Melodikrysset nummer 47 2010

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Måndagskväll med Birger Norman

Jag åker till Stockholm, för första gången på länge. Birgitta följer med mig för att lyssna på vad jag har att berätta om Birger Norman. Fast det vet hon ju egentligen. Jag har nu under lång tid publicerat bloggtexter, några av dem mycket långa, om Birgers författarskap.

Vi tar min morgonväg, den som går över Norra Latins skolgård. I årtionden gick jag den där vägen, från uppsalatåget till Sveavägen 68 där jag jobbade. Fast nu stannar vi på andra sidan gatan, vid ABF-huset.

Vi behöver få i oss lite mat innan seminariet börjar. Det visar sig att restaurangen på hörnet har bytt skepnad: den är nu kebabrestaurang. Så det får bli kebab till middag.

Väl uppe på första våningen där seminariet ska hållas är det redan en liten kö vid bordet med entrébiljetterna, och undan för undan fylls salen med folk. Men jag lägger märke till att publiken verkligen inte är ung. Jämfört med den (och mig) ser en av mina medinledare, poeten Jenny Wrangborg, så ung ut att man nästan undrar varför hon är där.

Kan Jenny Wrangborg genom sin nyläsning av Norman bidra till att hans författarskap finner nya grupper av unga läsare, är det utan tvekan välkommet.

Vi övriga inledare samt kvällens lots genom programmet, Bengt Göransson, och så också publiken är sedan gammalt normanfrälsta, och jag tänker då inte i första hand på den del av hans poesi som har religiös anknytning. Fast Mikael Nyberg, ordförande i Birger Norman-sällskapet, nämner förstås också den i sitt ”Utkast till ett porträtt i helfigur”. Men det är påfallande att både han och litteraturvetaren och professorn vid Södertörns högskola Ola Holmgren, själv bördig från Sollefteå, i så hög grad betonar det som jag har valt som mitt ämne, den politiske Birger Norman. Ingen av dem hymlar heller om att Norman var och förblev socialdemokrat.

Eftersom jag skulle tala sist, lyssnade jag med viss bävan på de andra inledarnas val av normandikter: skulle de citera eller läsa upp några av just de dikter jag hade valt ut för kvällen? Det mesta av det som fanns i deras föredrag kände jag också omedelbart igen, hade till och med själv återgett i mina bloggessäer om Normans dikter, prologer och några separata böcker som jag av olika skäl hade valt att skriva om för sig. Men när det blev min tur, kunde jag, utan att på någon punkt ha fått förutsättningarna rubbade, prata om och läsa upp de dikter som finns i den inledande politiskt betonade delen av essän om Norman som poet. Ett av mina bärande temata var att Birger Norman aldrig tog på sig rollen av enkel agitator; han skrev inte plakatpoesi. Nej, hans politiska dikter innehåller träffande samhällsiakktagelser, ofta med vidd långt utöver det de formellt synes beskriva. Hans iakttagelser bärs vidare upp av ironier och skruvade vinkelskott.

Vi som medverkade avtackades efteråt med en liten present, Jan Wolf-Watz’ litterära antologi ”Röster i Ångermanland” i En bok för allas landskapsserie. Där finns förstås ett antal dikter av Norman; några av dem har jag för övrigt återgett här på bloggen.

De övriga författarna i den här antologin förtjänar också sin plats. Men varför finns inte Erik Nyhlén med?

* * *

När jag sen tillsammans med Birgitta vandrar min gamla kvällsväg – Sveavägen-Kungsgatan – ner till järnvägen, slås jag av att många av butikerna och restaurangerna längs de här gatorna är nya; där låg annat under åren då jag jobbade här.

Det är inte bara Birger Normans ådal som är förvandlad.

