I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.

Sommar i P1 med Magdi Abdelhadi

Magdi Abdelhadi är egyptier men bodde i Sverige 1978-1994, därav hans fortfarande flytande svenska. Abdelhadi är journalist och har för bland andra Sveriges radio, BBC och The Gaurdian rapporterat om hur den arabiska våren har påverkat – och inte påverkat, ja i vissa avseenden till och med regrederat – hans hemland.

När han i dagens Sommar-program inte bara gav en mångfacetterad bild av Egypten utan också berättade om andra länder i regionen, med eller utan samma förändringens vind, framstod han som ganska exemplarisk både som bedömare och som ögonvittne. Som journalist granskar han till exempel sitt hemland utan skygglappar, men det är naturligtvis ett plus att han kan det här samhället inifrån. Det är ingen tvekan om att han själv är en sekulariserad och rationellt tänkande människa, men han klarade också att beskriva element som störde honom – som en böneutropare nära hans bostad – med humorns distans.

Hans musikval rymde både Bob Marley, klassisk musik och Amy Winehouse. Själv är jag sedan tidigare bekant också med den musik Nusrat Fateh Ali Khan från Pakistan skapar, men det var ännu roligare och ett extra plus att få höra så pass mycket egyptisk musik i ett Sommar-program.

Sommar i P1 med Thorsten Flinck

Dispositionen i Thorsten Flincks Sommar-program var kanske inte snörrät, men det var intressant att få lyssna på honom. Som den rutinerade skådespelare han är, lyckades han också dramatisera sin berättelse, till och med skratta utan att det lät onaturligt. Jag vet i och för sig inte tillräckligt mycket om honom för att kunna bedöma hur ärlig han var i alla stycken, men jag uppskattade att han tog upp både sitt tablettmissbruk, som tydligen hade sin rot i reumatiska besvär, och inte försökte dölja att han har ett problematiskt förhållande till sprit.

Som den gamle radikal och proggälskare jag är, uppskattade jag mycket stora delar av hans låtval: ”Svart-vit calypso” med Monica Zetterlund, ”Barn” med Ulf Dageby, ”La lega” med Röda bönor, Bob Dylans ”Isa Bell” med Ola Magnell, ”Missbruk” med Björn Afzelius, ”Barn av vår tid” med Nationalteratern, Wolf Biermanns ”Visa till Karin” med Lena Granhagen” och Ted Ströms ”Vintersaga” med Jerry Williams.

Men jag gillade också att han spelade musik ur Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus” och att han ägnade ganska lång tid åt Thore Skogmans ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar” och djärvdes bekänna sin kärlek till ”Sagan om lilla Sofi” med Hep Stars.

En särskild eloge vill jag ge Thorsten Flinck för att hans låtval hade ett begripligt samband med det han talade om, ibland personer han talade om, och att han ofta också sa något om den spelade musiken.

Sommar i P1 med Sébastien Boudet

Jag kommer från – och är präglad av – en annan brödkultur än den svenska hårdbröds- och framför allt limpkulturen. I Estland var basmatbrödet surt bröd, och jag minns fortfarande hur de många estniska flyktingfamiljerna som kom hit i slutet av andra världskriget förundrade sig över att svenskarna åt sött bröd – limpa – till maten. Min mamma fortsatte förstås att baka estniskt surbröd för husbehov. Hos oss stod det alltid en degbunke av trä med rester kvar av föregående surdeg i fogarna – det var det traditionella sättet att syra nya och nya satser av surdeg. I min familj förvaltas konsten att baka estniskt surbröd vidare av vår dotter Kerstin, och tack vare henne kan jag en stor del av den här sommaren äta en skiva surbröd till morgonkaffet varje dag, givetvis kokkaffe som i min barndom.

Detta apropå dagens Sommar-program med Sébastien Boudet, född och uppvuxen i Frankrike men numera hängiven surdegsbagare på Petite France i Stockholm.

