Nytt konstmuseum – Uppsala borde göra som Kalmar

Uppsala har sitt konstmuseum placerat i Uppsala slott, en placering som kan synas tjusig men som har sina avigsidor. Lokalernas utformning styrs av de historiska ramarna, och placeringen motverkar besök: Slottet ligger inte i centrum där människorna rör sig, och vill man besöka konstmuseet, måste man ta sig uppför en lång och krävande backe. Vad detta får för effekt kan man studera i besöksstatistiken, där Uppsala konstmuseum inte klarar en jämförelse med motsvarande institutioner i andra någorlunda jämförbara svenska städer.

Också Uppsala universitet har sin konstsamling (mycket intressant historiskt material) placerad på slottet, och när nu universitetet har fattat beslut om att flytta denna samling därifrån, har kommunen, läs kulturnämnden, kommit till den vägs ände, dit den redan för länge sedan borde ha tagit sig för egen maskin: Konstmuseet måste flyttas till mer ändamålsenliga och nåbara lokaler.

Kulturförvaltningen har en längre tid haft i uppdrag att undersöka alternativa placeringar, och vid kulturnämndens förra sammanträde fick vi ett uppslag oss presenterat. Det finns en ledig byggnad tillgänglig, där både konstmuseets och universitetets konstsamlingar skulle få plats. Den här byggnaden ligger visserligen inte överst i en brant backe – men den ligger ännu längre bort från centrum.

När jag påtalade detta, fick jag till svar att välbesökta konstmuseer – Louisiana och Moderna museet nämndes som exempel – inte alls behöver ligga centralt och att också verksamhetens karaktär, inte bara läget, lockar publik.

Problemet är att Uppsala konstmuseum inte har den sortens intressanta samlingar som de nämnda museerna har. Och om det hänger på verksamhetens inriktning – varför har man då inte gjort den mer lockande redan under museets placering på slottet?

Enligt min mening borde man tänka om: bygga ett nytt konstmuseum centralt beläget i staden.

Här visar det betydligt mindre Kalmar vägen.

Där har arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård åstadkommit en djärvt utformad och vacker ny museibyggnad, dessutom placerad mitt inne i Kalmar. Dagens Nyheters Peder Alton kallar den ”Tveklös fullträff!” (DN 20 maj 2008). Du kan ta del av Altons text plus bilder här.

Enligt min mening bör också Uppsala, med anspråk på att bli europeisk kulturhuvudstad, bygga nytt och djärvt. Museet bör läggas där det kan attrahera förbiflanerande spontanpublik, gärna så att man dessutom kan uppnå synergieffekter med andra kulturinstitutioner.

Kanske är det redan kört för de här placeringarna, men jag kan väl ändå få nämna dem som exempel:

En tänkbar placering vore på den fortfarande obebyggda tomten nordost om Linnéträdgården. Linnéträdgården och konstmuseet kunde då förses med gemensam ingång från Linnégatan (bakom Orangeriet) och få gemensamma faciliteter som café, garderob och toaletter. Särskilt sommartid skulle ett sådant läge dra mycket folk till konstmuseet.

En annan tänkbar placering vore mellan det nya Resecentrum och Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), där det nu planeras nybyggnation.

Och därmed är vi väl inne på varför många politiskt ansvariga i Uppsala kanske tvekar till (ytterligare) ett spektakulärt nybygge. Vi minns alla den uppslitande striden om Musikens hus.

Också Peder Alton berättar i DN-artikeln om motsvarande protester mot konstmuseet i Kalmar.

Men jag framhärdar: ett civiliserat samhälle lever inte av bröd allenast.

Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

En dag med de svenska folkrörelserna

I går hade Folkrörelsearkivet i Uppsala årsmöte. Samtidigt var det arkivets 30-årsjubileum.

Folkrörelsearkivet bildades 1978 och omfattar hela Uppsala län, inte bara Uppsala kommun. Det hade naturligtvis funnits både arkiv och arkivorganisationer också innan dess. Till Folkrörelsearkivet har under årens lopp överförts arkivalier till exempel från Arbetarrörelsens arkiv i Uppsala respektive i Enköping, båda bildade 1943, Älvkarleby föreningsarkiv och IOGTs arkiv i Uppsala. Antalet betalande medlemsorganisationer uppgick år 2007 till 456, men arkivet härbärgerar dessutom ett antal arkiv, vars upphovsorganisationer har upphört eller fusionerats med andra.

