Melodikrysset nr 43 2008

Också i dag återvände Anders Eldeman till mitt förstapris förra veckan: berättade åter att jag brukar publicera mina förslag till svar plus att jag förra gången, lika lite som annars, själv hade skickat in något svar. Men jag har fått Bonniers musiklexkon och tackar – Eldeman backade inte om mitt förstapris, även om alltså någon annan har biträtt mig genom att skicka in de svar jag har publicerat här på bloggen.

Veckans upplaga av Melodikrysset tyckte jag var förhållandevis lätt.

Det började med nationalsången till ett grannland, Norge, som jag i många årtionden har haft ett varmt förhållande till. När jag i min ungdom var FiB-ombud, sålde och läste jag många böcker av norska författare. 1956 var jag tillsammans med andra svenska gymnasister (Agneta Pleijel var en av dem) på stipendieresa i Norge. Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat norsk litteraturkurs, vid Uppsala universitet. Så småningom blev jag de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och bevistade i den egenskapen mängder av valvakor och kongresser och sammanträden (hos Arbeiderpartiet), mest i Oslo men också bland annat i Narvik och på Svalbard. Norrmännen sjunger ”Ja vi elsker dette landet” (egentligen ”Sang for Norge”), och jag är beredd att instämma. Sången skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och Rikard Nordraak och framfördes första gången den 17 maj 1864 i Eidsvold.

Därefter hamnade vi på andra sidan jordklotet, i Australien. Därifrån kommer nämligen Kylie Minouge, som vi här hörde i ”In My Arms”. Också i Australien har jag varit, fast bara en gång. Där var jag som medföljande make till min hustru som på den tiden var talman i den svenska riksdagen.

I USA har jag varit flera gånger, bland annat relativt nyligen i New York. Vid de här besöken passar jag alltid på att köpa skivor med amerikansk folkmusik. John Denver finns av någon anledning inte i min skivsamling, detta trots att jag tycker att hans och Bill Danoffs och Taffy Niverts hyllning från 1971 till West Virginia, ”Take Me Home Country Roads”, är en fin låt.

Också i Finland och även på Åland har jag bitar av mitt hjärta. Från Åland kommer den fina folkvisan ”Vem kan segla förutan vind?”, som vi här hörde i Jan Johanssons tolkning – den skulle här ge kryssordet segel. I Finland bodde min estniska flyktingfamilj i åtta månader 1944 – jag fyllde sju år den sommaren – och sen förde mig mitt värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare också dit och till Åland, till mängder av kongresser, val och annat liknande.

En ännu mer sentimental ton fanns i Thory Bernhards’ storsäljare ”Vildandens sång” eller helt enkelt ”Vildanden”. Också i det här fallet rör det sig om en folklig melodi, upptecknad av Leon Landgren.

Den spelades ständigt i radio under min ungdom. Där spelades också Povel Ramels svar på de olika svarta sånggrupper, som flitigt turnerade i de svenska folkparkerna; jag såg och hörde till exempel The Delta Rythm Boys på sågplan vid en av de årliga midsommarfesterna i min dåtida hemby Juniskär söder om Sundsvall. Povels låt kallades ”Var är tvålen?” och inleddes med ”Ni som vandrar genom livet”. Vi tar hela texten:

Var är tvålen?

Text och musik: Povel Ramel

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Bad e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelöst förutan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och crawl,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Bad e löjligt,
Utan tvål

Bad e inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Bad e snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Bad e galet,
Bad e tokigt,
Visset, ruskigt, konstigt
Utan tvål!

En av de lättare frågorna i dag – jag löste den med hjälp av ledbokstäverna långt innan den spelades – var ”En herre i frack”, som sjöngs in av Gösta Ekman den äldre. Den finns också insjungen av Johnny Bode, som skrev den.

En annan kär bekant var ”Lite grann från ovan”, mer känd som ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, vilket senare skulle ge svaret gås. Edvard Persson, som sjöng in den på skiva och framförde den i filmen ”Kalle på Spången” från 1939, sjöng väl egentligen ”liden” – men han som skrev texten var göteborgare: Lasse Dahlquist.

