Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Melodikrysset nummer 45 2011

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.

Besök på djurfarmen

Vi var alltså hos Anna i Rinkeby i går. Hennes yngsta, Ella, firades med anledning av 15-årsdagen.

Jag hade köpt två böcker åt henne, Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet” och ”Här ligger jag och blöder”, och så fick hon pengar att användas efter eget huvud. Jenny är gammal kompis till vår Matti, som tillsammans med sin Karin också kom och grattade Ella.

Bland gästerna fanns hela tiden – på soffan, vid fötterna, under bordet – den alltid lika entusiastiska hunden Sudden. Jag hann också få en glimt av katten Signe.

Dessutom hade nu äldsta dottern i familjen, Sara, skaffat sig en egen katt.

Den uppfattade jag inte namnet på, men jag har tidigare – man anar ju vartåt det barkar i den här djurgalna familjen – föreslagit att de skulle komplettera Signe med tre katter till och så döpa dem till Herre, Signe, Du och Råde.

Det skulle också gå väl ihop med den här familjegrenens trospreferenser.

Lördagskväll på en lokal pizzeria

Vi ska strax åka till Rinkeby för att fira Ella som blir 15. Vi får skjuts av Ellas morfar Bengt och hans fru Inger.

De har tidigare berömt en lokal restaurang och pizzeria, Remo, som ligger på Tunagatan 28 ganska nära vår bostad i Uppsala. Också vår Kerstins barn, Viggo och Klara, vill gärna gå dit, vet jag genom dottern.

Så när vi på grund av dagens födelsedagsfirande återvände till Uppsala på lördag kväll och inte hade det nödvändiga hemma för att någorlunda snabbt få middag, föreslog jag, att vi skulle gå till Remo och äta middag.

Det visade sig vara fullt med folk där, de flesta dock för att köpa hämtpizza att ta med sig hem. Men det var också andra än vi som åt vid bord.

Betjäningen var rask och trevlig, och trots att det finns annat på menyn, bestämde vi oss för att äta just pizza: Jag tog en sort som jag vet att jag gillar, Napoletana, och Birgitta valde La Scala. Till det drack vi Rioja-vin, El Coto.

Pizzorna var gigantiska och mycket goda.

Sen avslutade vi måltiden med var sin cognac, Grönstedts.

Hit går vi säkert fler gånger, inte bara för att den här måltiden kostade hälften av vad det kostar att äta på restaurangerna i centrum.

Melodikrysset nummer 44 2011

Dagens kryss började lätt men innehöll senare några ganska svåra frågor.

Fast för egen del fastnade jag nästan omedelbart på en egentligen mycket lätt fråga – jag kommer nämligen nästan aldrig i håg några signaturmelodier. Ändå är jag en trägen lyssnare av ”Ring så spelar vi”. Men snart gick det upp ett ljus: Anders Eldeman ska ju byta program med Lisa Syrén nästa lördag!

Danska hiphopgruppen Outlandish hade jag för egen del aldrig hört tidigare, men jag hittade gruppnamnet ganska lätt med hjälp av Internet och blev lite road av deras val av gruppnamn, detta mot bakgrund att de finns i Danmark och två av dem är muslimer och en katolik.

Muslim är ju också numera Cat Stevens, vars ”En hård värld” vi hörde Sven-Erik Magnusson och Sven Ingvars framföra.

Och Internet var för övrigt svaret på en annan av dagens frågor, den som illustrerades med ”Boten Anna”. Den och dess upphovsman Basshunter (Jonas Altberg) har också tidigare förekommit i Melodikrysset.

Fast då och då, i dag ett par gånger, spelar Eldeman låtar jag – vad jag minns i alla fall – aldrig har hört förut. Namnet Peter Skellern säger mig inte ett skvatt, men när jag så småningom hade uppfattat det rätt, hittade jag den engelska titeln på det som spelades, ”You’re a Lady”. När det gäller den svenska titeln, fick jag ut det inledande ordet med hjälp av hjälpbokstäver från andra svar, men jag fick ändå ägna rätt mycket möda åt googlande, innan jag hittade ”Hon är en kvinna, han är en man”, vem eller vilka som nu kan tänaks ha spelat in den.

Måns Zelmerlöw har jag förstås hört, bland annat som ledare för ”Allsång på Skansen”. Men jag har inga skivor med honom och tänker nog inte skaffa några heller, så lite sökmöda fordrades det för att jag skulle komma på vem som sjöng ”Hope And Glory”.

Som kontrast kan vi ta Loa Falkman, vars röst det är nästan omöjligt att inte känna igen. Det enda förvillande med dagens fråga var att det var han och inte Nordman som sjöng Mats Westers och Py Bäckmans ”Vandraren”.

Eftersom hustrun länge var ordförande i svenska UNICEF har vi brukat titta på Världens Barn-galorna i TV, och det visade sig vara till hjälp vid lösandet av dagens kryss. I det här programmet hörde vi nämligen Hagsätra Sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt, sjunga ”I dag kommer aldrig mer”.

Nämnda hustru har också valturnerat för (S) tillsammans med Cornelis Vreeswijk. Hans ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, en underbar låt, är dock hans bara till den svenska texten. Originalmelodin, en traditionell engelsk låt, heter ”Monday Morning”.