I arkivet finns i dag arkivalier från de flesta politiska partier samt deras ungdoms- och kvinnoförbund. Närvarande vid årsmötet och jubileet var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister; jag träffade också flera centerpartister och folkpartister som jag känner – min centerpartistiske kollega i kulturnämnden Ove Hultquist valdes för övrigt in i styrelsen för Folkrörelsearkivet.

Själv sitter jag där för andra perioden som Uppsala kommuns representant, i ekumenisk anda återvald av kulturnämnden, som ju nu har borgerlig majoritet. Och just ett drag av ekumenik fanns det hos alla som församlades för årsmöte och jubileum, för övrigt passande nog förlagda till Missionskyrkan.

Alla de representanter för mångskiftande organisationer, även mångskiftande politiska uppfattningar, som hade församlats är nämligen – var och en på sitt sätt – besjälade av den svenska folkrörelsedemokratin, tror på vikten av många människors engagemang och samlade arbete.

Bland Folkrörelsearkivets medlemsorganisationer finner man sålunda studieförbund som ABF, Vuxenskolan och TBV, kooperativa och ekonomiska föreningar som sjuk- och begravningskassor, byggnadsföreningar och konsumtionsföreningar, kulturföreningar som Folkets hus-föreningar, bygdegårdsföreningar, föreläsningsföreningar och hembygdsföreningar, humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Barnens dag, Första maj-blomman och Lions, kyrkor som missionsförsamlingar och baptistförsamlingar, nykterhetsorganisationer som IOGT- och blåbandsföreningar, fritids- och miljöorganisationer som jakt- och fiskevårdsföreningar, naturskyddsföreningar, fotoklubbar och koloniträdgårdsföreningar, handikapporganisationer, invandrarorganisationer och fackliga organisationer, till exempel inom LO, TCO, SACO, SAC (LS) och LRF. Redan det låter mycket – men jag har faktiskt inte nämnt ens alla kategorier av föreningar, som förvarar sina arkiv hos Folkrörelsearkivet.

Det här illustrerades mycket påtagligt under jubileumsprogrammet.

Bredvid en röd fana stod ett vitt standar från Öregrunds-Gräsö missionsförsamling med budskapet att låta barnen komma till Jesus.

De inledande korta föredragen hölls av Bernt Karlsson och Birger Lindell, båda med ledande positioner i Upplands idrottshistoriska förening; vi fick också minnesglimtar från Ullfors IKs verksamhet, vilket var roande även för mig som inte är idrottsintresserad, däremot intresserad av folkrörelsehistoria. Till detta idrottstema anslöt också en film av Sixtus Jansson om den svenska OS-truppens resa (per atlantångare och tåg) till vinter-OS i Lake Placid 1932. Man förstod, idrottsintresserad eller inte, omedelbart, vilket äventyr det måste ha varit för den svenska truppen att få resa till USA och Canada och där se sådant som New Yorks skyskrapor och Niagarafallen samt få möjlighet att träffa både amerikaner, kanadensare och folk av andra nationaliteter.

I jubileumsprogrammet ingick också filmer som speglar en annan stor svensk folkrörelses verksamhet: en om Första maj i Uppsala 1945 och en om arbetarna på Almqvist & Wiksell. Tematiskt nära detta låg också filmen ”Fattig men stolt”, som skildrade proletärförfattaren Jan Fridegårds liv.

Höjdpunkten, lagd omedelbart före årsmötesförhandlingarna, var dock ett föredrag av författaren Ola Larsmo, bosatt i Uppsala. Jag har med stor uppskattning läst hans roman ”Djävulssonaten”, också hört honom tala om den vid ett framträdande på Uppsala stadsteater – och jag har även personligen talat med honom om den här boken.

Det är så – vilket var anledningen till att han hade inbjudits – att en väsentlig del av källmaterialet om det han skildrar i den här boken, det famösa bollhusmötet samt dess bakgrund och dess efterföljd, förvaras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Där finns nämligen inte bara den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus’ arkiv, vilket är väsentligt med tanke på att Laboremus’ dåtide ordförande Erik Vallbro spelade en mycket aktiv och hedersam roll för att motarbeta de bruna krafternas seger vid bollhusmötet, som innebar att man sa nej till att en ganska liten grupp judiska studenter från Tyskland skulle få komma till Sverige. Samma folkrörelsearkiv förvarar dessutom arkivet från den motsatta sidan, det från lokalavdelningen av Sveriges nationella förbund. Men, som läsarna kanske minns, öppnade inte högerföreningen Heimdal, vars styrelsemajoritet ju erövrades av SNFare under den aktuella perioden, sitt arkiv, förvarat på Carolina, för Ola Larsmo…

Du kan läsa min recension av ”Djävulssonaten” här och om samtalet med Larsmo på Uppsala stadsteater här.

