Rollspel om könsroller

Den danske teatermannen Nikolaj Cederholm har hittills varit obekant för mig, men uppenbarligen har han väckt en del uppmärksamhet hemma i Danmark. Nu har han tagit klivet över till Uppsala stadsteater, där hans ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” i lördags hade sin urpremiär. Och inte nog med det: han står själv för regin. Översättningen till svenska har dock gjorts av Annika Silkeberg.

Att det är fråga om en ganska märklig historia förstår man redan när man läser rollistan i programmet: Karl Horland (Carsten Bjørnlund), Svamphäxan (Anna Carlsson). Rubinljus (Cecilia Forss), Drakjärn (Tobias Hjelm), Mona (Åsa Forsblad Morisse) och Judemönster (Aksel Morisse).

Och mitt bland dessa vankar – och snubblar ibland à la Jaques Tati – en ganska vilsekommen figur, Alex Andersson (Iwar Wiklander).

Det tar en stund in i första akten att komma på att den märkligt oberäkneliga värld Alex försöker orientera sig i är en digital spelvärld, som mina barnbarn är mycket mer förtrogna med än deras morfar är. Vi får bevittna hur de agerande kliver in i och ut ur roller, och det ger för all del överraskningseffekter – men nog är det ganska svårt att ta till sig till exempel att Cecilia Forss med sina ganska yppiga kvinnliga former i själva verket skulle vara man; dock ligger hennes ständiga lust att vilja knulla vem som helst ju ganska nära ett känt och stereotypt beteende hos somliga män.

Pjäsen är, det ska tillstås, ganska rolig i den här sortens detaljer. Ytterligare ett exempel är Carsten Bjørnlunds fullkomligt obegripliga danska i början av föreställningen.

Rolig är också pjäsens drift med nationalkaraktärerna, den danska och den svenska.

Men det kan inte hjälpas: ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” har visserligen ett bitvis underhållande skal, men pjäsen känns innehållsligt tom.

Intressantare pjäser har jag sett på Uppsala stadsteater.

Melodikrysset nummer 7 2011

Melodikrysset började ovanligt lätt i dag, först med ”Rivers of Babylon” med tyska Boney M, sen med Bruce Springsteen och ”Born In the USA”.

Fast sen krånglade Anders Eldeman till det i onödan, tyckte jag. Det hade ju räckt med att spela ”Jag ber dig” med Magnus Carlson (mett ett s i efternamnet), men han spelade först också ”In My Galaxy” med Magnus Carlsson (med två s i efternamnet).

Annars var det mest beprövade grepp.

Vi hörde åter en melodifestivalare, ”One Love” som Carola 2008 sjöng tillsammans med Andreas Jonsson.

Och Svensktoppen fanns förstås också med. I dag hörde vi ”En dag” med Spotnicks, men när den 1989 var med på listan, sjöngs den av Tommy Nilsson.

Och så testade Eldeman oss som inte ser/lyssnar på Idol genom att spela ”All For Love” med E.M.D., som består av de före detta Idol-deltagarna Erik Segerstad, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Men man kan väl googla!

Mer bekant är jag med Evert Taube och hans värld, till exempel hans visa om den glade bagaren i San Remo som väl rimligen arbetade en hel del med deg.

OD, Orphei Drängar, är mig också välbekanta: vi går regelbundet på deras konserter, och eftersom hustrun är så kallad moster i OD, går vi då och då också på deras middagar, som utöver mat och dryck även de bjuder på sång. Behagligt var det i dag att få lyssna på en folkvisa om en behagligare årstid, ”Uti vår hage”.

Inga Gill känner vi väl inte främst som sångerska, men visst var det hon som sjöng ”Kom in i mitt liv”.

Hon var ju främst skådespelerska, och det för oss osökt över till en annan av dagens frågor. När Milos Forman 1984 gjorde sin mycket sevärda film ”Amadeus”, använde han sig naturligtvis av skådespelare – men jag tyckte att den på ett intressant sätt visade upp både Wolfgang Amadeus Mozarts liv och musikaliska verk.