En klassiker är också ”Skymning”, insjungen av Ulla Billqvist och med melodin lånad från Frédéric Chopin. Jag har den magnifika Ulla Billquist-box Anders Eldeman nämnde och rekommenderar den gärna. Lilla Vax Records i Vaxholm har gett ut den.

Tutta Rolf är en annan storhet från fordomdags. I filmen ”Ombytta roller” från 1939 sjöng hon Jules Sylvains ”Aj aj aj – vilken röd liten ros.

Melodin vi hörde med komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy heter – tror jag; det finns alternativa benämningar – ”I Want To Be In Dixie” och fanns med i filmen ”Way Out West” från 1937. 1937 är mitt födelseår, men när jag i slutet av andra världskriget hade kommit till Sverige och bodde i lilla Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, gick vi ofta på söndagsmatinéerna på de två biografer, som på den tiden fanns i Kvissleby, fyra kilometer från Juniskär. Vi gick gärna på filmer med Helan och Halvan, som Laurel och Hardy fick heta här i Sverige. Mycket buskis var det, men skickligt genomfört, tycker jag fortfarande.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdsfredag

Också i dag har jag kappats med det tidigt fallande mörkret. Jag har fortsatt att skörda vinteräpplen men framför allt plockat undan och fraktat bort fågelhackad, delvis ruttnande och jordig fallfrukt. Det blev till slut en rågad skottkärra av den gammaldags rymliga sorten.

Det går hyggligt att stå och göra den här sortens jobb, det vill säga att plocka av trädet. Det jag med min nuvarande kondition har svårare att klara är att från knäböjande/sittande på huk gå upp till stående igen. Och det måste man ju ideligen göra, när man plockar upp fallfrukt från marken.

Men till slut hade jag ändå lyckats rensa en ganska stor yta och kunde, precis när mörkret började göra det svårt att jobba ute, ställa in skottkärran i boden för vintern.

Kassarna med äpplen har jag ställt i tvättstugan i avvaktan på hemfärden till Uppsala i morgon. När jag kom till tvättstugan med den sista, stod Birgitta där och manglade lakan. Nu finns det ett förråd sådana klara också, när vi här näst – det vill säga i mellandagarna – kommer hit till vårt hus i Öregrund.

Trädgårdsfinal

Medan jag själv är på senhöstutflykt till Öregrund, har sonen – Matti – varit på besök i lägenheten i Uppsala och i mitt arbetsrum där installerat den nya och kraftigare dator jag nyligen köpte. Sist jag bytte, nu för ett antal år sen, gjorde jag jobbet själv, men jag är glad för att jag har fått assistens: datorerna blir inte bara kraftigare utan också krångligare. Nu gäller det att lära sig alla nyheter som brukar följa med ett byte. Men det ska nog gå. Jag är inte teknikrädd, vilket brukar underlätta.

Huset jag vistas i här i Öregrund är helg- och vinterfint nu. Ett gäng damer kom per bil i morse och tog omedelbart itu med allt från golv till spis och skåp. Nu gäller det bara att låta bli att dra in nedfallna löv, när man har varit utomhus.

Medan städpatrullen jobbade, gick jag till Konsum. Utanför affären stötte jag på ett par gamla bekanta som genast frågade, hur det var med Birgitta. På en sådan här liten ort sprids genast ryktet – alla vet allt om alla. Och inne i affären möttes jag med hjärtlighet, inte bara av Mats som satt i kassan utan också av i tur och ordning Annica och Marina, som båda var i tjänst i dag.

När jag kom hem igen och hade ställt in varorna i kylen, var städpatrullen fortfarande inte klar, så jag gick ut igen och började plocka äpplen i en dubbel papperskasse – skadade äpplen la jag i skottkärran. Jag har startat med att plocka Cox Pomona, härligt röda i ett annars kalt äppelträd. Lutar betänkligt över ett närliggande trädgårdsland gör det här trädet också. Min teori är att det grävlag vi hade här för att lägga om dräneringsröret och anlägga en avloppsbrunn lyckades kapa rötterna på det här trädet på ena sidan, varför det har lättat där och nu lutar åt det andra. Jag får se om jag lyckas hitta något lämpligt rep att staga det med och jord att tynga rotsystemet med – jag har gjort något liknande förr och lyckats, men det återstår förstås att se om jag själv orkar göra det här. Annars får jag väl tinga hjälp av Henrik, som mot betalning gör en del tyngre utomhusjobb åt oss, nu när vår egen ork är begränsad.

Fast också Birgitta har varit ute och jobbat en sväng i trädgården: plockat in trädgårdsredskap i boden och tömt ett par stora krukor där hon under sommarhalvåret odlar blommor.

Efter lunchen la jag mig på sängen och läste alla tidningar jag hade köpt på Konsum – vi ställer ju inte om våra tidningar för en enstaka långhelg. Somnade till och med en stund.

Nu faller skymningen snabbt och det är för sent att gå ut för en ny äppelplockarrunda i trädgråden.

Men i morgon är det en ny dag.