Födelsedag och familjeträff

Barnen blir äldre och äldre. I går fyllde Anna 48. Det skulle förstås firas, så vi tog bussen in till Uppsala; kalaset skulle hållas i lägenheten på Idrottsgatan. Birgitta hade plockat några fina födelsedagsbuketter i trädgården i Öregrund, också handlat en del av ingredienserna till middagen på Konsum där. Sen var jag uppe på Konsum vid Torbjörnstorg och kompletteringshandlade bland annat läsk till den obligatoriska födelsedagsbålen med skivor av gurka, apelsin och citron.

Birgitta lagade, efter Annas önskemål, Biff Rydberg till hela gänget, tio den här gången. Du kan se bilder av huvudrätten – vi fick också avocado med räkor – samt av vårt Arabia-porslin (Valencia) och inte minst Birgittas nybroderade duk här. Till kaffet fick vi sen äppelkaka och whiskykaka, som Inger Grandell hade bakat och hade med sig.

Inger är Bengts fru; Bengt är pappa till Anna, som heter Kettner efter honom. Fast när Anna föddes, hette också Birgitta Kettner – efter skilsmässan återtog hon sitt flicknamn, Dahl.

Ända sedan Anna var liten har vi umgåtts på det här viset. När Anna fortfarande var barn kom alltid Bengt och Inger till oss på julaftnarna, och genom åren har vi haft många gemensamma födelsedagskalas. För resten har vi äldre i den här storfamiljen också umgåtts utan våra numera vuxna barn; då och då har vi till exempel ätit middag hos varandra. Jag vet ju hur trassliga och såriga förhållandena mellan frånskilda parter kan vara, men det här har vi varit lyckligt förskonade från. Och jag tror nog att Anna i yngre år mådde väl av att hennes båda familjer inte låg i luven på varann.

Anna hade med sig dottern Sara, snart 17. De andra två döttrarna var på kollo.

Och så hade hon med sig hunden, Sudden, som verkligen gör skäl för sitt namn. Kerstins och Bos barn, Viggo och Klara, började efter lite inledande tvekan gulla med den här i deras ögon väldiga hunden.

Matti och Karin kunde tyvärr inte vara med den här gången – tid och plats bestämdes mycket sent.

Före maten hade vi klarat av födelsedagsuppvaktningen. Av mig fick Anna böcker och en försvarlig bunt deckarfilmer.

I det väder som nu råder kan de komma till pass ute i sommarstugan vid Ekoln.

Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?

Melodikrysset nr 19 2009

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I sista minuten

Alfred Hitchcock gjorde sin ”I sista minuten” (”North By Northwest”) 1959, det år då jag kom till Uppsala, och under en följd av år såg jag den sen alltid som sommarrepris på Fyris-biografen. När det blev möjligt, köpte jag den som VHS-film, och numera har jag den också på DVD.

”I sista minuten” är nog den film jag har sett om flest gånger, vilket väl har att göra med att det är en så rasande bra film: spännande, rolig, full av överraskningar.

I och för sig innehåller den element, som finns också i andra hitchcockfilmer: En oskyldig person, i det här fallet reklammannen Roger Thornhill (träffsäkert spelad av Cary Grant) blir misstänkt för ett brott han inte har begått. Där finns en sval blond skönhet, i den här filmen Eva Marie Saint, som spelar dubbelagenten Eve Kendall. Och huvudpersonen drivs i sin jakt på de verkliga brottslingarna in i den ena situationen värre än den andra. Och så ska man väl nämna att Hitchcock själv finns med på ett litet hörn: han kommer inte med bussen.

Hitchcock spelar, skickligare än någonsin, på slumpen. Roger Thornhill är på affärslunch och råkar, av en helt annan anledning, resa sig, när man via restaurangens högtalarsystem söker en George Kaplan. När Thorhill går till telefonen, tvingas han av två beväpnade män att följa med ut till en väntande bil. De kallar honom, trots hans protester, för Kaplan men säger i övrigt ingenting.

Bilen för honom till en lantegendom utanför staden, där han stängs in i biblioteket och efter en stund konfronteras med en man (James Mason) som försöker förmå honom att medge att han är George Kaplan. När Thornhill envist hävdar att han ingenting vet om någon Kaplan, överlämnas han för behandling av underhuggarna. De tvingar i honom en hela bourbon och sätter honom sen i framsätet på en bil. Just där vägen kommer till ett häftigt nerförslut, krokigt och på randen till ett bråddjup, hoppar skurkarna av, innan bilen med Thorhill tar fart.

