Edgar Allan Poe, en stor amerikansk novellist och poet

Amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849) hann, trots sin korta livslängd, sätta bestående avtryck på världslitteraturen, detta både som novellist och poet.

I min bokhylla har jag tidigare två antologier med hans korta berättelser, båda betecknande nog med titeln ”Sällsamma historier”: dels en från Rabén & Sjögrens pocketserie Tema (1969, förord Alfred Hitchcock, översättning Bertel Gripenberg, tidigare utgiven på Holger Schildts förlag, 1923), dels en från Bra Böcker (1976, urval och förord Tage la Cour, översättning Bertel Gripenberg samt Birgit och Mårten Edlund). Ytterligare en berättelse, ”Guldbaggen” (som för övrigt ingår även i de båda nämnda antologierna) har jag i en utgåva från Fabel förlag (1995) i översättning och med förord av Christina Westman. Poes sjöroman från 1838, ”Arthur Gordon Pyms äventyr” (översättning E R Gummerus, 1946, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag) har jag i en pocketutgåva från Gebers, 1965.

Flertalet av de här förlagen – Rabén & Sjögren, Fabel och Gebers – ingår numera i KF-ägda P A Norstedt & söner, men när det nu har utkommit en ny Poe-antologi, ska man för den skull inte tro, att det är detta förlag, som har gett ut den. Nej, det är lilla alerta Bakhåll i Lund som har gett ut ”Ett fat amontillado” (2007, översättning Måns Winberg, efterord Peter Glas).

Översättningarna är således nya, men novellerna ingick i två fall i båda de ovan nämnda antologierna, i ytterligare två fall i en av dem. Dessutom ingår i det här nya urvalet Poes mest berömda dikt ”Korpen” (”The Raven”, 1845), som jag också tidigare har läst och säkert har i någon antologi, som befinner sig i bokhyllorna hemma i Uppsala; jag befinner mig i skrivande stund i Öregrund – samt även Poes essä ”Kompositionens filosofi”, som har just ”Korpen” som arbetsexempel.

Poe har haft stort inflytande över två delvis besläktade litterära genrer.

Dels var han en av dem som skapade den moderna deckargenren. Hans detektiv heter Auguste Dupin och förekommer till exempel i ”Morden på Rue Morgue” (1841). (Mystery Writers of America delar sedan 1954 ut priset Edgar till minne av Poe.) Den delen av hans författarskap finns inte representerad i ”Ett fat amontillado”.

I stället hör bidragen i den hemma i den skräckromantiska eller gotiska litteraturgenre, där Poe också har inspirerat mängder av senare författare. Den utgör huvudfåran i det aktuella urvalet.

I titelnovellen ”Ett fat amontillado” (1846) tar huvudpersonen, Montresor, en djävulsk hämnd på sin förmente fiende Fortunato. Det sker i en utstuderat kalla-kårar-skapande underjordisk miljö, som rymmer både vinkällare och katakomber.

”Det skvallrande hjärtat” (1843) arbetar med ett motsatspar: en person som uppenbart är skvatt galen men som genom att berätta om den vaksamma rationalitet med vilket han genomför sitt mord försöker få oss att tro att han inte är det. Men till slut tar skräcken ett hårt tag i hans hjärta och det inbillade dunket (högre och högre) från den mördades hjärta får honom att bekänna för polisen.

”Levande begravd” (1844) är ett ypperligt exempel på Poes skräckromantiska sida. Här utnyttjar författaren att många av oss som läser har haft den där panikångesten för att bli just levande begravda.

I ”William Wilson” (1839) leker Poe med tanken att människor kan ha kluvna identiteter. (Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en variant av det här temat.)

”Korpen” (1845) är en dikt men befinner sig stämningsmässigt genom sitt tema (död, saknad, natt, budskap från andra sidan graven med en korp som förmedlare) mycket nära Poes skräckromantiska noveller: Diktens huvudperson sitter ensam i nattens mörker och sörjer sin döda älskade, när det plötsligt knackar på rutan. När han för andra gången öppnar flyger en korp in. Och korpen kan tala – ett enda ord, ”nevermore”.

På den sörjande mannens frågor, av Poe skickligt arrangerade så att korpens ständigt upprepade svar, ”nevermore”, på svenska ”aldrig mer”, känns allt hemskare. (Den engelska originaltexten och den svenska översättningen publiceras parallellt, vilket nog är klokt med tanke på att den senare på några ställen känns knaggligare än de för övrigt utmärkta novellöversättningarna. Men det här är en svår översättningsgenre: jämn versrytm med rim.)

I den efterföljande essän ”Kompositionens filosofi” (”The Philosophy of Composition”, 1846) visar Poe, hur beräknande noggrant han har utformat uppbyggnaden av ”Korpen”. På mig som läsare fungerar den här essän dämpande: i den emotionella läsning av dikten som föregick läsningen av essän blev jag tagen av dess suggestiva upprepning; nu förstår jag hur beräknande Poe var som författare. Men en av Poes huvudteser var ju, att diktens (och konstens över huvud) viktigaste (möjligen enda) mening är estetisk.

Jag är ingen okritisk anhängare av den konst- och litteratursynen – konst och litteratur kan ha också andra syftemål – men jag måste erkänna att Poe var en mycket skicklig illusionsmakare.

Dessutom i många stycken en realist – vilket ju kan ha att göra med att hans korta liv och död vid 40 års ålder innehöll många element av det han skriver om. Vem vet till exempel hur många av hans gotiska skräckfantasier som sög näring ur den sprit och de droger som bidrog till hans alltför tidiga död.

Håkan Östlundh: Terror

Jag trodde länge att Håkan Östlundh (född 1962) var gotlänning, möjligen anställd på någon av tidningarna på ön. Men när jag kollar, visar det sig, att han är sommargotlänning och att han förvisso är journalist men med bakgrund på Kamratposten.

Jag är ordfrontare och kom i kontakt med hans böcker via Ordfronts bokklubb Bokfront. Jag har nu läst tre av hans deckare om kriminalpolisen Fredrik Broman.

