Maria Lang-revival

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange (1914-1991), var länge en av de mycket lästa svenska deckarförfattarna. Jag ägde under en tidigare period i livet ganska många av hennes böcker, återutgivna antingen som Pan pocket eller inbundna i den något äldre Vingserien. Hon kan vara roande att läsa men har knappast skrivit några omistliga böcker, så i samband med en nödvändig bokhyllerensning gav jag bort min Lang-samling.

Men när Norstedts nu har återutgivit en rad av dem i förförisk femtiotalsutstyrsel, har jag lockats att köpa nyutgåvorna åt min hustru.

Bland dem finns ”Tragedi på en lantkyrkogård” från 1954, en historia om mord i en lantlig kyrkby med både prästgård och lanthandel och en hel drös människor som var och en av dem skulle kunna vara den av Langs detektivhjälte Christer Wijk eftersökta mördaren. Man mer än anar att det är Agatha Christie som har inspirerat författarinnan till den här svenska historien.

Flera av Langs/Langes deckare har också filmats i samband med nyutgivningen, och jag får kanske anledning att framöver skriva om de här filmerna. Men här om dan såg jag i TV en äldre filmatisering, från 1960, av den här boken, fast i Arne Mattssons regi kallas den för ”När mörkret faller”.

Mattsson var i sina bästa stunder en mycket habil filmmakare, men just när det gällde deckarfilmer, var han inte till sin fördel: I det här fallet skräms i alla fall inte jag av de många närbilderna på de kanske alltför många misstänkta. Enda gången det känns en smula spännande är när prästen Ekstedts (Nils Asther) lilla ständigt snokande dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) går en smula för långt och blir överfallen av den mördare som vi vid det tillfället ännu inte får se ansiktet på.

Maria Lang skrev själv filmmanus och tog sig då friheter i förhållande till sitt bokoriginal. Mest anmärkningsvärt är där att filmens mördare är en annan än bokens. Och Christer Wijks (Karl-Arne Holmstedt) ständiga följeslagare Puck har opererats bort i filmversionen.

Själv hade jag ändå nöje av att se filmversionen av den här alltså inte våldsamt spännande historien. Jag vet inte om det är Arne Mattsson eller hans fotograf Hilding Bladh som har den främsta förtjänsten av detta, men som skildring av miljöer från tidigt femtiotal är den högst sevärd. Min egen dåtida lantliga miljö var mycket påvrare än den i filmens prästgård, men detaljer i interiörerna därifrån fungerar ändå som träffsäkra tidsmarkörer. Och ännu mer berörs jag av interiörerna från och varorna i den lanthandel där den här historiens första mord äger rum (på handelsmannen, spelad av Georg Fant). När kameran zoomar in välkända dåtida varumärken, tappar jag rent av intresset på huvudhandlingen, deckarintrigen. Det här, och till exempel de yngre damernas klädsel, tar hos en tittare i min ålder och med min erfarenhet – jag hade sommar- och helgjobb i min lilla orts ICA-affär – helt över intresset.

Och sen är det ju alltid intressant att få återse ett antal svenska skådespelare från förr, utöver de redan nämnda till exempel Birgitta Pettersson, Elsa Prawitz, Adolf Jahr, Sif Ruud och Hjördis Petterson.

En moderniserad men mycket välgjord Sherlock Holmes-historia

Arthur Conan Doyle (1859-1930) är mest berömd för sina berättelser – fyra romaner och 56 noveller – om Sherlock Holmes. Jag har läst de här deckarhistorierna allt sedan unga år, och jag har dem förstås i samlad utgåva i bokhyllan.

De här berättelserna är inte bara spännande, utan de utmärks också av logik, detaljskärpa och suggestiv miljöskildring.

Den som är förtrogen med Sherlock Holmes så som han och hans äventyr skildrades av Conan Doyle upplever först att Guy Ritchie i sin film från 2009 ”Sherlock Holmes” tar sig stora friheter inte bara när det gäller själva historien, som hämtar karaktärer – förutom Holmes och dr Watson också till exempel Irene Adler – från Conan Doyles verk. De här figurerna har fogats in i en ny historia, skriven av tre nutida manusförfattare, och figurerna har delvis andra karaktärsegenskaper än hos Conan Doyle. Sålunda är Sherlock Holmes här (spelad av Robert Downey Jr) inte bara en tankeskarp iakttagare och logiker utan också något av en modern actionhjälte, som vi möter både i boxningsringen och i våldsam kamp med skurkarna. Också hans intellektuella sidekick doktor John Watson (Jude Law) är i den här tappningen en mycket mer fysiskt aktiv och kapabel hjälpreda än han framstod i Sir Arthur Conan Doyles berättelser.

Samtidigt förs vi genom skildringen av gatuliv och miljöer och människor effektivt tillbaka till ett svunnet London. Den här filmen slarvar inte med något sådant.

Och till slut känns det här som en Sherlock Holmes-historia, i de viktigaste avseendena ändå trogen Arthur Conan Doyle.

