USA inför valet

23 september 2008 22:35 | Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Som det politiska djur jag är ägnar jag alltför mycket av min alltför korta tid i New York åt att följa den amerikanska valrörelsen: ser på nyhetsrapportering, opinionsanalyser och kommentatorer i TV, läser dagligen New York Times.

Detta trots att jag hyser blandade känslor inför båda de motstående alternativen. Missförstå mig inte – det är klart att jag vida föredrar Barack Obama framför John McCain, för att inte tala om Sarah Palin. Men att de amerikanska demokraterna mer än fläckvis skulle vara ett parti, besläktat med de svenska socialdemokraterna, är en grov överdrift. Märk kön av svenska partier, varav flertalet borgerliga, som gästade demokraternas konvent.

Också jag inser att ett utrerat vänsteralternativ vore chanslöst i ett amerikanskt presidentval och att det vore bra om amerikanarna fick åtminstone något slags offentlig sjukförsäkring. (I själva verket är jag dessutom rädd för att också svensk socialdemokrati lägger sig i den mycket vida mittenfåra, där de amerikanska demokraterna sedan länge befinner sig.)

Mina allra första intryck av den pågående amerikanska valkampanjen sa mig inte bara att det var mycket jämnt utan också fanns risk för att McCain skulle vinna valet. Många har ju försökt tona ner betydelsen av en sådan valutgång: McCain är resultatpolitiker, självständig i förhållande till sitt parti och beredd att göra upp med demokraterna. Mot det kan man invända att McCain enligt en undersökning som redovisades när jag befann mig i New York i 90 procent av fallen har röstat på Bush-administrationens förslag. Och blir den urreaktionära Sarah Palin vicepresident, befinner hon sig sedan ett hjärtslag från presidentmakten…

Palin är ett märkligt fenomen. Vissa dagar i början av vår New York-vecka tycktes hon ibland få mer TV-utrymme än huvudkandidaterna. Republikanerna har gett henne den roll McCain inte kunde spela: Hon mobiliserar republikanernas moralkonservativa, abortmotståndare och nationalister. Men det märkliga är att kampanjledningen, när hennes åsikter väl har blivit kända, inte tillåter henne att föra en egen kampanj på dessa temata. Hon har redan gjort sin mobiliserande plikt, så i stället för att kampanja på sina egna villkor och ge egna presskonferenser agerar hon kvinnlig hejaklacksledare (bilden är noggrant vägd) åt McCain.

Det här har gått så långt att jag i TV fick se hennes presstaleskvinna förklara, att Sarah Palin absolut inte har något att dölja.

Men media jagar henne nu; drevet går. Man gräver i hennes politiska förflutna hemma i Alaska. Och i en snabbköpskassa såg jag ett magasin som på omslaget hade en rubrik med en sexinsinuation. (Jag köpte inte tidskriften.)

Under loppet av min New York-vecka kunde jag dock iaktta, hur Obama skaffade sig ett övertag, också i viktiga delstater. Min uppfattning är att den pågående krisen i amerikansk ekonomi har påverkat opinionen i obamavänlig riktning.

Redan när jag var kvar i Sverige läste jag om de krisdrabbade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Eftersom så otroligt många bostadsägare (och väljare) är beroende av dessa företags fortbestånd, gjorde bushadministrationen det enda den kunde göra, en tvär vänstergir.

Under min New York-vistelse dominerades nyheterna sedan av krisföretag: Lehman Brothers (USAs fjärde största investeringsbank) och försäkringsjätten AIG; den likaledes krisdrabbade investeringsbanken Merril Lynch har åtminstone momentant räddats av att ha tagits över av Bank of America.

Folk, även på Wall Street, är skakade – många av dem som intervjuas är rädda för att förlora sina jobb. I TV hör jag ekonomianalytiker kalla det som nu sker för det värsta som har hänt USA sen trettiotalskrisen.

I den här situationen har Obama uppträtt lugnt och metodiskt, för dem som minns eller har läst på kanske rent av framstått som en ny Roosevelt.

Också McCain har försökt haka på genom att uttala sig kritiskt mot finanskapitalet. Men han har det svårare med trovärdigheten, eftersom han tidigare trosvisst har förklarat, att amerikansk ekonomi i grunden är sund. Vilket senare Obama gärna påminner mötes- och TV-publiken om.

Nå, valet är långt ifrån avgjort.

De motstående kampanjhögkvarteren släpper ständigt nyheter avsedda att gynna den egna sidan. Varefter den andra sidan kontrar med något som avses slå ut och gärna övertrumfa denna nyhet. Ena dagen har en dam, ingift i en känd finansfamilj och tidigare Hilary Clinton-supporter, beslutat sig för att i stället stödja republikanerna. Nästa dag kliver en dam med namnet Eisenhower fram i TV och berättar, att hon stöder Barack Obama.

Och ännu värre kommer det att bli.

Jag är glad för att jag inte är kvar där och framför allt för att jag slipper rösta där.

Men som sagt, jag hoppas att Barack Obama och Joe Biden vinner. Det vore bäst för USA. Och för världen.