Det började med att jag läste ”Släke” (Ordfront, 2004). Boken vibrerar av gotländsk sommar och har mycket lokalfärg, så det är inte att undra på att jag trodde, att Östlundh var permanentboende på Gotland – men han bor där alltså (i ett kråkslottsliknande missionshus) bara på somrarna. Släke är förresten rutten tång, och lukten av den och något liknande spelar en roll redan i upptakten till den här kriminalhistorien.

I den andra boken om Fredrik Broman, ”Dykaren” (Ordfront, 2005), får vi uppleva Gotland både under värmebölja och i snöstorm. Men lösandet av det här fallet för Fredrik Broman och däremed oss också ut på långtradarvägarna på den europeiska kontinenten – och bakåt i tiden.

Jag har nu just avslutat läsningen av Östlundhs tredje bok om Fredrik Broman, ”Terror” (Ordfront, 2006).

Låt mig ta de kritiska invändningarna först; de gäller för övrigt också de tidigare nämnda böckerna:

Miljöteckningen är realistisk och exakt – men jag saknar ibland bärande detaljer, som skulle kunna ge läsaren en ännu större närvarokänsla.

Samma invändningar har jag mot människoskildringen – ibland måste jag bläddra tillbaka för att erinra mig vem en viss person (måhända förekommande även i tidigare böcker) är.

Den lite vaga personteckningen gäller till och med hjälten själv, Fredrik Broman, hans hustru Ninni och hennes konkurrent, Fredriks kollega Eva.

Å andra sidan är ”Terror” en skickligt komponerad och mot slutet också mycket spännande historia.

Som titeln antyder är ett av bokens bärande temata just terror. Terrordådet, med påföljden att ett antal människor på gotlandsfärjan dör, antas – i tidens anda – ha utförts av internationella terrorister. Misstankarna stärks av att ett par personer med utländsk bakgrund dagarna dess förinnan har skjutits ihjäl, också på Gotland.

Nu är kanske gotlandsfärjan inte det mest sannolika målet för ett internationellt terroristnätverk, och Fredrik Broman och hans kolleger börjar följaktligen nysta även bland de kända nazisterna på ön. Till den här historiens verkliga styrka hör då, att sådana trådar visserligen finns där men att Östlundh visar, att det bakom denna förklaring finns en flerpersonsförgrenad familjetragedi.

Längre än så ska jag inte vägleda tillkommande läsare.

Om Östlundh gradvis också kan förse miljöskildringen med fler bärande detaljer och, framför allt, sina personer med fler tydliga karaktäristika. får vi snart se.

Fjärde boken om Fredrik Broman, ”Blot”, är på väg.

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Februaridagbok med musikguide

I fredags, när jag var ner på stan för att köpa gott färskt bröd, var det rena vårvädret. I tidningarna läser jag rapporter med bilder om vårblommor, som redan har slagit ut. I dag ringde sonen, Matti, från Årsta och berättade, att han och Karin hade varit på långpromenad och bland annat sett blommande vintergäck.

Jag borde vara glad – jag är ju ingen vintervän. Men någonting är fundamentalt fel, när våren infinner sig redan i början av februari. Naturligtvis kan vintern plötsligt ändå komma. Men jag måster erkänna, att jag känner mig orolig över väderförändringarna.

Brödet skulle jag ha för en fredagskväll med Viggo och Klara, dessutom också Birgitta och så barnens pappa, Bo. Barnens mamma, vår dotter Kerstin, var tillsammans med kompisar på konsert i Musikens hus. Kerstin är estetiskt mycket medveten, och jag är därför glad över att också hon gillade vårt nya konserthus – du kan läsa hennes kommentarer och se bilder här.

Fredagsmiddagen för Viggo och Klara är en nostalgisk upprepning av måltider vi ofta hade i Öregrund på fredagskvällarna, när våra egna barn var små. Vi åkte buss dit efter jobbet och kom då till ett utkylt hus. Medan huset värmdes upp, gällde det att få något varmt i sig, och det var ofta rykande varmt te. Till det serverades tre sorters färskt bröd, inköpt i Hötorgshallen i Stockholm: ljuvligt doftande estniskt surbröd och kumminbröd samt till exempel grekiskt lantbröd. Till det gällde det att ha många olika slags matigt pålägg: flera sorters korv, ost, sardiner med mera, och så gurka, paprika, skivad tomat och annat sådant.

De här fredagskvällarna minns barnen än i dag, också med smakminnet, och jag försöker alltså introducera det här sättet att äta fredagsmiddag för ytterligare en generation. Och jag köper nu ett till och med rikhaltigare urval av bröd och pålägg, så att snart treåriga Klara och i höst sexårige Viggo säkert ska kunna hitta något som de tycker om. De gillar uppenbart båda ett Polar-bröd jag har köpt. Viggo tar flera gånger om av hamburgerköttet. Klara, som trots sin ringa ålder är en riktig gourmet, provar mer. Klara vill också ha te, medan Viggo håller sig till 7 Up. Vi vuxna frossar i allt det andra: de olika korvarna, surdegsbrödet, de rökta musslorna. Om det handbakta knäckebröd jag hade med mig kan du läsa mer på Kerstins blogg.

Också i torsdags hade vi hämtat Viggo och Klara på dagis. De är helt tillvanda till och nöjda med att morfar och/eller mormor kommer och hämtar. Och så gör de ständigt nya saker: Klara har travat till och hem från dagis bredvid barnvagnen, och så har hon och Viggo bytt med varann: Viggo har suttit i vagnen och Klara har stått på ståbrädan.

Självklart är det så, att mamma och pappa ständigt står deras hjärtan närmare än vad morfar och mormor gör, men i torsdags, när mamma Kerstin kom hem och Birgitta och jag skulle i väg till konsert i Musikens hus, klängde sig Klara fast vid mitt ben och snyftade, när jag skulle gå: att leka affär med morfar är roligt. Jag fick lova att komma tillbaka nästa dag – vilket jag ju också gjorde.