En känsla för det vackra

Det finns en tyvärr alltför alltför spridd fördom om politiker som makt- och penninggalna strebrar, mänskligt förkrympta och utan känsla för allt det fina som livet och världen rymmer. En och annan sådan finns det säkert också, men mitt livslånga umgänge med politiker har lärt mig, att de flesta av dem har väldigt många sidor, värda att lära känna.

I galareportagen från nobelfesterna och kungamiddagarna på den tiden då min hustru var talman fanns ofta bilder av hennes långklänningar, och det blev allmänt känt att hon hade sytt en del av dem själv och att andra hade kreerats i nära samarbete med hennes estniska skräddare Aino Kastberg.

Det senare hade kanske inte många trott om Birgitta Dahl, känd som en tuff och stridbar politiker.

Men alla vi som har lärt känna Birgitta – en del av oss har känt henne sen hennes unga år – vet att Birgitta har en väl utvecklad känsla för det vackra. Hennes hem har alltid präglats av detta; även vardagstingen i dem har varit valda med stor omsorg.

Jag är ganska säker på att mycket av det här är ett arv från hennes mor, Anna Brita Dahl, som var lanthushållslärare. Av henne lärde sig Birgitta laga god mat, sy, sticka, brodera – allt det som lite föraktfullt brukar avfärdas som kvinnosysslor men som snarare bör äras som traditionell kvinnokultur. (Att många av oss män ännu i dag inte behärskar de här konsterna lika väl är en annan femma.)

Hur som helst: man ser nästan aldrig Birgitta sitta framför TVn utan att också händerna är i gång. Då stickas det och broderas det.

När vår dotter Kerstin, som har ärvt sin mors och sin mormors känsla för det vackra, var här under pingsthelgen, tog hon en bild av några kuddar Birgitta har broderat. Bilden finns utlagd på hennes blogg; du kan hitta den här.

Birgitta brukar säga att hon efter pensioneringen har gått ner till heltid, och då syftar hon inte främst på sitt ständiga handarbetande, som hon ägnade sig åt också på den tiden då hon var riksdagsledamot, minister och talman. Nej, hon syftar på de många uppdrag hon efter pensioneringen har åtagit sig – för ingen alls eller ganska ringa ersättning, är det bäst att tillägga.

När ni har sett hennes kuddar på bild, tror ni då på att hennes uppdrag som ordförande i Hemslöjdens utbildningscentrum Sätergläntan och som ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) faktiskt kan ha med något annat än ekonomisk ersättning att göra?

Vad händer med de kommunala arkiven i dessa privatiseringstider?

Jag sitter inte bara i kulturnämnden i Uppsala utan också i dess arkivutskott, dessutom också (via kulturnämnden) som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. I måndags var jag med på Folkrörelsearkivets styrelsesammanträde inför det kommande årsmötet. Och i går var jag på arkivkonferens i Västerås, ett seminarium för arkivmyndigheterna i Västerås, Uppsala, Eskilstuna och Örebro.

Trenden just nu är att kommunerna låter kulturnämnder eller motsvarande vara arkivmyndigheter. I Uppsala är det kulturnämnden som har den här uppgiften. I Örebro är det kultur- och medborgarnämnden, i Eskilstuna kultur- och fritidsnämnden och i Västerås kultur-, idrotts- och fritidsnämnden. Det här innebär, att man har lagt Stadsarkivet på respektive ort under nämnd nämnd, vilket kan synas naturligt utifrån det faktum, att stadsarkiven har uppgifter som man kan hänföra till begreppet kulturarv.

Det knepiga här är att medan flertalet uppgifter, som ligger på de här nämnderna är frivilliga åtaganden för kommunerna, får de – i och med att stadsarkiven läggs under dem och de därmed blir arkivmyndigheter – också lagreglerade uppgifter om hand.

