Monumentet i Tallinn

Några av mina vänner, i bloggosfären så väl som privat, har efterlyst mina synpunkter på vad som har hänt kring flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn.

Vi kan ta själva monumentet först. Oavsett hur man vill tolka innebörden av det, är det ett minne av andra världskriget, också ett minne från Estlands cirka 50-åriga historia som del av Sovjetunionen. Jag förstår esternas känslor inför det, men jag tycker inte att det är klokt att utplåna varje spår av ett halvsekel av landets historia, inte ens när det handlar om en så blodig, mörk och vidrig historia som kapitlet Sovjetestland var.

Med andra ord tycker jag att monumentet borde ha fått stå kvar där det stod.

När detta är sagt, måste jag tillägga, att det känns märkligt, att så många av Estlands ryssar, också unga ryssar, uppenbart inte förstår esternas känslor mot det här monumentet. Det i sin tur har att göra med att de här människorna inte kan få in i sina skallar, att esterna aldrig upplevde Röda armén som sina befriare, varken från nazismen eller något annat, utan som erövrare och våldsverkare – ett förtryck ersattes av ett annat. Inte bara upplevde förresten. Röda arméns inmarsch innebar objektivt att esterna fick en kommunistisk diktatur de inte ville ha, att ofattbart många av dem deporterades till Stalins sibiriska slavläger och mycket annat liknande.

Att ester deltog i Röda arméns ”befrielse” av Estland är ett rent nonsensargument. Det helt överväldigande antalet ester i den armén var tvångsrekryterade under den första ockupationen av Estland under andra världskriget, den ryska. (Jag vet en del om det här. Min far var en av dem som lyckades gömma sig under den här inkallelsevågen, och han gjorde det verkligen inte för att han skulle ha haft sympatier för tyskarna eller nazisterna.)

Det första sovjetiska övergreppet på esterna skedde, när Estland under farsartade former tvingades ansöka om (och, hör och häpna, beviljades) inträde i Sovjetunionen. Den här annekteringen gjordes med stöd av ett hemligt tilläggsavtal i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, alltså med stöd av det Nazityskland, som Sovjetunionens trupper sen ”befriade” Estland ifrån. Estland befriades enligt det sovjetiska synsättet från Hitler – men fick i stället, vilket esterna gärna påpekar, i stället Stalin.

Så jag vågar påstå, att allt för många ryssar i dagens Estland fortfarande har väldigt mycket att lära om det land där de, på grund av Stalins folkförflyttningspolitik, i dag är en stor minoritet. Jag har aldrig hört till dem som vill slänga ut de här ryssarna ur Estland. Men det skulle faktiskt vara klädsamt, om de lärde sig något mer om sitt nuvarande hemlands historia.

Ytterligare ett antal intressanta synpunkter finns på Bo Strömbergs blogg – hans inlägg hittar du här.

Parallellt med detta hittar du på Bos blogg i kommentarspalten en utdragen och intressant diskussion om begreppet kommunism. De här kommentarerna är knutna till ett tidigare inlägg, som du hittar här.

Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

I begynnelsen av april

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.
–
Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.

Dan före kongressen

Fredagen, dan före kongressen, blev ganska fullpackad.

Förmiddagen tillbringade jag och Birgitta på Gustavianum, Auditorium Minus, här i Uppsala, där det var doktorsdisputation. Den som disputerade, formellt i konstvetenskap men med väl motiverade utblickar mot många andra akademiska discipliner, var Per Strömberg. Per är bror till Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin. Vi fick, tillsammans med dem på ena sidan och Bos och Pers föräldrar Olle och Kristina Strömberg på den andra, bra platser längst fram i den fullsatta salen.

Avhandlingen heter ”Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005” (Fronton förlag, 2007) och är, just genom sin tvärvetenskapliga ansats, något av ett pionjärarbete. Redan av den vänliga och bitvis rent av roliga diskussionen mellan respondenten och opponenten, professorn i etnologi vid Lunds universitet Orvar Löfgren förstod vi, att det skulle gå Per väl, och när vi också hade hört medlemmarnas i betygsnämnden vänliga och intresserade kommentarer, var vi helt övertygade; för vår egen del visste vi ju redan, att Per är en kunnig och påläst person. Roligt förresten att få vara med om en intellektuellt stimulerande diskussion utan några som helst inslag av pajkastning!

