Möt Helga Henschen – och mig – i ABF-huset i dag

Jag lärde känna Helga Henschen 1967, blev vän med henne och samarbetade politiskt med henne bland annat i valrörelsen 1973. Efter Helgas död var jag med om att bilda Helga Henschens vänner, var också under flera år föreningens sekreterare.

En av hennes uppkäftiga tecknade figurer kallades Rebella, och när nu Helga Henschens vänner tillsammans med ABF anordnar ett program om Helga, lyder den lätt kontrafaktiska rubriken ”Rebella i arbetarrörelsen – skulle Helga Henschen ha känt igen sig idag?”.

De som ska diskutera detta, under ledning av Ami Lönnroth, är jag, Maj Britt Theorin och Bengt Göransson. Dessutom läser Kent Malte Malmström ett par dikter av Helga Henschen.

Programmet äger rum i dag, torsdagen den 22 mars 2012 klockan 14.00-16.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Fri entré.

Röda fanan ska mot seger gå. Och en halv seger i konstmuseifrågan

Birgitta och jag var på Uppsala arbetarekommuns årsmöte i går, ett möte som liknar många andra i sitt fack.

I fallet Uppsala är kanske ändå själva mötesplatsen ovanlig: Sen Folkets hus gick i konkan och byggdes om till galleria, har arbetarekommunen oftast sina möten i Missionskyrkan, i går i dess stora samlingssal med altarbild och allt. Där återupptogs också en gammal mötestradition inom arbetarrörelsen: Man ska sjunga kampsånger på mötena. Så med stöd av pianoackompanjemang av Erik Lundberg inledde vi med ”Arbetets söner” och avslutade med ”Internationalen”. För min del blev det här för andra gången på kort tid i just Missionskyrkan – förra gången sjöng vi de här sångerna på ett möte i Missionskyrkans egen regi.

Under årsmötet invigdes också arbetarekommunens nya fana, röd till färgen som sig bör. Och vad passade då bättre än att unisont sjunga sången om den röda fanan, den som i italienskt original heter ”Bandiera rossa”. Jag kan den sedan gammalt – jag hade med den både i italienskt original och i svensk översättning i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Båda texterna plus en alternativ översättning av Lars Forssell hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och där finns också en intressant kommentar från Lars Forssells son, Jonas Forssell.

Jag är inte ombud i representantskapet och brukar normalt inte yttra mig i debatterna, men jag är en mycket flitig mötesdeltagare. I går fanns emellertid en motion till årsmötet i en fråga jag brinner för, frågan om nytt konstmuseum i Uppsala, så jag gjorde ett undantag.

Jag har ett långt förflutet som kulturpolitiker i Uppsala: blev efter kommunalvalet 1966 invald i alla nämnder och styrelser som sysslade med kulturfrågor och lämnade det sista av dessa uppdrag, som ledamot av biblioteksstyrelsen, först när det nya (nuvarande) stadsbiblioteket stod klart. När jag sen efter alla år på Socialdemokratiska partistyrelsen gick i pension, föreslog mina kamrater i Svartbäckens socialdemokratiska förening, att jag åter igen skulle gå in i kulturnämnden, så jag har i två perioder, fram till senaste valet, fortsatt att arbeta med vår stads kulturpolitik och den här gången haft glädjen att se ett annat kulturpolitiskt projekt som vi diskuterade redan vid decennieskiftet 1960-tal och 1970-tal, Musikens hus, komma till.

Redan på den tiden fanns dock ytterligare ett, ännu i dag inte realiserat, kulturpolitiskt mål: Uppsala borde också bygga ett Konstens hus.

Sedan dess har vi fått leva med provisorier, det senaste förlagt till Uppsala slott. Besöksstatistiken där talar sitt tydliga språk. Det här museet drar betydligt färre besökare än motsvarigheter i ofta betydligt mindre städer, och jag är helt övertygad om att detta har sin grund inte i museiledningens kompetens utan i konstmuseets läge: Slottet (och museet) ligger högst uppe på en kulle, och den branta backen upp dit har inte bara jag, en snart 75-årig man med hjärtproblem, problem att ta sig upp för. Och framför allt: den här placeringen gör det helt osannolikt att nya och museiovana grupper, många av dem socialdemokratiska kärnväljare, letar sig fram till konstmuseet. Sen hjälper det inte hur vackra skisserna över det till stor del i borggården nedgrävda tänkta nya konstmuseet än ser ut. Konstmuseet måste placeras i de centrala delar av stan där folk spontant rör sig och där de, ibland av stundens impuls, kan lockas slinka in.

Det här var jag alltså uppe på arbetarekommunens möte och sa, tillade också att man inte ska inbilla sig att slottsalternativet kan bli avsevärt billigare för skattebetalarna – kanske blir det över huvud taget inte billigare.