Somliga fann kanske hans surbrödspredikan apart och hans jakt på rena råvaror utan tillsatser manisk, men jag är inte en i den skaran av lyssnare. Jag greps av sympati för den här mannen och hans (bak)verk.

Hans musikaliska meny spände mellan Mozart och Ted Gärdestad men skilde sig framför allt fördelaktigt från flertalet Sommar-program genom att innehålla så mycket franskt material. Charles Aznavour fick vi höra både på franska och svenska. Fast allra mest gillade jag, att Boudet spelade en låt med Georges Brassens, ”Chanson pour l’auvergnat”.

Melodikrysset nummer 28 2012

Den regniga sommaren kan ha inspirerat Anders Eldeman att, som ett slags besvärjelse, börja dagens kryss med ”Jag tror på sommaren”, stor hit 1967 med Mats Olin och skriven av hans pappa, Stig Olin.

Kanske vill han rent av göra en omstart av året åtminstone från i våras, för sen kom ”Tulpaner från Amsterdam”, hit 1958 med Lasse Lönndahl.

För folk i min ålder – jag fyllde 75 före midsommar – fanns det i dagens kryss ännu mer som vi minns från olika skeden av vårt liv.

Olle Adolphsons ”En glad calypso om våren” minns jag inte bara från dess tillkomsttid – jag har allt av Adolphson i skivhyllorna.

Evert Taube har följt mig genom livet, och just nu skriver jag här på bloggen om en av de stora CD-samlingarna med hans musik. Hans ”Oxdragarsång”, den som i dag skulle ge oss ordet oxar, kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som vanligt fanns det också i dagens kryss en del återupprepningar.

Jacob Gades ”Tango jalousie” har vi väl hört förut och vet att den inte är en schottis.

Och hur många gånger har BAO och Helen Sjöholm, i dag med ”De ljuva drömmarnas orkester”, medverkat i krysset? (Missförstå mig inte – jag gillar dem. Men variation är inte så dumt det heller.)

För att fortsätta på den här linjen: Också Toto har vi väl hört tidigare i krysset, men det var ett tag sen nu, så därför kändes hans ”Hold the Line” riktigt fräsch i dag.

Bäst blir krysset när det är en mix av gammalt och nytt.

En av dagens dubbelfrågor bjöd på två äldre schlager. Den yngre av dem, Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket”, som blev en stor hit med Sven-Ingvars, klarade väl de flesta. Lite svårare, åtminstone för yngre lyssnare, var Jules Sylvains ”När tvenne hjärtan slå samma slag”, i dag i en instrumental version med Mats Olssons orkester.

Själv hade jag, trots min ålder, heller inga svårigheter att identifiera Sophie Zelmani i ”If You’re Still a Dreamer”.

Kent finns rent av i mina egna skivhyllor, dock inte deras färska ”Petroleum” – men deras sound är ju relativt lätt att känna igen.

I våra skivhyllor finns också mycket Mikael Samuelsson, däribland ”Fantomen på stora operan” av Andrew Lloyd Webber. Ur den fick vi i dag lyssna på ”Nattens musik”.

Och självfallet finns det stora avdelningar med Mozart, Wolfgang Amadeus, både LP och CD, i våra skivhyllor. När Birgitta och jag i unga år beslöt oss för att leva våra liv tillsammans, medförde hon en liten skivsamling i vilken det bland annat fanns en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den lyssnade vi ofta på tillsammans under sena kvällar före läggdags.

En läsare har uppmärksammat mig på att jag i dag lyckades glömma bort att redovisa svaret på en fråga. Eftersom jag har sett Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla” (1816), var det inte där problemet låg. Jag borde ha kollat att alla svaren faktiskt fanns med.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå dirfekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är psykolog liksom vår son Matti, och jag vet att de känner varann sedan ganska länge. Det betyder inte att jag känner henne – jag har inte ens läst hennes lovprisade skönlitterära böcker.