Thornhill inser, mitt i sin våldsamma fylla, att han befinner sig några centimeter från döden och lyckas, genom någon lycklig slump, manövrera bilen bort från branten. Hans milt talat vingliga färd observeras av ett par polismän, som så småningom lyckas få stopp på den vådliga färden. Thornhill förs till en fyllecell men får ändå, innan han slocknar, tillfälle till ett kort samtal med sin mamma.

Nästa morgon infinner sig mamman samt hans advokat som, när Thorhill berättar sin märkliga historia, ändå får domaren att bevilja ett besök på lantegendomen dit han har förts. Samma hushållerska som dagen före öppnar och frågar oroligt hur det är med Roger: han blev milt talat full i går och lånade dessutom en bil som inte var hans. När Thornhill ber att få tala med värden, säger hon att Mr Townsend är i FN-skrapan på session.

Filmen är därefter uppbyggd som en rad episoder, var och en av dem både spännande och rolig, där Thorhill först jagar den Kaplan han tydligen förväxlas med men sen också den liga som kidnappade honom och som också är på jakt efter Kaplan.

Först går han tillsammans med sin mamma (Jessie Royce Landis), en dam som i hög grad misstror honom, till det hotell där Kaplan skulle bo och tar sig in i Kaplans tomma rum. Thornhill förstår att ingen i hotellpersonalen över huvud taget verkar ha sett Kaplan och hinner också konstatera att Kaplans nykemade kostym inte riktigt är i hans storlek. På hotellet får han i alla fall reda på att Kaplans nästa anhalt är ett hotell i Chicago. När telefonen i rummet ringer, tar han luren och finner att den som ringer är en av hans kidnappare från i går – kidnapparen blir nu förstås ännu mer övertygad om att Thorhill är Kaplan. Scenen där han och mamman i den överfulla hissen får sällskap av de två skurkarna från i går är kostlig men ändar i att Thorhill genom en fint lyckas fly undan sina förföljare och ta sig in i en taxi, vars förare han ber köra honom till FN-skrapan.

Där får han i receptionen veta att Mr Townsend strax ska tala i generalförsamlingen men beviljas ändå, efter det att receptionen har kontaktat Townsend, ett kort sammanträffande med denne. När Lester Townsend (Philip Ober) kommer ut i en foajé för att möta Thornhill, inser Thornhill att det här är en helt annan person än den som han mötte föregående kväll. Just som han börjar fråga Townsend om vilka han har mött på Townsends lantegendom, kastar en av kidnapparna som nu också har anlänt en kniv i ryggen på Townsend, som dör. Den häpne Thornhill drar ut kniven och fångas av en fotograf på bild med den blodiga kniven i handen. Snart är han på förstasidorna i alla tidningar och beryktad som ”FN-mördaren”.

Men dess förinnan har Thornhill själv förstått konsekvenserna och rymt sin kos.

Nästa gång vi möter honom, försöker han köpa biljett till chicagotåget. Trots att han har mörka glasögon på sig, känner biljettförsäljaren igen ”FN-mördaren” och larmar polisen. Men Thornhill anar vad som är på gång och flyr, tar sig också utan biljett upp på tåget till Chicago.

På tåget finns även filmens fatala blondin, Eve Kendall, som räddar honom undan polisens drev genom tåget och som sedan märkligt nog redan sitter i restaurangvagnen med en ledig plats framför sig när han går dit för att äta. Under middagskonversationen försöker han först dölja vem han är, men det är uppenbart att hon redan vet. När tåget stannar för en ny polisrazzia, tar hon honom hastigt till sin sovkupé och lägger honom i överslafen som sen skjuts upp i stängt läge.

Hon förhörs förstås om mannen som hon satt med i restaurangvagnen men hävdar att det var en vilt främmande karl som hon kallpratade med en stund.

Redan på det här stadiet förstår vi åskådare att det uppstår attraktion mellan Roger och Eve, även om hennes roll i dramat fortfarande är gåtfull.

Också berättelsen om hur de tillsammans tar sig igenom spärrarna av poliser på perrongen är kostlig.

Så Thornhill lyckas ta sig till hotellet där Kaplan förväntas bo – bara för att finna att han är lika försvunnen nu igen.

Jag avstår från att berätta hela det fortsatta händelseförloppet, men några av de följande nyckelscenerna hör till Hichcocks och kanske också filmhistoriens mest välgjorda.