”Three Blind Mice” – som här skulle ge ordet mus – sjöng vi på engelsklektionerna, när jag gick i realskola i Sundsvall.

Och den för oss vidare till det land, England, där den sång som nu återstår att redovisa utspelar sig: ”Streets of London”. Många minns den säkert också i Pierre Isacssons svenska version, ”Genom gatorna på Söder”, men det var nog Ralph McTells ganska mörka original Anders Eldeman tänkte på, när han ville få oss att associera till slum:

Streets of London

Text och musik: Ralph McTell, 1969

Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
And held loosely at his side
Yesterday’s paper telling yesterday’s news

So how can you tell me you’re lonely,
And say for you that the sun don’t shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something to make you change your mind

Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She’s no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.

Chorus

In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone

Chorus

And have you seen the old man
Outside the seaman’s mission
Memory fading with
The medal ribbons that he wears.
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn’t care

Chorus

Fackkunskap eller associationsförmåga?

Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på Aftonbladet Kryss & Quiz.

Med anledning av detta: Gudrun Petterssons Kryptiskt har på allra sista tiden inte innehållit några märkligheter. Bra! Och Anna Hagbergs ”Svåra krysset” är fortfarande, vecka efter vecka, en trevlig utmaning.

Som flitig korsordslösare lägger jag förstås också märke till att olika krysskonstruktörer har olika egenheter. Jag väljer den här gången att jämföra P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” med Sarah Kinmans ”Tvetydigt”.

P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” är något i dagens bildkryssvärld ganska ovanligt, ett hederligt gammaldags korsord med frågorna utskrivna vid sidan om. Jag gillar det här sättet att göra korsord, verkligen inte bara för att det var det dominerande sättet att göra kryss när jag var ung. Det sätter ens allmänbildning och bokstavskombinationsförmåga på prov.

P O Carlzén har en ganska jämn nivå på sina korsord, och de är aldrig omöjliga att lösa. Jag skriver det senare under fullt medvetande om att vad som ter sig som svårt också har att göra med ens egna fackkunskaper eller snarare brist på sådana.

Varje korsordslösare som vill lyckas måste ha ett ganska rikt ordförråd, vilket också inkluderar ordförståelse. Alltså måste man kunna inte alltför vanliga ord, som assegaj och fäsör.

När det gäller kunskapsrelaterade frågor, bereder mig frågor som rör sådant jag kan väl, till exempel politik och kultur, sällan några svårigheter – i veckans korsord vet jag alltså omedelbart att svaret på ”Var Rossinis skata” blir ”tjuvaktig”.

Men då och då tvingar P O Carlzén mig, en gammal latinare, att gå till uppslagsböckerna eller nätet. Först då hittar jag svaret på ”Tertiärperiod”, ”Eocen”, och på ”Fettdelande enzym”, ”Lapis”.

Min första impuls är att protestera: ingår de här orden i normal allmänbildning? Men så slår det mig att andra kanske inte är så slängda på geografi som jag, vet att huvudorten på Shetlandsöarna heter Lerwick och att Syr-Darja och Irtysh går igenom Kazakstan.

Sarah Kinmans ”Tvetydigt” har av redaktionen bedömts ha samma svårighetsgrad som P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, men det har en extremt annorlunda uppläggning: kunskapsfrågorna är få; i det här fallet ligger i stället svårigheten – ibland faktiskt avsevärd – på tvetydigheter och andra ordlekar. För att kunna lösa det här krysset måste man ha förmåga att se bibetydelser och alternativa sätt att läsa de svarsord som ska fyllas i.

Några modesta exempel: Får GEL att reflektera. Svar: SPE(gel). Tramsigt anlag = FåNGEN (fån-gen). Verktygsklocka = FILUR (fil-ur). Ett slags slagkraft = DUNKEL (dunk-el). Och ett av ledorden: Konstverken som bara visar modellernas baksidor = RYGGTAVLORNA.

Någon frågar sig kanske om man, när man som jag har uppnått en avsevärd ålder och rimligen inte har ett så långt liv kvar, borde ägna sig så mycket åt något sådant som korsord. Men korsord är hjärngymnastik, vid min ålder väl så viktig som den där andra mera fysiska sorten.