På arkivområdet ställs då kulturnämnderna et cetera inför mycket speciella uppgifter:
De ska genom tillsyn, anvisningar och utbildning se till att andra kommunala organ – i andra avseende sidoställda dem, ibland också överställda dem – fullgör sina arkivuppgifter och i slutändan överlämnar sina arkivalier till Stadsarkivet.
De ska garantera rättssäkerhet: medborgarna måste kunna lita på att information och dokumentation, som de kommunala myndigheterna skapar kring dem, är tillgängliga för dem själva på kort och lång sikt.
De ska garantera insyn: medborgarna (och media!) måste, både på kort och lång sikt, ha insyn i de kommunala verksamheterna.
De ska genom dokumentation och bevarande överlämna ett kulturarv till kommande generationer.

Kring allt detta finns en rad både välkända och nya problem för politiker så väl som tjänstemän:

Lagstiftningen som reglerar det här är tydlig men tandlös när det gäller sanktioner. En av diskussionspunkterna vid västeråsseminariet var följaktligen, hur man får granskade objekt, till exempel nämnder, att leva upp till de krav som ställs i fråga om registrering, ordning, förvaring eller vad det nu kan vara. Samstämmighet rådde om att personalen vid stadarkiven, de som utför inspektionerna, inte ska dra sig för att föra upp fall av långhalning och tredskan till nämndens presidium, som sen kan gå vidare genom att bearbeta – gärna genom att påpeka att det rör sig om lagreglerad verksamhet, inte några fritt formulerade önskemål från kulturnämndens sida – den politiska ledningen för verksamheten i fråga.

En annan fråga som kom upp var det faktum att de nämnder som har ålagts arkivmyndighetsfunktionen har så breda uppdrag, att just arkivfrågorna riskerar att drunkna bland bibliotek, sporthallar, fritidsverksamhet och vad det kan vara. Jag berättade då, både inledningsvis och under grupparbetet, om den modell vi har valt i Uppsala: Kulturnämnden har där på olika områden inrättat beredande utskott, bland dem ett arkivutskott, bestående av två representanter för majoriteten och en för oppositionen. Stadsarkivarien och hennes medarbetare får därmed möjlighet till fördjupade och mer detaljerade föredragningar av aktuella problemområden. Denna fördjupade kunskap finns därmed inom både majoritets- och oppositionsgruppen, och arkivutskottets ledamöter kan då lämpligen vid gruppsammanträdena välja att ta upp särskilt viktiga kommande frågor. Nämndledamöterna från övriga deltagarstäder visade stort intresse för den här uppsalamodellen, och det skulle inte förvåna mig, om den sprider sig.

Ett annat aktuellt fenomen, privatiseringen av kommunal verksamhet, tog jag upp redan i seminariets inledning, och frågan drog sedan till sig stort intresse under seminariet. Tdigare har, med få undantag, verksamheterna inom skola, barnomsorg, vård et cetera drivits i kommunal egenregi, och arkivarlierna från dessa verksamheter har sedan hamnat i Stadsarkivet. Sedan har, för att ta bara ett exempel, människor som har tappat bort sina betyg – det här är oerhört vanligt! – när de till exempel sökte nytt jobb kunnat få en ny kopia från Stadsarkivet. Men som bekant åker i dag verksamheter i omgångar ut ur respektive in i den kommunala verksamheten; en del av dessa verksamheter försvinner, fastän offentligt finansierade, för mycket lång tid eller för evigt ur den sfär där kommunen själv är utförare.

Att de i dag allt flera privatskolorna också ska ha arkiverat elevernas betyg på Stadsarkivet tar medborgarna uppenbarligen för givet – men detta är alls icke reglerat, varken så att de obligatoriskt måste göra detta, hur dokumenten i avvaktan på detta ska ordnas eller förvaras eller hur den samlade hanteringen ska finansieras – stadsarkiven har ju för övrigt inte obegränsade resurser till sitt förfogande, om nu någon privat utförare plötsligt, i efterhand, skulle komma på idén att lämna in alla sina arkivalier i en stor och kanske tämligen oordnad klump.

Socialdemokratiska och borgerliga politiker kan som bekant ha olika syn på omfattningen av dessa alternativa verksamheter inom den gemensamma sektorn, men också närvarande borgerliga politiker tycktes vara överens om att man måste se den här frågan i ett medborgarperspektiv: Om en privatskola till exempel avslutar sin verskamhet eller rent av går i konkurs, måste man kunna rädda åtminstone ett minimum av arkivalierna, till exempel betygen, över till Stadsarkivet.

Det är, fastän alltför få kommunala beslutsfattare än så länge tycks ha tänkt på saken, redan nu möjligt att i avtalen med privata utförare reglera den här frågan – men det är förstås då också viktigt att redan från början reglera den ekonomiska sidan av saken. Fast ännu bättre vore det, om man kunde lagreglera arkiveringsskyldighet och arkiveringsleveranser till Stadsarkiven i samtliga verksamheter, som åtminstoee till sin majoritet finansieras med offentliga medel.

