På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

I Kristi himmelsfärds-veckan

Vår stora trädgård är till stora delar anlagd under Kristi himmelsfärds-veckorna. På den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen brukade jag, år efter år, ta ledigt den här veckan: Jag behövde då bara ta ut två och en halv semesterdagar för att få en sammanhängande period på nio dagar i Öregrund.

Mycket stora delar av anläggningsarbetet – skapandet av potatisland, nedgrävning av dräneringsrör, anläggning av ständigt nya rabatter, till slut runt hela den drygt 2.000 kvadratmeter stora tomten – gjordes under de här ”grävveckorna”, som jag kallade dem. Varje år beställde jag nya stora lastbilslass med jord som med hjälp av spade och skottkärra skulle fraktas ut från grindhålet till sina nya ändamål. Tyngst var det det året då jag dränerde gräsmattan: grävde först ett dike för dräneringsröret, som jag bäddade in i lager av singel och sand och sen täckte med jord som skulle bli en slät gräsmatta. Men också andra projekt – som anläggning av land i klippskrevor – krävde styrka och balans och en rätt insatt knyck med skottkärran på slutet för att kunna komma till stånd. När jag anlade den blomrabatt som går längs husväggen mot vägen, måste jag fylla en skreva, som går mellan väggen och en bergknalle, med jord: Nästan varje gång jag skulle stjälpa en ny skottkärra jord slog den vänstra skakeln på kärran mot väggen och jag fick handen i kläm, och till slut var jag – trots att jag hade arbetshandskar på mig – alldeles skinnflådd på vänster knoge.

Jag har en del blomrabatter och ett stenparti som är mina egna, men mycket av det här anläggningsarbetet har skett i samråd och under medverkan av Birgitta, och det är hon som har skött köksträdgård och kryddgård. Hon har, i sitt nuvarande fysiska tillstånd, problem med höjdskillnader och överväger på allvar att lägga igen besvärliga (men egentligen mycket spännande) delar av trädgården. Sen jag fick mina egna hjärtproblem är jag fysiskt en skugga av mitt forna jag – orkar fortfarande rensa till exempel stenpartiet men försummar annat. Vi har tvingats ta betald hjälp med till exempel tunga grävjobb och gräsklippning. (Ni ska veta att det tar flera timmar bara att med motorgräsklippare klippa gräset på den här kuperade och busk- och trädrika tomten.)

Och som vädret hittills har varit här ute vid upplandskusten, har det inte precis lockat ut en ur stugvärmen. Men för all del: det nu väldiga, en gång av mig planterade bigarråträdet har slagit ut i blom, fast i stort sett på bar kvist.

Och Birgitta säger att det finns tulpaner som är på väg.

Måtte häggen blomma snart, och måtte det komma en blid värma, så att jag snart lockas ut i mitt försommarparadis!

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.

Melodikrysset nummer 19 2012

Dagens kryss var väl inte genomgående svårt, men åtminstone en ljudillustration låg helt utanför mina kunskaper – fast man kan väl googla! Jag har aldrig sett filmen ”Days of Thunder” (1990) med Tom Cruise och Nicole Kidman, inte heller, vad jag minns, hört låten som spelades ur den. När jag fick fram musiken i filmen, visade det sig, att det förekom en stor mängd olika låtar med olika artister i den här filmen, men en av dem, ”Show Me Heaven” med Maria McKee, föreföll det, av ledbokstäverna att döma, att vara.

Inte heller den allra första frågan i dagens kryss var alldeles lätt, men jag rullade upp den genom att jag kände igen Sigge Fürsts karaktäristiska röst och snappade upp frasen ”ett roligare Sverige”. Googlekoll visade då att Sigge sjöng den här låten, ”Hjälp till och gör ett roligare Sverige”, tillsammans med dess upphovsman, Thore Skogman. Jag råkar veta att de här båda herrarna nog inte var helt överens om vad som är ett roligare Sverige. Sigge vägrade en gång, av politiska skäl, en intervju för min tidning Aktuellt i politiken (s). Thore däremot valturnerade 1968 tillsammans med Sten Andersson och skrev för denna valkampanj till och med en kampanjsång, som finns insjungen på skiva, ”Härliga värld”. Läs gärna sångtexten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annat har varit med förr i krysset.