Familjekärlek & politik

Sonen, Matti, fyller 38 i morgon.

Jag minns, som i går, när han var en liten baby: ganska ömtålig, skrek ganska mycket.

Numera sjunger han, i eget band. Och tar hand om andra – han är psykolog, jobbar på barn- och ungdomsmottagning i Stockholm.

I går, söndag, var vi bjudna på födelsedagskalas i hans och Karins vackra lägenhet på Söder i Stockholm. Birgitta och jag fick sällskap på tåget av Mattis syster Kerstin och hennes son Viggo, som passade på att göra sin räkneläxa på tåget. Från Centralen tog vi sen taxi hem till Matti och Karin – att bestiga en av Söders höjder lämpar sig inte riktigt denna vinter med alla sina drivor och sina halkiga trottoarer och trappor, allra minst för två äldre människor med hjärtproblem.

Efter en stund anslöt också Anna och Enver och Annas dotter Ella – de bor i Rinkeby. Och då kom också Mattis Karin hem: hon hade varit till ett hembageri och skaffat en alternativ efterrätt till Mattis pappa, som också är diabetiker.

Men dess förinnan bjöd Matti på en mycket god egenhändigt lagad gryta.

Jag önskar verkligen att alla familjer vore förunnade det slags helt otvungna och varma sammanhållning som finns i vår familj. Under glatt prat går timmarna, och bara undantagsvis – i mitt fall när alla börjar prata om gym och annan träning – hamnar man i det här sällskapet utanför.

Presenter har vi förstås också med oss. I vår familj får man presenter på födelsedagen och till jul hur gammal man än är. Birgitta har med sig en fin linneduk från Klässbol, och jag har köpt en uppsättning glas. Ett hem, vackert så väl till fest som till vardags, är ett kulturarv värt att föra vidare.

Till Karin har jag med mig en försenad julklapp, två CD med Marlene Dietrich. Eftersom Matti också är musiker, finns där redan en mycket stor skivsamling. Våningen rymmer också mormor Anna Britas gamla piano, som lille Viggo med stor inlevelse passar på att klinka på. Det är knappt det går att höra Eric Clapton, Miles Davis och annat som Matti förgäves försöker spela på skiva. Annas nya kille Enver är musiklärare, så det finns ett stort samlat musikintresse i den här familjen. På torsdag ska jag och Birgitta förresten åter igen gå på konsert tillsammans med Anna och Enver, i det fina konserthuset här i Uppsala.

* * *

På bussen på väg till tåget, på väg hem till Matti, råkade jag få sällskap av Carl Lindberg, för sin del på väg till ett möte om ett upprop till förmån för Lena Sommestad som ny socialdemokratisk partiledare. Vi var tidigare i veckan båda på Uppsala arbetarekommuns lite märkliga möte i bland annat den frågan, och Carl hade förstås läst min skildring av det som hände där. Så nu ville han få också mig att skriva på uppropet till förmån för Lena.

Jag har tidigare med gillande skrivit om Lena men varken pekat ut henne eller någon annan som min kandidat till partiledareposten. Den uppropstext jag fick av Carl och som jag har haft tillfälle att läsa först i dag på morgonen är en god sammanfattning av de förtjänster Lena har och är dessutom balanserad: i slutklämmen sägs det att om nu valberedningen ändå inte skulle välja just Lena som partiledare, så bör den åtminstone se till att hon väljs in i partiledningen.

Det är en bra uppläggning, så jag har i dag meddelat Carl att jag skriver under uppropet.

Melodikrysset nummer 6 2011

I dag tyckte jag att det i Melodikrysset fanns frågor som var knepiga.

Jag ska ärligt bekänna att jag aldrig ens hade hört talas om Kelly Clarkson, hon som sjöng ”Already Gone” – inte heller American Idol ligger väl riktigt för mig.

Sen kom jag heller inte på vad låten med Spotnicks heter. Men både soundet och ledbokstäverna jag så småningom fick ledde mig till att den måste komma från Skottland.