Då kan vi väl ta ett skutt till det nyaste nya. Vi hörde Laleh, svensk sångerska av iranskt ursprung. Tyvärr kan jag inte sångtiteln.

Därefter tar vi veckans två melodifestivalare.

Cecilia Vennersten deltog i 2005 års upplaga med ”Var mig nära”. Det gick väl inte så bra, om jag minns rätt.

Desto bättre gick det här hemma för Charlotte Perrelli – förr med efternamnet Nilsson – i årets tävling. Men sen gick det ju inte så bra för hennes ”Hero” i Eurovisionsschlager-finalen.

Allra sist tar jag i dag en mycket bra låt, Cornelis Vreeswijks ”En halv böj blues”. I dag hörde vi den med Inger Öst och så Cornelis’ sjungande son Jack Vreeswijk. Cornelis har jag haft en del att göra med och flitigt recenserat – se ovan under Kulturspegeln, Musik. Inger Öst ingick i trion Tre damer, där också Diana Nunez och Anita Strandell sjöng. De var faktiskt mycket bra!

Så har jag då klarat av veckans melodikryss innan barnbarnen, Viggo och Klara, kommer hit till morfar i Öregrund.

Melodikrysset nr 41 2008

I dag började krysset lätt med den melodi som i Lill Lindfors’ tappning heter ”En man i byrålådan”.

Inte heller dagens andra svenska schlager, ”Vi ska gå hand i hand”, var svår att känna igen. Den har väl spelats in bland annat av Gunnar Viklund och så Vikingarna.

Men jag ska genast erkänna, att krysset också innehöll frågor som jag tyckte var besvärliga.

Det gällde till exempel den första dubbelfrågan, detta eftersom jag ser så få TV-serier och dessutom alltid har svårt att komma ihåg deras musikaliska temata. ”Skärgårdsdoktorn” har jag till exempel aldrig sett, men när jag hade fått ett par ledbokstäver började jag gräva i minnet efter långa serietitlar och hamnade rätt. Stefan Nilsson har jag på skiva och har också sett live, men jag fick googla på ”Skärgårdsdoktorn” för att komma på att det var han som hade skrivit filmmusiken.

Sen fastnade jag också på nästa fråga. Jag är varken bekant med Jane Horrocks eller med ”Things”, och ännu mindre har jag någonsin lyssnat på pojkband. Men Google hjälpte mig att identifiera Robbie Williams.

Ytterligare en fråga som jag säkert hade gått bet på om jag inte hade haft Google till hjälp var filmen om fysiska prestationer, för att använda Eldemans terminologi. Jag håller mig borta från allt som har med sport att göra och har följaktligen aldrig sett den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” med musik av Vengelis – den handlar tydligen om ansträngningar inför OS i Paris 1924. Några få ledbokstäver ledde mig dock till svaret ”ögonblick”, och sen rullade jag med hjälp av Google upp det jag ovan redovisar.

Resten hade jag för min del inte några våldsamma svårigheter med.

Det gäller till exempel dagens andra spelfilm, den som handlar om lejonet Elsa och i engelskt original heter ”Born Free” (på svenska ”Född fri”).

Klurig på ett kul sätt var frågan om Madonna och ”Hang Up”: från vilken grupp hade hon lånat ett inlagt tema? Uppenbarligen var det från ABBA, och hörde jag rätt, kom inlånet från ”Gimme! Gimme! Gimme!”. Den hörde jag senast i Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Inlån av ett annat slag ägnar sig Jerry Lee Lewis åt på ”Last Man Standing”, som är en serie duetter med andra berömda artister. I ”Evening Gown” sjunger han tillsammans med Mick Jagger från Rolling Stones.

Mer inlån: Den melodi som vi känner som ”Ack Värmeland du sköna” återfinns även i Bedřich Smetanas ”Moldau”.

Mer klassisk musik: Vi hörde också ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergej Prokofiev.

En svensk klassiker, om än i en helt annan genre och skriven mycket senare, är Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube, 1943 (efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red, Red Rose, 1794″)

Musik: Evert Taube (1890-1976), 1943 fritt efter argentinsk tango

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

Också Carl Anton – egentligen Carl Anton Axelsson – är en mycket fin vismakare. Här hörde vi honom i sin egen ”Moster Märta”.