Och se: det uppstod en livlig debatt i den här frågan, som inte alls visade på någon majoritet för styrelsens ställningstagande i motionsutlåtandet, att välja slottsalternativet. Så i slutet av debatten gick styrelsens föredragande, Erik Pelling, upp och modifierade styrelsens utlåtande över motionen till att, utöver slottsalternativet, också hålla öppet för andra lösningar. Nu hoppas jag på en balanserad bedömning i fullmäktigegruppen.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

Shakespeare på Uppsala slott

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Om romer, silversmide och familjen Taikon

I går var Birgitta och jag på Nordiska museet, på vernissage. Den utställning som öppnades var en med silversmide av Rosa Taikon.

Många av de silversmycken som ställs ut – sammanlagt ett 70-tal – är oerhört vackra: filigransarbeten, silvertrådar i sinnrika mönster tillsammans med en eller flera silverkulor, granalier. Gå gärna dit och se utställningen i lugn och ro – jag skulle själv önska att jag hade fått se den i mindre trängsel och värme.

Den här utställningen drog nämligen en otroligt stor vernissagepublik. Och den hade inte kommit dit av en slump: jag noterade att väldigt många av damerna bar silversmycken, designade Rosa Taikon, som också överöstes av kramar och blombuketter. Själv känner jag henne inte, men jag kom under visningen i rent fysisk kontakt med henne: plötsligt grep denna intensiva kvinna tag i mig och talade direkt till mig.

Utställningen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och även hon utsattes för Rosa Taikons spontanitet: Rosa avbröt Lena flera gånger med inpass. Invigningsceremonin i museets stora hall inramades av en nära släkting till Rosa, Hans Caldaras och Roma hot band (sång, ståbas och gitarr) som vi bland annat fick höra i ett gammalt Django Reinhardt-nummer.

Rosa Taikon skulle inte vara Rosa Taikon, om hon inte, delvis assisterad av museets styresman Christina Mattsson, hade berättat om sitt liv, inte bara den långa vägen till konstnärskap utan också om den diskriminering romerna utsattes – delvis fortfarande utsätts – för. I vittnesbörden om det senare var hon klar och skarp. Men det var också intressant att få höra med vilken målmedvetenhet, förhållandevis sent i livet, hon satte sig före att lära sig det konsthantverk, som i hennes romska familj annars utövades av män. Det här konsthantverket har hon sen utvecklat till fulländning, inte bara genom att tillägna sig traditionell teknik utan genom att till den också lägga ett mycket personligt konstnärligt uttryck.

I den här inledningen harangerade Rosa Taikon också sin nu döda lillasyster Katarina Taikon, ännu mer känd som stridbar förkämpe för romernas rättigheter. Katarina har jag både träffat och publicerat i Aktuellt i politiken (s). Katizi-illustratören Björn Hedlund tecknade regelbundet för AiP, men det var inte han utan en av mina gamla kompisar från tiden i Libertas’ redaktion, Mårten Andersson, som förmedlade kontakten med Katarina. Av henne publicerade jag både något avsnitt av Katizi och ett par artiklar om romskt liv, med fotoillustrationer av hennes man Björn Langhammer.

När vi hade sett utställningen och lämnat trängseln i utställningshallen, hade vi bara fått var sitt glas äppeljuice från Julita i oss och var rejält hungriga. Så vi gick till museets café och beställde var sin kalkonmacka och tog var sitt glas rött vin till. När vi just hade ätit klart (och museets stängningstid närmade sig), kom dess chef Christina Mattsson och satte sig med oss. Det är nu inte så konstigt, eftersom vi båda känner henne, särskilt då Birgitta som har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) under lång tid. Men även Christina och jag har gemensamma intressen: hon kan mycket om ett område, som jag har ägnat en del energi, den svenska visan. Om ni nu har uppstyltade föreställningar om museichefer, kan jag upplysa er om att Christina bland annat är medutgivare till ”Fula visboken” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu skulle museet alltså strax stängas för kvällen, men Christina erbjöd oss generöst att dela taxi med henne till Centralen.

Och så kom vi då hem också, via Uppsala till Öregrund. Det blev sent, men det var det värt.

Sommar med Håkan Juholt

I dag debuterade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt som Sommar-värd, med den äran. Inte så att det här programmet som helhet hörde till de yppersta i serien – jag saknade en genomgående röd tråd – men många av de enskilda avsnitten i hans berättesle var mycket hörvärda. Några av dem var dessutom roliga; historien om mötet med Kenny Rogers, på scen, i Las Vegas är ett exempel.

Det är närmast självklart att en ledande politiker i sitt sommarprogram måste komma in på politik och värderingar, men jag noterade med gillande att Håkan Juholt inte nyttjade sin programtid till partipropaganda. I det inledande avsnittet om massakern på Utøya försökte han i stället blottlägga mekanismerna bakom det oerhörda som hände. För många kom säkert hans långa engagemang för människorna i förtryckets Vitryssland som en överraskning. Många blev säkert också överraskade över att denne mångårige försvarspolitiker talade så engagerat om samförstånd i försvarspolitiken, inklusive så väl om flera namngivna borgerliga och miljöpartistiska försvarspolitiker.

