Håkan Östlundh: Terror

5 mars 2008 14:15 | Deckare, Politik | Kommentering avstängd

Jag trodde länge att Håkan Östlundh (född 1962) var gotlänning, möjligen anställd på någon av tidningarna på ön. Men när jag kollar, visar det sig, att han är sommargotlänning och att han förvisso är journalist men med bakgrund på Kamratposten.

Jag är ordfrontare och kom i kontakt med hans böcker via Ordfronts bokklubb Bokfront. Jag har nu läst tre av hans deckare om kriminalpolisen Fredrik Broman.

Det började med att jag läste ”Släke” (Ordfront, 2004). Boken vibrerar av gotländsk sommar och har mycket lokalfärg, så det är inte att undra på att jag trodde, att Östlundh var permanentboende på Gotland – men han bor där alltså (i ett kråkslottsliknande missionshus) bara på somrarna. Släke är förresten rutten tång, och lukten av den och något liknande spelar en roll redan i upptakten till den här kriminalhistorien.

I den andra boken om Fredrik Broman, ”Dykaren” (Ordfront, 2005), får vi uppleva Gotland både under värmebölja och i snöstorm. Men lösandet av det här fallet för Fredrik Broman och däremed oss också ut på långtradarvägarna på den europeiska kontinenten – och bakåt i tiden.

Jag har nu just avslutat läsningen av Östlundhs tredje bok om Fredrik Broman, ”Terror” (Ordfront, 2006).

Låt mig ta de kritiska invändningarna först; de gäller för övrigt också de tidigare nämnda böckerna:

Miljöteckningen är realistisk och exakt – men jag saknar ibland bärande detaljer, som skulle kunna ge läsaren en ännu större närvarokänsla.

Samma invändningar har jag mot människoskildringen – ibland måste jag bläddra tillbaka för att erinra mig vem en viss person (måhända förekommande även i tidigare böcker) är.

Den lite vaga personteckningen gäller till och med hjälten själv, Fredrik Broman, hans hustru Ninni och hennes konkurrent, Fredriks kollega Eva.

Å andra sidan är ”Terror” en skickligt komponerad och mot slutet också mycket spännande historia.

Som titeln antyder är ett av bokens bärande temata just terror. Terrordådet, med påföljden att ett antal människor på gotlandsfärjan dör, antas – i tidens anda – ha utförts av internationella terrorister. Misstankarna stärks av att ett par personer med utländsk bakgrund dagarna dess förinnan har skjutits ihjäl, också på Gotland.

Nu är kanske gotlandsfärjan inte det mest sannolika målet för ett internationellt terroristnätverk, och Fredrik Broman och hans kolleger börjar följaktligen nysta även bland de kända nazisterna på ön. Till den här historiens verkliga styrka hör då, att sådana trådar visserligen finns där men att Östlundh visar, att det bakom denna förklaring finns en flerpersonsförgrenad familjetragedi.

Längre än så ska jag inte vägleda tillkommande läsare.

Om Östlundh gradvis också kan förse miljöskildringen med fler bärande detaljer och, framför allt, sina personer med fler tydliga karaktäristika. får vi snart se.

Fjärde boken om Fredrik Broman, ”Blot”, är på väg.