Birger Norman som kolumnist och debattör

En av de tre samlingsvolymerna 1980 med det bästa ur Birger Normans författarskap heter ”Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Den rymmer många av Normans artiklar från perioden, tidigare inte bara publicerade i tidskrifter och dagstidningar utan också i artikelsamlingarna ”Medan mandarinerna mognar” (1957), ”Repliker i kulturdebatten” (1963), ”Syneförrättning i folkhemmet” (som han tillsammans med Stig Sjödin gav ut 1963, men här återges naturligtvis bara Normans texter), ”Vinkelskott” (1973) och ”I stället för ståndpunkter” (1978).

”Vinkelskott” kallades hans nästan undantagslöst mycket läsvärda kolumner i Metallarbetaren. Vinkelskottsartiklarna och flertalet av artiklarna i boken ”I stället för ståndpunkter”, vilka även de har publicerats i samma fackförbundstidskrift, är en påminnelse om att den klassiska fackförbundspressen innehöll ett folkbildande, textmässigt mycket kvalificerat och debattstimulerande material, som inte offrade ett uns åt populismen eller det lättköpta publikfrieriet. Norman drog sig verkligen inte för att skriva om komplicerade ämnen som poesi, dramatik och teologi.

Över huvud taget var Birger Nerman ett levande bevis på att det går att utvinna intressanta (och ofta till och med roliga) slutsatser ur de mest skiftande ämnen. Ett lysande exempel på detta är artikeln ”Motionslitteraturens kris”, publicerad i Arbetet 1955. Föremålet för Normans granskning är här motionssamlingen till SSUs fjortonde kongress. Smaka på den här inledningen:

”Det finns två slag av läsning som inte är riktigt uppskattade efter förtjänst. Dramatiken har svårt att slå igenom, även bland litteraturintresserade. Och så har vi motionshäftena. De utkommer i anslutning till de kongresser och konferenser som utgör periodiskt återkommande inslag i distriktsorganisationers och riksförbunds liv. Här finns en redan klassisk bokskatt. Motionshäftena är emellertid en art av litteratur som inte ligger väl till för extremt nykritiska metoder. De måste läsas med en viss kunskap om den sociala och biografiska bakgrunden. Den speciella dramatiken ligger i det komplicerade och ständigt skiftande spelet mellan principryttare och praktiker.”

Norman har också blick för hur man plägar möta alla motionsskrivande troende, som vill införa socialismen, avskaffa statskyrkan eller utropa republiken. De mer praktiskt lagda män som skriver utlåtandena över motionerna får dock inte gå för burdust fram: ”det gäller att formulera avslagsyrkandena så att de ser ut som instämmanden”.

Det underbara med en skarpt intellektuell skribent som Norman är att han – i motsats till många av sina artfränder – också behärskar delar av verkligheten, som många andra intellektuella aldrig bemödar sig om att sätta sig in i. Säkert har detta att göra med att Norman var en långvägare, med egna erfarenheter av arbetsliv, folkrörelser, folkbildning och annat för många i intelligentian lika apart. Med referens till ordföranden i Fabriksarbetareförbundet Valdemar Lundberg, som jag med respekt minns från arbetet i SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, skriver han till exempel om lönerelationer. Till det läsvärda hör också hans journalistiska och sociologiska iaktagelser under den syneförrättning han gjorde tillsammans med Stig Sjödin – här finns självfallet också referenser bakåt till föregångaren Lubbe Nordström, även om Normans och Sjödins resa inte längre företogs i något Lort-Sverige. Vilken lysande reporter Norman var framgår bland annat av avsnittet om svenska vattentorn, ”våra kommunala erektioner”.

Men oftast betraktar han med stor insikt och djupt allvar det som händer runt om i Sverige. Här skildrar han vad han ser under en tågresa från Sollefteå:

”Tåget stannar i Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.

Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick, flaggade man i topp.

I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?”