Det här blev dagens kanske mest intressanta debatt, men man bör slutligen också nämna en sak, som främst togs upp av de närvarande cheferna för stadsarkiven och deras medarbetare:

Trots gallring ökar volymerna i de offentliga arkiven ständigt. Digital lagring (som ju dessutom ökar tillgängligheten) minskar visserligen behovet av utrymme, men den ständigt pågående teknikutvecklingen kräver ny maskinell utrustning och en ständig teknisk uppdatering av stora mängder lagrade dokument – helt enkelt om man vill att de ska vara fortsatt tillgängliga. Pappersarkivalier kan ligga i årtionden på en nylla utan att skadas, förutsatt att klimatförhållanden och annat sådant är reglerade på ett tillfredsställande sätt, men hanteringen av dokument i digital form kostar ständigt nya pengar.

Det har åtminstone jag förstått, och det är således min uppgift som kommunpolitiker att göra inte bara mina kolleger i kulturnämnden utan också kommunens budgetansvariga medvetna om faktum.

* * *

Av politikerna från kulturnämnden i Uppsala deltog i seminariet, utöver mig själv (s), två moderater, Johan Ridenfeldt och Anna-Karin Westerlund.

Vidare deltog från Uppsala stadsarkivarien Ingegerd Ström samt medarbetarna på Stadsarkivet Richard Hallgren, Sara Håkansson och Karin Stigsson. De deltog alla aktivt i diskussionerna.

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Kära gamla Folket i Bild

1953 var jag framgångsrik försäljare av Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också hängiven läsare av tidningen.

Julnumret 1953, på 80 sidor, kostade 1:25.

I vardagslag hade gamla FiB bara en dekorfärg, rött, men de mer påkostade och dyrare julnumren försågs med färgomslag plus en fyrsidig konstinlaga i fyrfärg. Det här julnumrets konstbilaga visade målningar av Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Sven Jonson och Stellan Mörner. Som den konstintresserade läsaren förstår, handlade den intilliggande artikeln (av Rolf Söderberg) förstås om Halmstadgruppen. Artikeln hade fler illustrationer (avbildad konst) men in svartvitt.

Dessutom inleds julnumret 1953 med ytterligare en artikel om konst, om Zorn och hans modeller.

Till numrets konstanknutna material vill jag också räkna Willy Maria Lundbergs artikel om broderier.

Och så har vi då alla de fantastiska illustratörerna: Claes Bäckström, Ewert Karlsson (EWK), Sven Ljungberg, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Ulla Sundin, Yngve Svalander och Stig Södersten.

I en artikel av Uno Florén får vi möta den då för tiden mycket kände satiriske tecknaren Oscar Cleve, som jag skrev lite om för ett tag sedan.

I en artikel av Axel Österberg, Kluck, får vi möta skalden Nils Ferlin.

Bland de utländska berättarna i det här julnumret finns två, som jag helt nyligen har skrivit om. Dels finns där en novell om en avrättning, ”Rytm”, i inbördeskrigets Spanien – den bekräftar bilden av den radikale Chaplin jag förmedlade, när jag skrev om hans film ”Moderna tider”. Och så går Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong; jag undrade ju nyligen, varför Norstedts inte bryr sig om att återutge de viktigaste verken av denne isländske nobelpristagare. Bland novellerna av utländska författare hittar man också Joseph Conrads ”De två häxornas värdshus”.

Urvalet av svenska författare är verkligen inte sämre. Lars Ahlin bidrar med ”Kvinnorna i baracken” och Sara Lidman med ”De älskansvärda”. Som följetong går Per Anders Fogelströms ”Tack vare Iris”.

Flera av de svenska novellbidragen var skrivna av författare, som kanske inte åstadkom litterära mästerverk men var kända och älskade av en stor publik: Eric Lundqvist bidrog med ”Amok”, en berättelse från Java, Einar Wallquist, känd som ”lappmarksdoktorn” med ”Natten före jul”.

Äventyr och vildmarksliv var återkommande och populära inslag i gamla FiB, vilket också de sist nämnda berättelserna är exempel på. I det här numret berättar Arne Sucksdorff dessutom om björnar.

