kalaset.

Över alltihop svävade julens glada gemenskap och frid och ro. Jag tror inte att det sas ett ont ord om något eller någon under hela kvällen.

Till slut var det dags för de flesta att åka hem till sitt, men Matti och Karin stannade kvar över natten.

Matti har i dag hjälpt Birgitta att köpa en ny dator i stället för en som är mer än halvdöd av ålderdomssvaghet. Och inte nog med det: han är kvar och hjälper henne att installera den.

Så skulle tomten titta in en gång till i dag och fråga ”Finns det några snälla barn här?”, skulle jag utan minsta tvekan svara:

– Ja!

Melodikrysset nummer 51 2010

Vi väntar hit barnen med sina respektive och så förstås barnbarnen på stort julkalas. Julklapparna är uppsorterade på person, men det återstår, trots att julmaten är lagad, en hel del kompletterande matlagning och framdukning – fast själva julkalasbordet är redan dukat av Birgitta. Trots allt detta har min snälla hustru låtit mig lösa Melodikrysset som vanligt.

Som alltid är det så, för mig liksom för alla andra, att det som ligger lite utanför det man normalt själv brukar lyssna på är svårast.

Själv fick jag googla lite innan jag kom på att det var Bon Jovi som sjöng ”I Wish Everyday Would Be Like Christmas”. Bon Jovi kommer från USA.

”Well, Well, Well” med (Amee Anne) Duffy hade jag heller inte hört tidigare.

Nå, jag hade heller inte hört den specifika Ellington-låt som spelades, men i det fallet var frågan urlätt: låten spelades på vibrafon.

Det roliga med Melodikrysset är att det sätter ens musikaliska bredd på prov. I ena stunden får vi höra Janis Joplin sjunga ”Mercedes Benz”. I den andra spelar Anders Eldeman Bach för oss.

Johnny Bode fick vi i dag höra i ”Jul i främmande hamn” – det var tur att vi slapp andra av hans ganska märkliga intressen och åsikter.

Själv känner jag mig åsiktsmässigt mer befryndad med både Astrid Lindgren och Tage Danielsson, ur vilkas ”Ronja rövardotter” vi hörde ett sångparti. Och på tal om Tage, den gamle radikalen: Ni missade väl inte hans och Per Åhlins mästerliga ”Karl-Bertil Jonssons julafton” i går kväll?

Och för att fortsätta lite på den politiska linjen: I Povel Ramels ”Gräsänkling Blues” spelar huvudpersonen bort familjens hembiträde, Anna. Numera behöver man inte gå omvägen över spel för att skaffa sig ett hembiträde. Man helt enkelt köper henne – hon heter Rut. ”Ring, ring”, som ABBA sjöng. Det enda man behöver är ett nummer.

Lite långsökt tyckte jag frågan var till den gamla barnvisan ”Bonden och kråkan”. Det är klart att vi förväntar oss att en bonde ska odla, men något direkt samband med den vingliga färden till furuskog har ju inte detta.

Dagens kryss började för övrigt med något högst barnanknutet, ”Do-Re-Mi” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”, filmad 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.

Ytterligare en film förekom i dagens kryss, och vad tror ni det var för film om inte en James Bond-film? Nå, det är inte bara Anders Eldeman som tittar på bondfilmer. Den sång vi hörde, ”Underneath the Mango Tree”, var hämtad ur ”Dr No”.

Ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens allra sista fråga. Här tog det åter igen en stund innan polletten för min del ramlade ner. Det handlade om ett klassiskt stycke, tillskrivet både Mozart och Brahms – i Mozarts version heter den ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein” och är alltså en vaggsång, inte en julsång. Men här i Sverige blev den julsång på 1970-talet, när Siv Pettersson sjöng in den med titeln ”Låt mig få tända ett ljus”.

Och då passar det väl bra att avsluta med att tillönska alla mina melodikryssmedlösare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julens ande

Jag är inte kristen, firar inte julen till minne av Kristi födelse. Går alltså inte heller i julottan.

Men jag firar jul och rättfärdigar inte detta ens med att julfirandet i Norden är äldre än kristendomen.

Jag tror att vi behöver en midvinterhögtid. Att den sedan är präglad av den kultur vi lever i, både den religiösa och av andra kulturavlagringar, får man finna sig i. Så i vårt hem finns tomtar, änglaljusstakar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen!” och i julgranen en hängd präst – det heter så i familjen, eftersom han har en sytråd runt halsen för att kunna hängas i granen – omgiven av änglar och två svarta katter.

Julgranen – en riktig, doftande, inte en av plast – klär jag kvällen före julafton. Särskilt tacksam, när det gäller prydnaderna, är jag mot dottern, Kerstin, som har skaffat istappar av glas, julgransprydnader som fanns i mitt barndomshem i Juniskär, Njurunda, söder om Sundsvall. I år fick Birgitta, som annars inte brukar få delta i granklädningen, avsluta med att sätta upp halmprydnader, hennes favoriter.

När granen var klar och Birgitta dess förinnan hade satt ut övriga julprydnader runt om i lägenheten, satte vi oss ner en stund i fåtöljerna i vardagsrummet och beskådade vår jul. Där och strax därefter i de till jul renbäddade sängarna avslutade vi julstöket med var sin dry martini.

På julaftons morgon stod alltså granen där och lyste, och jag kunde på bara fötter längs julrenskurade golv gå till ytterdörren för att hämta morgontidningarna. Frukosten intog vi lite senare i stolarna framför julgranen. Under den hade vi lagt de första två julklapparna åt den andra. I mina båda paket låg Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia” och så ett par fodrade skinnhandskar.