Dock kan han såsom varande sakkunnig också betrakta sina objekt – här ”Omvalets psykologi” – med mild ironi: ”Jag har redan antytt att omvalet är djupt grundat. Omvalet är en kulthandling, och jag kan inte komma på någon som är mera utbredd och varmare omfattad. Jag har suttit i menigheter som varit på vippen att omvälja avlidna, och för någon tid sedan läste jag om en svensk kommun som verkligen också gjort det. Detta speciella förfarande saknar ännu så länge stöd i lagen, men med de gynnsamma konjunkturer som råder för horoskop, stjärntydare och veckopressens massmedier så kan ju läget ljusna fortare än man föreställer sig. Ett par platser för de avlidnas andar kan i en framtid tänkas bli ett normalt inslag i olika fullmäktigeförsamlingar.” I samma slags anda har Norman skrivit texten ””Har Ni konferensbehov?”.

Men Birger Norman skruvar sällan till det. Han är en lyhörd lyssnare och iakttagare och hittar på så sätt alla de falska tonfall och bortförklaringar verkligheten är full av:

”Man ska lyssna till språket. Man ska titta efter vad man verkligeen läser, när tidningen kommer. I språket bor samhället. I verkligheten kan det beslöjas. I språket står det avklätt.

Avskedad och arbetslös, säger medelålders supportsvarvaren Karl Rickard Fällgren när verkstan branschkoncentreras och försvinner.

Friställd, säger koncernchefen som köpt in och lagt ner.

En lokal tendens till undersysselsättning, noterar arbetsmarknadsstatistiken.

Vi måste kräva ett större hänsynstagande till den medelålders arbetskraften, säger ombudsmannen.

Ett problem, säger samtliga partier i estraddebatten.

Kan någon därefter skönja Karl Rickard Fällgren?

Det är svårt, det medges. Men ser man efter så finns han i orden avskedad och arbetslös.”

Det intressanta med Norman som artikelskribent är att han i lika hög grad har överblick över inte alltid lättillgängliga författarskap. Och då tänker jag inte bara på att Norman helt naturligt förstår sig på Lars Ahlin – Ahlin var ju kristen och socialdemokrat
liksom Norman, dessutom från det till Normans eget landskap närliggande Sundsvall. Men Norman vore inte den vidsynte författare han är om han inte också kunde skriva inkännande om en författare som Hjalmar Söderberg.

Jag noterar att Norman i flera fall skriver insiktfullt om författare och verk som jag själv finner intressanta. Han skriver till exempel om Bosse Gustafsons roman ”Kritstrecket” – om Gustafson har jag själv skrivit en längre essä som jag nog borde återpublicera. En annan av mina gamla favoriter är polacken Slawomir Mrozek – se mina recensioner under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – även om Norman koncentrerar sig på Mrozeks dramatik. Och så hittar jag här en artikel om Paul Celans lyrikhäfte i FiBs lyrikklubbs Lilla serie, som även jag köpte och läste när den kom ut 1971. Bland de författare Norman återvänder till (vilket jag för egen del finner högst befogat) finns Albert Viksten, som han förmedlar ett roligt minne av:

”Bland mina papper har jag hans arbetsbetyg från Arbetarmässan. Där står det att jag varit nykter i arbetet. Jag minns att jag läste det där, ganska fundersam.

Jag var bibliotekarie i NTO-logen på den tiden.”

Norman skriver också en intressant text om Agneta Pleijels pjäs om Alexandra Kollontaj.

Därmed är vi inne på ett annat tema som Norman ofta återkom till, politiken.

Jag noterar att ärkereformisten Norman både med inlevelse och ett slags förståelse berättar om Jan Myrdal, Myrdals ungdomsminnen i ”Rescontra” och om ett gemensamt framträdande med Myrdal.

Mycket intressant finner jag också Normans skildring av KFMLs Första maj-möte i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Talare där var Gunnar Bylin, för övrigt en gammal skolkamrat till mig, både i Nylands skola och därefter i läroverket i Sundsvall. Bylin, senare alltså KFML-ledare, bodde högt uppe i en backe ovanför Döviksjön, inte långt från mitt gamla Juniskär.