I fokus på den andra sidan, förbrytarsidan, står seriemördaren Lord Blackwood (Mark Strong). Fler offer finns på Blackwoods lista, men han grips av Holmes och döms till hängning. Efter avrättningen blir det doktor Watsons uppgift att kolla att han är död och utfärda dödförklaring.

Men det här liket dyker upp igen, levande och kapabel att utföra nya mord. Gravöppning begärs därför, och Holmes och Watson finner att det visserligen ligger ett lik i kistan, men det är inte Lord Blackwoods.

Paniken sprider sig i London.

Jag vill inte förstöra nöjet för tillkommande tittare, men jag kan ju åtminstone antyda en del ingredienser i den fortsatta historien: Blackwood har, i maskopi med bödeln och med hjälp av en drog, kunnat lura även doktor Watson. Han dödar vidare sin egen far och tar kommandot över en hemlig orden, i vilken bland andra ingår justitieministern och amerikanske ambassadören. Det yttersta syftet är att inte bara ersätta den alltför veka och lättpåverkade demokratin med ett nytt kraftfullt välde. Blackwood vill själv bli allenarådande ledare.

Han lurar Holmes att gå till ett slakteri, där han på ett löpande band med sågklingor bland djurkropparna har hängt också Irene Adler (Rachel McAdams) som han har utsett till sitt redskap mot Holmes men som har fattat tycke för denne och därför inte går att lita på. Kampen på rullbandet med tiden och de roterande sågklingorna är rejält spännande.-

Blackwoods maktövertagande är planerat att avgöras i själva det brittiska parlamentet: Han hotar med att alla som inte stöder honom ska dö. Holmes lyckas avslöja hur det här ska gå till och får här också hjälp av Irene Adler med att oskadliggöra de cyanidkapslar som Blackwood ämnar använda.

Slutstriden står på en ännu inte färdigbyggd Tower Bridge – av detta kan vi sluta oss till att den här historien utspelar sig mot slutet av 1800-talet – och även Sherlock Holmes svävar i livsfara innan han lyckas oskadliggöra Blackwood. Kampen på liv och död äger rum på hög höjd och är också den nervkittlande.

Och så får vi en hint om en säkert lika spännande fortsättning. Irene Adler berättar för Holmes att den som egentligen har lejt henne är detektivens gamle fiende professor Moriarty.

Trenter i serieform: Nu är det dags för ”Sturemordet”

Stieg Trenters deckare har ett mer långsamt tempo än det som utmärker genren i dag. Också hans stockholmsskildringar är något daterade – huvudstaden har ju genomgått en ganska häftig förvandling sedan hans tid – men egentligen är han ett föredöme just som miljöskildrare: Hans skildringar av gator, vyer och andra miljöer, inte minst den tidens krogar, borde vara ett måste för stockholmare som älskar sin stad.

Fast själv läste jag min första trenterbok mycket tidigt, långt innan jag hade någon kunskap att tala om om Kungliga Hufvudstaden, och under en sjukhusvistelse under en repmånad på I 21 i Sollefteå slukade jag sen trenterdeckare efter trenterdeckare. Jag har ägt en mycket stor trenterkollektion, som jag dess värre gav bort vid ett tillfälle, då jag var tvungen att rensa bokhyllorna för att få plats för allt nytt som måste få plats. Jag har sedan ångrat det och då och då – när något av Trenter har återutgivits – skaffat nya exemplar.

Tecknaren Jakob Nilsson gör gradvis Stieg Trenters klassiska deckare tillgängliga på ett nytt sätt. Han har gjort serieversioner av ”Roparen” och ”Färjkarlen”, faktiskt med den äran fastän Trenters deckare ju egentligen inte bjuder på så mycket action, som dagens läsare av deckar- och äventyrsserier är vana vid. Men han följer Trenters grundstories tämligen troget, och framför allt i fråga om stockholmsskildringen, som är både detaljrik och historiskt korrekt, är han en mästare. I personteckningen arbetar han i Hergés anda; Hergé var pseudonymen för George Remi, Tintins skapare.

Jag påminns åter om just detta, när jag i Dagens Nyheter (29 augusti 2013) ser en bild av den ena av Trenters huvudfigurer, fotografen Harry Friberg (för övrigt skapad med K W Gullers som modell). DN har nämligen publicerat en jätteartikel om Jakob Nilsson och hans enträgna och berömvärda projekt att göra serier av Trenters klassiska deckare i stockholmsmiljö, och man gör där en poäng just av att Nilsson minutiöst återskapar Stockholm som det var på Trenters tid.

Artikeln föranleds av att Nilsson nu är klar med en serieversion av Trenters ”Sturemordet” och av att DN med början nu på söndag tänker publicera den som söndagsserie. (Jag gissar att den kommer att läggas in på det utrymme som nu en tid har fyllts med äldre, lite längre Musse Pigg-serier i svart-vitt.) Jag ser fram mot det här. Självfallet har jag läst Trenters förlaga, vars titel leder oss till en klassisk stockholmsmiljö, Sturebadet. Jag är för övrigt tillräckligt gammal för att ha badat i Sturebadet som det såg ut förr.