Därifrån åkte vi direkt till Stockholm och riksdagen för att vara med vid Göran Perssons avskedsmottagning. Vi hade fått egen inbjudan men hängde på uppsaladelegationen. Själva gav vi konstvännen Göran boken ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (Helga Henschens Vänner, 2006), där Birgitta medverkar med ett kapitel om den tid och den politiska miljö i vilka Helga verkade. Vi agerade dessutom budbärare åt Per: Göran fick med dedikation hans avhandling – Per betonade i dedikationen, såg jag, dagens stora betydelse för båda. Mötet med Göran blev kort och hjärtligt – för min del tackade jag honom för våra gemensamma år i VU, för våra samtal på den där speciella mattkanten på slottet där vi stod vid kungamiddagarna och annat liknande. (Det fanns här inget utrymme för mer privata samtal, men Birgitta – som i motsats till mig fick gå på kongressen dan därpå – berättade, att Göran där hade sagt till henne, att han hade tagit del av vad jag har skrivit här på bloggen och till och med hade varit på vippen att ringa mig och kommentera något, jag vet inte vad.)

Från mottagningen störtade vi i väg till uppsalatåget. Morfar och mormor hade nämligen lovat att passa Viggo och Klara på fredag kväll, så att inte bara Bo utan också Kerstin kunde gå på Pers disputationsmiddag i Orangeriet i Linnéträdgården.

Inga problem med det. Barnen är vana vid oss. Birgitta lägger sen Viggo och jag Klara. Klara vill att morfar läser fyra böcker för henne och somnar sen tryggt med morfar bredvid sig.

När barnen har somnat, ser jag och Birgitta slutet av ”Så ska det låta” och sen Maria Bloms sevärda långfilm ”Masdjävlar”. Sen går Birgitta hem – hon som ska upp tidigt och åka till kongressen måste ju hinna sova. Själv stannar jag kvar och ser också, för andra gången, Bruce Springsteens ”The Seeger Sessions” i TV. En nyfiken fråga: Vem har gjort de rimmade och helt sångbara svenska versionerna av sångtexterna, de som visades på textremsorna? Vet någon?

Sammanträden & hyllningar

Bakom mig ligger en vecka fylld av sammanträden och uppvaktningar.

I måndags hade vi heldagsmöte med kulturnämnden. De anställda på kulturkansliet informerade, på ett föredömligt sätt, om de verksamheter som ligger under nämnden. Nästan hela nämnden är ju ny och behöver denna information.

Tisdag eftermiddag ägnades åt information om den del av kulturnämndens verksamhet, där nämnden har ett lagstadgat myndighetsansvar, det vill säga Stadsarkivet.

På fredag sammanträdde dessutom kulturnämndens arkivutskott – jag, två moderater och så chefen för Stadsarkivet, Ingegerd Ström – för genomgång av aktuella frågor på arkivområdet.

Dess förinnan, i onsdags kväll, hade minoritetsgruppen i kulturnämnden (s + v + mp) gruppsammanträde inför kommande sammanträde. Vi ägnade också en del av tiden åt att finputsa det visionsdokument, som blev resultatet av gruppsammanträdet hemma hos mig söndagen den 25 februari.

Kort sagt, vi sköter våra uppdrag som kommunalt förtroendevalda i kulturnämnden.

I torsdags kväll var jag i ABF-huset i Stockholm för att hylla, konkret, Göran Eriksson, 60 år, men i en vidare mening folkbildningen och ABF-huset som dess nav i regionen. Att ABF-huset har blivit det centrum för debatt, kultur och folkbildning det obestridligen är är naturlgitvis mångas (till exempel Bengt Göranssons och Daniel Suhonens) men inte minst Görans förtjänst. Denne gamle KFMLare är i dag en eldsjäl för demokratisk diskussion, där många olikartade stämmor tillåts komma till tals. Heder åt honom!

Birgitta och jag finns med på den Tabula gratualatoria, som följer med vänboken till Göran, antologin ”Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden” (Hjalmarson & Högberg, 2007), som förläggaren och kvällens conferencier Lars Hjalmarson plockade fram ur en ICA-kasse (publiken buade åt kassen!) och lämnade det allra första exemplaret av till jubilaren. Vi övriga, som finns med på Tabula gratulatoria och har betalt boken, fick också våra exemplar under kvällen. I den tryckta förteckningen finns nästan alla man kan förvänta sig – några som borde ha funnits där finns dock inte med, men jag nämner inga namn.