För egen del var Norman en inbiten reformist. Som sådan försvarade han även bruket av förnuftig taktik:

”Den som söker föra en politik på tvärs mot alla faktiska omständigheter når inga andra resultat än gesten. Det kan se både framstegsvänligt och patetiskt ut, men det röjer ingen omtanke om dem, som politiken skulle tjäna. Att föra en resultatrik och verklighetsomdanande politik betyder att sätta in den på rätt sätt vid rätt tid. Om inte den rätta tiden finns, så får man försöka skapa den. Om det rätta läget finns, så arbetar man fram det. Det innebär just att taktiken inte kan skiljas från moralen. Taktiken har att göra med viljan och avsikterna. Ty talet om den rätta tidpunkten kan också bli rent prat, som inte tjänar något annat än att dölja att man inte har någon lust att skapa den. Det är inte taktik. Det är att fara med osanning, och det är tyvärr inte helt ovanligt i kretsar som sysslar med politik.”

Föga förvånande rymmer den här boken också en artikel, ”Socialismen inför verkligheten”, som är en kraftfull plädering för Nils Karlebys sätt att angripa politiken och de villkor den måste förverkligas under.

Jag gillar, mycket, Birger Normans prövande hållning, också hans sätt att ständigt försöka sätta sig in i motståndarens ståndpunkter. Av den här hållningen har han gjort lysande aforistik:

”Den som aldrig tänkt sig in i andras tankar, kommer aldrig att kunna tänka själv.

Den som aldrig rört sig i främmande banor, kommer aldrig att finna en egen.

Den som aldrig öppnat sig för det artfrämmande, kommer att sakna egenart.

Den som bara övertar en politisk värdering har i grunden ingen alls.”

Den här texten ingick i artikeln ”Var Wigforss ideolog?”, publicerad i Arbetet den 12 januari 1977. Den inleds så här:

”Var Ernst Wigfross ideolog?
Svaret är nej.
Teoretiker var han; levande, livfull, beläst. På en gång konkret och visionär.
Men ideolog – aldrig.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka. En ideolog har tänkt färdigt, och fått ett lärosystem att försvara och en position att bevaka.
Det hade inte Wigforss.
Han fortsatte att tänka.”

Det här är oerhört tänkvärt och sympatiskt, men när jag läser vidare i texten, läser jag också formuleringar som får mig att göra invändningar:

”Ideologin är ett mausoleum över tänkandet, tankar som stensatts och staplats i ett orubbligt system.
Ideologin är teoretikerns frestelse till fulländning.
Ideologin är maktpolitikerns rörmokardröm om den slutna cirkulationen.
Det är ideologierna som fördärvat socialismen.
Det är de ideologiskt besatta som hindrar dess frigörelse och utveckling.”

Jo, visst finns det slutna och dogmatiska ideologiska system av den här typen. Det var ett av skälen till att jag under några av mina mest produktiva år arbetade som socialdemokratins främste kommunistbekämpare.

Men en ideologi kan också, utan att göra anspråk på att vara den uppenbarade sanningen, vara ett på både värderingar och verklighetsiakttagelser baserat analyssystem inom politiken, något som bidrar till att inte reducera politiken till en serie taktiska lappkast. Men det betyder inte att man måste fastna i dogmatism.

Wigforss talade för sin del om att arbeta med provisoriska utopier.

* * *

Slutligen vill jag notera att även Birger Normans journalistiska prosa ofta är formulerad av den poet han också är. Det här är hämtat ur ”Resa runt påsken”:

”Skärtorsdagens morgon har dimman lyft. Solen lyser, men solljuset är disigt. Ett gyllendis, en vårövning. Vennbergsk och östkustlig. Lövskogen är kal; risiga kronor, svartblanka stammar. Höstplöjda men inte vårbrukade fält. Fjolårsgräs i skogskanterna, bruna löv. Kråkorna går som bure de kommunala portföljer.”

Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Jag mår illa!

Valresultatet i dess olika aspekter – socialdemokratins makalöst usla valresultat, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, högeralliansens seger över de rödgröna – gör att jag mår illa. Motmänskligheten vann över medmänskligheten.