Men dem känner jag till, både genom vad jag har läst på kultursidorna och genom vad sonen har sagt till mig.

Så kanske skulle det vara intressant att läsa dem, också för att ta del av en mycket yngre persons förställningsvärld och erfarenheter.

När jag lyssnar på hennes Sommar-program i dag, slås jag omedelbart av att hennes musikaliska värld är helt annan än min – den enda gemensamma nämnaren är Kate Bush, som även jag har på skiva. Men man ska akta sig för att åldersgeneralisera. Mellan mig och min son, nästan jämnårig med Jenny Jägerfeld och för sin del inte bara psykolog utan också musiker, finns långt fler musikaliska broar.

Det som främst fängslar mig i Jenny Jägerfelds program är berättelsen om hennes långa kamp mot en svår reumatisk sjukdom, allt från de nästan komiska historierna om hur hon plötsligt drabbades av den när hon jobbade på en irländsk pub, över reaktionerna från studiekamrater hemma i Sverige till den egna kampen med sjukdomen inte bara i fysisk utan också i psykisk mening.

I det här avseendet var hennes program ett levande bevis för att ”Sommar” inte måste göras som underhållning.

Jag gillade också hennes angrepp på de charlataner som härjar i utkanten av hennes och sonens bransch.

Sommar i P1 med Daniel Ek

Jag är en nyfiken människa och brukar därför lyssna på radions Sommar-program med öppen attityd. Men Daniel Eks Sommar-program i dag ställde mig inför flera problem.

Man kunde till exempel ha väntat sig att Ek, själv från Rågsved, skulle ha spelat Ebba Grön, men dem nämnde han bara. Eftersom han har lärt känna Neil Young, kunde han ju ha spelat något med Young, men icke. Diana Ross och Lady Gaga fick vi i alla fall höra, men jag tvingas konstatera att hans musik – både de nämnda artisterna och ännu mer det övriga – inte riktigt är min. Jag tror faktiskt inte att det främst är åldersskillnaden – han är född 1983 – som spelar in här.

Killen är obestridligen ett tekniskt snille, ett självlärt datageni. Spotify och Facebook hör till det han har varit med och utvecklat. Eftersom skapare av musik bör ha ersättning för sitt arbete, är Spotify inom ramen för dagens teknik på nätet enligt min mening onekligen ett steg framåt.

Samtidigt tyckte jag att Ek lite väl lättvindigt avfärdade till exempel CD-skivor som alltför utrymmesbegränsade. Det är i viss teknisk mening sant, men medan Spotify-lyssnaren främst lockas att lyssna på hits, lyssnar CD-köparen rimligen på hela plattan och fastnar kanske för flera låtar, kanske rent av av olika karaktär.

Variation är inte så dumt det heller.

Sommar i P1 med Heidi Andersson

Jag har väl själv i yngre dar lockats till armbrytning, men då har jag nog inte varit riktigt nykter. Att det skulle finnas något sådant som SM, NM, EM och VM i armbrytning ligger utanför min föreställningsvärld, och ännu mer gäller detta att det skulle finnas ett armbrytningsgymnasium. Men jag har fel på alla dessa punkter; armbrytningsgymnasiet ligger i Storuman.

Lätt fascinerad lyssnar jag på Heidi Anderssons Sommar-program – hon har själv åtta VM-guld i armbrytning. Och varför en ung tjej har lockats in på den här banan förstår jag nog inte ens efter hennes sommarprogram. Men kanske har hon lockats av utsikterna att klå killarna i en nordlig kroppsarbetarkultur som är ganska macho.

Fast egentligen är jag ännu mer fascinerad av människors envisa vilja att leva kvar i en västerbottnisk inlandsby som Ensamheten (16 invånare!). Och ska man det, gäller det att förena stor kreativitet – Heidi Andersson själv är egenföretagare om än på ett udda område – med stor varsamhet om de pengar man lyckas få in.

