Melodikrysset nummer 26 2012

Lagom till Melodikrysset havererade datorn. Ja, inte helt, men tangentbordet vägrade fungera. Det har hänt förut, så jag prövade alla knep jag tidigare har använt, men tji. Fast nu då krysset är över, funkar det plötsligt igen.

När man är van att använda datorn för viss hjälp plus bekräftelser är sådant här fruktansvärt störande. Jag nöjde mig därför med att noggrant skriva upp alla frågor, och sen har jag löst krysset i rasande takt.

Fast alldeles lätt var det inte, inte bara för att jag ju inte hade fyllt i svar som i sin tur gav ledbokstäver. Så först när jag hade fått varannan bokstav lyckades jag lösa dagens Povel Ramel-fråga: det Povel hördes göra var att imitera.

Några av frågorna var genuint svåra för mig, eftersom jag inte hade hört ljudillustrationen tidigare.

”Best Friends” ur filmen ”Madagaskar” var till exempel obekant för mig, eftersom jag aldrig har sett den här filmen.

”Rise Up” med Eric Gadd har jag veterligen heller aldrig hört förut.

”Törnrosa” känner jag förstås igen, men det tog ett tag att komma på att den här sjöngs av Rolf Lassgård.

Och jag har inget som helst minne av TV-serien ”7-9″ med Kattis Ahlström och Claes Åkeson.

Annat från TV är mig välbekant, även om jag önskar att jag hade lyckats förtränga melodifestivalbidraget ”Don’t Let me Down” med Lotta Engberg och Christer Sjögren.

Jag är ju inte någon dansbandsvän, men Svensktoppen har ju satt sina spår, så visst kände jg igen ”Börja om från början”, här i en brassversion.

Förknippade med TVs barnkulturprogram var också två frågor i dagens kryss.

Självklart minns jag ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerberg.

Och Bachs ”Air” förknippar många här i landet, även jag, med ”Beppes godnattstund”.

Från min egen skoltid minns jag ”Uti vår hage”. Den blev inte sämre av att vi i dag fick höra den med OD, Orpei Drängar. Som jag tidigare har berättat, går vi ofta på ODs konserter och middagar – Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Dan Anderssons dikter, många av dem tonsatta, dock bara få av honom själv, känner jag till ganska väl. I dag fick vi höra ”Sissi”.

Också Jerry Williams – för att byta genre – hör till de artister jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra ”I Can’t Sleep Without You”.

Och så avslutar vi – passande nog – dagens redovisning med ”Sommaren du fick” av Benny Andersson och med BAO och Helen Sjöholm. Kan det inte vara nog med regn nu?

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Nelodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Trita Parsi

Trita Parsi är född i Iran men kom redan som barn till Sverige – hans far var nämligen ingen anhängare till det prästvälde som etablerades i hemlandet. Det finns människor, dess bättre en krympande andel, här i Sverige som inte gärna ser att familjer av typen Parsi får fristad här, medan de har lättare att acceptera den flyktinggrupp jag själv som barn tillhörde, esterna. Det intressanta är att persiskan, fârsi, är en gren av de indoeuropeiska språken och således avlägset släkt med till exempel svenska, medan mitt eget modersmål, estniskan, tillhör en helt annan språkfamilj, de finskugriska språken. Men Trita Parsi är ju mörkhårig, medan jag är blond och blåögd…

Trita Parsi växte upp i Uppsala, i den invandrartäta stadsdelen Gottsunda, och han berättade vältaligt om ghettoiseringen där, påtvingad men delvis – som en motreaktion – också självvald. Den här mannen, i dag bosatt i USA, talar perfekt, idiomatisk svenska och tycks ha utvecklat en svensk identitet (vid sidan av sin iranska) främst efter det att han har bosatt sig i Washington. Hans doktorsgrad i USA och ställning som rådgivare i iranfrågor åt obamaadministrationen, bland annat åt Hillary Clinton, vittnar om hans begåvning och kapacitet – märk att han inte förordar någon hökpolitik mot sitt ursprungliga hemland.