Men man får för den skull inte hemfalla åt misantropi. Det gäller att resa sig upp och gå mot strömmen.

Närmare analys av valresultatet får anstå några dagar. I dag fyller Birgitta år – i morse uppvaktade jag henne med presenter, blommor och egenhändigt tillverkad smörgåstårta – och vi hade tidigare bestämt att göra en kort resa med ett par övernattningar dagarna efter valet.

Gripsholm nästa!

Melodikrysset nummer 37 2010

Anders Eldeman hade rätt: också dagens kryss innehöll en hel del knepigheter.

Dock började krysset lätt, med Cornelis Vreeswijk-klassikern ”Turistens klagan”. Den utspelar sig i Oslo, en av de städer jag ofta besökte under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Från Oslo påminner jag mig en rolig episod från ett besök i samband med ett val. Jag var där för att studera valrörelsen och delta i Arbeiderpartiets valvaka och vankade längs Karl Johann (som för övrigt finns med i Cornelis’ sång) för att studera de olika partiernas valmaterial utanför och i de valstugor som stod uppställda där. När jag kom till Röd valgallianses – en rest av sjuttiotalsvänstern – valstuga, uppvaktades jag med valsedlar av en ung dam som stod där, men jag sa avvärjande, att jag kom från Sverige. Varvid hon snabbt replikerade:

– Du kan vara en bra man trots det!

Cornelis har min hustru förresten valturnerat tillsammans med, för Socialdemokraterna förstås.

Även till gruppen bakom dagens andra låt, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, har jag ett slags indirekt anknytning. I The Real Group ingår tenoren Peder Karlsson, vars föräldrar jag känner den politiska vägen: Pappan, Jan O Karlsson, socialdemokratiskt statsråd, var samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet, och hans mamma träffade jag ofta under de år då jag satt i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där hon arbetade.

Vi passar väl då på och avverkar också den tredje och sista politiska anknytningen: Miss Li har jag hört live på socialdemokratisk partikongress, och hon har i år heller inte hymlat om på vilket parti hon ska lägga sin röst i valet i morgon. Dock antar jag att ni som inte delar min och hennes politiska uppfattning ändå håller med om att hennes och Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” är en suveränt bra låt – annars skulle den väl för övrigt inte ha legat flera år på Svensktoppen.

En annan långliggare på Svensktoppen – tio veckor 1994, bland annat på första plats – var ”Vem vet” med Lisa Ekdahl, också det en bra låt.

1974 gjorde Pierre Isacsson succé med den roliga ”Då går jag ner i min källare”, och sedan var han, för att följa Eldemans logik, nere.

Då och då – Malena Ernman var långt ifrån först – prövar sångare från helt andra genrer sina vingar i Melodifestivalen. Ett exempel är Loa Falkman, som 1990 där sjöng ”Symfoni”, ett riktigt hyggligt bidrag, tyckte jag.

Karin Juels gamla hit ”En prästkrage i min hand” hörde vi i dag med Roland Cedermark.

Dragspel var ju inte riktigt Sten Bromans grej, men i dag fick vi ett exempel på att även han kunde vara underhållande.

Till Granada eller Grenada som det heter på engelska fast det ligger i Spanien förde oss i dag James Lasts orkester.

Och för att göra ett rejält geografiskt skutt, till Ånge: Takida, här med ”As You Die”, har jag faktiskt hört talas om, när jag tänker efter – men innan dess fick jag ta hjälp av Google.

Jag kan ju inte med bästa vilja säga att Britney Spears hör till mina favoriter, men otvivelaktigt var det henne vi hörde i ”If You Seek Amy”, den med den återkommande frasen ”love me, hate me”.

Då gillar jag mera Sir Elton John, dock kanske inte främst för hans snyftare från 1997 ”Candle In the Wind”, tillägnad prinsessan Diana.

En låt kvar att redovisa, passande nog ”Time To Say Godbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli.