Även de unga läsarna har sin egen följetong, Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”. Barnsidorna, ”Vår egen FiB”, redigeras som vanligt av Gösta Knutsson; Knutsson bidrar själv med en saga, illustrerad av Einar Norelius. Bland bidragen från läsarna noterar jag för övrigt ett om julafton hemma hos Per Åhlström, 7 år, Orrspelsgatan 1 i Surahammar.

Knutsson och Norelius var ett etablerat par i gamla Folket i Bild, gjorde tillsammans den mycket populära serien ”Pelle Svanslös” – som i det här numret förstås handlar om att skaffa julgran.

Också veckans avsnitt av Rit-Olas – Jan-Erik Garlands – ”Biffen och Bananen” har för övrigt jultema.

Men naturligtvis bestod inte innehållet bara av konst och litteratur, även om just julnumren oftast hade den tyngpunkten.

Ett bra julnummer måste till exempel innehålla en rolig tävling. I det här fallet får läsarna svara på tjugo frågor, ställda av Stig Järrel, Lennart Hyland, Astrid Lindgren och Sune Waldimir. Som pris utlovas biljetter till premiären på trettondagsafton på Lennart Hylands pradioprogram ”Karusellen”. För sentida läsare: det här programmet var så populärt, så att man knappt såg några människor utomhus, medan det sändes.

Till FiBs radikala hållning hörde att inte skriva om kungligheter utan om vanligt folk. I det här numret finns ett roande exempel, signerat författaren Olle Länsberg (han med den filmade succéromanen ”Käre John”): ”Arbetare och bonde byter jobb”. Jag har tidigare berättat, att Folket i Bild byggde broar mellan arbetarrörelsen och bonderörelsen (något som ju på den här tiden också manifesterades i koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet).

På näst sista sidan hittar jag en annons för FiBs folkböcker våren 1954 – det var då jag började sälja också folkböckerna i Juniskär med omnejd. Det är intressant att – mot bakgrund av vad jag just har skrivit – notera, att en av dem var en landsbygdsskildring, Irja Browallius’ ”Elia från gårdar”. Bland mina tidnings- och bokköpare fanns också flera litteraturintresserade bondmoror.

Serien inleddes med den då utomordentligt populäre Eric Lundquists ”Djungeltagen” – jag tror att jag sålde 35 exemplar – och avslutades med Peder Sjögrens mycket fina krigsskildring från Finland, ”Kärlekens bröd”.

En bok som jag – bland annat på grund av dess negativa hållning till vintern – uppskattade mycket var Allan Erikssons humoristiska konstnärsroman ”Farväl till paradiset”.

Men den bok som gjorde det allra största intrycket på mig och som kom att betyda oerhört mycket för min fortsatta politiska hållning var Folke Fridells proletärroman ”Tack för mig – grottekvarn”. Den slog an den upprorslust som fanns i mitt tonårsbröst och befäste för alltid min övertygelse, att jag var socialist, ingenting annat.

Läsvärd arbetarrörelsetidskrift

Inte bara antalet utan också antalet läsvärda tidningar och tidskrifter, utgivna av arbetarrörelsen, har minskat starkt jämfört med när jag i unga år blev aktiv i rörelsen. En tidskrift som innehåller mycket intressant läsning är Arbetarhistoria med undertiteln Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den här tidskriften var värd att följa redan när den redigerades av Klaus Misgeld, och den har verkligen inte blivit sämre under sin nya redaktör, Silke Neunsinger.

Nummer 4 2007 har som tema ”Arbetarrörelsen och konsten”, vilket markeras redan på omslaget: detta är lånat från 1916 års upplaga av socialdemokratiska partiets klassiska jultidning Julfacklan. Besök gärna Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på Upplandsgatan 4 i Stockholm, alldeles nära Norra Bantorget och LO-borgen, och be att få titta på arbetarrörelsens jul- och första maj-tidningar, så kommer du att upptäcka en skatt, inte minst när det gäller de tecknade inslagen!

Det här temanumret har fått särskild och lite pinsam aktualitet genom planerna hos ledningen i Stockholms Folkets hus att frakta bort ett par monumentalmålningar av Albin Amelin och Sven X:et Erixson (vilket som bekant tills vidare har förhindrats). Margareta Ståhl på ARAB berättar i Arbtarhistoria om inventeringen av arbetarkonst i Folkets Hus och Folkets park från 1890 och fram till i dag. Här kan rikedomen i den inventeringen bara antydas genom uppräkning av namn som Torsen Billman, Lenny Clarhäll, Carl Eldh, Eugen Jansson, Torsten Jurell, Nils Kreuger, Gottfrid Larsson, Nils Nilsson, Nils Wedel med flera. Hur som helst, det vore ju rent sinnessvagt att förskingra det här kulturarvet i samband med att arbetarrörelsens möteslokaler antingen läggs ner eller – ännu värre – designas om till ”neutrala” konferensplatser.