I torsdags kväll var det alltså ytterligare en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Paul Mägi gjorde, föga förvånande, en minnesvärd dirigentinsats i det program, som hade döpts till ”Musique sérieuse”.

Programmets första del bestod av Franz Berwalds (1796-1868) dramatiska ”Symphonie sérieuse i g-moll”. I den andra delen, efter pausen, förenades Orphei Drängar med kammarmusikerna i Luigi Cherubinis (1760-1842) ”Requiem i d-moll”, och ljuv samklang uppstod. Som mina läsare vet, ger jag inte så mycket för innehållet i texten: Kyrie eleison (Herre, förbarma dig), Dies irae (Vredens dag) och allt det andra. Men vackert är det att lyssna på.

I abonnemangsserien med kammarorkestern har vi fortfarande flera konserter kvar, men vi går förstås också på helt andra typer av musikprogram; utbudet i vårt Musikens hus är rikhaltigt, ja på många sätt fantastiskt. Av Birgitta har jag tidigare i present fått biljetter till en folkmusikgala – se nedan – och nu köpte jag biljetter till ytterligare två konserter:

Lördag 16 februari 2008 klockan 19.30, Sal B
”Jag vill tacka livet” till minne av Violeta Parra
Crossing Project Band med Jan Hammarlund och Provocative Dissonance (Trio fusion jazz)
Crossing Project Band uppträder med flera gästartister från olika länder. En av dessa är den välkände trubaduren Jan Hammarlund. Deras musik spänner från folkmusik till jazz, reggae och rock. Instrument som dragspel, charango, elgitarr, trummor, bas och karare bygger upp en unik ljudbild. Violeta Parra föddes i Chile, och jag har i mitt musikbibliotek hennes sånger i två svenska utgåvor, dels i översättning av Jan Hammarlund, dels i översättning av Brita Åhman. Parras ”Jag vill tacka livet” har, allt sedan Olof Palme och framåt, kommit att bli något av en begravningssång på kända socialdemokraters begravningar. Jan Hammrlund har jag i årtionden betraktat som en stor artist, vilket jag har gett uttryck för i recensioner. Han sjöng förresten – i egenskap av personlig vän – på min och Birgittas gemensamma 70-årsfest förra året.

Tisdag 11 mars 2008 klockan 19.30, Stora salen. Längd: cirka två timmar.
Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen
Under våren gör Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen en gemensam turné genom Sverige och Norge. Konserten är helt akustisk med både Mikael och Åge på sång och gitarr. De framför tillsammans sina mest kända låtar. Åge Aleksandersen är en av Norges största artister. Själv hoppas jag förstås på att både Wiehe och Aleksandersen ska göra dylanlåtar. Wiehes tolkningar till svenska är ju välkända här, men jag kan berätta, att Aleksandersen har gjort en mycket hörvärd CD med Dylan på norsk. Aleksandersen känner jag inte personligen, men Wiehe har jag både recenserat genom åren och till min stora överraskning blivit uppringd av: Det visade sig, att han via sin hemsida har sålt den Olof Palme-CD, som jag producerade med anledning av tioårsminnet av Palmes död – Wiehes ärende var att den upplaga han hade haft nu var slut och att han ville ha flera.

Lördag 29 mars 2008 klockan 17.00, Stora salen
FOLKMUSIKGALAN 2008
Väsen (Sverige)
Mike Marshall, mandolin (USA)
Darol Anger, fiol (USA)
Hamilton de Holanda, mandolin (Brasilien)
Lena Willemark, konsertvärd/sång (Sverige)
För två år sedan uppstod Folkmusikgalan i Uppsala. Med Väsen som värdar, som i sin tur hade bjudit in vänner, som de under åren har mött i internationella sammanhang, blev det en eftermiddag med underbar musik och härliga musikaliska möten. Nu kommer 2008 års Folkmusikgala med en fantastisk samling instrumentalister och musikanter, som för första gången kommer till Sverige och Uppsala. Återigen står Väsen som värdar, och de internationella gästerna är några av de främsta i världen i sin genre. Lena Willemark bjuder på härlig sång och kommer dessutom att guida oss genom kvällens Folkmusikgala.

Musikens hus, eller Uppsala konsert & kongress som det officiellt heter, är verkligen värt ett besök också för dig som inte bor i Uppsala. Du kan kolla programmet och beställa biljetter här.

Från torsdag kväll tillbaka till fredag kväll. Efter barnpassning och fredagsmiddag à la Öregrund hann Birgitta och jag lagom hem till ”På spåret”. Lite extra kul att Tallinn var ett av resmålen den här gången.

Sen blev det förstås lördag och kära gamla Melodikrysset. Jag klarade det den här gången också, men när jag hade skrivit mitt sedvanliga lördagskåseri om detta, upptäckte jag, att klockan redan hade hunnit bli alldeles för mycket: Stört i väg till bussen alltså, och med några minuters marginal hann jag med tåget 12.09 till Stockholm. Där blev det lika jäktigt: Jag tog taxi från Stockholm C till Handels på Sveavägen 90 och hann fram ett par minuter efter utsatt tid, 13.00. Där skulle jag lyssna in mig på hur Stockholms arbetarsångkörer tränade samsångspartierna i den konsert som ska hållas om en vecka.

Jag hörde bland annat Cecilia Bolin träna in körerna på att tillsammans sjunga Mikael Wiehes fina ”En sång till modet” och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen”, som den kallades i Jacob Brantings svenska översättning – jag hade med den i min då mycket spridda och använda sångbok från 1970, ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma).

Nästa söndag, den 17 februari klockan 14.00-15.30, ingår de här sångerna i den konsert med Stockholms arbetarsångardistrikt som hålls i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag ska vara konferencier.

Temat blir ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. I programmet ingår sånger med text och/eller musik av bland andra Dan Andersson, Johann Sebastian Bach, Thorstein Bergman, Ulf Dageby, Stig Dagerman, Tage Danielsson, Allan Edwall, Lena Ekman, Göran Greider, Ted Gärdestad, Lennart Hellsing, Alf Henrikson, Mats Paulson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk och Vladimir Vysotskij.