Det gäller till exempel Sven Lindahls ”Mälarö kyrka”, den som i dag skulle ge oss ordet orgel.

Det gäller också ”Hotel California”, som vi i dag för säkerhets skull fick höra i en instrumental version. Men vi minns den som stor hit med The Eagles.

Naturligtvis spelades också ett antal melodifestivallåtar, främst av dem förstås Carolas vinnarlåt från 1983, ”Främling”, som här dock skulle skrivas i pluralis, främlingar.

Årets vinnar, ”Euphoria”, med Loreen spelades också – jag kände igen den, när jag hörde refrängens öh-öh-öh. Loreen är född i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Marocko, och egentligen heter hon Lorine Zineb Noka Talhouni.

Ur årets melodifestival hörde vi också rockabillylåten ”Baby Doll” med Top Cats.

Särskilt svårt var det heller inte att bakom den paroditext Anders Eldeman spelade känna igen Mikael Rickfors’ gamla ”Vingar”, den där han sjunger ”Jag ska köpa vingar för pengarna”.

Och ”Mitt bästa för dig” från 1990 av och med bland andra Pugh Rogefeldt minns vi väl också – även om jag själv tycker att Pugh har gjort bättre låtar.

Cornelis Vreeswijk började sin politiska bana i Socialdemokratiska studentförbundet och återvände – efter en utflykt till VPK – till socialdemokratin; han har bland annat valturnerat med min hustru. Men detta är mer personkuriosa – den här hollandsfödde sångaren bör främst nämnas som en av de riktigt stora i svensk vistradition. Som flertalet vismakare skrev han inte bara egna sånger utan lånade, ibland stal, melodier och uppslag från andra, vilket inte gör honom mindre i mina ögon. Redan 1966 hade han, tillsammans med Ann-Louise Hansson, en stor hit med ”Jag hade en gång en båt”, den som sen fortsätter med ”med segel och ruff och köl”. Dess melodi är en traditionell karibisk melodi, ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Av en annan stor svensk vispoet, Evert Taube, hörde vi i dag ”Så skimrande var aldrig havet”. Taube, en mycket originell musikskapare, gjorde annars precis som Cornelis, snodde stort så väl som smått här och var och gjorde det till sitt eget. Vilket inte gör honom mindre i mina ögon.

Den verklige nestorn i svensk vistradition, Carl Michael Bellman, gjorde som bekant likadant, förmodligen i större utsträckning än vi anar, eftersom vi inte längre känner till förlagorna. Hur som helst står han sig genom århundradena som en klassisk vismakare; många av hans sånger är fortfarande både kända och älskade. Till dem hör Epistel numero 71, ”Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag”. Den börjar ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda / rödaste smultron i mjölk och vin”. Ovan nämnde Cornelis Vreeswijk har gjort en utmärkt modern tolkning av den.

Sen är det bara ytterligare ett par svenska klassiker, om än inte i samma genre, kvar att nämna, Hasse och Tage. Birgitta och jag såg dem live i ”88-öresrevyn”, då de framförde den underbara ”Ett glas öl”, ursprungligen en engelsk music hall-melodi, ”Round the Back of the Arches”. Även Hasse och Tage ställde upp för Socialdemokraterna inför valen – jag hade personligen kontakt med Tage inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok” i 1968 års valrörelse – men senare blev de besvikna på sitt parti. Bland annat var partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan avgörande. Det skadar inte att påminna om den saken nu, då partiordföranden (s) just har sträckt ut en hand om samarbete i den frågan med den sittande kärnkraftspositiva regeringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prov då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Varför måste våren tveka?

I morse, när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna, var det sol och milt vårväder, så med tidningarna under armen tog jag, fortfarande klädd bara i morgonrock, en lov runt vår ganska stora tomt.

Jag stannade till vid Birgittas växthus, som just har gjorts i ordning för säsongen; i går hade hon hjälp av en stark ung man som vi känner och som brukar ställa upp mot betalning, så nu var jorden i odlingsbäddarna där inne utbytt mot ny fin jord, som han hade hämtat hem åt oss på Konsum – jorden räckte för övrigt också till att fylla de två stora krukorna på ömse sidor om grinden. Och så hade han tvättat de många fönsterglasen i växthuset både utvändigt och invändigt.