Vad är då arbetarkonst och arbetarlitteratur? Lars Furuland har tidigare definierat arbetarlitteratur som ”litteratur av, om och för arbetare”. I en artikel i Arbetarhistoria definierar litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola arbetarlitteratur som ”litteratur vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen”; han gör sen en analog definition av begreppet arbetarkonst. Jag tycker dock att Nilsson gör det onödigt krångligt för sig i några praktiska fall, till exempel vid bedömningen av hur man ska se på Albin Amelins konst.

Intressant men inte invändningsfri vad gäller tolkningarna – men det bör ju nästan texter av det här slaget inte vara – är också historikern Bert Måralds artikel ”Politisk kamp och försonande konst” om fyra monument till minnet av dramatiska händelser i arbetarrörelsens historia: Ådalen 31 (Lenny Clarhälls konstverk i Lunde), Spanska inbördeskriget 1936-1939 (Liss Erikssons ”La mano” vid Katarinavägen i Stockholm respektive Torsten Renqvists minnesmärke på Masthuggstorget i Göteborg) samt sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940 (Toivo Lundmarks skulptur).

In under numrets konsttema går också Ann-Katrin Hatjes (professor emerita vid Umeå universitet) artiklar om tre radikala karikatyrtecknare i svensk press i början av 1900-talet: Edvard Forsström (1858-1934), Carl A Jacobsson – Jac – (1884-1942) och Ivar Starkenberg (1886-1947). Artikeln är rikligt illustrerad. Fler teckningar av bland andra Starkenberg illustrerar Martin Grass’ artikel om den berömda fotbollsmatchen mellan socialdemokrater och vänstersocialister på Stockholms Stadion 1916. (Det blev 2-1 till socialdemokraterna och publikrekod för svenska lag.)

Utanför huvudtemat – men mycket intressant – är idéhistorieprofessorn Lennart Olaussons artikel om austromarxismen: vi får lära känna de huvudagerande och deras tankar, också ta del av austromarxismens historia.

Om en svensk arbetarrörelsegigant, Gunnar Hirdman, skriver journalisten Lennart Svensson.

Svenssons tar i sin artikel upp två nya böcker om Hirdman, och det leder mig över till att också nämna tidskriftens mycket läsvärda recensionsavdelning, där böcker ges allt det utrymme de förtjänar. Läs gärna själva Hans Larssons recension av Michael Azars bok om Albert Camus, Frantz Fanon och algerietkriget samt Magnus Nilssons recension av Per Sundgrens avhandling ”Kulturen och arbetarrörelsen”.

Summan av kardemumman är att du gör klokt i att prenumerera på Arbetarhistoria. För 210 kronor får du fyra välmatade nummer. Pengarna sätter du in på plusgirokonto 55 75 94-9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Märk talongen med Arbetarhistoria, Prenumeration 2008.

Nobelmottagningen på Nordiska museet

I går såg jag av och till TV-utsändningen från nobelfestligheterna. Numera är Birgitta (och därmed även jag) före detta, och vi får följaktligen ingen inbjudan att delta. I år är Birgitta dessutom i Stockholm på egen förrättning, så vi har heller inte – som vi ibland har haft – egen nobelmiddag hemma.

Alla vi många som av den ena eller den andra anledningen borde ha bjudits på nobelfesten – vi är sammantaget alldeles för många – får dock regelmässigt en inbjudan till Nobelstiftelsens stora mottagning på Nordiska museet söndagen före festen.

I den deltar vi – även om det egentligen inte längre känns lika lockande, när vi vet, att Doris Lessing inte kommer. Men på den här mottagningen kan man alltså åtminstone få se en skymt av nobelpristagarna, om man är intresserad.

Vi blir som vanligt hälsade välkomna av Nobelstiftelsens VD Mikael Sohlman, gammal bekant till oss från yngre år. I kön fram till honom ser vi sen Horace Engahl och Ebba Witt-Brattström; vi har lärt känna dem under de år då vi gick på nobelfesterna. Ebba vinkar till oss, men sen kommer vi inte i närheten av varann under det myckna vimlandet som följer.