Den här konserten vill du väl inte missa?

Från Handels på Sveavägen tog jag mig under eftermiddagen vidare till Östra station och Roslagsbanan för transport till Bällsta. Där bor Birgittas syster Karin Dahl-Strandin med make Hasse. Birgitta hade anlänt före mig. Snart kom också Birgittas båda övriga syskon, Gunnar Heijbel med hustru Annica och Ragnar Dahl med hustru Gunnel Orselius-Dahl.

Den här syskonskaran med respektive är ett exempel på den åsiktsspännvidd som finns i min nära umgängeskrets: Karin och Hasse är mycket aktiva socialdemokrater, medan Gunnel och Ragge, också de bosatta i Vallentuna, är lika aktiva folkpartister. Och sen har vi Gunnar och Annica, som är moderater. Det kan ibland bli ganska heta debatter – fast faktiskt inte just under lördagens syskonmiddag.

Det hetaste där var Karins goda middag: fransk löksoppa med riven ost och croutonger, en härlig gryta med mandelpotatis till och så frukt- och bärsallad med vispgrädde. Samtalen handlade den här gången mest om resor och så förstås barn och barnbarn. Det är en mycket trevlig vana det här, att träffas på middag hos varandra några gånger per år. Varje sommar blir det dessutom en lite större samling, dit också avkommorna inbjuds. I år ska vi hålla till på Ragges och Gunnels sommarställe i Sjöändan nära Kristinehamn i Värmland.

Karin, som är helnykterist, körde sen mig och Birgitta till Upptåget, som förde oss hem till Uppsala.

Väl hemma igen bänkade jag och Birgitta oss framför TVn och såg Elizabeth George’s ”Komissarie Lynley”. Det här avsnittet hade sänts tidigare, 2005, men jag tyckte det var tillräckligt sevärt för att ses om.

I dag blev jag av med Birgitta igen, för fjorton dagar. Hon har åkte till Indien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Bland besöksorterna finns Delhi, Jaipur, Hyderabad och Kurnool. Att hon bara orkar – nyss var hon en vecka i New York. ”Jag har gått ner till heltid”, brukar hon själv sammanfatta sin pensionärstillvaro.

Själv ska jag i min ensamhet tillbringa sena kvällen tillsammans med Henning Mankells Wallander; ”Byfånen” heter kvällens avsnitt.

Melodikrysset nr 2 2008

I går eftermiddag var Birgitta och jag på trettondagsmottagning hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. På kvällen hade vi middagsgäster: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel. Och lite senare i dag ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater: William Shakespeares “En vintersaga”.

Ibland är det mycket, men inte missar jag Melodikrysset!
Det bestod, som vanligt, av musik som jag är mycket hemma på respektive bara har en vag aning om. Men jag tror nog, att jag har löst krysset rätt.
Till det lättaste i dag hörde Evert Taubes “Nudistpolka”, som skulle ge beteckningen på en utövare, det vill säga nudist:

Nudistpolka (Den lycklige nudisten)

Text och musik: Evert Taube, 1954

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Inte heller var det svårt att identifiera Johann Strauss’ “An der schönen blauen Donau“. Den förekom ofta i radio förr i världen. Dessutom har Birgitta och jag för inte allt för länge sen haft en fin båtsemester på Donau, från Wien och nerströms genom många länder. Fast inte var Donau blå precis.

Lätt var det också, för en gammal radiot och Karl Gerhard-beundrare (se under Kulturspegeln, Musik!), att identifiera Karl Gerhards och Jules Sylvains “Nu ska vi vara snälla”.

Om några yngre lyssnare nu eventuellt inte klarade den frågan, måste de allra flesta ha haft desto lättare med dagens barnvisa, “Imse, Vimse spindel”.

Jag kan ju då ta några frågor, vars svar inte var alldeles självklara för mig, en man på 70 år.

Jag kan till exempel inte påstå, att jag brukar lyssna på pojkband, till exempel Westlife. Mycket riktigt har jag aldrig hört deras “Have You Ever?” från albumet “Back Home”. Men de har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag vill minnas att jag då ringde vår svärson Bo Strömberg och fick rätt svar. Så den här gången klarade jag dem, till och med innan frågan var ställd, med hjälp av hjälpbokstäverna. Sen har jag förstås kontrollgooglat.

Inte heller har Barry Manilow någonsin hört till de artister, som jag har brukat lyssna på; dock har jag förstås hört hans “Copacabana”. Barry Manilow fäste sig i mitt minne då han bestods med ganska hånfulla kommentarer i serien “Earnie”, som jag regelbundet läser.

Betydligt lättare var det då att lösa den ganska krångliga frågan om ett mansförnamn, som döljer sig i förnamnet på den kvinnliga artist, som tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt sjöng “To Know Him Is To Love Him”. Den finns på CDn “Trio, Vol 1″, och eftersom jag har “Trio, Vol 2″ med samma artister, vet jag att den tredje sångerskan heter Emmylou Harris. Hennes förnamn döljer mansnamnet Lou.

Jag gillar de här tjejerna mer än Joe Cocker, som vi i dag hörde i George Harrisons “Beware of Darkness”. Med det sagda vill jag ingalunda såga honom; jag bara rangordnade.

Vi går därefter över till den svenska populärmusiken.

Hela fyra kryssord skulle man få fram, om man mindes originaltiteln till den parodiversion som spelades. Eftersom Östen med resten hör till de grupper som kan vara kul att lyssna på, mindes jag förstås originalet: “Ge mig en kaka till kaffet“.

En melodi ur “Chess” gav en dubbelfråga: en av upphovsmännen till den här musikalen är Benny Andersson. Och den som sjöng var Anna-Lotta Larsson, en alls icke oäven sångerska.

Den tredje svenska populärmusikfrågan fick sitt svar i det radioprogram, som föregick Melodikrysset, Ring så spelar vi. Där spelades nämligen “Ålefeskarns vals” med Kjell Krage. Och det ålefeskarn fångar är förstås ål.