Den musik hon hade valt att spela hade stor spännvidd, allt från Kiss till Gunnar Wiklund, från Boney M till Dolly Parton, från Johnny Cash och June Carter till Laleh. Tre låtar uppskattade jag för egen del alldeles särskilt att få höra: Peps Perssons ”Spelar för livet” fast här med Sofia Karlsson, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat och så ”Katjusa” med Limpopo.

Till ”Katjusa” – även skriven ”Katyusha”, ”Katusha” eller ”Katjusha” (på ryska: Катюша) har jag som flyktingpojke ett särskilt förhållande – jag hörde den i radio i andra världskrigets Estland. Den var mycket stor då – melodin komponerades 1938 av Matvei Blanter och fick under andra världskriget sin text av Mikhail Isakovsky. Sångens text handlar om en flicka som längtar efter sin man som är soldat.

Katjusa blev också namnet på en myckdet effektiv rysk raket, som användes under andra världskriget.

Sommar i P1 med Gudrun Sjödén

Gudrun Sjödén är en bland flera sins emellan samtida och färgstarka Konstfack-utbildade textilkonstnärer, men hon har också, bestående, lyckats som affärskvinna. Hon har butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i Oslo och København samt flera stycken i Tyskland – att hennes försök att etablera sig också i New York inte lyckades, berodde nog – som hon berättade i sitt Sommar-program – delvis på faktorer som hon inte kunde rå över.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

ÖregrundsMåndag med Ewert Ljusberg

Vädret var inte det bästa vid sommarens första ÖregrundsMåndag: det duggregnade fortfarande, när Birgitta och jag promenerade ner till Fyrskeppet. Just våra medhavda paraplyer behövde vi sedan ändå inte ta i bruk, men i blåsten från havet var det gott att ha ordentligt med kläder, bland annat rock respektive kappa, på sig. Och trots att vädret avskräckte, samlades det till slut hyggligt med folk på bänkarna och på medhavda stolar på området framför scenen. Många är trogna, äldre besökare, och intäkterna går ju till ett gott ändamål: arrangören, Lions, skänker behållningen till Läkare utan gränser.

Husbandet, Mattias & Stefans Quartet, värmde upp så gott det gick, och publiken lät sig ryckas med i allsånger som Evert Taubes ”Havsörnsvals”. De flesta av oss klarade också att sjunga med i sånger som inte finns med i allsångshäftet som delades ut vid entrén.

Under kaffepausen som följde anlände kvällens gästartist, Ewert Ljusberg. Jag och Birgitta passade då på att gå fram till området bredvid scenen och hälsa på Ewert – vi känner inte varann närmare, men jag har recenserat många av hans skivor, och han har faktiskt varit inne på min blogg och gjort en kommentar. Han har med sig också sin hustru, och det visar sig att hon kommer från mitt gamla Medelpad och dessutom känner till min faiblesse för Melodikrysset.

Snart står Ewert på scen, och med sin kraftfulla stämma, sin gitarr och några mössor och hattar som enda rekvisita tar han den i fullständig och magisk besittning. Valet av sånger, egna och andras, präglas ofta av drastisk humor, som till exempel hans egen härjedalska ”Lån’ mä tänder” (som går på ”Love Me Tender”) och den från Ångermanland stammande ”Bröderna Byströms begravningsbyrå”.

Men hans mäktiga stämma kan också bära upp dramatiska ballader som Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”.

Och i sin egen ”Skogsblues”, där han på ett idiomatiskt sätt härmar ett munspel, är han fullkomligt suverän. Det här var kvällens bästa nummer.

Efteråt går jag och Birgitta till en av hamnkrogarna för att äta en sen middag. Det blir fläskfilé med svampsås och till det rött vin. Det här är helt OK – jag klankar inte – men just nu saknar jag i Öregrund en restaurang som har det där lilla extra, det man inte utan vidare slår hemma i sitt eget kök.