Suverän Beck-film av Bo Widerberg

Per Wahlöös och Maj Sjöwalls kriminalroman ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) filmades 1976 av Bo Widerberg. ”Mannen på taket”, som filmversionen kallades, är den överlägset bästa filmversionen av någon av de sammanlagt tio beckromanerna: hela persongalleriet är fångat på pricken, filmen behåller bokens samhällskritiska ton och framför allt är filmen minst lika spännande som boken.

Senarfe har det ju gjorts mängder av beckfilmer, men i nytillskotten, som alltså inte har någon bokförlaga, har det ursprungliga persongalleriet krympt. Kvar finns framför allt Martin Beck, men fortfarande känns Widerbergs grepp att låta Carl-Gustaf Lindstedt spela Beck djärvt och nydanande. Också för de andra poliskaraktärerna har Widerberg hittat utmärkta uttolkare: Sven Wollter som Lennart Kollberg, Thomas Hellberg som Gunvald Larsson, Håkan Serner som Einar Rönn.

Och Karl-Axel Heiknert fångar i rollen som Harald Hult på pricken den polisbrutalitet och den sociala ignorans som kritiseras i Sjöwall-Wahlöös deckare. Genom honom (plus en del i arkiv undangömda dokument) blir det också uppenbart varför Stig Nyman (Hadar Johansson) under sjukhusvistelse på Sabbatsbergs sjukhus mördas på det mest bestialiska sätt. Men Nyman, liksom hans baneman, den före detta poliskollegan Åke Eriksson (Ingvar Hirdvall), får vi bara skymta – Widerbergs liksom Sjöwall-Wahlöös fokus ligger på vad det är som har framkallat mördarens raseri.

Widerberg bygger bilderna av sina rollkaraktärer också på de beteenden som utmärker personer som är dem närstående: Birgitta Valberg som offrets änka samt Gus Dahlström och Bellan Roos som mördarens föräldrar. Faktum är att deras rollkaraktärer känns lika autentiska som Bo Holmström i rollen som TV-reporter.

Också de viktigaste miljöerna, filmade i trakten av Odenplan, känns realistiska och autentiska.

Slutscenerna, där mördaen, den förorättade polismannen Åke Eriksson, försedd bland annat med ett avancerat automatvapen, från ett tak på Dalagatan börjar skjuta poliser, hör till de mest spännande jag har sett inte bara i svensk film. Mannen på taket blir förstås själv till slut skjuten, men dess förinnan har han skjutit och skadat många, bland dem Martin Beck som försöker ta sig upp till honom (Beck är illa däran men räddas, också det en nervpirrande opeation på hög höjd). Till det kommer den spektakulära men mycket spännande sekvensen där mördaen lyckas skjutga ner en polishelikopter.

Och ändå lyckas Widerberg, liksom Sjöwsall-Wahlöö, få oss som ser filmen att begripa att roten till det onda, det som har utlöst de här vanvettsdåden, är ett svinaktigt och brutalt beteende från andra polises sida,

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.

En dag med liljekonvalj och förgätmigej, smörgåstårta, deckarpaket och blommande krikonträd i trädgården

Mor i huset är av och till rätt så skraltig men kämpar på så gott hon kan. Så skam vore det, om inte far månade om henne på Mors dag.

I morse vaknade jag halv sju och mindes genast vad det var för dag. Jag var på Coop Konsum i går och förberedde mig: handlade ingredienser till den väldiga smörgåstårta som hör till våra morsdagstraditioner: ekologiskt fullkornsbröd, potatissallad, gräddfil och lättmajonnäs, rostbiff, hamburgerkött, pepperrotsvisp och riven pepparrot, ett par goda ostmixer, grön och gul paprika att tärna, tomater och rädisor att skiva och kanske något mer som jag har glömt. Av det här byggde jag, lager för lager, upp en väldig smörgåstårta. Jag är rädd att vi inte kommer att göra slut på den ens till lunch, trots att vi åt den till frukost tillsammans med apelsinjuice, hälsofil och två sorters kaffe, bryggkaffe åt mor och kokkaffe åt far.

På frukostbordet hade jag ställt de två buketter jag hade varit och plockat i trädgården: en med tulpaner och en med liljekonvaljer och förgätmigej.

Fast innan jag tog ut mor i huset i köket, uppvaktade jag henne med några deckarpaket. Bland dem fanns tre återutgivna böcker av Maria Lang, ursnyggt formgivna på femtiotalsvis. Innehållsligt har den här nyutgivningen fått ganska sval kritik, och inte heller jag anser Maria Lang – Dagmar Lange – höra till de bästa svenska deckarförfattarna, men kanske kan gamlingar som Birgitta och jag läsa de här böckna med ett nostalgiskt igenkännande, som man inte kan begära att dagens unga recensenter ska ha.

För övrig fanns det bland presenterna också ett skriftligt löfte om att jag, när vi åter kommer in till Uppsala, ska köpa den nyutkomna andra delen av Sigrid Kahles memoarer åt mor i huset.

Mor själv har tagit ett första varv ute i trädgården bland de blommande krikonträden.

Melodikrysset nummer 16 2013

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Bokpool i stället för bokbål

I en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.

Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.