Carl Anton är, i likhet med många andra framstående sångmakare, en man med hjärtat till vänster; jag har lyssnat på honom på socialdemokratiskt valmöte.

Allan Edwall var jag med om att ge ut på skiva, på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Också honom älskar jag högt och rent. En av mina favoriter spelades i dagens melodikryss:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Jo, så här kan livet vara.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

Melodikrysset nr 39 2008

Den gångna perioden har rymt både roliga och ledsamma saker. Birgitta och jag åkte till New York och har där lyssnat på mycket fantastisk musik. Men bland det första som hände var att vi fick telefonbesked om att vi hade utsatts för mordbrand i vårt sommarviste i Öregrund: ett uthus med mycket kärt innehåll har bränts ned. Om det senare har jag skrivit här på bloggen. Till musikupplevelserna återkommer jag snart.

New York-resan gjorde att jag var tvungen att hoppa över förra veckans melodikryss. Men jag har förstått, att där fanns en fråga om en melodi som ingår i Björns och Bennys ”Mamma Mia” – som vi såg Broadway-uppsättningen av, när vi var i New York.

Anknytning till Björn Ulvaeus hade i viss mening en av dagens frågor, den om ”Mårten Gås” som förekom på en av Hootenanny Singers’ plattor. Fast den som sjöng (?) den var gruppens chaufför, Hans Bergkvist.

Av dagens frågor var det bara en som låg utanför min kunskapsram. Jag fick ta hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop för att komma på att de som sjöng ”Ladies Night” var tjejgruppen Atomic Kitten.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men eftersom jag har sett Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten”, var det inte alltför svårt att komma på, att det sökta ordet var skatt.

Efter lite funderande plus kontrollgoogling blev jag också viss om att jag hade gissat rätt om vem som assisterade Eros Ramazzotti på ”Cosa de la vita” / ”Can’t Stop Thinking About You”: Tina Turner.

Resten var mer eller mindre lätt, för mig alltså.

Charlotte Nilssons bidrag i Eurovision Song Contest 1994 hette på engelska ”Take Me To Your Heaven” och på svenska ”Tusen och en natt”.

I Eurovision Song Contest 1987 tävlade Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, som dock – eftersom texten innehöll varumärkesreklam – döptes om till det obegripliga ”Boogaloo dansa rock’n’rolla”.

1988 deltog Tommy Körberg i Eurovision Song Contest med Py Bäckmans ”Stad i ljus”.

Inte heller den återstående någorlunda nutida melodin var svår att identifiera. Vi hörde Ted Gärdestad i ”Angela”.

Men Melodikrysset innehöll också, som sig bör, ett antal gamla godingar.

Vi hörde Lasse Dahlquist i sin egen ”Skänk en slant till en fattig speleman”. Och trots att Lasse skrev många visor för urskåningen Edvard Persson, hade han sina egna rötter i Adas och Bedas stad Göteborg.

Sven Bertil Taube sjöng den mycket fina ”Violen från Flen”, som har skrivits av Ulf Peder Olrog.

Vidare spelades ytterligare en pärla ur den svenska sångskatten, Gabriel Jönssons dikt ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson, vars nästan hela, avsevärda, produktion jag har i bokform i mitt musikbibliotek. Den som sjöng var Gustaf Torrestad, en välkänd stämma i radio förr i världen.

En underbar röst, också den välkänd för oss gamla radioter, hade även Ulla Billquist. Här hörde vi henne i ”Tänk att man kan bli så kär”. Jag har sett TV-dokumentären om hennes liv och död – men jag kan inte säga att jag för den skull blev mycket klokare på varför hon tog livet av sig.

En av min hustrus favoriter är Hoagy Carmichael. Det var han som skrev originalet till den sång som i Gunnar Viklunds svenska version kallades ”Ensam går jag”, ”Georgia On My Mind”.

Sommaren fanns kvar i New York men definitivt inte här när vi kom hem. Men visst har jag hört ”In the Summertime”, nästan för många gånger till och med. Den spelades, om och om igen, tills man nästan blev tokig, på bergknallen utanför huset i Öregrund, på batterigrammofon av Anna och Marie. Så här långt efteråt tycker jag ändå att Mungo Jerry hade en välmotiverad hit med den.