Det är ju melodifestivaltider, och mycket riktigt spelade Anders Eldeman ett par melodifestivallåtar för oss, båda från de senaste åren.

”Kom” från Melodifestivalen 2010 mindes jag faktiskt, men vilka var det som sjöng? Jo, gruppen med den märkliga stavningen Timoteij.

Likaså kom jag i håg ”Så vill stjärnorna” från 2009. Också i det här fallet fick jag googla på artisten. Molly Sandén heter hon.

Och slutligen behövde jag ledbokstäverna för att komma på vad låten som Lill Lindfors sjöng heter: ”Om vi hade en dag”, i original ”If I Only Had Time”.

Ett par av frågorna var desto lättare, eftersom Eldeman där använde sig av det återbruk han ganska ofta använder sig av.

Melissa Horn var det inte så länge sen han spelade, och den gången blev jag så pass intresserad att jag skaffade hennes CD ”Säg ingenting till mig”. Den som är intresserad av vad jag tyckte kan gå upp under Kulturspegeln, Musik, och kolla.

Charles Aznavours ”She” hörde vi också i slutet av förra året, men då med en annan sångartist. Den här gången skulle vi översätta titeln till svenska: Hon.

”Guldet blev till sand” har vi väl också hört några gånger i Melodikrysset, men den här gången testade oss Eldeman i kemi. Vi flitiga korsordslösare vet, oavsett om vi var duktiga i kemi i skolan eller inte, att den kemiska beteckningen för guld är AU.

På den tiden då jag gick i läroverket och läste bland annat kemi stod min egen håg dock mer till litteraturhistoria. Det plus mitt musikintresse gör att jag kan min Birger Sjöberg och minns bland annat hans ”Längtan till Italien”. Där växter, både enligt visan och på riktigt, små citroner gula – fast här skulle de nämnas i singularis, citron.

I sydliga nejder utspelas också George Bizets opera ”Carmen”, den som vi i dag fick ett smakprov på i Tijuana-tappning. Naturligtvis har jag sett ”Carmen”, flera gånger.

Jag har också personligen träffat Monica Zetterlund, ibland kallad Zäta. Hon sjöng jazz, i dag ”It Could Happen To You”. Men hon var också politiskt engagerad – hon var på valturné både med Tage Erlander och Olof Palme.

Och apropå politik: jag tror att många av er har en alldeles för snäv syn på vad som är politisk musik. Men Lena Andersson fångade i sin ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” tidigt det som lite senare skulle blomma ut som gröna vågen:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

I staden där studerar man Där har man sin fabrik,
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Mindre känt är det nog att den här låten – text och musik – ursprungligen skrevs och spelades in (1968) av Buffy Sainte-Marie, som för övrigt finns i mina skivhyllor. Hon kommer från Canada och är av indiansk härstamning, var också mycket politiskt engagerad, bland annat i frågor som rörde den amerikanska ursprungsbefolkningens rättigheter. Hennes original till låten ovan heter ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”.

* * *

Hamnat här i jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min blogg uppmärksammas och citeras

Jag har, med de vänsterbetonade åsikter jag har, ofta synpunkter på ledarartiklarna i liberala Upsala Nya Tidning, ibland också, fast då av andra skäl, på dess kultursidor. Ytterligare ett problem – inte bara för mig, tror jag – är att UNT i stort sett har monopol i Uppsala med omnejd – detta säger jag trots att ETC/Uppsala-Demokraten gör tappra och lovvärda försök att bryta UNTs dominans.

På en punkt måste jag dock ge UNT en eloge: I motsats till många andra pappersdrakar har tidningen upptäckt bloggosfären, inte minst den lokala, och man hittar följaktligen rätt ofta citat, hämtade från nätet, och med bloggens nätadress ordentligt angiven.

Detta hände mig och min blogg här om dagen (7 februari). Kulturavdelningen slog upp Ingvar Carlsson-citatet i min artikel om en CD med systrarna Unthank över två spalter, med färgbild på mig och allt.