Lars håller ett hyllningstal till Göran, och senare under kvällen läser den underbare skalden Bengt Berg, Görans värmländske landsman och en av bidragsgivarna till boken, egna dikter. Jag ska vid tillfälle berätta mer om Bengt Berg.

Under sittningen lyckas jag få en stol bredvid min gamle kompis Jonas Sima, och vi hinner prata en hel del, innan han måste avvika för att gå på teater.

Jonas är, som man kan förstå av sammanhanget, inte den ende jag under den här kvällen hälsar på, växlar några ord med eller för samtal med. På väg in i restaurang Cirkeln kramar jag om partisekreteraren, Marita Ulvskog; senare under kvällen morsar jag på Ingvar Carlsson.

Jag har ett samtal, bland annat om min blogg, med min gamle arbetskamrat Tomas Wennström och Ordfronts ordförande, Stefan Carlén. (Flera närvarande, bland dem Lars Lönnback och Göran Baecklund, kommer för övrigt fram och berättar, att de regelbundet läser bloggen.)

Och apropå förlagsfolk: Jag stöter på min gamle KSF-styrelsekumpan från Uppsala, poeten Björn Håkansson och hans fru Margareta Rye, som har ett gediget förlagsförflutet. Ännu längre samtalar jag med förre förläggaren på Natur & Kultur, Lars Grahn, som jag faktiskt inte tidigare kände.

Med risk för att några nu blir sårade över att jag har glömt att nämna just dem, dristar jag mig ändå till att räkna upp de gamla bekanta jag mötte på folkbildningsfesten och i skrivande stund kommer på: Leif Andersson, Håkan Bengtsson, Kaj Björk, Maud Björklund, Berit och Björn Björnström, Sven-Åke Dahlbäck, Bo Elmgren, Bengt Göransson, Mats Hellström, C H Hermansson, Göran Holmberg, Lars Ilshammar, Kjell Jernberg, Sonja Johansson, Lena Josefsson, Gunnar Lassinantti, Olle Persson, Lars-Olof ”Loppan” Pettersson, Maria Schottenius, OIle Svenning, Gertrud Sigurdsen, Berit Skogsberg, Daniel Suhonen, Ylva Säfvelin, Karl-Petter Thorwaldsson, Lars Werner och Ebba Witt-Brattström. Har jag nu glömt några som jag också hälsade på, må det vara mig förlåtet; det var kanske upp emot 400 personer närvarande, möjligen ännu fler.

En av alla dem jag mötte – det kan kvitta vem – kom fram och flinade glatt: berättade att han nyligen hade träffat Mona Sahlin, ”men det har väl inte du gjort”. Och så la han till: ”Fast jag håller ju med dig.”

Fredag efter lunch åkte jag och Birgitta till Stockholm för att delta i ytterligare en hyllningskör, den här gången på Nordiska museet.

Åter igen för en sextioåring, museets styresman Christina Mattsson.

Birgitta, som är ordförande i Nordiska museets nämnd, öppnar mottagningen med ett långt och välförtjänt hyllningstal till Christina. I present får hon en fantastisk, lång linneduk för ett stort bord, specialvävd på Hemslöjdens gård Sätergläntan, där Birgitta också är styrelseordförande.

Jag och Christina kände ursprungligen inte varandra, men vi har förstås genom vårt sångintresse väl känt till varandra, och det har lett till ett hjärtligt umgänge från det att min hustrus ordförandeskap i Nordiska museet förde oss samman. Christina är en sådan där härligt bred kulturpersonlighet: har varit programledare i både radio och TV, chef för Sveriges Radios P2 (musikradion), tillsammans med Bengt af Klintberg 1990-2005 gjort det jätteroliga programmet ”Folkminnen” med mera.

Hennes böcker finns förstås i sång- och musikdelen av vårt bibliotek. Många minns säkert hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken” (1977). Själv uppskattar jag också mycket både ”Sjung. En svensk vishistoria” (2004) och biografin ”Lille Bror Söderlundh” (2000). Christina är förresten gift med Lille Brors och Lisbet Jobs’ son, konstnären Michael Söderlundh (som vi förstås också träffade på mottagningen). Och när vi är inne på den här familjen: Christinas och Michaels dotter Hedda (som doktorerar i Nordiska språk här i Uppsala) var födelsedagsfotograf.