Thornhill har, med Eves medverkan, lurats ut på landet någonstans i Mellanvästern – där ska han, tror han, få möta Mr Kaplan. Där, i en vägkorsning mellan majsfälten, står han och väntar på Kaplan, medan bilarna susar förbi och någon bonde stiger på bussen. Sen kommer det ett besprutningsplan, närmare och närmare. När det dyker rakt mot Thornhill förstår han plötsligt att allt inte står rätt till. Han försöker gömma sig i majsen, jagad där med först moln av ogräsmedel, sen kärvar från en kulspruta. Desperat tar han sig upp på landsvägen för att hejda en bil. Bilen, en tankbil, kör nästan över honom men träffas strax själv av det lågflygande flygplanet och exploderar. Roger flyr med en bil som han snor från en av de åskådare som snart samlas.

Nästa berömda nyckelscen är den på en konstauktion, där han dels hör den budgivande James Masons filmnamn, Phillip Vandamm, dels smädar Eve som nu finns i Vandamms sällskap. När han försöker ta sig ut från auktionen, ser han, att utgångarna vaktas av Vandamms hejdukar, de där som kidnappade honom i början av historien. Ur den knipan klarar han sig på ett fyndigt och mycket roligt sätt: Han ger vansinnesbud på olika föremål, bud som ligger långt under de pris de redan är uppe i, och spelar helt vrickad – förstås med resultatet att polis tillkallas och för ut honom. Varvid han hångarvar åt sina förföljare.

Poliserna är jätteglada när de förstår att de har knipit den beryktade FN-mördaren, men får strax en för dem obegriplig kontraorder. Thornhill ska överlämnas till ”Professorn” (Leo G Carroll), som helt uppenbart hör hemma i CIA.

Och så får Thorhill hela historien bakom det som syntes ske: Vandamm och hans liga är farliga spioner men hans vackra blonda följeslagerska är en inplacerad CIA-agent. Kaplan finns över huvud taget inte; han är en lockfågel som har skapats av CIA. Och nu står mycket på spel: Vandamm tänker lämna USA men bör varken hindras eller avslöjas, eftersom CIA vill veta mer om honom och hans verksamhet.

Professorn åker tillsammans med Thornhill till Mount Rushmore i South Dakota, där Vandamm har sitt högkvarter och varifrån han med hemligt flyg ska ge sig av – tillsammans med Eve, men det berättar inte Professorn för Thornhill.

Thornhill får ett kort möte med Eve men strax därpå arrangeras ett skådespel, där Eve med en pistol (laddad med lösa skott) låtsas skjuta Thornhill.

Sen låses Thornhill in av sina CIA-vakter men lyckas göra sig fri och ta sig upp mot huset på Mount Rushmore. I kvällsmörkret tar han sig ända upp på husets balkong och försöker, bland annat genom att kasta in sitt för Eve kända tändsticksplån med ROT på (Roger O Thornhill, där O står för nothing).

Eves dubbelspel avslöjas av skurkarna men hon lyckas, just när planet, som nu är tänkt att bli hennes död, har landat, fly tillsammans med Roger. Deras flykt bland presidentansiktena som har skulpterats direkt in i berget är klassisk thriller, och jag vill ogärna avslöja exakt hur det slutar.

Fast själva filmen slutar med en scenövergång, från att Roger försöker rädda upp Eve på en klippavsats till att han drar upp henne i överslafen i en sovvagnskupé och kallar henne Mrs Thornhill.

Det sista är en eftergift åt tidens sippa moral.

Påskekrim på film: Alfred Hitchcocks Psycho

Vi har besök av Annas dotter Amanda. Hon har kommit till oss här i Öregrund för att under Birgittas överinseende sy färdigt sin examensklänning. När man går ut nian, måste man ha en fin blåsa.

Men det måste ju göras pauser i allt syendet också. På kvällen får Amanda välja en film ur vårt ganska stora bestånd av DVD- och VHS-filmer, och hon fastnar – förmodligen ovetandes om den norska påskekrimtraditionen – för en av Alfred Hitchcocks mest läskiga rysare, ”Psycho”. Jag har sett den tidigare, men det visar sig, att Birgitta lika lite som Amanda tidigare har sett den, och mormor blir nog mer tagen än sitt barnbarn av den här filmen.

När Alfred Hitchcocks ”Psycho” kom 1960, väckte den våldam uppmärksamhet, både för att den i motsats till många andra av Hitchcocks filmer inte balanserade skräcken med humor och för att dess mordscener – framför allt då den centrala duschscenen – var så utstuderat skrämmande.

”Psycho” hade som så ofta hos Hitchcock en litterär förlaga, men den är för länge sedan glömd, medan Hitchcocks filmversion räknas till filmhistoriens mästerverk.

Historien börjar ganska ordinärt, med att vi blir bekanta med det älskande paret Marion Crane (Janet Leigh) och Sam Loomis (John Gavin). Deras kärlek ser emellertid ganska hopplös ut, eftersom Loomis’ ekonomi är undergrävd bland annat av underhåll till en tidigare hustru.