UNTs kultursida har tidigare uppmärksammat till exempel vad jag har skrivit om någon aktuell teaterföreställning – min på bloggen publicerade recension har då, vilket är särskilt intressant, citerats tillsammans med stockholmstidningarnas omdömen.

Också tidningens ledarsida har flera gånger citerat sådant jag har skrivit i politiska frågor.

Som gammal journalist har jag aldrig sett den där motsättningen många tycks se mellan bloggarna och papperstidningarna. På båda håll publiceras det både läsvärda texter och umbärliga sådana, för att inte säga skit.

Jag och många andra bloggare kommenterar ju då och då artiklar, publicerade i papperstidningar, och länkar då också till artikeln i fråga. För min del tycker jag det är lika rimligt att, som UNT alltså då och då gör, tryckta media citerar och ger länkar till läsvärda bloggtexter.

Trots att jag fyller 74 år i år förstår jag att vi medialt lever i en annan tid än när jag för ett halvsekel sedan började min journalistiska bana.

Last chorus: Bengt Björkman

Bengt Björkman, född 1922, dog den 27 januari 2011.

Utanför Uppsala län är han kanske inte så känd, men han var under mycket lång tid en ledande socialdemokratisk politiker både hemma i Enköping och i Uppsala läns landsting: Landstingsman blev han i valet 1954. När han 1988 avgick, hade han bland annat varit landstingets ordförande i 15 år och under tre år ordförande i dess förvaltningsutskott. I fullmäktige hemma i Enköping satt han under perioden 1951-1985.

Bengt Björkman var en av många som bar upp socialdemokratin under dess exempellöst långa framgångsperiod. Han lyckades, inte genom att vara maktfullkomlig pamp utan genom att både lyssna och handla.

Jag kom själv till Uppsala vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, och eftersom jag nästan omedelbart blev mycket politiskt aktiv och bland annat snart valdes till ombud på de socialdemorkatiska distriktskongresserna, har jag allt sedan dess – utan att vi alltså bodde i samma stad – då och då mött honom. Bengt var mycket äldre än jag men vi har under senare år fortfarande träffats i samband med distriktskongresserna, nu båda som veteraner och inbjudna gäster.

Det här betyder inte att vi skulle ha varit personliga vänner, ens känt varann särskilt väl. Om hans inställning till religiösa ting visste jag till exempel ingenting förrän nu, på hans begravning. Begravningsgudstjänsten ägde rum i dag, den 10 februari 2011, i Vårfrukyrkan i Enköping – men en kyrklig begravning kan som bekant inte alltid översättas till religiös tro. På en sådan tro pekar däremot entydigt det faktum att Bengt själv hade valt ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”, svensk psalm nummer 190, att sjungas på hans begravning. Och allt under den här begravningen hade en religiös underton: solosångerna, bönerna, bibelläsningen, ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” (svensk psalm nummer 249), ”Härlig är jorden” (svensk psalm nummer 297).

Fast prästen nämnde naturligtvis också Bengts mer jordiska gärning.

Och själv fick jag, irreligiös som jag är, ta till mig det lilla som knyter an till min i det här fallet mer fatalistiska övertygelse:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

Det där vita som bredde ut sina vida vingar över mig och Birgitta både på väg till begravningen och på väg hem från den hade dock inte med psalm 190 att göra – snöfallet blev allt mer ymnigt under dagens lopp.

På väg till Enköping blev bussen vi färdades i tidigt rammad av en förbipasserande lastbil. Som tur var blev enda skadan på bussen en bortsliten backspegel – vilket dock ledde till att bussen blev stående och vi med den till dess att en ny buss hade anlänt.

Men vi hann ändå till begravningen.

Melodikrysset nummer 5 2011

Dagens kryss började jättelätt, med Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, som vi ju otaliga gånger har hört som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Men jag gissar att dagens andra TV-relaterade fråga var svårare för flertalet – det var ju ett tag sen ”Sparvöga” sändes. Signaturmelodin skrevs av Marie Fredriksson. Ann-Charlotte Alverfors’ roman ”Sparvöga”, som filmen byggde på, finns i en av våra många bokhyllor, så för mig var det här inte någon av de svårare frågorna.