I hans låtlista förekom Uno Svenningsson en gång, medan Laleh Pourkarim, också hon med ursprung i Iran, förekom fyra gånger, men både hon och Timbuktu, som också spelades, hör ju i dag till den stora skaran inom dagens svenska musik som har sina rötter utanför Sverige. Vidare: många rappare blev det, men också Bob Marley fick komma med på ett hörn.

Sommar i P1 med Karin Falck

Karin Falck var framför allt under sjuttiotalet ett av de stora namnen inom svensk TV-underhållning, men man kan ju – med anledning av hennes Sommar-program i radio i dag – fundera över hur många av dagens någorlunda unga TV-tittare som över huvud taget minns henne. Sådan är den mediala verkligheten.

Hennes sommarprogram rymde ganska många referenser till sådant som ägde rum under hennes aktiva tid – sådant som Eurovision Song Contest 1975 här i Sverige efter ABBAs skrällvinst 1974, andre maken Åke Falcks plötsliga död 1974 och mycket annat – men möjligen kan referenserna till människor och händelser ha varit svåra att uppfatta för den yngre del av publiken, som inte har några egna minnen av det hon tog upp. Bitvis gick det nämligen rasande fort – Karin Falck är inte för intet en mycket rutinerad programledare.

Lite mer fördjupning, bakgrund och sammanhang hade alltså inte skadat. På två punkter har jag också invändningar mot innehållet i det hon sa. Inledningen, med dess dragning åt parapsykolgi, var kuriös. Och så reagerade jag mot att hon lämnade ut ett par barnbarn, som förvisso var taskiga mot sin farmor – men man får nog också beakta deras ålder.

Telegramstilen i Karin Falcks sommarprat medförde dock att hon hann spela ett nästan oslagbart antal skivor. Och här bjöd hon vekligen på blandad kost: Jarl Kulle och Christina Schollin (”Änglar finns dom”), Edith Piaf (”Non je ne regrette rien”), Glenn Miller (”Moonlight Serenade”), Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”), Helen Sjöholm till Benny Anderssons orkester (”Vår sista dans”), Jussi Björling (”Till havs”), Django Reinhardt med flera (”La mer”), John Cleese med flera (”Life of Brian”), Irving Berlin, Nino Rota och ytterligare en hoper andra.

Ibland hade musiken rent av ett samband med det hon talade om.

Kerstin, Viggo och Klara åter i Öregrund

Kerstin, Viggo och Klara åkte hem till Uppsala över själva midsommarhelgen, men nu är de här hos oss i Öregrund igen. Nästa vecka ska barnen tillsammans med sin pappa Bo åka upp till Sollefteå för att hälsa på farfar och farmor.

I går var vädret här i Öregrund ganska vacklande, men när solen tittade fram under eftermiddagen, packade Kerstin och barnen badkläder för att om möjligt få sig ett dopp. Fast det var nog bara mamma Kerstin som doppade sig.

Kerstin, som efter alla barndomens somrar kan Öregrund, hade gått ner till klipporna, dit vi ofta gick innan vi fastnade för Tallparken. Det är en klippstrand med flata hällar att ligga och sola på, och ytterst ut finns det något som vid högvatten bildar en liten klippö men som vid lågvatten förbinds med land av en då uppstickande naturlig stenbrygga. En gång när Kerstins storasyster Anna fortfarande var ganska liten och hade besök av sin ännu något yngre kusin Anna-Karin, slog vattenståndet ganska hastigt om, så Anna-Karin vågade inte vada i land och blev skeppsbruten på den där klippan. Men Anna sprang hem till sin mamma, som – själv för övrigt höggravid – fick störta ner till klipporna och rädda Anna-Karin.

Bilder från Kerstins och hennes barns besök på den här klippstranden hittar du på Kerstins blogg, här.