Långt innan han hade bekänt att han är en känslomänniska – så väl lättrörd som lättroad – hade jag för egen del dragit just den slutsatsen. När jag hade hört honom berätta om sina reaktioner ögonblicken före framträdandet i Visby i somras, kände jag stark frändskap med honom.

Hans musikval var också det känslostarkt, ibland känslosamt. En del, men inte allt, hör till det jag själv gärna lyssnar på: Monica Zetterlund i ”Gröna små äpplen”, Ella Fitzgerald och Louis Armstrong i ”Summertime”, Cornelis Vreeswijk i ”Bruna bönor complet”, Bruce Springsteen i ”Back In Your Arms”, Ulf Lundell i ”Två gamla hundar”. Och så fick jag, genom ”I Won’t Back” med Johnny Cash och Tom Petty, en nyckel till ett uttryck som återkom i hans installationstal på den socialdemokratiska partikongressen.

Dem som inte är lika Elvis- eller Ray Charles-frälsta som Håkan Juholt vill jag påminna om att den här mannen på ett annat område, konst, i sitt sommarprogram visade upp både bredd och djup. När Juholt talade om skulpturerna i Västertorp, var det helt uppenbart ett ämne han var djupt engagerad i och också visste mycket om.

Sommar med Karin Broos

Jag känner personligen inte till Karin Broos’ bildkonst men har förstått att hon, egentligen ganska sent i livet, har haft stora framgångar. Däremot kände jag omedelbart igen mig i det sjuttiotal som var hennes utgångspunkt som någorlunda vuxen människa: en attityd där studier inte längre sågs som den självklara vägen (till ett välbetalt yrkesarbete), resor som ibland mer innebar flykt än ett sätt att erövra andra länders kultur och historia, en ny attityd till droger och så inte minst en revolutionerande musik.

Många av de artister och grupper hon spelade är ett med den epok hon skildrade: Bob Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, The Rolling Stones. Men praktiskt taget all musik hon spelade var mycket bra, och det allra mesta av den kom från den här tiden eller knöt an till den musik som då spelades.

Karin Broos’ Sommar-program var trots sin tydliga tidsbakgrund inte uttalat politiskt, men naturligtvis hörde hennes förhållningssätt – en tjej från en framgångsrik akademikerfamilj flyttar ut på den värmländska landsbygden till en kåk utan WC och vatten och där det går hål i golvet – hemma i det som döptes till gröna vågen. Själv har jag aldrig fallit för den här trenden, inte heller för det övriga sjuttiotalistiska med undantag för musiken, men det var faktiskt välgörande att få lyssna till en människa som framhärdade i sina grundvärderingar från då, till exempel att materiell framgång inte är allt här i livet och att konst och fritt skapande har ett egenvärde.

Sommar med Göran Gudmundsson

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan Göran Gudmundsson lyckades fånga mig med sitt Sommar-program. Nej, jag tänker nu inte på hans plädering för skolavslutningar i kyrkor – och trots min egen irreligiositet gillade jag att han spelade ”Den blomstertid nu kommer” som illustration.

Men jag tyckte att det tog lite väl lång tid innan han kom ”Under ytan”, för att citera titeln på en Uno Svenningsson-låt som han också spelade. Till att börja med skildrade han nämligen sin vurm för gamla byggnader, för renoveringsobjekt, med den ironiska blick alla omkrng honom, inklusive hustrun och sonen, såg hans lidelse med. Programmet hade lite för länge den raljanta ton som präglar Peter Dalles komedi med Björn Skifs, ”Drömkåken”.

Men det här programmet tog sig i takt med att Göran Gudmundssons lidelse för gamla hus och byggnadsmaterial tog över, när lidelsen blev mer framträdande än kåserandet. Från och med ungdomshistorien med den franska polisen blev han mer direkt och alltså mindre distanserad, vilket absolut var till programmets fördel.

Och musikvalet var definitivt inte slentrianmässigt. Jacques Brel, Lill Lindfors och Jacques Werup och så Monica Zetterlund i ”Ska nya röster sjunga” var till exempel fina val. Att spela Elvis Presleys ”In he Ghetto” var möjligen att ta i, men jag uppskattade verkligen att Gudmundsson ofta valde musik som knöt an till det han talade om.

I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.

Kulturpolitiken till politikens frontlinje

Håkan Juholt överraskade alla – även mig – genom att inleda sitt installations- och linjetal vid den socialdemokratiska partikongressen med att tala om kulturens och kulturpolitikens vikt för att vi ska kunna leva i ett mänskligare samhälle.

En artikel av honom på dagens DN.debatt, ”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok” (Dagens Nyheter den 21 april 2011), visar att det inte var fråga om en tillfällig markering. Texten är skriven med värme och övertygelse:

”Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller mäniskan som kund på en marknad.”

En partiordförande som inser att böcker, teater, film, konst och musik bidar till att göra oss till hela och riktiga människor! En partiledare som knyter an till det som allt ifrån arbetarrörelsens begynnelse – märk själva vår partisymbol – har varit socialdemorkatins särmärke: Bröd och rosor.

Läs själva här!