USA inför valet

Som det politiska djur jag är ägnar jag alltför mycket av min alltför korta tid i New York åt att följa den amerikanska valrörelsen: ser på nyhetsrapportering, opinionsanalyser och kommentatorer i TV, läser dagligen New York Times.

Detta trots att jag hyser blandade känslor inför båda de motstående alternativen. Missförstå mig inte – det är klart att jag vida föredrar Barack Obama framför John McCain, för att inte tala om Sarah Palin. Men att de amerikanska demokraterna mer än fläckvis skulle vara ett parti, besläktat med de svenska socialdemokraterna, är en grov överdrift. Märk kön av svenska partier, varav flertalet borgerliga, som gästade demokraternas konvent.

Också jag inser att ett utrerat vänsteralternativ vore chanslöst i ett amerikanskt presidentval och att det vore bra om amerikanarna fick åtminstone något slags offentlig sjukförsäkring. (I själva verket är jag dessutom rädd för att också svensk socialdemokrati lägger sig i den mycket vida mittenfåra, där de amerikanska demokraterna sedan länge befinner sig.)

Mina allra första intryck av den pågående amerikanska valkampanjen sa mig inte bara att det var mycket jämnt utan också fanns risk för att McCain skulle vinna valet. Många har ju försökt tona ner betydelsen av en sådan valutgång: McCain är resultatpolitiker, självständig i förhållande till sitt parti och beredd att göra upp med demokraterna. Mot det kan man invända att McCain enligt en undersökning som redovisades när jag befann mig i New York i 90 procent av fallen har röstat på Bush-administrationens förslag. Och blir den urreaktionära Sarah Palin vicepresident, befinner hon sig sedan ett hjärtslag från presidentmakten…

Palin är ett märkligt fenomen. Vissa dagar i början av vår New York-vecka tycktes hon ibland få mer TV-utrymme än huvudkandidaterna. Republikanerna har gett henne den roll McCain inte kunde spela: Hon mobiliserar republikanernas moralkonservativa, abortmotståndare och nationalister. Men det märkliga är att kampanjledningen, när hennes åsikter väl har blivit kända, inte tillåter henne att föra en egen kampanj på dessa temata. Hon har redan gjort sin mobiliserande plikt, så i stället för att kampanja på sina egna villkor och ge egna presskonferenser agerar hon kvinnlig hejaklacksledare (bilden är noggrant vägd) åt McCain.

Det här har gått så långt att jag i TV fick se hennes presstaleskvinna förklara, att Sarah Palin absolut inte har något att dölja.

Men media jagar henne nu; drevet går. Man gräver i hennes politiska förflutna hemma i Alaska. Och i en snabbköpskassa såg jag ett magasin som på omslaget hade en rubrik med en sexinsinuation. (Jag köpte inte tidskriften.)

Under loppet av min New York-vecka kunde jag dock iaktta, hur Obama skaffade sig ett övertag, också i viktiga delstater. Min uppfattning är att den pågående krisen i amerikansk ekonomi har påverkat opinionen i obamavänlig riktning.

Redan när jag var kvar i Sverige läste jag om de krisdrabbade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Eftersom så otroligt många bostadsägare (och väljare) är beroende av dessa företags fortbestånd, gjorde bushadministrationen det enda den kunde göra, en tvär vänstergir.

Under min New York-vistelse dominerades nyheterna sedan av krisföretag: Lehman Brothers (USAs fjärde största investeringsbank) och försäkringsjätten AIG; den likaledes krisdrabbade investeringsbanken Merril Lynch har åtminstone momentant räddats av att ha tagits över av Bank of America.

Folk, även på Wall Street, är skakade – många av dem som intervjuas är rädda för att förlora sina jobb. I TV hör jag ekonomianalytiker kalla det som nu sker för det värsta som har hänt USA sen trettiotalskrisen.

I den här situationen har Obama uppträtt lugnt och metodiskt, för dem som minns eller har läst på kanske rent av framstått som en ny Roosevelt.

Också McCain har försökt haka på genom att uttala sig kritiskt mot finanskapitalet. Men han har det svårare med trovärdigheten, eftersom han tidigare trosvisst har förklarat, att amerikansk ekonomi i grunden är sund. Vilket senare Obama gärna påminner mötes- och TV-publiken om.