Jag har tidigare bekänt, att jag har hemskt svårt att minnas TV-signaturer. Så var det också i dag. Först när Eldeman gav ledtrådar till miljön i deckarserien från 1980-talet, kom jag på svaret: “Miami Vice“. Jag har sett den här serien, vilket en smula anknyter till den debatt som har förts med anledning av mitt senaste inlägg här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kjell Eriksson: Den hand som skälver

Jag har av och till – vi är båda med i Ordfronts, Uppsala, styrelse – mött Kjell Eriksson under den ganska utdragna period, då hans senaste deckare, ”Den hand som skälver” (Ordfront, 2007) kom till. Har jag tolkat hans kommentarer och kroppsspråk rätt, har han våndats ganska mycket, innan boken äntligen blev klar.

När han först nämnde boken för mig, gick den under benämningen ”Kommunalrådet som försvann”. Kjell var ganska förtegen, men det framgick i alla fall att boken skulle handla om ett (fiktivt) socialdemokratiskt kommunalråd i vår gemensamma hemstad Uppsala.

Den historien finns mycket riktigt med i ”Den hand som skälver” men utgör bara ena hälften av den. Boken innehåller nämligen också en annan och som deckarstory väl så intressant historia, som utspelar sig på kusten utanför Östhammar. Greppet med parallella utredningar är ju inte helt ovanligt i polisdeckare, men jag undrar om det inte kan vara så, att Kjell Eriksson lite grann körde fast i kommunalrådshistorien och för att få till en tillräckligt spännande och läsarlockande bok senare fick lägga till parallellhistorien. Jag kan inte fråga Kjell om detta just nu – han befinner sig i Brasilien, där hans kriver på en ny bok.

Vi tar historien om det försvunna kommunalrådet först. Eftersom Kjell Eriksson själv redan tidigt i boken avslöjar, att Sven-Arne Persson (s) i slutet av 1993 försvinner till Indien, kan ju också jag meddela detta. Vi som regelbundet har läst Erikssons deckare vet ju, att dessa ofta innehåller internationella utblickar, trådar och pusselbitar, men den här gången är Indien mest en tillflyktsort: vi får oss en väldokumenterad social skildring till livs, men bokens Sven-Arne Persson kunde lika gärna ha valt att rymma till Sydafrika eller Brasilien, detta utan att grundintrigen hade påverkats ett dugg. Därför blir också indienskildringen fram till dess att en svensk dyker upp i Bangalore och känner igen det förrymda kommunalrådet – förlåt mig, Kjell – lite av en transportsträcka.

Intressantare är då Sven-Arne Perssons motiv för att rymma från kommunalrådskapet, partiet (s) och hustrun. Motivet, möjligen inte tillräckligt utmejslat i sina detaljer, är nämligen tomgång, själväckel, upptäckten att det egna partiet saknar visioner och reformvilja.

Som kontrast till socialdemokraten Sven-Arne Persson finns i den här boken Sven-Arnes farbror Ante. Länge läser jag också skildringen av den här kommunisten och före detta spanienkämpen som Kjell Erikssons moraliska val; Kjell var i unga år SSUare men blev under FNL-åren SKPare, så jag antar att han har haft anledning att gång på gång fundera över de här alternativen. Eftersom jag inte gärna kan avslöja vem som i boken mördade den gamle nazisten Nils Dufva, får jag nöja mig med att notera, att också den aldrig omvände kommunisten Ante visar sig ha sviktat i sin personliga moral – även om det fanns mycket starka skäl för att han skulle göra det.

Hur som helst: Skulle boken bara ha bestått av historien om kommunalrådet som försvann och dess mordgåta ha fått den faktiskt lite snöpliga lösning den nu får, skulle ”Den hand som skälver” inte ha blivit någon riktigt bra bok.

Den nerv som ändå finns i ”Den hand som skälver” finns nu i stället till största delen i den parallellhistoria, som utspelar sig i den gudsförgätna byn Bultudden utanför Östhammar. Även den har en – typiskt Kjell Eriksson! – internationell anknytning. Den avsågade fot som hittas visar sig ha tillhört en thailändska.

Här finns allt det som utmärker Kjell Eriksson när han är som bäst: Människor som hör hemma i den klass som har varit hans. Kunskap om dessa ”vanliga” människors liv – miljöskildringen får sin doft av detaljer, som bara den mycket kunnige kan placera där de ska vara. Väder och vind, till exempel upplandskustens snöhelveten om vintern, skildras med känsla och sakkunskap. Den rädsla som hör bra deckare till hittar man främst hos en mycket udda figur ute på Bultudden, konstnären Lisen Morell.

Jag önskar att Kjell Eriksson hade koncentrerat sig helt på den här miljön och de människor som (glest) befolkar den. Jag hade velat få veta mycket mer om dem, inklusive om den som visar sig vara mördaren.

Och egentligen skulle jag också vilja veta mer om Ann Lindell, den som utreder brotten ute på Bultudden. Trots att hon nu har förekommit som huvudperson i ett stort antal böcker, vet jag inte så värst mycket mer om henne, än att hon gillar att fika på konditori Savoy, att hon inte läser böcker i någon större utsträckning men i perioder dricker lite för mycket rödvin och att hon, trots attacker av åtrå (av vilka en resulterade i en son), aldrig riktigt tycks få till en djup och varaktig relation till en karl.

Berätta mer om Ann Lindell, Kjell!

Joakim Lindengren: Kapten Stofil – För en handfull folkvett

Joakim Lindengren (född 1962) är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare. För egen del kom jag först i kontakt med hans seriekonst (och hans kolumner) i vuxenserietidningen Galago. Senare har jag av och till läst hans serier i tidningen ”Kapten Stofil” men framför allt i albumform.

Jag kan inte säga att jag har gillat riktigt allt Lindengren har gjort; så till exempel har jag lite svårt för hans dragning till kiss- och bajshumor.