Crane jobbar på en mäklarfirma, och när en kund betalar 40.000 dollar kontant, griper hon tillfället: i stället för att, som chefen vill, sätta in pengarna på banken, avviker hon med pengarna, tar bilen från Phoenix, Arizona, där hon bor och arbetar, till Californien, där hennes fattige älskare finns.

Omedelbart börjar Hitchcock nu skruva upp tittarnas förväntningar på att något kommer att gå på tok. Den trötta Crane sover över i bilen och väcks av en polis, vars nyfikenhet kittlas av Cranes uppenbara nervositet. Med hjälp av de stulna pengarna byter hon då bil – men där är ju den efterhängsna polisen igen!

I störtregn och mörker kör hon in på en sidoväg och hittar till slut ett motell, som visserligen är öppet men verkar vara folktomt; det tar till och med en stund innan hon får kontakt med ägaren, Norman Bates (Anthony Perkins), en ung och som det förefaller sympatisk man. Hon får ett rum bredvid kontoret och skriver in sig i liggaren under falskt namn.

Motellinnehavaren erbjuder henne också smörgåsar att äta. Innan dessa serveras, hör hon på avstånd Bates gräla med en kvinna, uppenbarligen hans mor, som inte vill att sonen ska befatta sig med den kvinnliga gästen. Men hon får sina smörgåsar och äter dem i sällskap av Bates, som hon till att börja med för en vänlig konversation om ditt och datt. Bland annat får hon veta att motellet sällan har några gäster, detta eftersom den stora bilvägen har fått ny sträckning.

Men dessutom är det något annat som hindrar Bates från att hitta ett nytt motell med bättre läge. Av vad han säger om modern drar Crane slutsatsen, att hon är sjuk, möjligen mentalsjuk, och när Crane då antyder möjligheten av att placera henne på institution, förstår man av Bates’ reaktion att det nog också kan finnas problem med hans eget psyke. Hur som helst vill han inte att Crane ska träffa modern.

När Crane drar sig tillbaka till sitt rum, vägg i vägg med kontoret, får vi på nytt en hint om att allt inte står rätt till med Bates: Han tar ner en tavla från väggen och kikar genom ett hål i väggen in på Crane som håller på att klä av sig.

Fortfarande spelar Hitchcock här på gränsen för vad som inte är helt ovanligt för unga män som får chansen: Kanske är han bara en Peeping Tom.

Marion Crane vill duscha innan hon lägger sig och låter det varma vattnet njutningsfullt strila över kroppen. Genom duschdraperiet mer anar än ser man då en gestalt komma in genom badrumsdörren, och på det följer en serie knivhugg och hennes skrik innan hon sjunker ner i badkaret, där hennes blod blandas med duschvattnet.

Därmed är, på ett mycket tidigt stadium av filmen, filmens kvinnliga stjärna Janet Leigh avförd ur handlingen.

Bara en kort stund till ser vi konturerna av hennes kropp, i duschdraperiet som hon har rivit ner, lagd där av Bates, som kommer in i badrummet och hittar henne där. Han lastar sen in hennes döda kropp och hennes tillhörigheter (inklusive det tidningspaket som han inte vet innehåller resten av de 40.000 dollarna) i hennes bil och kör den till ett närbeläget träsk, där vi får se bilen, efter en typiskt hitchcocksk tvekande paus, sjunka ner under ytan. Bates återvänder till hotellet och städar ur det blodiga badrum där hon har tagits av daga. Av den sinnessjuka modern, tror publiken på det här stadiet.

Under tiden har mäklarfirman, där Crane arbetade, engagerat en privatdetektiv, Milton Arbogast (Martin Balsam), för att spåra Crane i hopp om att hon ska vara beredd att lämna tillbaka de stulna pengarna.

Också Marion Cranes syster Lila Crane (Vera Miles) söker henne, ganska logiskt hos älskaren Sam Loomis. Arbogast skuggar henne dit, i tron att Marion och pengarna finns där. Han misstänker först Sam för att vara i maskopi med Marion men hittar sen också ett annat spår, det som leder till Bates’ motell. Bates förnekar först all kännedom om Marion men tvingas till slut medge att hon sov över där en natt men for vidare tidigt nästa morgon. När Arbogast blir alltför närgånget nyfiken, bland annat på hans mamma, ber Bates honom i ganska bryska ordalag att ge sig i väg, vilket bara sporrar detektivens nyfikenhet.