Däremot tog det en stund för mig att komma på att den melodi Kustbandet spelade heter ”Happy Feet”, vilket här skulle ge fötter.

Och dansband är, som ni väl har förstått, inte riktigt min grej, men jag lyckades i alla fall komma på att det var Larz-Kristerz vi hörde redan innan Anders Eldeman hade avslöjat att låten som spelades heter ”Kalenderflickan”.

Att vi hörde ”Itsy Bitsy Teenie Weenie”, en gång i världen insjungen av Lill-Babs, kom jag omedelbart på. Men vad hände enligt texten? Jo, flickan i den skulle, iförd bikini, bada, vilket hon till exempel kan göra i sjön.

”Mårten Gås”, med svensk text av Stikkan Andersson, minns vi som en kul låt med Hootenanny Singers.

Kul att höra på är ofta också Östen med resten. Dem hörde vi i 2006 års melodifestival med ”Ge mej en kaka till kaffet”. Knepigheten i den här frågan – dock inte för en gammal latinare som jag – låg i att de två sista siffrorna i årtalet skulle översättas till romerska siffror: VI.

Ytterligare en melodifestivalare förekom i dagens kryss: ”I Did It For Love” med Jessica Andersson. Den avsatte väl inget djupare avtryck i mitt musikminne.

För den skull gör den mig heller inte sur. Detta sagt med anledning av dagens barnvisa, Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Ett slags barnvisa är ju också Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, där dottern, Ellinor, skriver ”Pappa, kom hem”. Och man får väl förmoda att hon, sedan hon hade skrivit detta, ämnade skicka brevet också.

Ingemar Johansson, även känd som Ingo, var väl trots allt bättre som boxare än som sångare. Ändå tyckte jag att han lyckades hyggligt med ”It’s a Sin To Tell a Lie”.

Jean Sibelius är relativt rikligt företrädd i våra skivhyllor, så visst känner jag igen hans ”Finlandia”.

Och skulle jag inte känna igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” med svensk text av Hasse och Tage? Den har jag placerat främst i en debattbok, som har lånat sin titel från den här låten, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), där mitt eget bidrag, som handlar om socialdemokrtins utveckling, heter ”Vart tog den där elden vägen?”, en just nu högaktuell frågeställning.

Oftast hör vi den här sången med Monica Zetterlund, men i dag hörde vi den med My Holmsten.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Olof Palme-priset 2010 till Eyad El-Sarraj i Gaza

2010 års Olof Palme-pris – 75.000 US-dollar – ”går till den palestinske psykiatrikern, freds- och människorättsaktivisten Eyad El-Sarraj i Gaza för hans uppoffrande och oförtröttliga kamp för förnuft, försoning och fred i en region som präglas av våld, ockupation, förtryck och mänsklig misär.

I sitt professionella och politiska arbete har Eyad El-Sarraj ställt sig på den enskilda människans sida, oavsett nationalitet, kön eller samhällsställning. Han har lyft fram förtryckets destruktiva påverkan på den psykiska hälsan. Han har visat på de samband som uppstår mellan instängdhet, hopplöshet, desperation och våld, samt hur detta negligeras av såväl palestinska som israeliska myndigheter.

Eyad El-Sarraj ger hopp och röst åt ett marterat folk; för en rättvis fred mellan Israel och Palestina, och för försoning inom Palestina självt.” (Prismotiveringen)

Eyad El-Sarraj kunde själv inte närvara vid prisutdelningen i Riksdagens andrakammarsal i fredags, men han kom till tals via en film inspelad i Gaza, och hans verk presenterades också utförligt av ordföranden i Olof Palmes minnesfond, Pierre Schori. Priset till Eyad El Sarraj överlämnades av Lisbet Palme till hans son, Wasseem El-Sarraj.

Eyad El-Sarrajs verk belystes ytterligare genom ett anförande av barnneurologen David Henley och i ett samtal, lett av Victoria Strand, mellan Henley och barnpsykiatern Henrik Pelling.