Men jag älskar desto mera – älskar är rätt ord – hans skapelse ”Kapten Stofil”. (David Nessle har av och till också varit inblandad i skapandet av den här serien, men jag ser den som ett verk av i huvudsak Joakim Lindengren.)

”Kapten Stofil” är en humoristisk snarare än parodisk variant av superhjälteserie. Den imiterar, ofta på kornet, kända superhjälteserier men är tryfferad med göteborgsvitsar och vanvettigt roliga varianter av hemliga krafter och vapen. Och samtidigt finns det i den en grundstory, som både är spännande och slåss för värden, som Kapten Stofil så väl som hans skapare är svaga för.

Kapten Stofil är milt talat en bakåtsträvare, då i meningen att han ser goda värden från en bit bakåt i historien hotas. Kort sagt är han en själsfrände till mig. I detta inryms också kärlek till äldre tiders socialdemokrati och konsumentkooperation. I det senaste Kapten Stofil-albumet jag har läst, ”För en handfull folkvett” (Optimal, 2007), yttrar sig detta bland annat i att fyra gigantiska ansikten av fyra socialdemokratiska giganter – Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – utmejslas på en fjällsida i Strömsund, med presidentansikterna i Mount Rushmore i South Dakota (minns hitchcockklassikern ”I sista minuten”) som känd förebild. I ett annat avsnitt får han hjälp av konsumhjältarna Juvel, Winner och Den blåvite hämnaren i sin kamp mot superskurken Galne Gunnar (!).

Äldre sorters märkesvaror (inte minst Konsums Cirkelkaffe) samt utrotningshotade produkter som svagdricka, hårpomada och piptobak spelar över huvud taget ofta en viktig roll i de olika avsnitten av ”Kapten Stofil”.

Redan i vinjetten får man associationer till klassiska superhjälteserier: Kapten Stofil skrivs grafiskt som Stålmannen och hans partner Lädernuckan som Läderlappen. Och inte nog med det: I ett avsnitt i det aktuella albumet dyker en ny figur, Stofilpojken, upp.

Kapten Stofil har förstås en hemlig identitet: Han är, också i serien, identisk med Joakim Lindengren, alltså seriens skapare; i serien framträder Joakim Lindengren som Kapten Stofils brorson.

Som alla bättre superhjältar ingår Kapten Stofil och Lädernuckan i en grupp av superhjältar, ”Vänner av Ordning”. Även de övriga har hemliga identiteter: Senilo är således David Nessle, Féskar’n är Johan Wanloo, Jazzgossen är Karl Gerhard och Doktor Glas är Hjalmar Söderberg. Det här gänget har sitt högkvarter, Stofilskrapan, i kanten av Slottsskogen i Göteborg.

Givetvis har Kapten Stofil också en ärkefiende, Bunnyflickan.

Miljön, ofta men inte alltid Göteborg som är Lindengrens hemstad, är minutiöst tecknad. I ett avsnitt i det här albumet rövas Göteborgs stolthet, Skansen Kronan, bort och placeras på Skansen i Stockholm. Ett annat äventyr utspelas i Fiskekyrkan. Ibland förekommer rent naturalistiskt tecknade bilder; ett exempel är en fasadbild från Linnégatan, ett annat bilden av Nordostpassagen.

Hur skickligt tecknad ”Kapten Stofil” är framgår också av att Joakim Lindengren perfekt kan imitera andras tecknarstilar. När man i det här albumet kommer fram till avsnittet ”Stofil i Stömsund”, hajar man först till: Har serien plötsligt bytt teckarstil? Ja, men momentant: förlagan är här Hergés ”Tintin i Tibet”.

I andra avsnitt imiterar han inte bara serier (en vildavästernserie utspelar sig i Värmland) utan också böcker.

Albumets styvaste avsnitt är ett exempel på det senare. ”Hennes namn var Exter…” fullkomligt stinker av Dashiel Hammet och Raymond Chandler, med Kapten Stofil i rollen som den hårdkokte detektiven, Sam Spade eller Philip Marlowe. Avsnittet blir inte mindre roligt av att Göteborgs starke man under många år, Göran Johansson, förekommer där, mycket porträttlikt avbildad. Här står han på fel sida – men jag tror nog att han har humor nog för att stå ut med det.

Håkan Nesser: En helt annan historia

Håkan Nesser (född 1950) har spelat en viktig roll för vår familj: våra barn har haft honom som svensklärare (och, i nian, teater- och musikalproducent) under deras högstadietid på Tunabergsskolan i Uppsala. Så vitt jag har kunnit utröna, har Nesser varit en både inspirerande och omtyckt lärare. Vi känner varann inte närmare, men ändå så pass att vi – när vi har setts ute på stan – har stannat och pratat om det ena och det andra.

Nu har Nesser lämnat Uppsala. Efter ett år i New York ska han bosätta sig på Gotland.

Vi har samtliga böcker av Nesser och har med stort utbyte läst dem, både deckarna och de andra. Som nesserläsarna vet, har han för ett tag sen övergett komissarie Van Veeteren och Maardam för kriminalinspektör Gunnar Barbarotti och Kymlinge (som trots sitt – fiktiva – västsvenska läge har åtminstone ljudmässiga likheter med Nessers födelseort Kumla).

Bland de böcker vi läste vid hotell Mediterraneos pool i Sorrento fanns Håkan Nessers ”En helt annan historia” (Bonniers, 2007), som jag nyligen gav Birgitta i 70-årspresent. Den enda anknytningen till Italien som den här boken har är dock hjältens, kriminalinspektör Gunnar Barbarottis, halvitalienska påbrå. I stället utspelar sig halva handlingen i det Finistère i Bretagne, som framför allt har blivit känd här genom Bodil Malmsten, och dit även Barbarotti som ett led i utredningen gör en tur. Ändå är de agerande och offren i det seriemordsdrama som är bokens deckarhistoria svenskar med större eller mindre anknytning till Kymlinge.