Han låtsas ge sig i väg men ringer Sam och Lila och säger, att han ska ta sig en titt också på ägarens bostadshus. Han tar sig in i det olåsta huset och börjar se sig omkring i en miljö som pendlar mellan museum och skräckkabinett. Plötsligt hör man ett skri som associerar till de många uppstoppade fåglarna, verk av unge Bates, och en gestalt som man uppfattar som ett mellanting mellan kvinna och rovfågel kastar sig över honom och dödar honom med knivhugg.

Sam och Lila blir snart oroliga: Arbogast hade lovat att återvända inom en timme men hörs inte av. De kontaktar polisen, som dock avfärdar dem, bland annat med motiveringen att Bates’ mor, som Arbogast hade talat med dem om i telefon, för länge sedan var begraven efter det att hon och hennes älskare hade hittats döda – de hade uppenbarligen själva tagit livet av sig.

Sam och Lila beslutar sig då för att själva åka till Bates’ motell för recognosering. De låtsas vara ett par och får rummet längst bort från kontoret och det rum där Lilas syster Marion bodde. När de i smyg undersöker det senare rummet, hittar de i toaletten en papperslapp, den där Marion hade dragit av sina utgifter från de 40.000 hon hade stulit. De ser också att duschdraperiet saknas.

När de kommer ut, står Bates i kontorsdörren, och Sam börjar, så småningom i allt hårdare ordalag, ansätta honom med frågor. När situationen blir allt otrevligare för Bates och han samtidigt upptäcker, att Lila är borta, slår han Sam medvetslös.

Under tiden har Lila tagit sig upp till Bates’ boningshus och börjat leta. När hon genom fönstret ser Bates komma springande, gömmer hon sig nere i källaren. Och där ser hon en kvinna sitta i en gungstol. Kvinnans rygg är vänd mot henne, och när Lila påkallar hennes uppmärksamhet genom att ta på henne, rubbas kvinnan ur sitt sittläge: mot Lila grinar en dödskalle och en mumifierad kropp, klädd i kvinnokläder.

Hon skriker av fasa – och blir i samma ögonblick knivöverfallen av en annan, rovgirig gestalt, Bates, klädd i kvinnokläder och peruk.

De dödande knivhuggen förhindras i sista ögonblicket av Sam, som har vaknat till liv igen.

Alltsammans förklaras sen, för de återstående levande hjältarna och oss i publiken, av en psykiater: Det är Norman Bates som är sinnessjuk och som i ett anfall av svartsjukeliknande pervers moderskärlek har dödat både modern och hennes älskare; moderns kropp har han sen före begravningen bytt ut mot lagom tung ballast i kistan. Sen har han, tillsammans med moderns döda kropp, levt ensam på motellet: ömsom varit sig själv, sonen, ömsom upplevt sig vara modern, till och med talat med hennes röst. Det var i rollen av modern – nu var det hon som var perverst svartsjuk – han knivhögg Marion Crane, rivalen, till döds.

När vi i filmens slut lämnar Norman Bates i hans cell hos polisen, har rollen som moder helt tagit över. Han talar helt och hållet som en kvinna. Och modersidentifikationen är så stark, att han som nu är hon till och med anklagar sonen för morden.

Behöver jag tillägga att Anthony Perkins i den här filmen gör en helt fantastisk rollprestation?

Melodikrysset nr 13 2009

I dag har jag gått bet på en fråga, märkligt nog den som efterlyste första ordet i en Taube-visa. Jag har nämligen allt Evert Taube har gett ut på skiva plus en hel binge sångböcker med hans texter. Den här melodin kände jag inte spontant igen, och jag skulle förstås, om jag ägnade tid åt att leta, till slut kunna knäcka den här frågan. Men jag har inte tid – i eftermiddag ska jag på premiär på Uppsala stadsteater, och i kväll kommer Birgitta hem från en veckolång UNICEF-resa till Albanien, så jag har massor av annat att göra. Så jag får nöja mig med att gissa. Det sökta ordet börjar på N och har två bokstäver. Det mest troliga svaret är nu (men det skulle också kunna vara ni eller nå eller rent av ny). /Taube-sången heter ”Morgonsång på Baggensfjärden”, påminner mig genast två av mina läsare. Och den börjar med ”nu”, så jag har inte vilselett någon. Tack!/

I dag spelade Eldeman även en ny trubadur, som jag inte kan, men ledbokstäverna ledde mig till Björn Rosenström, som mycket riktigt har gjort en låt med den märkliga titeln ”Splitter nya blåa glänsande sockiplast”.

Rosenström har jag själv inte lyssnat på. Däremot har jag hört en hel del barbershop singing – bland annat hade jag under en period en sekreterare som utövade sådan, bland annat vid några personalfester, givetvis då inte ensam, vilket inte går i barbershop.