Christina är också mycket känd för sitt intresse för snapsvisor, ett intresse som har resulterat i böckerna ”Helan går” (2002) och ”Från Helan till Lilla Manasse” (2002).

Föga förvånande fanns bland gratulanterna på Nordiska museet både förre chefen för Vin & Sprit Egon Jacobsson och Systembolagets nuvarande chef Anitra Steen. Vi känner sedan gammalt båda och pratade förstås med dem, med Egon om den pågående, sorgliga utförsäljningen av Vin & Sprit och om Bengt Barons lönsamhetsfixering, med Anitra Steen om hur Göran har det i livet numera. Vi hälsade till honom och lovade komma både till partikongressen och till mottagningen för Göran dagen före. (På kongressfesten kan vi dock inte närvara. Då är vi på Norrlands nation i Uppsala som gäster på Christina Mattssons egen födelsedagsfest.)

Även på Christinas mottagning träffade vi och hälsade på mängder av gamla bekanta (Anna-Greta Leijon, Mats Hellström, Michael Sohlman och många andra). Bland dem vi förde längre samtal med fanns Håkan Liby från Upplandsmuseet. Och åter kom vi in på min blogg; han är en av dem som läser den.

En riktigt kul grej hände så att säga i utkanten av mottagningen. I den ända av utställningshallen, där mottagningen ägde rum, finns en rolig utställning om samlare och deras samlarobjekt: leksaksbilar, porslinsfigurer, tablettaskar och mycket annat. Alla samlare utom en var okända för oss. Men en monter visade upp förstoringsglas, hopsamlade av Jan Eliasson. Precis när vi står där, kommer Jan själv för att titta på utställningen! Och så tvingar vi honom att hålla en liten improviserad föreläsning om var (ställen över hela jordklotet) denne FN-man och före detta utrikesminister har införskaffat sina förstoringsglas.

Från Nordiska museet tar vi oss vidare till Dramaten och Shakespeares ”Macbeth”.

Men det får bli en separat bloggtext.

Elsa Beskow hos Bror Hjorth

Elsa Beskow (1874-1953) präglade tidigt min bildvärld. Inte så att hennes böcker fanns i mitt hem – jag kommer från en fattig estnisk flyktingfamilj. Men i småskolan drabbade hennes bilder mig med full kraft. Jag hade lärt mig att läsa (på estniska) vid tre års ålder, men när vi hade kommit till Sverige, fick jag lika fullt vänta till nio års ålder innan jag fick börja skolan, Nylands skola. Första skoldagen där försågs jag med den av Elsa Beskow illustrerade ”Vill du läsa?” och läste den samma eftermiddag från pärm till pärm i mitt rum hos Halléns i Nyland, där jag var inhyst i början av höstterminen. Lite knackigt gick det fortfarande med svenskan: Vad var nu ”rabarberknopp”?

”Tomtebobarnen” fanns alltså inte som bok i mitt hem, men sagan gjorde djupt intryck på mig, när jag läste den i ”Vill du läsa?”. Detsamma gäller ”Olles skidfärd”, ”Blomsterfesten i täppan”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” och mycket mera.

Elsa Beskows närvaro i min tidiga bildvärld förstärktes ytterligare av att hon också hade illustrerat den skolsångbok vi använde, den 1943 utgivna ”Nu ska vi sjunga”.

När jag klev in i Birgittas värld, hade jag Elsa Beskow med mig. Självfallet fanns Elsa också i hennes barndom, men vad jag tänker på är att jag vid ett tillfälle, när vi fortfarande bara var vänner, uppvaktade hennes dotter Anna med ”Tomtebobarnen” plus, som en ploj, Karl Marx´ och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”.

Elsa Beskows ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” har jag däremot aldrig haft samma hjärtliga och personliga förhållande till. Kanske inte för att Farbror Blå står i något uppenbart motsatsförhållande till min Farbror Röd ovan; Marx levde ju privat ett påtagligt borgerligt liv. Snarare var det nog så att tanternas och Farbror Blås borgerliga liv fanns långt utanför den värld som var min.