En bra låt – och för min del tycker jag det också är dags att, utan tårar, ta ajöss av den sittande regeringen. För egen del gör jag ett sista ryck i den riktningen genom att dela ut valsedlar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sedan ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 36 2010

Dagens kryss tyckte jag var svårt. Jag fastnade flera gånger, med påföljd att jag ibland inte riktigt hörde på när nästa ljudillustration spelades. Ett exempel är L 12. Men eftersom svaret på V 12 var ”Se på mig” (här dock i engelsk version, ”Another Night”), med text av Ingela ”Pling” Forsman och framförd av Jan Johansen i Melodifestivalen 1995, fattades det bara en bokstav. Och eftersom även det sökta ordet på L 12 har två bokstäver, borde svaret bli SÅ. Var det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” vi hörde? Jag minns inte längre. Nej, ”Så skön som solen” var det, påpekar ett par läsare. Tack!

Taube var ju annars med i en annan fråga, vars svar skulle bli bagare. Vi hörde nämligen hans sång om en glad sådan i San Remo.

Melodifestivalen fanns förresten med också den i en annan fråga. 2006 sjöng Carola där ”Evighet”, här dock på engelska, ”Invincible”.

Den här låten kom jag faktiskt först inte ens i håg – så är det i mitt fall ganska ofta med melodifestivallåtar. Och inte är det bättre med låtarna i Eurovision Song Contest, ens vinnarna. Det krävde stor möda att komma på att årets vinnare ”Satellite” sjöngs av Lena som representerade Tyskland.

Mera svårt: ”Try Sleeping With a Broken Heart” med Alicia Keys har jag garanterat aldrig hört.

Andra namn i dagens kryss var likaså svåra att komma på.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta den för mig okände skådepelare, Rulle Lövgren, som assisterade Sten-Åke Cederhök i ”Sjukkassan”. (Och apropå den: ni röstar väl bort den här regeringen!)

Peter Stormare är ju inte precis känd som sångare, men till slut kom jag ändå på att det måste ha varit han som sjöng ”Fling, fling”.

”Everybody’s Talking” med svenskättlingen Harry Nilsson har jag åtminstone hört tidigare, men det tog också en stund att komma på hans namn.

Jag har tidigare bekänt att jag har oerhört svårt att komma i håg signaturmelodier – jag tycks aldrig lyssna på dem. Men dagens signatur tror jag mig minnas från mina många besök på olika SF-biografer.

Då återstår att redovisa de tre frågor jag inte hade några som helst problem med:

”Albertina” satt jag och mina kompisar och sjöng på den då öppna verandan till huset i Juniskär där jag bodde under pojkåren.

”Gamle Svarten” hörde man ofta i radio med Cacka Israelsson i mina yngre år.

Och ”Sakta vi går genom stan” har jag på både LP och CD med Monica Zetterlund.

Den heter i original ”Walking My Baby Back Home”. Min egen Baby är också back home, hemkommen från UNICEF-möte i New York.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Ungersk världsmusik

När Birgitta och jag 2006 gjorde en minnesvärd båtfärd nerför Donau, försökte jag i de länder vi besökte bland annat hitta intressanta skivor från de länder vi gjorde landstigningar i. Särskilt många fynd, faktiskt också med musik från kringliggande länder, gjorde jag i en skivbutik alldeles nära saluhallen i Budapest. Killen som sålde skivor där och jag fann varann genast: Jag ville ha hjälp med att hitta intressanta skivor som speglade Ungerns och gärna övriga donauländers folkmusik, frågade dessutom om det gjordes någon bra jazz och blues i Ungern, och han förstod genast att han framför sig inte hade någon turist med ambitionen att köpa hem någon musikalisk souvenir utan att jag var genuint intresserad av det slags musik jag frågade om. Så vi gick därifrån med en hel bunt skivor, och det visade sig senare att inte någon enda av dem var ett felköp.

Det var den här killen som tipsade mig om en samma år, 2006, utgiven skiva med ett för mig helt okänt band, Besh o droM. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.