Nå, valet är långt ifrån avgjort.

De motstående kampanjhögkvarteren släpper ständigt nyheter avsedda att gynna den egna sidan. Varefter den andra sidan kontrar med något som avses slå ut och gärna övertrumfa denna nyhet. Ena dagen har en dam, ingift i en känd finansfamilj och tidigare Hilary Clinton-supporter, beslutat sig för att i stället stödja republikanerna. Nästa dag kliver en dam med namnet Eisenhower fram i TV och berättar, att hon stöder Barack Obama.

Och ännu värre kommer det att bli.

Jag är glad för att jag inte är kvar där och framför allt för att jag slipper rösta där.

Men som sagt, jag hoppas att Barack Obama och Joe Biden vinner. Det vore bäst för USA. Och för världen.

New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vi har sällan varit bättre än nu

Jag har alltid älskat tidskrifter, och min nioåriga erfarenhet av att vara chefredaktör för en sådan har också övat upp min förmåga att bedöma tidskrifter.

Mot den här bakgrunden törs jag hävda att dagens Vi, med Anneli Rogeman som chefredaktör, är mycket läsvärd. Sällan har detta kooperationens flaggskepp varit bättre än nu.

I det senaste numret, 9 2008, är det särskilt två artiklar med litterärt innehåll, som fångar mitt intresse.

Dels Nina Solomins intervju med Per Olov Enquist, ”Vägen upp ur det svarta hålet”. P O Enquist har jag läst, också träffat då och då, allt sedan studentåren i Uppsala på 1960-talet. Flera av hans romaner anser jag höra till de yppersta nutida på svenska, och jag kommer alldeles självklart att skaffa också den självbiografiska ”Ett annat liv”, som snart kommer ut på Norstedts. Den handlar om de svarta år, då Enquist höll på att gå under av spritmissbruk. Jag hörde talas om det då, men eftersom han då i huvudsak bodde i Danmark, kom jag inte personligen i kontakt med honom på den tiden. Numera har han övervunnit spritbegäret och är åter en produktiv författare, intressantare än någonsin. Men han skrev redan tidigt fullkomligt lysande romaner. ”Musikanternas uttåg”, om arbetarrörelsens segdragna och svåra genombrottsår i hans gamla hemtrakter i Västerbotten är en av dem.

Dels Tjia Torpes artikel om Dan Anderssons långa kärlekshistoria med hennes farmor Märta. Också Tjia Torpe känner jag en smula, och Dan Andersson har jag förstås läst och ofta hört tonsatt, men Tjia berättar här en historia, som har varit okänd för mig: Dan och hennes farmor träffades på Brunnsvik och blev våldsamt kära i varann, men trots att kärleken varade länge, förhindrade Märtas far det giftermål båda hett åstundade. Tjias berättelse blir extra intressant med hjälp av hittills opublicerade brev och dikter från Dan till Märta.

Det litterära materialet i numret omfattar där utöver bland annat en miniintervju med Peter Englund och en recension av Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is” (Norstedts), en bok som jag förvisso också kommer att skaffa och läsa.

I det här numret aviseras också en tidskriftsnyhet: Vi får en avläggare i Vi läser. De som är intresserade av författare och deras böcker får alltså, med start den 31 oktober, en ny tidskrift. Premiärnumret kostar 49 kronor (mot 59:- i ordinarie pris).

För egen del hoppas jag att Vi läser också ska innehålla litterärt material i form av noveller och lyrik, men hur det blir med det framgår inte av förhandsreklamen.

Har jag förstått Vi-redaktionens planer rätt, kan Vi läser sen komma att få efterföljare på områden som resor, mat och trädgård, andra Vi-specialiteter.

Lycka till! säger jag.

Tills vidare vill jag hur som helst uppmana mina läsare att prenumerera på gamla vanliga Vi. Det kostar 625 kronor för helår, 359 kronor för halvår, vilket är väl använda pengar. Kontakt kan du få per telefon, 08-799 63 16, och på e-post, vi@pressdata.se.

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn

Familjen Dahl träffas i Sjöändan

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.