Bokens seriemördare skriver anonyma brev till polisen, närmare bestämt till Gunnar Barbarotti personligen, om de mord han ämnar begå (eller, visar det sig, redan har begått). Barbarotti får också del av anonyma dagboksblad från den sommar mördaren (vem?) och hans medresenärer och offer, två par och två singlar, tillbringade i Finistère för några somrar sen.

Dagboksbladen förvillar skickligt blicken hos bokläsaren så väl som Barbarotti – i så måtto är ”En helt annan historia” verkligen en helt annan historia än den man tänkte sig. I det stycket är boken rasande skickligt berättad, också spännande.

Till det jag gillar, högt och rent, i den här berättelsen är vidare historien om Barbarottis kamp mot kvällspressen, här närmare bestämt Expressen. Inte för att Nesser har gett svinpälsen till kriminalreporter namnet Göran Persson utan för att allt fler av oss borde säga ifrån om att kvällstidningarna för länge sen har passerat anständighetens gräns.

Några saker i den här ganska tjocka kriminalromanen är jag inte riktigt lika imponerad av. De insprängda avsnitten om Gunnar Barbarottis privatliv – den nya förälskelsen på Gotland (!), hans och hennes barn – känns inte tillräckligt intressanta. Själv skulle jag också gärna vara utan Barbarottis återkommande brottningar med Gud – men det här skildras med en lätt skämtsam distans, som ändå gör dem uthärdliga. Och jag tycker nog, att Nesser lämnar några trådar kvar outredda: inte ens när mördaren identifieras och blir fasttagen, får man till exempel veta, varför han valde att kontakta just Barbarotti.

Psykologiskt är dock porträttet av mördaren/psykopaten med sina övermänniskoideal mycket trovärdigt.

”En helt annan historia” är absolut ett av de bästa bidragen till årets deckarflora.

Arnaldur Indriðason

Det finns deckarförfattare och deckarförfattare. De bästa av dem skriver inte bara spänningshistorier; de skriver litteratur.

En av de bästa av det senare slaget är islänningen Arnaldur Indriðason (född 1961). Indriðason startade som journalist på Íslands största dagstidning, Morgundblaðið, vilket säkert har betydelse för hans effektiva prosa. Han har också studerat filmvetenskap, vilket märks på hans förmåga att panorera vyer från Reykjavík och det märkliga isländska landskapet.

Jag tror mig kunna bedöma det; jag har under årens lopp varit på många besök både i Reykjavík och också på många andra ställen i Ísland (som islänningarna själva säger – de säger aldrig på Ísland). Jag kan se landets fascinerande, vilda och vackra, landskap framför mig: de svart-vita, kala och trädlösa lavalavidderna, fjällen och ravinerna med vilda forsar och vattenfall, jöklarna och geysrarna, de svavelosande, heta vulkaniska partierna, sommartid de blommande alaskalupinerna som dränker lavalandskapet i blått. Jag känner mig hemma i den ganska stora staden Reykjavík med dess villabebyggelse (där det faktiskt finns träd i trädgårdarna), dess många moderna (och mycket fina) restauranger, dess betongförorter – när jag läser Indriðason, behöver jag oftast inte karta för att orientera mig.

Men jag vill tillägga, att hans miljöskildring är så slående exakt, att även läsare som aldrig har satt sin fot i Ísland får en god bild av landskapet och av stadsmiljöerna.

Indriðasons deckare har vunnit stort anseende utomlands. Redan innan hans ”Glasbruket” hade utkommit på svenska, belönades han år 2002 med Glasnyckeln för Nordens bästa kriminalroman. Året därpå fick han åter igen samma utmärkelse för ”Kvinna i grönt”. Och så där har det fortsatt.

Indriðasons hjälte är kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, en man vars privatliv är åtskilligt mer torftigt än många andra polisers i kriminallitteraturen. Han är frånskild och har ett komplicerat förhållande inte bara till sin före detta hustru utan också till deras två nu vuxna barn, sonen Sindri Snær och så, framför allt, dottern Eva Lind, som är knarkare. I böckerna om Erlendur dyker också en av hans privata maror upp, förlusten en gång under pojkåren av en bror i en snöstorm uppe på fjället. Erlendur – märk att man i Ísland, även i telefonkatalogen, omtalar människor med deras förnamn – har som kolleger en manlig och en kvinnlig polis: Sigurður Óli respektive Elínborg. Dem lär man först gradvis känna närmare, när man har läst flera av Indriðasons böcker i serien.

Den första av Arnaldur Indriðasons kriminalromaner var ”Mýrin” från 2000, på svenska ”Glasbruket” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2003). Likt amerikanen Ross Macdonald – men Indriðason hör inte hemma i den hårdkokta genren – nystar den isländske författaren ofta i trådar som leder till det förflutna. Så också här: här hittar polisen bredvid en mördad äldre man ett foto av en gravsten, och när man har hittat graven visar det sig att där ligger en flicka som, blott fyra år gammal, dog 1968.

Samma slag brygga till det förflutna finns i ”Grafarþögn” från 2001, på svenska ”Kvinna i grönt” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004). Här nystas en historia upp utifrån en lekande pojkes fynd av en bit av ett mänskligt revben. Spåren leder tillbaka till andra världskriget, tiden då det fanns både brittiska och amerikanska militärförläggningar i Ísland.

I ”Röddin” från 2003, på svenska ”Änglarösten” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004) hittas en vaktmästare mördad i sitt lilla krypin i källaren på ett stort hotell i Reykjavík. Även den här gången leder undersökningen tillbaka till det förflutna: vaktmästaren var en gång en barnstjärna med en fantastisk röst. Författaren lägger här också ut sidospår: en engelsk skivsamlare, prostitution på hotellet och en del annat. Men lösningen visar sig vara en annan.

I ”Kleifarvatn” från 2004, på svenska ”Mannen i sjön” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2006) dyker Indriðason ner både i den isländska nutidshistorien och i sjön Kleifarvatn, där man på bottnen hittar ett skelett fastbundet vid en rysk spionutrustning. Viktigt i sammanhanget är att veta att det i Ísland under kalla krigets isigaste dagar (och även långt efteråt) fanns ett starkt kommunistparti.