Gioacchino Rossini (1792-1868) är mig också mer bekant än nämnde Rosenström, detta eftersom jag genom åren har varit en ganska flitig gäst på Operan.

Numera deltar ju till och med operasångerskor (och vinner!) Melodifestivalen, men det var inte Malena Ernman vi hörde i någon av dagens två melodifestivalfrågor. För min del mindes jag varken Carolas ”Evighet” från 2004 eller ”Visst finns mirakel” från 2008 med Suzzie Tapper utan att stödgoogla.

Då är jag bättre på äldre schlager, sådana där som för evighet fäster sig i melodiminnet. Ett exempel från dagens melodikryss är ”Isabella” där man får åka på en bicycle gjord för två.

Men Melodikrysset skulle inte vara Melodikrysset om där inte också serverades färskare varor, både ”Bang Bang” med Marit Bergman och ”The Party Pleaser” med Per Gessle. Tiden får väl utvisa hur länge de lever.

En som har trotsat tidens tand väl är den jubilerande Owe Thörnqvist; jag brukar träffa honom på landshövdingens hedersupplänningsmiddagar, eftersom min hustru också tillhör skaran av hedersupplänningar. Och visst är många av Owes skapelser, bland dem den i dag spelade ”Rumba i Engelska parken”, still going strong.

En annan kär gammal bekanting är ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks svenska version av kanadensaren Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream”, som här skulle ge kryssordet dröm. Du kan läsa mer om Cornelis ovan under Kulturspegeln, Musik. Texterna finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Pekka Langer hade för övrigt starka och långvariga band till Socialdemokraterna. Hans tidningsbana före radiotiden omfattade bland annat Folkbladet (s) i Norrköping och salig Afton-Tidningen, AT, i Stockholm. Han ställde också upp i socialdemokratiska valannonser. Här efterlystes dock, med hjälp av signaturmelodin, Mel Powell i ”Anything Goes”, hans legendariska radioprogram ”Natttuppen” med tre t i rad. Under min skoltid i Sundsvall satt jag som klistrad vid radion hemma i Juniskär, när Natttuppen sändes.

Ännu tidigare under min levnad i Juniskär brukade vi ungar ofta sjunga ”Min hatt den har tre kanter”, den som i tyskt original heter ”Mein Hut der hat drei Ecken” (fast det visste vi inte då).

Kvar att redovisa då är dagens TV-serie, ”The Saint”, på svenska ”Helgonet”. Den följde jag verkligen så ofta jag kunde. Min dotter Kerstin har nyligen köpt den i DVD-box, så jag ska fråga henne, om den fortfarande håller.

En riktigt bra 87:e-deckare

Ed McBains mycket omfattande författarskap rymmer många mästerliga polisrutindeckare men också, särskilt under senare år (han dog 2005), böcker som verkar vara skrivna mest på rutin.

Desto roligare är det mot den bakgrunden att kunna konstatera, att hans ”da capo”, utgiven i original 2005, på svenska i Mats Blomqvists översättning 2008 (Damm förlag), är en 87:e-deckare av bästa klass.

”da capo” handlar om seriemord, och eftersom de enskilda fallen utreds av olika polispar, får man möta hela galleriet av 87:e-poliser. Det gör att man i vanlig ordning konfronteras också med de här polisernas privata sfär och problem: Steve Carellas dotter April prövar hasch, Bert Kling har trassliga kärleksaffärer, Fat Ollie Weeks reviderar på grund av en kvinna sina fördomar och går till och med ner i vikt, och så vidare.

Dock är allt det här instoppat i huvudhandlingen med både varsam och säker hand, och huvudhandlingen är verkligen värd att följa: både spännande och tragisk.

Till att börja med tycks det inte finnas något annat samband mellan de olika morden än att offren alla, snabbt och träffsäkert, har skjutis med ett par skott från en Glock.

Läsaren börjar dock, tidigare än poliserna, ana att det kanske finns ett samband eller en bakomliggande gemensam nämnare mellan de här avrättningarna – antydningarna, avsedda för läsarna, är för övrigt mycket skickligt utplacerade av den mycket rutinerade författaren McBain.

Gradvis låter oss McBain också ana att mördaren inte är en sinnesförvirrad vettvilling utan vill hämnas de oförrätter han har utsatts för. Och de är verkligen inte små, visar det sig i bokens upplösning: de han har mördat har, dessutom inte oavsiktligt, alla bidragit till att förstöra hans liv.

Att ge kommande läsare fler detaljer vore att göra dem en otjänst. Läs själva!