Han hjälpte oss också med att bära ut de tunga utemöblerna ur boden och ställa dem på sin plats, rulla in den ännu tyngre snöslungan i samma bod, befria fruktträden från sina vinterskyddshöljen, nätskydd mot harar och rådjur, hänga upp vattningsslangarna på sina vindor och ytterligare sådant.

En annan, mycket trädgårdskunnig man, som vi också tar hjälp av, har redan tidigare beskurit fruktträden, och han kommer senare att hjälpa oss med gräsklippning och en del tunga grävjobb.

Vi har båda hjärtproblem och är på grund av detta och stigande ålder numera för svaga för att själva orka göra allt det som vi tidigare gjorde själva. Våra vuxna barn bor för långt borta och har fullt upp med sina egna liv, så alternativet till att anlita betald hjälp vore i praktiken att steg för steg lägga ner den älskade trädgård vi själva under årtiondens möda har anlagt.

Men än så länge kan vi alltså leva kvar i det Paradis vi själva har skapat. I min rabatt i slänten mellan arbetsrummet och gatan ser jag narcisserna lysa, och gräsmattan nedanför den är ljuvligt himmelsblå av scilla, som jag tidigare har satt, lök för lök i gräsmattan, i hål gjorda med ett ogräsjärn. Fortsätter bara vårvärmen, kommer snart körsbärsträden att blomma och gräsmattan under dem att se ut som det hade snöat.

Nu är det eftermiddag, och det mulnar på. Senare i veckan ska det visst komma regn, och då brukar det också bli kallare.

Varför måste våren tveka?

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

Jakten på det försvunna Första maj-märket

Eftersom jag har flyttat ut på landet för säsongen, hade jag – när det blev Första maj – ännu inte stött på någon som sålde årets Första maj-märke. Snopet – jag har ju alltid haft Första maj-märke på kavaj och rock allt sedan jag i lägre tonåren började demonstrera. Men vid det stora Första maj-mötet på Norra Latins skolgård skulle det väl ändå gå att få tag på ett Första maj-märke?

Men nej, det var som förgjort. Jag gick en särskild runda bland stånden och människorna för att hitta någon Första maj-märkesförsäljare, men siktade ingen sådan.

Efter mötets slut gick jag vidare till 80-årsfesten för Maud Björklund, min forna arbetskamrat. Därvid passerade jag den obemannade receptionen i partiexpeditionen, 68an kallad, men eftersom det under min tid där alltid såldes Första maj-märken där, spanade jag förstås efter den obligatoriska asken – förgäves!

Just som jag stod där och spanade, kom en av mina forna arbetskamrater, Lena Finnman, förbi, och jag förklarade för henne, vad jag tittade efter. Hon har samma erfarenhet som jag, så hon försökte också kolla, men inte heller hon fann någon ask med Första maj-märken.

I dag kom Första maj-märket per post till Öregrund, i ett kuvert med Lena Finnman som avsändare. Hon hade, när jag hade gått, tagit en sväng in på distributionen på 68an och där, av Leif Dahlin, son till den Sven Dahlin jag nämnde i min Första maj-rapport, lyckats få ett Första maj-märke för vidare befordran till mig. Så nu har jag även det med ugglan och texten Kunskap och arbete bygger Sverige. Det är inte det vackraste i serien av Första maj-märken, men ingen Första maj utan märke!

En stor kram till Lena för den insatsen!

Fast helt märkeslös var jag ändå inte på Första maj. Jag bär nämligen alltid den gamla partirosen, den så kallade erlanderrosen, den vackraste av dem alla. Jag har tappat en och annan erlanderros genom åren, också gett bort några, men jag har fortfarande några kvar på den karta jag fick av samme Leif Dahlin 2002, när jag efter 34 år på 68an slutade där.

Ni ser erlanderrosen ovan i vinjetten till min blogg, här monterad som ett slags partibeteckning. Tyd detta som det ska tydas: Jag bekänner mig inte till vilken socialdemokrati som helst!

Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?