Samtliga böcker i serien om Erlendur och hans poliskolleger är samtidigt starka samtidsskildringar, men ”Vetraborgin” från 2005, på svenska ”Vinterstaden” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2007) tar steget fullt ut in i nutidsproblematiken. Redan för rätt länge sen var det slående att man vid besök i Reykjavík kunde hitta etniska restauranger, drivna av vietnameser, kineser och thailändare. Också i Ísland förekommer det (som i den här kriminalromanen) att isländska män hämtar hem hustrur från till exempel Thailand. En intressant fråga är då förstås, hur det åtminstone språkligt mycket puristiska Ísland hanterar en växande inflyttning av människor från avlägsna kulturer. Den isländska purismen innebär bland annat, att dessa utlänningar tvingas anta isländska namn – men naturligtvis finns det, där som här, spänningar också kring andra frågor som rör integration, och spänningarna underblåses, där som här, av skiljaktiga attityder på ömse håll. Det Indriðason skildrar – rasism, gängbildning, mobbing, knarkhandel – skiljer sig föga från det vi känner till från vårt eget samhälle.

Upplösningen av historien, mordet på en mörkhyad tioårig pojke, ska jag inte avslöja. Men jag kan väl ändå berätta, att Erlendur i den här boken kommer närmare sina barn, att vi får veta mer om poliskollegan Sigurður Óli och hans bakgrund och att Erlendurs mentor under många år, den sedan länge pensionerade polischefen Marion Briem dör och begravs.

Svart plan

Lennart Nyblom (1915-1994), signaturen Red Top, var under många år en av de mest läsvärda kåsörerna på Dagens Nyheters Namn och Nytt. Han hade hjärtat till vänster – ett av hans kända ironiska yttranden är ”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor”. När jag bad honom om det, satte han sig glatt och villigt i juryn för en valvisetävling vi inför ett av 1970-talsvalen hade i Aktuellt i politiken (s).

Mindre känt är att han också var författare, och då tänker jag inte främst på hans samlingar med egna kåserier. Han var till och med ungdomsboksförfattare.

1948 gav han till exempel ut äventyrsboken ”Svart plan”. Den återutgavs 1953 som nummer 8 i den ungdomsmotsvarighet till FiBs folkböcker som Folket i Bilds förlag startade i samarbete med Rabén & Sjögren och LTs förlag. I denna utgåva är boken illustrerad och med omslag av Hans Arnold. Jag hittade den nyligen vid mitt besök på loppmarknaden i Norrskedika och köpte den givetvis.

Vad jag kan minnas, läste jag den aldrig i min egen slukarålder, men nu har jag gjort det.

Att jag inte läste den på den tiden då jag slukade pojkböcker kan ha att göra med att den, särskilt inledningsvis, är skriven med sikte på en publik av pojkar som är starkt intresserade av flyg och teknik; det var aldrig jag. Jag läste för all del Biggles-böckerna av W E Johns men då för rafflet, inte för att jag i grunden var intresserad av flyg och flygplan, ännu mindre av hur de senare fungerade.

Men också ”Svart plan” övergår ganska snart i raffel: Två moderlösa svenska pojkar, Christer och Mac, rymmer till Sydamerika, närmare bestämt till sin far som är säkerhetsansvarig på ett flygbolag i den fiktiva staten Corriente. De gör det genom att tjuvåka i bagageutrymmet (!) på ett plan, som via London, Lissabon och Dakar för dem till landet där pappa bor. Redan den flygfärden innehåller hart när otroliga element.

Men värre ska det bli. De får, i avvaktan på att bli tvungna att återvända hem till skolan, tillfällig anställning hos det flygbolag där pappan arbetar. Flygbolaget drabbas trots minutiös säkerhetskontroll av en serie oförklarliga motorhaverier, alla dock – vilket är ytterligare ett otroligt element i berättelsen – utan dödsolyckor som följd. Men resultatet av haverierna är illa nog: bolaget får dåligt rykte och flygförbud, och ett konkurrerande bolag får koncession på bolagets viktiga linje till Rio.

De svenska grabbarna börjar nu leka detektiver.

Läsaren anar tidigt vad som ligger bakom ”olyckorna” – titeln, ”Svart plan”, ger för övrigt en ledtråd till var de skyldiga ska sökas. Men vilka är det som, konkret, utför sabotagen? Historien om detta är spännande och mycket rappt berättad. I detta inkluderar jag både räddningsexpeditionen in i djungeln – åter med ganska otroliga inslag – och slutrafflet på en tjurfäktningsarena.

Miljöskildringen är ganska väl genomförd, inklusive i det att den ger en realistisk skildring av den tidens politiskt instabila och korrupta syd- och mellanamerikanska republiker. Boken innehåller dock åtminstone ett mycket tidstypiskt uttryck, som aldrig skulle ha passerat dagens förlagsredaktörer: invånarna i Corriente beskrivs som varande av en annan art. Dock finns det inget nedsättande i att människor i ett tidigare avsnitt av boken, det om mellanlandningen i Dakar, kallas negrer – det var det gängse och helt neutrala uttryckssättet på den tiden.

Själv är jag, som ju växte upp i 1940- och 1950-talens Sverige, mer överraskad över ett annat inslag i handlingen: Bokens 16-åriga hjältar röker och dricker vin vid upprepade tillfällen, erbjuds också detta av sin egen far. Även om sådant inte förekom eller accepterades i min hemmiljö, kan det ju i och för sig ha förekommit i andra miljöer och socialgrupper. Men i en ungdomsbok – normalt aldrig!

Också på en annan punkt är ”Svart plan” mer frispråkig än de flesta ungdomsböcker på den tiden. De svenska killarna blir milt talat betuttade i pappans sekreterare, Eva Duarte. Men deras beundrarlovar kring den unga damen får ett ganska försmädligt slut: Föremålet för deras kärlekslåga förlovar sig i slutet av boken med – pappa.