Men det mesta Elsa Beskow hade lagt sin hand vid, egna historier eller andras, väckte barnets fantasi. Och de här bilderna i fyrfärg var ju så vackra!
Könsrollsstereotyperna hos Beskow, där tomtebobarnens far är stark och modig (och dessutom sträng!) medan tomtemor är snäll och rar, präglade också i hög grad den arbetarklassmiljö, där jag växte upp. Jag har senare, som vuxen, blivit varse det här och brutit med normen från då. Men i motsats till en del andra har det inte lett mig till att vända mig bort från Beskow och hålla mina barn borta från henne; jag tror, att barn, som har annorlunda förebilder att identifiera sig med, inte tar skada av stereotyperna i ”Tomtebobarnen”.

Så Elsa Beskows sagor har förekommit riktligt i vårt hem, och barnen har fört dem vidare till ytterligare en generation.

Annas dotter Ella, tio år, har tillbringat ett par dygn av sitt sportlov hos oss. Birgitta tog henne i julas till ett långt besök i Fyrisbadet, och äventyrsbadet där lockade till ytterligare ett besök hos mormor. Före hemfärden i dag hann vi också med ett kulturprogram.

Vi var på Bror Hjorths hus här i Uppsala och såg en utställning med Elsa Beskows originalteckningar till ”Tomtebobarnen” och till böckerna om Petter och Lotta samt tanterna Grön, Brun och Gredelin och farbror Blå. Till att börja med verkade Ella mer förströdd än jag och Birgitta, som ivrigt närstuderade de välbekanta bilderna. Men så kom en av de anställda på museet och gav Ella ett fyrsidigt frågeformulär, som fordrade, att man letade upp enskilda bilder, och då var lyckan gjord!

Själv fascinerades jag kanske mest av en bild jag inte mindes, den där Farbror Blå kryper in i en iglooliknande snökoja, medan Petter och Lotta ser på. Jag tror den hör hemma i ”Farbror Blås födelsedag”.

Vi gick också över till Bror Hjorth-delen av det här museet, som i hans gamla ateljé och i en del biutrymmen permanent visar mängder av hans målningar, skulpturer med mera. Birgitta och jag har förstås sett det här upprepade gånger – som ledamot i kulturnämnden är jag också med och finansierar Bror Hjorths hus – men för Ella var det en nyhet. Åter igen visade det sig, att Bror Hjorths konst blev intressant för tioåringen i det ögonblick det fanns något mer än konstverken att hänga upp intresset på: i det här fallet var det en guide, som berättade, och Ella hängde villigt på.

Vi avslutade med kaffe för de stora och läsk och bulle för Ella i museets cafeteria, pratade också där en stund med chefen för Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, som jag känner tjänstevägen. Som ni kanske förstår av förnamnet, är hon estniska.

Sen satte vi Ella på stockholmståget tillsammans med storasyster Sara, som har tillbringat några sportlovsdagar hos morfar Bengt och hans Inger; Bengt kom till tåget med Sara.

Därefter gick Birgitta och jag och handlade tre nätbackar av svart plast. I dem ska vi förvara två andra barnbarns, Viggos och Klaras, leksaker och böcker. De är också praktiska att ta med till Öregrund, när vi flyttar ut dit i påsk.

Finns det verkligen inget som alliansregeringen gillar med kultur?

”Lägg ned, strama till, minska stödet – konturerna av en borgerlig kulturpolitik framträder. Finns det verkligen ingenting som alliansregeringen gillar med kultur, ingenting som den vill tillföra?”, frågar Barbro Hedvall, skribent på Dagens Nyheters ledarsida, i dagens (22 februari 2007) DN.

Hon skriver det som en reaktion mot planerna på att lägga ner vuxenutgivningen i pocketserien En bok för alla.

Hon får på kultursidorna i dagens (22 februari 2007) Svenska Dagbladet eldunderstöd av Magnus Eriksson, som skriver, att ”regeringen nu, trogen sin dogmatik, vill dra in det blygsamma stödet för en utgivning av kvalificerade böcker som främst haft ett läsfrämjande syfte. Böckerna säljs på biblioteken, och de finns ofta på skolorna. Som Hans-Erik Arleskär, vd för En bok för alla och en av landets främsta förläggare, påpekade i gårdagens tidning är även vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen en viktig avnämare. Och så naturligtvis även vi andra, mer eller mindre vanliga bokköpare, som gärna lägger en volym från En bok för alla i högen utöver de andra böcker vi köper.