Vi konstaterar, att detta vimmel i år rymmer ett mycket stort antal människor, som vi inte känner – men det är väl vi som börjar bli gamla.

Dock kommer ett par gamla och liksom vi själva grånade radikaler fram och pratar en stund: Rolf Ekéus och Lars Anell.

Alldeles på slutet kommer också SACOs ordförande Anna Ekström fram och berättar, att hon då och då brukar läsa min blogg. Hon skrev ju förresten själv en kommentar om Amelin och X:et i Folkets hus för kort tid sedan.

Självfallet hälsar vi på värdinnan i huset, Nordiska museets styresman Christina Mattsson – Birgitta är ordförande i Nordiska museets nämnd, det vill säga styrelse – och hennes man, konstnären Michael Söderlundh.

Birgitta passar på att visa mig en utställning som hon var med och invigde, den om hobbysamlare i olika åldrar. Där kan man beskåda de mest märkliga nischer av mänsklig samlarmani – gå gärna och se den här mycket roande utställningen!

Socialistiskt forum i ABF-huset 24-25 november

Årets Socialistiskt forum genomförs lördagen den 24 och söndagen den 25 november. Plats: ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41. Fri entré. ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.

Klockan 11.00-20.00 på lördag sjuder det följaktligen av aktiviteter att ta del av. Här är några förslag:

Jan Hammarlund
klockan 11 30-13.00 i Katasalen om Bertolt Brecht, flykting och poet:
”Jag behöver ingen gravsten”

”Den hemlösa konsten”
klockan 10.30-12.00, Källarsalen
Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek talar om ett aktuellt problem:
Den svenska arbetarrörelsen förvaltar unika konstsamlingar. Men under senare år har allt fler av rörelsens traditionella samlingslokaler lagts ner, sålts ut eller omvandlats till neutrala konferenslokaler. Vad sker då med arbetarkonsten?

EU – freds- eller krigsprojekt?
klockan 14.30-16.00 i Z-salen
Debatt arrangerad av Folkrörelsen Nej till EU och Folket i Bild/Kulturfront i Stockholm
Inledning: Eva Myrdal, föreningen Folket i Bild
Max Andersson (mp)
Paul Jonsson, sakkunnig (m)
Ola Matsson, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Ingela Mårtensson, Folkrörelsen Nej till EU
Martin Schibbye, redaktör Folket i Bild/Kulturfront
Marie Wikberg (c)
Moderator: Birgitta Dahl, före detta talman

”Sånger från barrikaderna”
klockan 18.00-20.00 på restaurang Cirkeln
Marketta Franssila & Björn Hedén med SEKO-kören
Jan Hammarlund
Sanna Carlstedt
Lars Demian
Jerry Adbo spelar dragspel och leder allsång
Konferencier: Daniel Suhonen

I övrigt är dagen knökfull av intressanta arrangemang: seminarier om europafrågor, globalisering, fackliga frågor, konkurrenssamhälle och marknadisering, tortyr, sociala forum, miljö- och klimatfrågor, marxism, skattepolitik, generationskonflikter och klasskillnader, jämställdhet, mångfald och palestinafrågan, vidare film, konst, politisk poesi, sång och musik. Bland de medverkande hittar man till exempel Kajsa Borgnäs, Stefan Carlén, Björn Elmbrandt, Lasse Eriksson, Lotta Fogde, Göran Greider, Klas Gustavsson, Bengt Göransson, Carin Jämtin, Katrine Kielos, Ingemar Lindberg, Roland Spånt, Carl Tham, Anna Thoursie, Mattias Vepsä, Sven Wollter och många, många fler.

Hela programmet hittar du här.

Söndag 25 november är utformad som en heldag (klockan 12.00-17.00) om revolutionerna 1917/18.

Det handlar alltså om vad som i spåren av första världskriget hände i Ryssland, Tyskland och Finland – och om varför det inte blev någon revolution i Sverige.

I Sverige, som i många andra länder, avsöndrades dock ett revolutionärt kommunistparti ur socialdemokratin. Hur ser arvtagarna till dessa båda grenar, dagens socialdemokrati respektive vänsterparti, på den skilsmässan i ett nittioårsperspektiv.

Medverkande:
Håkan Blomquist
Lars Ilshammar
Anne-Marie Lindgren
Lars Ohly
Vandring i Lenins Stockholm ingår i programmet.

OBS! Medan det är fri entré hela lördagen, kostar det 50 kronor att delta i söndagens revolutionsseminarium.