Melodikrysset nr 6 2009

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Blod är inte alltid tjockare än vatten

Alfred Hitchcock använde sig ofta av litterära förlagor när han gjorde sina filmer. ”Skuggan av ett tvivel” (”Shadow of a Doubt”, 1943) hade inte någon redan publicerad roman eller novell som förlaga, men historien skrevs av en författare på begäran av Hitchcock: Thornton Wilder (1897-1975) var en känd dramatiker och romanförfattare, men ”Shadow of a Doubt” skrev han åt Hitchcock på dennes initiativ.

Det finns obekräftade rykten om att ”Skuggan av ett tvivel” skulle ha varit Hitchcocks egen favorit bland alla de filmer han gjorde, och visst är den högst sevärd, men den saknar kanske den nerviga spänning som utmärker flera andra av hans mer berömda filmer. Ändå är jag glad över att den finns med i den serie hitchcockfilmer som just nu säljs tillsammans med Aftonbladet – jag hade inte sett den förut och fick nu en push att köpa den. Eller rättare sagt: min hustru köpte den, eftersom vi hittills har köpt samtliga filmer i den här serien.

Jag är tillräckligt gammal för att i tonåren ha sett rader av amerikanska svart-vita gangsterfilmer, och jag får genast igenkänningsreflexer när jag i filmens början ser Charles Oakley (Joseph Cotten) på en säng, bredvid vilken det finns en osannolik mängd kontanter. Stämningen av déjà-vu förstärks sedan när jag ser två man – gangsters eller detektiver?, men de visar sig snart vara detektiver – vaka över huset där han är inneboende: Jack Graham (Macdonald Carey) och Fred Saunders (Wallace Ford).

På klassiskt sätt försöker Charles Oakley undkomma genom att ta tåget från New York till Santa Rosa i Californien. Där bor hans syster Emma Newton (Patricia Collinge), gift med banktjänstemannen Joseph Norton (Henry Travers) och inte minst deras dotter, Charles’ namne Charlotte ”Charlie” Newton (Teresa Wright). Till den trivsamma lokalatmosfären där bidrar i hög grad också ”Charlies” yngre syster Ann (Edna May Wonacott) och lillebror Roger (Charles Bates) samt dessutom också grannen Herbie Hawkins (Hume Cronyn), deckarentusiast liksom ”Charlies” pappa.

”Charlie” har gripits av svår längtan efter sin beundrade morbror och får, när hon själv ska skicka ett telegram för att be honom komma och hälsa på, i stället ett meddelande från honom: Han tänker komma och bo hos dem! ”Charlie” avstår mer än gärna sitt eget rum åt sin älskade morbror och flyttar därför ihop med sin lillasyster.

Joseph Cotten spelar sin roll mycket väl, en person som till att börja med charmar hela familjen Newton, inte minst den lite blåögda ”Charlie”. Morbror Charles har med sig presenter åt alla i familjen Newton, åt ”Charlie” en mycket fin smaragdring. Han väcker inte familjens men väl filmpublikens undran, när det visar sig att han kan sätta in en mycket stor summa pengar i den lokala bank, där pappa Newton arbetar.

Men morbror Charles går inte säker heller i Santa Rosa. De två detektiverna har åter spårat honom, tar sig till och med in i det newtonska huset, förebärande att de håller på med en sociologisk undersökning om den amerikanska medelfamiljen och att de därför måste få intervjua alla medlemmar i hushållet (inklusive morbror Charles), ta bilder och så vidare. I takt med att marken åter börjar gunga under Charles’ fötter, visar han också mer och mer av en annan och mörkare sida av sitt jag: han får raserianfall som han inte tycks kunna behärska.

Marken börjar gunga också under fötterna på ”Charlie”: Dels upptäcker hon att Charles’ egendomliga lek med hennes småsyskon har lett till att en sida i pappans tidning har rivits ur – och när hon återfinner den i Charles’ papperskorg, läser hon om ett ouppklarat mord på en gammal dam, vars initialer stämmer överens med dem hon, förbryllad, hittade i den ring hon fick av Charles. Dels blir hon, till att börja med motsträvigt, förtjust i den ene av de båda detektiverna, Jack, som jagar hennes morbror.

Steg för steg går den hemska sanningen upp för henne: Hennes älskade morbror är inte bara mördare utan seriemördare; av detektiverna får hon veta att han har specialiserat sig på att mörda rika änkor. Mitt i alltihopa råkar hon själv ut för den ena oförklarliga olyckan efter den andra: ramlar nerför en trappa som tidigare inte har visat några defekter, blir inlåst i garaget, där familjens bil spyr ut giftig avgas.