Ingen i bokbranschen ser En bok för alla som ett hot mot den egna utgivningen. Men även om de stora förlagen skulle sälja en eller annan löpande band-producerad svensk kriminalroman mindre för att en potentiell köpare i stället valde Jhumpa Lahiri eller Orhan Pamuk (en gång introducerad i Sverige av just Arleskär) i En bok för alla-serien, skulle det rimligtvis ligga i linje med regeringens skol- och bildningsideal, åtminstone sådana dessa proklamerats.

Därför blir det också så löjligt när folkpartiets kanonkramare och kulturpolitiska alibi Cecilia Wikström i gårdagens SvD hänvisar till Atlantis (”ett kommersiellt förlag”) klassikerutgivning och säger att denna haft större betydelse för den litterära kanon än En bok för alla. Jämförelsen är vettlös. Dels syftar inte En bok för alla-utgivningen till att skapa en kanon, dels är även Atlantis ypperliga klassikerutgåvor beroende av statligt stöd eller annat stöd. De utländska klassikerna får litteraturstöd, de svenska ges ut med stöd av Svenska Akademien som åtnjuter skatteprivilegium. Och detta är helt i sin ordning, eftersom utgivningen knappast varit möjlig annars.

Ingen har kunnat visa att utgivningen av En bok för alla har snedvridit konkurrensen, så vitt jag vet har ingen ens påstått det.”

Eriksson slutar sin artikel så här:

”Den här typen av förslag saknar helt realitetsförankring. De styrs av dogmatiken. För moderaterna och deras alltmer osjälvständiga stödpartier är statligt stöd till press och kultur en styggelse. Sådana verksamheter skall inte staten lägga sig i. Fast det är okej med lokaliseringsstöd till privata företag och lagar som hotar den personliga integriteten och den nätburna informationsfriheten. Kulturen blir en testballong för att se hur mycket libertarianskt stål väljarna tål.”

Och testballongerna är flera.

Nyss fick en stor del av landets teatrar ta emot en ekonomisk smäll.

Många trodde ju, att det skulle bli bättre på den här punkten, när Cecilia Stegö Chilò fick gå och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister, men hittills finns det inget som tyder på det.

Bland det första Adelsohn Liljeroth ställde sig bakom var ju Stegö Chilòs förslag om att avskaffa den fria entrén för vuxna på de statliga museerna; det skulle nog inte bli så farligt.

Nu har vi facit. Dagens Nyheter toppar i dag (22 februari 2007) sin etta med rubriken

35 procent färre går på museum

Arkitekturmuseet har förlorat 83 procent av besökarna, Östasiatiska och Historiska museet båda över 50 procent. Nordiska museet ligger ungefär på snittet, har gått ned från 21.200 till 14.297 besökare. (Jämförelserna gäller januari 2006 mot januari 2007.)

Adelsohn Liljeroth slår ifrån sig: ”museerna måste kunna locka med annat än gratis inträde.

– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha museer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den”, säger kulturministern.

Här ser vi högeralliansens blinda fläck, i kulturpolitiken så väl som på många andra områden.

För det första har människor olika stora ekonomiska resurser. Och det finns många i det här samhället som måste använda det lilla de har till livets absoluta nödtorft.

För det andra finns det ingenting som tyder på att alla människor, ens om de hade lika stora ekonomiska resurser (vilket verkligen inte är högeralliansens mål), skulle använda dem på just kultursektorn, till exempel museerna. Även förmågan att ta till sig kultur är snedfördelad.

Och det är här skon klämmer för ultraliberalerna: enligt dem är det ett övergrepp på individen att försöka utmåla någonting i livet som mer eftersträvansvärt än annat eller – hemska tanke – försöka leda medborgarna dit. För libertarianerna och deras eftersägare är statlig kulturpolitik, för att återigen citera Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, en styggelse.

Även moderna hus kan vara värda att vårda och bevara

Jag sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämndens uppgifter hör att yttra sig i kulturmiljöfrågor, bland annat stadsbyggnadsfrågor. Då handlar det inte bara om att vårda äldre bevaransvärda byggnader, inklusive att förhindra om- och tillbyggnader, som förstör deras karaktär.

Till vår hjälp har vi, med skriftligt underlag och i viktigare ärenden i form av föredraganing, den mycket kunnige och omdömesgille stadsantikvarien Dan Thunman. Till det han brukar predika hör, att vi inte får göra oss blinda heller för de estetiska värden och den arkitektoniska karaktär, som utmärker mycket av det som har byggts i modern tid.