I samma bildserie ser du också den bukett Birgitta hade plockat in till TV-rummet, där Kerstin sover under vistelsen här: pioner, akleja och jättedaggkåpa. Viggo, nu en stor pojke, ses läsa tidning på min säng i vårt sovrum. Och Klara spelar spel vid köksbordet, sittande i kökssoffan.

I går kväll såg förresten Viggo och Klara ”Allsång på Skansen” tillsammans med morfar och mormor. Men sen, när det blev dags för ”Morden i Midsomer” som morfar och mormor annars gärna ser, stängde vi av TVn och gick i stället ut i köket, spelade bland annat två partier ”Finns i sjön”. Klara vann, så klart!

I dag har Klara varit med morfar i Konsum och handlat; det är morfars tur att laga mat i dag. I Konsum träffade vi ett äldre par från Öregrund, som berättade att de regelbundet läser min och också Kerstins blogg och bland annat hade sett bilderna från Kerstins och barnens förra öregrundsbesök. Jag blev på stående fot utlovad en ny musmatta med öregrundsmotiv till datorn, och det stod inte på länge förrän den utlovade presenten fanns i brevlådan. Nu finns den redan i bruk bredvid tangentbordet – och jag ser på den en fin bild av hamnen i Öregrund fast i vinterskrud.

Tack!

Sommar i P1 med John Guidetti

Jag har noll koll på fotboll och har därför också noll koll på John Guidetti. Sålunda googlar jag honom på Wikipedia och får upp en meritlista som till och med jag förstår är imponerande. Och killen är alltså bara 20 år!

Jag missunnar inte andra, mer sportintresserade att få höra honom i ett Sommar-program, men för egen del får jag inte ut något intressant ur all den här fotbollen. Och inte blir programmet bättre av att jag får höra att han sätter sin lit till den Gud jag heller inte tror på.

Ofta brukar man i Sommar-programmen kunna kompensera sådant med den musik som spelas, men trots att John Guidetti började hyggligt med afrikanskt klingande ”God You Are 2 Much” med Tams T Joe och sen fortsatte med ett par svenska rappare, kändes hans program även musikaliskt som ganska enahanda.

Sommar i P1 med Christina Lampe-Önnerud

Det är inte helt uteslutet att mina vägar någon gång kan ha korsats med Christina Lampe-Önneruds – Birgittas tidigare uppdrag som ordförande i Sveriges körförbund och vårt stora intresse för Uppsalas musikliv skulle kunna tänkas ha fört oss samman någonstans någon gång – men vad jag vet är vi inte bekanta med varann. Detta sagt apropå att hon har varit aktiv i Allmänna sången och i musikklassernas barnkörverksamhet.

Hennes Sommar i P1 i dag var enastående bra, inte bara i konkurrens med de få program i serien som hittills har sänts i år utan sannolikt också i konkurrens med alla andra som kommer att sändas under den här säsongen. Hon gjorde ett fantastiskt program musikaliskt sett, vilket jag strax ska återkomma till. Men minst lika intressant är det att hon – inriktad på ämnen som inte direkt är mina, matte och kemi, så småningom doktor i oorganisk kemi, batteriuppfinnare, entreprenör och ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien – till den grad lyckades fånga mitt, humanistens och socialistens, intresse.

Det intressanta med henne är att hon ger ett genuint intryck av att vara en så mångsidig och allsidigt begåvad människa. 2005 grundade hon det vad jag förstår mycket framgångsrika företaget Boston Power med 500 anställda bland annat i Kina. Det här företaget levererar miljövänliga batterier till bärbara datorer, och man slogs gång på gång av hennes starka engagemang för miljö och hållbar utveckling. Säkert har hon också tjänat mycket pengar både på det här och på andra uppfinningar – hon har 80 patent – men jag med mina starka vänstervärderingar har mycket lättare för att uppskatta människor som tjänar mycket pengar på det här ansvarsfulla viset än kapitalister som bara ägnar sig åt spekulation.