För musikaliskt mellanspel och avslutning stod sångerskan Sofia Karlsson, som assisterades av Sofie Livebrant. Jag gillar de här båda tjejerna mycket och sa det också till dem, när jag efteråt mötte dem tillsammans med Sofias pappa, min gamle arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson.

Allra bäst tyckte jag om Mikael Wiehes ”…ska nya röster sunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Vid samlingen efteråt, med ett glas vin och lite snittar men ännu mer av glada återseenden, säger jag till en gammal vän att den årliga utdelningen av Olof Palme-priset skiljer sig från många andra stora offentliga tillställningar genom att de många deltagarna (det var fullt ända upp på läktarna) utmärks av att det är något med dem. Hit går man inte av plikt utan av kärlek.

Melodikrysset nummer 4 2011

Dagens melodikryss innehöll både svåra och lätta saker.

Det är klart att jag känner igen cittror – i det här fallet tagna ur den klassiska filmen med Orson Welles ”Den tredje mannen”, baserad på Graham Greenes roman – och förstår att nu är det nyheter på gång, när jag hör den där signaturen.

Däremot har jag inget förhållande till Manchester-gruppen The Smiths. Och dansbandsmusik, ej heller Dansbandskampen i TV, intresserar mig föga, men eftersom jag förstås känner igen ”Save the Last Dance For Me”, lyckas jag med hjälp av Google snart lokalisera för mig annars helt okända The Playtones.

”Les Miserables”, Victor Hugo år 1980 transformerad till musikal av Claude-Michel Schönberg och Alan Boublil, känner jag förstås igen, men det är inte lika lätt att minnas melodititlarna på svenska. Den här heter hur som helst ”När en dag är förbi”. Läsarna korrigerar mig: Den här låtyen heter ”Än en dag” (”One More Day”). Här hade jag i redovisningen dessutom lyckats blanda ihop L 12 och V 12, fast jag egentligen hade fyllt i rätt ord.

Delvis invävd i den frågan var den där Madonna sjöng ”Into the Groove”. Filmen hette i original ”Desperately Seeking Susan”, på svenska ”Susan, var är du?”.

Vi hörde en låt med Helen Sjöholm och Tommy Körberg, där texten har skrivits av Björn Ulvaeus. Jag tror den heter ”Det är vi ändå”.

Melodifestivallåtar fastnar inte nödvändigtvis åtminstone i mitt musikminne. Men ”Manboy” från 2010 kommer jag ändå ihåg. Och efter lite googlande har jag också fått bekräftat att han som sjöng heter Eric Saade.

Bioaktuelle Cornelis Vreeswijk har jag däremot bra kläm på, och jag har till och med hört mycket med Edvard Persson i mina dagar. Det här senare gör att jag också minns Alvar Kraft som upphovsman, bland annat till ”En fattig trubadur”, ett gemensamt nummer för de båda sångarna ur ganska olika generationer.

Astrid Lindgrens Emil har jag både läst om och sett på film, och jag är också en stor beundrare av Georg Riedel. Så när jag hör ”Hujedamej sånt barn han var”, minns jag genast melodititeln och delar av texten.

Till barndomens somrar för oss Mats Paulson i ”Barfotavisan” med textraden ”barfota utan strumpor och skor”. Och som det därmed inte vore nog med Mats Paulson, fick vi i dag också höra hans Somrig var också Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, där ett av orden i titeln skulle leda oss till begreppet ogräs.

Det här andas sommarbesvärjelser från Anders Eldemans sida. För övrigt började dagens program i den andan, med Mats Olins hit från 1967, ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Ack, vore vi där!

Avslutningsvis: Jag har ju tidigare skrivit om både Astrid Lindgrens och Georg Riedels partipolitiska (S) anknytning. Cornelis vandrade under en del av sitt liv vänsterut, men han både startade och slutade som socialdemokrat.

Med Mats Paulson har jag också något gemensamt: Han startade en gång i världen ett Joe Hill-sällskp i Sverige och gav ut en LP med Joe Hills sånger. Inför den utgivningen hade han kontakt med mig – jag kan ju också en hel del om Joe Hill och har bland annat gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).