Sommar i P1 med Karin Falck
28 juni 2012 16:05 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarerKarin Falck var framför allt under sjuttiotalet ett av de stora namnen inom svensk TV-underhållning, men man kan ju – med anledning av hennes Sommar-program i radio i dag – fundera över hur många av dagens någorlunda unga TV-tittare som över huvud taget minns henne. Sådan är den mediala verkligheten.
Hennes sommarprogram rymde ganska många referenser till sådant som ägde rum under hennes aktiva tid – sådant som Eurovision Song Contest 1975 här i Sverige efter ABBAs skrällvinst 1974, andre maken Åke Falcks plötsliga död 1974 och mycket annat – men möjligen kan referenserna till människor och händelser ha varit svåra att uppfatta för den yngre del av publiken, som inte har några egna minnen av det hon tog upp. Bitvis gick det nämligen rasande fort – Karin Falck är inte för intet en mycket rutinerad programledare.
Lite mer fördjupning, bakgrund och sammanhang hade alltså inte skadat. På två punkter har jag också invändningar mot innehållet i det hon sa. Inledningen, med dess dragning åt parapsykolgi, var kuriös. Och så reagerade jag mot att hon lämnade ut ett par barnbarn, som förvisso var taskiga mot sin farmor – men man får nog också beakta deras ålder.
Telegramstilen i Karin Falcks sommarprat medförde dock att hon hann spela ett nästan oslagbart antal skivor. Och här bjöd hon vekligen på blandad kost: Jarl Kulle och Christina Schollin (”Änglar finns dom”), Edith Piaf (”Non je ne regrette rien”), Glenn Miller (”Moonlight Serenade”), Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”), Helen Sjöholm till Benny Anderssons orkester (”Vår sista dans”), Jussi Björling (”Till havs”), Django Reinhardt med flera (”La mer”), John Cleese med flera (”Life of Brian”), Irving Berlin, Nino Rota och ytterligare en hoper andra.
Ibland hade musiken rent av ett samband med det hon talade om.
3 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Måste erkänna att jag numera sällan lyssnar på ”Sommar”. Således har jag ej heller lyssnat på Karin Falck. Kommer dock ihåg henne som en av de stora under SR:s storhetstid. Du låter något besviken på hennes ”Sommar”, och en sak som ofta slår mig är att man förväntar sig något mer av människor som passerat de sjuttio: En djupare insikt, en större visdom eller något i den stilen. Ofta blir man dock besviken.
Uppenbarligen drabbas man inte av någon plötslig insikt bara för att man fyller sjuttio. Man förblir ovetande in i det sista…
Comment by Jan — 2012 06 29 1:01 #
Till Jan: Nej, jag har inga speciella förväntningar på äldre sommarpratare. Det jag här tog upp hade snarare att göra med att yngre lyssnare (än till exempel jag själv) ju saknar egna referenser till till exempel det sjuttiotal som fortfarande är så levande för människor i min och hennes ålder.
Comment by Enn Kokk — 2012 06 29 8:50 #
Karin Falcks osentimentla framställning av livet och livets gång berörde mig mycket. Jag kom in i programmet när hon talade om förlusten av sin man Åke. Kanske berördes jag extra, eftersom också jag var fyrtiotvå när min livskamrat och mina barns far mycket hastigt och oväntat avled. Tårarna bröt fram när Karin F berättade om tomheten och tystnaden som uppstår, som bara den kan berätta som själv har förlorat sin partner. Det finns en sorg som aldrig lämnar oss, även om vi – som både hon och jag – blir förälskade på nytt.
Comment by anita l — 2012 06 29 12:54 #