Och sen var det alltså det här med musiken. Hennes spellista innehöll som väntat – och det är i mitt fall verkligen ingen invändning – en del körmusik: David Wikanders tonsättning av ”Kung Liljekonvalje av dungen”, Wilhelm Peterson-Bergers ”Sommarsång”, Carl Orffs ”Carmina Burana”. Och så sådant som George Harrisons ”Here Comes the Sun”, Stings ”Seven Days”, Stevie Wonders ”Sir Duke” och Duke Ellingtons ”It Don’t Mean a Thing” – ja, jag skulle nästan ha lust att räkna upp allt hon spelade.

Underbart att få höra en sommarpratare som kan musik och som har ett förhållande till den musik hon spelar.

Sommar i P1 med David Hellenius

Det hjälper inte att David Hellenius uppenbarligen har blivit ett slags mediakändis. Själv vet jag nästan ingenting om honom – jag har till exempel aldrig sett tittarsuccén ”Let’s Dance”; i TV4 ser jag nästan bara nyheterna, och TV3 där han tidigare jobbade ser jag över huvud taget aldrig på.

När det gäller Sommar i radions P1, försöker jag låta bli att ha förutfattade meningar, och i den andan har jag lyssnat mig igenom även hans program i dag – ibland kan sommarpratare som man inte väntar sig något särskilt av ändå överraska en och ge en nya perspektiv. Men den här mannens grundattityd från unga år – att försöka bli Någon, en person som syns och känns igen, är mig själv djupt främmande, även om jag under mitt eget yrkesliv har rört mig även i den världen. Varför han har strävat dit förstår jag fortfarande inte efter det här sommarprogrammet, och min skepsis dämpas inte av att han mot slutet av programmet sjöng vanlighetens lov.

Mitt krav på sommarpratarna är att de ska vara personliga och dela med sig av händelser i sitt eget liv som väcker intresse hos oss som lyssnar. Och för att vara rättvis – det fanns faktiskt några sådana inslag även i det här programmet: Ett var skildringen av källarlivet i blivande hustrun Renée Nybergs hus, ett annat skildringen av dramatiken kring sonens födelse. Inte heller visste jag att han var nära släkt med Gunnar Svensson, ”Helmer Bryd” – det skulle jag gärna ha velat höra ännu mer om.

I motsats till i säsongens första program i serien spelades här väldigt många låtar – så många att rätt många av dem måste tonas av – och jag hade svårt att spåra någon musiksmak – jag lägger då betoningen på smak – i valet av låtar. Detta sagt trots att han uppenbarligen hade ansträngt sig för att hitta låtar med innehållslig anknytning till det han berättade om. Men ibland lyckades David Hellenius ändå hitta rätt. Bästa exemplet är väl det han spelade som komisk illustration till när han var undangömd i den påvra nedre regionen i Renée Nybergs hus: ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.

Sommar i P1 med Anja Pärson

Jag brukar lyssna på ”Sommar” i radions P1 och har de senaste somrarna också skrivit om sommarpratarna och deras program här på bloggen.

Eftersom jag är kapitalt ointresserad av sport – jag har till exempel aldrig läst tidningarnas sportsidor och ser aldrig sportsändningar eller matcher i TV – var det inte med några stora förväntningar jag började lyssna på årets första sommarprogram, det med Anja Pärson. Och programmets första del bekräftade alla mina fördomar. Den där instinkten att träna, träna och träna för att vinna i något så meningslöst som en idrottstävling ligger helt utanför min fattningsförmåga. Själv var jag i och för sig mycket duktig i skolan (om än inte i just idrott, där jag inte ansträngde mig för fem öre), och jag tror att jag också i dag på vissa områden besitter kunskaper som är ganska extraordinära, men jag har ärligt mer drivits av lust och nyfikenhet än av strävan att klå alla andra.