Morbror Charles får ett andrum i och med att polisen, felaktigt, får upp ett annat spår och meddelar då, att han ändå ska flytta från Santa Rosa. Han ska ta tåget därifrån, och då – mot filmens slut – lägger Hitchcock dit den där gastkramande scenen, som vi förväntar oss i hitchcockfilmer: Morbror Charles släpper inte av ”Charlie” från tåget som börjar gå; han tänker strypa henne, eftersom hon vet för mycket om honom. ”Charlie” kämpar förtvivlat för sitt liv – och så blir det så att morbror Charles faller ut genom den öppna tågdörren och slår ihjäl sig. vilket framgår av den avslutande begravningsscenen.

Kjell Eriksson, en mycket säregen deckarförfattare

Bland svenska deckarförfattare har Kjell Eriksson ingen riktig motsvarighet. De flesta av hans miljöer är helt annorlunda beskaffade än de man normalt hittar i deckare och andra spänningsromaner. Visserligen delar han med till exempel Henning Mankell vanan att förlägga en del av handlingen till internationella miljöer, men till och med då handlar det om miljöer som är ett slags lokala motsvarigheter till de proletära miljöer där de svenska delarna av hans romaner utspelar sig. Många av de människor han skildrar skulle kunna vara hämtade ur den tidigare så livskraftiga svenska arbetarförfattartraditionen

I Erikssons senaste deckare, ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront, 2008), befolkas en av de tre parallella historierna av arbetslösa, alkoholiserade, ursprårade, marginaliserade människor, och den flerfaldige mördaren visar sig – trots ett av författaren utlagt och mycket plausibelt villospår – finnas inom den här kretsen.

I den andra, den som utreds av Erikssons huvudfigur Ann Lindell, mördas en ganska vanlig ung tjej, och bland de misstänkta finns ett par lika vanliga tonårskillar från vanliga hem, med vanliga tonårsbegär efter sex och med vanlig dragning till det slag av motorfordon man i den åldern kan ha tillgång till.

I bakgrunden till de här båda historierna finns idrottsklubbar, miljöer som drar till sig många av de människor som finns i de samhällsskikt Eriksson skildrar.

En anknytning dit hade en gång också den manlige huvudfiguren i den tredje historien, den om den grävande vänsterjournalisten Anders Brandt, han som i bokens början är Ann Lindells älskare och, kanske, nya kärlek. Brandt kommer i bokens ganska otäcka avslutning att spela en avgörande roll för upplösningen av det första av de båda nämnda fallen, men jag tycker kanske att det som händer honom i Brasilien ligger lite utanför det som borde vara den här bokens ram.

Dock fördjupar brasilienhistorien – hans vacklan inför ytterligare en älskarinna, hans fall för en prostituerad – ytterligare bilden av människan Brandt. Dess värre innebär fördjupningen att man får bilden av en person som inte riktigt kan behärska sitt eget känsloliv. Och vad som är ännu värre: flera av personerna i Kjell Erikssons böcker, inte minst hans hjältinna Ann Lindell, lider av samma handikapp. Kjell Eriksson dras av någon anledning till personligheter, som saknar den botten, som är helt nödvändig om man ska kunna bygga upp djupa och varaktiga relationer med någon av motsatt kön.

Kjell Eriksson ägnar stort utrymme åt hur Ann Lindell (och för den delen också Anders Brandt) brottas med det här problemet, tyvärr utan att vare sig de eller läsaren får några nycklar till varför de har blivit som de har blivit. Det här plus den säkert alldeles korrekta beskrivningen av hur polisutredningar står och stampar och stampar gör att man ibland längtar efter de spänningsmoment, som också måste utmärka bra deckare.

Men sen blir slutet, som jag redan har antytt, både spännande och dramatiskt.

Som uppsalabo har jag stor glädje av att läsa miljöskildringen i ”Svarat lögner, rött blod”, inte bara för att jag bor ganska nära Polishuset, som av begripliga skäl är ett av naven i handlingen. Kvarteren och gatorna norr om Polishuset – Gamla Uppsalagatan, Timmermansgatan, Sköldungagatan som avgränsar mitt eget kvarter mot söder – och förstås Tunabergskolonin, där upplösningen tar sin början, finns alla i Svartbäcken där jag bor. Fyrisån, platsen för avslutningens vådliga båtfärd, har jag både promenerat längs och åkt båt på, i mitt fall uppströms. Och som jag tidigare har skrivit: Savoy, Ann Lindells favoritkondis, blev mitt eget favoritkondis min allra första kväll i Uppsala, 1960.

Det här sista är inte oväsentligt. Till Kjell Erikssons förtjänster som deckarförfattare hör just miljöskildringen. Och alltså skildringen av den för deckare ganska ovanliga mänskliga miljön, den som inte återfinns på samhällets topp.