De senare fick jag genast användning för, när jag skulle gå upp till blomsteraffären vid torget för att hämta ut den årliga buketten av vita, blommande, högskaftade syrener. Det hör till vår alldeles privata jultradition att Birgitta får en sådan här bukett med vita syrener av mig på julafton. Med syrenbuketten följer varje år ett litet kort med det mystiska, bara för oss begripliga budskapet ”7!”.

Nu har vi nyss ätit julens första måltid: Birgitta stod för sillsallad och tre sorters inlagd sill samt julskinka, jag för den estniska julsylta jag har beskrivit här på bloggen. Till det drack vi Pilsner Urquell och två snapsar: dels en av Birgittas hemkryddade (i mitt fall kummin) och så Altias julsnaps.

Snart väntar glöggen och så Kalle Ankas julafton.

Lillebror Mikko i Skutskär har jag ringt och tillönskat god jul.

I morgon kommer barn och barnbarn på stort julkalas.

Det här, gemenskapen och omtanken, är det som är julens ande.

Alla mina många läsare tillönskar jag en hjärtans god jul!

Om den långa väg som till sylta bär

Till mina årligen återkommande julbestyr hör att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag bara var en liten pojke, fick jag hjälpa henne med syltatillverkningen: min uppgift var att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

I år har det dröjt i längsta laget med den traditionsenliga syltakokningen, detta för att moderna livsmedelsaffärer helt enkelt inte saluför de nödvändiga ingredienserna. Jag har beställt, och också fått, kalvkött i en liten gårdsvarubutik här i närheten, men fläskläggarna kom inte som utlovat i dag utan skulle levereras först på osndag eftermiddag. Så nu har jag för att skynda på processen varit på Konsum, som naturligtvis heller inte förutsätter att några av kunderna ska envisas med att själva koka sylta, men en av de anställda har lovat att försöka fixa hem tre läggar från Coop Forum i morgon. Hoppas det nu fungerar!

För att göra estnisk julsylta ska man ha fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig, och de måste alltså finnas med under koket.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas minst tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Man kan naturligtvis ställa dem i kylen, men där brukar det ju vara fullt så här före jul, så jag brukar för egen del ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka. En liten varning dock: i år när det är så pass kallt utomhus, kommer syltorna att frysa, om man ställer dem på balkongen. I så fall får man lov att ta in dem för ganska lång tining innan man kan servera dem.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Melodikrysset nummer 50 2010

Dagens melodikryss var det årliga julkrysset.

Men 100 procent jul blev det ju ändå inte. ”Happy New Year” av och med ABBA skulle ge ordet nyårsafton. Och Felix Körlings klassiska barnvisa ”Nej se det snöar” handlar väl inte specifikt om jul, även om det just i år ser ut att bli en vit jul.

Den och även ”När juldagsmorgon glimmar” sjöng vi under små- och folkskoleåren, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun. De här barndomstrakterna minns jag mycket mer än Uppsala som ett snörike under vintrarna, men i år saknar vi inte vinter heller i Uppsala. Utanför fönstret faller just nu mer snö i form av vita flingor.

Också ”Jul, jul, strålande jul” hör till den klassiska sångrepertoar jag förknippar med julen – i dag hörde vi den dock i en instrumental version med Åsa Jinder.

Men det är ju kul också när någon eller några lyckas göra något lite avvikande i den här traditionstyngda genren. Ett exempel i dagens kryss är ”Juligen” med Just D”.

Fast ska jag vara alldeles uppriktig, tycker jag att det görs alldeles för många julskivor. Dessutom är mycket av det som finns på dem sådant som man kunde vara utan.

Sten & Stanley gör väl ett halvhyggligt jobb med ”Jungfru Maria”, men ”Winter Song” med Sarah Dawn Finer och Louise Hoffsten, annars en artist jag gillar mycket, kunde vi gott ha varit utan.

Det hjälper inte att artister är stora – det gör inte automatiskt deras julsånger stora. Alltså känner jag mig rätt likgiltig för ”The Christmas Song” med Nat King Cole, ”Christmas Time” med Bryan Adams, ”Beginning To Look a Lot Like Christmas” med Bing Crosby och ”Christmas Eve” med Céline Dion.

Men Dean Martin väcker nostalgiska känslor hos mig, när han sjunger ”Rudolph the Rednosed Reindeer”.

Och när jag hör ”Ser du stjärnan i det blå”, är jag ohjälpligt förlorad.

Ingen julafton utan Disney!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julbestyr

Det är mycket nu inför julen.

I dag kom Birgitta hem med kalvköttet till min estniska julsylta. Men fläskläggarna hade ännu inte kommit till butiken, så än så länge kan inte syltakoket påbörajs.

Varje dag den här veckan har jag åkt ner till centrum och köpt julklappar. Med åren har det blivit till allt fler: nu ingår också barnens respektive och ett par kullar barnbarn bland dem som ska ha presenter. Som vägledning har jag önskelistor, skickade per mejl.

Men det finns två komplikationer med de här önskelistorna.

Dels riktar de sig till flera.

Dels begränsar de ens egen kunskapsbasereade uppfinningsrikedom.

Sålunda har jag redan i tre fall köpt julklappar som också har inköpts av någon annan. Med påföljd att jag har tvingats använda en eftermiddag åt att byta redan inköpta presenter.

Dock är jag, tror jag, kunnigare än de flesta på att välja böcker och skivor i present – det kan alltså hända att jag hittar sådant som, trots förutfattade meningar, visar sig roligt att få.

Så på julkalaset kommer det att visa sig att de som finns i min närmaste krets får ett och annat som de inte uttryckligen har önskat sig.

Och det blir inte automatiskt, och trots önskelistornas anvisningar i motsatt riktning, helt fel i alla fall.

Hej då, kulturnämnden!

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.