Men en bit in i Anja Pärsons sommarprogram fick jag belöningen för att jag ändå hade fortsatt att lyssna. Att i dagens Sverige komma ut med att man är homosexuell eller i vart fall bisexuell – vad jag förstod hade hon tidigare haft ett ganska lång förhållande med en man – är kanske inte så sensationellt som hon gjorde det till, men jag tyckte det var intressant att få ta del av hur det är att upptäcka en helt ny och okänd sida hos sig själv och lära sig bejaka den.

Anja Pärson hade mycket hon verbalt ville få ur sig, och följaktligen spelade hon heller inte våldsamt mycket musik i sitt sommarprogram. En del av den här musiken talade inte till just mig, men jag uppskattade att hon spelade en av mina egna favoritet, Ani Difranco (”You Had Time”). Med tanke på att hon under lång tid har bott i Monaco, är jag också förvånad över att bara en låt var på franska, ”Quelqu’un M’a Dit” med Carla Bruni.

Melodikrysset nummer 25 2012

Dagens melodikryss inleddes mycket passande med ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, i dag dock i en version med sonen Sven Bertil Taube. Jag skrev faktiskt om den här texten, och återgav den, bara för ett par dar sen – bläddra ner ett par snäpp, får du se; där finns också lite om bakgrunden till visan. Jag håller för övrigt på med att ta mig igenom hela Taubes repertoar, både vid skivspelaren och här på bloggen.

Lätt för mig var också dagens Dan Andersson, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som här skulle ge ordet timmerkoja. Dan Andersson var förr mycket sjungen inom arbetarrörelsen, så när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att ta med något av Dan Andersson. Det blev just ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Svend Asmussen förekom två gånger i dagens kryss, första gången med sin signaturmelodi, ”June Night”.

Vid det andra tillfället framträdde han tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör. Eric Ericson har jag upprepade gånger träffat i samband med ODs middagar på Uppsala slott, och till de båda bakom dagens ljudillustration, Astrid Lindgren och Georg Riedel, har jag ett långt förhållande. Astrid Lindgren var – trots Pomperipossa-debatten – socialdemokrat, så också Georg Riedel som turnerade för mitt parti. Fast intressantare i just det här sammanhanget är att de tillsammans har skapat några av de verkliga pärlorna i den svenska barnviseskatten. ”Katthultsmarsch”, den som i dag skulle ge oss ordet Katthult, hör väl inte till de allra mest kända samarbetena, men väl värd att höra är också den! Jag hoppas förresten att ni, liksom jag, i går kväll såg TV-programmet från Astrids gamla sommarviste Furusund med bland andra Georg Riedel, Malena Ernman, Tina Ahlin och Anna Sahlin, Anna i filmen om bullerbybarnen. Det här var verkligen intelligent och musikaliskt välljudande underhållning!

Ytterligare en av dagens frågor hade anknytning till Astrid Lindgren, ”Kattvisan” med musik av Lille Bror Söderlundh. Den förekom i den här versionen i den första av de två filmatiseringarna, ”Luffaren och Rasmus”, där Åke Grönberg spelade luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ännu en fråga hade anknytning till barnkulturvärlden: Vi fick höra ”Det var så roligt, jag måste skratta”, där det förekommer en trekantig gubbe. Den sjöng jag själv i småskolan. Det är den vidunderlige Lennart Hellsing som har skrivit texten, och Knut Brodin har tonsatt. Om Hellsing har jag alldeles nyligen skrivit i en text om sextiotalets barnböcker.

Dagens melodikryss var roligt eftersom det innehöll så få upprepningar. Charles Aznavours ”She” har visserligen varit med förr, men så vitt jag minns inte i Umberto Marcatos italienska version ”Lei”.

Kraftwerk, i dag med ”The Model”, har vi inte hört på länge.

Och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har förvisso varit med i krysset, men väl inte med ”Summerwine”?

Jag har pesonligen inte sett den prisbelönta filmen ”Brokeback Mountain”, varifrån ledmotivet ”I Will Never Let You Go” hade hämtats, men jag minns den från en filmkrönika i TV. I den rider man på hästar, men det var nog inte det som var det intressanta med den: för många, särskilt i USA, var dess gay-cowboy-tema utmanande.