Dan Thunman har varit projektledare för en inventering av den bebyggelse som tillkom i Uppsala under åren 1951-1979 – man ska då komma i håg, att Uppsalas befolkning mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1980.

Inventeringen, som ingår i det nationella projektet Det moderna samhällets kulturarv, har utförts av antikvarie Marja Eriksson vid Upplandsmuseet och bibliotekarien vid Stadsbiblioteket Ingemar Ehlin. Man har samlat in uppgifter om arkitekt, ritnings- eller byggår och, där så har varit möjligt, byggherre och byggmästare; uppgifterna har i första hand hämtats från stadsbyggnadskontorets arkiv samt ur den ganska omfattande litteraturen om Uppsala. Sen har man genomfört en fältinventering med dokumentation och fotografering.

Ett urval byggnader, som har ansetts särskilt viktiga, har sen lyfts fram stadsdel för stadsdel i den nära 200-sidiga boken i A 4-format ”Uppsala en växande stad – bebyggelse 1951-79” (Upplandsmuseet, Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län, 2007).

Redovisningen sker stadsdelsvis. Varje avsnitt rymmer karta, beskrivande text och mängder av färgbilder.

Till inventeringens få minussidor hör att den inte har innefattat småhus. Industribyggnationen, ett annat område som saknas i boken, finns dock dokumenterad på annat sätt. Men jag vill sammanfattningsvis betona, att det har blivit en mycket intressant och välgjord bok av den gjorda inventeringen.

I kapitlet om innerstaden hittar man förstås sådant som Stadshuset (Erik & Thore Ahlsén), Västmanlands-Dala nation (Alvar Aalto / Hans Nygren) och Forum-huset (KFs arkitektkontor / Dag Ribbing). Men också Tempo-huset (numera Åhléns) med sin tårtpappersfasad. När jag var ordförande i Laboremus, försökte vi få tillstånd från demonstationsledningen att i Första maj-tåget få bära banderollen Riv Tempo-huset! men fick nobben. Nu är huset alltså snudd på kulturminne!

Själv bor jag i stadsdelen Svartbäcken, på Idrottsgatan 12. Kapitlet om Svartbäcken handlar också om det näraliggande Tuna backar; vi har ju Torbjörns torg som gemensamt centrum. I stadsdelen finns fantastisk äldre bebyggelse som Domarringens skola och Gunnar Leches fantastiska skapelse av hus och lekmiljöer och innergårdar i Tuna backar. Men också nyare bebyggelse, som inventerarna fäster stort avseende vid.

Jag bor i bostadsrättsföreningen Helge, som består av fyra ljusa sexvånings punktkus med toppigt tak, vilket i folkmun har gett husen benämningen ”sockertoppshusen”. Våra hus får i boken inte mindre än en helsidesbild plus två panoramabilder (en av dem också med grannkvarteret Rolf med tegelröda hus med kontrasterande vita balkonger längs Folkungagatan och Torbjörnsgatan i sikte). Arkitekt för husen i båda de här bostadsrättsföreningarna är Hans Skoglund. I boken saknas uppgift om byggherre och byggmästare. Det kan jag bidra med. Byggherre var Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren AB, vilket väl måste tolkas som att byggherre och byggnadsfirma var identiska.

Husen byggdes 1965-1966 på det gamla tegelbruksområdet mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån; det ersatte Uppsala Norra Tegelbruk. Vi var de allra första som flyttade in i vårt hus 12an; då saknades fortfarande balkongräcken, men vi bor på bottenvåningen.

Om våra hus kan man läsa följande:

”I den östra delen av kvarteret Helge står fyra punkthus i sex våningar, vilka skapar en fin fond för Idrottsgatan. Punkthusen utmärks av rena, enkla och samlade volymer. Mot söder är fönstren och de indragna balkongerna samlade i en asymmetrisk risalitliknande form, förskjuten åt ena sidan. Balkongernas fronter är ljusblå. De andra fasadernas ytmässighet betonas av de enkla fönsterbanden. Fasaden är putsad i slätputs i två ljust grå nyanser.”

Risalit = svagt framskjutande parti på en fasad från marken upp genom byggnaden.

Jag har alltid tyckt, att de här husen är vackra.

Dock har jag också alltid haft synpunkter på miljön runt husen: den är för steril och kal. Utöver syrenerna, som är fina när de blommar, skulle jag gärna se fruktträd och bärbuskar mellan husen, med fritt fram för var och en som vill skörda eller smaka.

De rabatter som finns längs husen och ut mot Idrottsgatan är dödtrista, är bevuxna med lättskötta men fula buskar. Jag skulle vilja ha rosor och mängder av vackra och färgrika perenner, på vårarna långt fler lökväxter än som finns där nu. Gärna också scilla och vårlök i gräsmattorna.

Vi har på marginalen gjort försök i den här riktningen, med tillstånd också från föreningens styrelse, men lupiner och annat som Birgitta planterade har ryckts bort av någon övernitisk och/eller blomsterokunnig vaktmästare – eller vem det nu var.

Men framför allt borde man ha en helt annan totalansats.

Vad de anläggningsfirmor, som har anlitats, än förstår sig på, så inte är det trädgård!

Folket i Bild julen 1951

Jag har åter igen på Tradera köpt ett julnummer av gamla Folket i Bild, det från 1951. Då kostade det kronor 1:15. Numera får man betala lite mera.

På omslaget finns en vacker vintervy från Trosa, signerad Reinhold Ljunggren: trähus i rött, gult och grönt, blänkande vatten, snö, kala lövträd mot en mattblå himmel.

Det enda fyrfärginslaget i övrigt är konstinlagan med målningar av Hilding Linnqvist. De fyra färgsidorna i mitten av tidningar föregås av en presentation av målaren, signerad Folke Holmér. Presentationsartikeln innehåller fler reproduktioner av Hilding Linnqvist-målningar, dock i svart-vitt.

Också julnumrets illustrationer (till noveller, följetonger och artiklar) är av mycket hög konstnärlig klass. Bland illustratörerna finns Ingrid Årfeldt, Stig (Slas) Claesson, Eric Prytz, Stig Södersten, Eric Palmquist, Roland Svensson och Ulla Sundin (senare Sundin-Wickman).

Den norske författaren Sigurd Hoel presenterar i ord och bild sin landsman, den internationellt kände satiriske tecknaren Ragnvald Blix. Den samtida satiren representeras i julnumret också av den mycket kvicke och skicklige tecknaren mem, Mats-Erik Molander. Mem-folkvald i riksdagens talarstol med anledning av lag om tre veckors semester: – Har regeringen alls låtit undersöka huru vårt lands produktion av hängmattor skall kunna ökas i nuvarande läge?

De skönlitterära bidragen står inte illustrationerna efter i kvalitet. Bland novellisterna finns Stina Aronson, Agnes von Krusenstjerna, Halldór Laxness, Gösta Pettersson, Jan Fridegård och Per E Rundqvist.

Följetongerna är skrivna av Irja Browallius (”En fågel i handen”) och Albert Olsson (”Nya fröken”).

Säkert undarar många av dagens yngre läsare, vilka Gösta Pettersson och Irja Browallius, kanske till och med Stina Aronsson och Per E Rundqvist är. De är klart läsvärda. Prova!

Evert Taube skriver om Nils Ferlin och Moa Martinson om udda kamrater i Klara.

Erik Asklund skriver om äventyr på haven och Sven Vikberg om Nordenskiölds jul i polarisen. Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje skildrar den snapphanebygd vi sentida svenskar nyligen har sett i TV.

Arne Hirdman tar ut kåsörernas landslag: vänsterytter Nordens Karlsson (Karl Fredriksson), vänsterinner Eld (Erik Lundegård), högerytter Kar de Mumma (Erik Zetterström), högerinner Cello (Olle Carle), center Käringen mot strömmen (Barbro Alving) och reserv på samtliga platser Red Top (Lennart Nyblom). Själv skulle jag nog placera den Red Top jag läste på DNs Namn och Nytt och, en smula, lärde känna ute på vänsterflanken.

Det finns material för barn av Inger och Lasse Sandberg, och så publiceras Lennart Hellsings ”Bara på skoj” med illustrationer av Poul Ströyer. Till det kommer, som vanligt, Gösta Knutssons och Einar Norelius´ serie ”Pelle Svanslös”.

Och allra sist måste jag förstås nämna julavsnittet av Ritolas (Jan-Erik Garlands) originalserie för FiB, ”Biffen och Bananen”.

Jag upprepar: Varför görs det inte längre någon familjetidning med den här kvaliteten, när det gäller skönlitterära bidrag och illustrationer? Är en större del av befolkningen av i dag illiterat och imbecill?

Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?