Sen var det bara ett par röster kvar.

Kaj Kindwalls har vi hört i otaliga popprogram i radio.

Och Ingvar Oldsberg, känd från TV men inte för sin sångförmåga, hördes misshandla – massakrera – ”I Can’t Stop Loving You”.

Glad midsommar, kära läsare och medkryssare!

Med Kerstins hjälp kan du få se sommar-Öregrund när det är som vackrast

När midsommaraftonen går in med sol från klar himmel är vår trädgård och det Öregrund den ligger i så vackra att det gör ont i hjärtat.

Medan jag hämtar morgontidningrna i brevlådan, tänker jag, att det här skulle jag gärna vilja visa mina många läsare, också i bild. Och när jag sedan, strax därefter, öppnar datorn och som vanligt först tittar in på dotterns, Kerstins, blogg, finns de där, alla bilderna jag behöver. Kerstin har plåtat alltsammans: mitt 75-årsfirande, barnbarnen, trädgården i sin blommande försommarprakt, den idyllisk lilla staden vid havet, badklipporna i tallparksområdet.

Så med Kerstins hjälp inbjuder jag er att gästa mig och mitt Öregrund i midsommartid.

Den första bildsviten, ”I mammas och pappas trädgård i Öregrund”, hittar du här. Det du då får se är bland annat utsikten från inre gårdsplan ut mot trådgården med glasverandan till vänster, trädgårdsbilder bland annat från kryddgården och med till exempel blommande pioner, bilder av Viggo och Klara, Klara bland annat blåsande såpbubblor, Klara på gräsmattan framför bergknallen med flaggstången, Klara i mitt stenparti bredvid gången upp mot huset och vårt hus sett från Håkanssonsgatan.

Den andra bildsviten, ”Vi firar pappas 75-årsdag”, hittar du här. Här syns Klara iförd nattlinne plocka blommor åt morfar på födelsedagen, jag njutningsfullt mumsa på en macka gjord på Kerstins estniska surbröd och så födelsedagslunchen: rökta läckerheter från havet åt en estnisk fiskarpojke.

Den tredje bildsviten, ”Vi badade – i alla fall jag”, finns här. Här får du se några av Öregrudns vackraste vyer, Tallparken och Öregrundsgrepen.

Den fjärde bildsviten, ”Min bror Matti och Karin och lilla Ella var också med”, finns här. Fina bilder på Ella i Mattis famn och av Ella på Birgittas säng och Viggo på min i vårt sovrum.

Den femte bildsviten, ”Vi fikade och spelade Finns i sjön en massa”, hittar du här: ett parti ”Finns i sjön” – lägg märke till de ryska spelkorten – runt vårt köksbord och så kvällsfika med Kerstins nybakta bullar – lägg märke till muggen, Arabias Flora; vi har Flora som vårt främsta porslin i sommarhuset i Öregrund.

Den sjätte bildsviten, ”Vi gick kvällspromenad”, här, tar er med runt i vår lilla sommaridyll med dess många vackra hus och miljöer, till exempel fyrskeppet Västra banken och hamnen. Matti, Karin och Ella syns också på bild.

Den sjunde bildsviten, ”Vi tog en sista promenad innan vi åkte hem”, här, ger ännu fler vyer från vår lilla sommarstad.

* * *

Birgitta har gått till Konsum för att handla – snart vankas det en sen midsommaraftonslunch med snaps. Efter en stunds eftermiddagsvila går vi vid femtiden till Hembygdsgården för att titta på dansen kring midsommarstången. Därefter brukar vi ta en krokigt promenad genom hamnen och runt delar av vår lilla stad, den som ni nyss har sett på Kerstins bilder.

Hur länge den här dagen varar, vet man inte – juni natt blir aldrig av som Harry Martinson säger:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.