Helga Henschen: Vägen till Rebella

Jag är sekreterare i det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Bland annat brukar jag i den egenskapen på Tradera leta efter böcker av och om Helga Henschen eller illustrerade av Helga; föreningen har ett växande Helga Henschen-bibliotek.

Just nu har jag köpt in pocketupplagan av hennes ”Vägen till Rebella”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) hittade jag min recension av boken:

Helga

Helga Henschens ”Vägen till Rebella” (Prisma, rikligt illustrerad med författarinnans teckningar och med fotografier) är en helt underbar bok. Unna dig glädjen att läsa den!

Framför allt är bokens första del (också första halvan av boken), ”Bilder ur barndomen”, en läsupplevelse. I korta bilder – det märks att Helga också är bildkonstnär – träder de fram: Helga själv, syskonen, föräldrarna, släkten, kamraterna, huset, upplevelserna, fantasierna. Någon så fin barndomsskildring har inte skrivits på bra länge.

Också mycket av det övriga är inte bara läsvärt utan bra. Sammantaget ger de olika delarna – andra delen kallas ”Den Bevingade” och handlar om Helgas liv tillsammans med Ralf Parland, tredje delen heter ”Clowntime is over” och handlar om ett politiskt uppvaknande och en ny verklighetsförankring och fjärde delen heter ”Resa, leva, arbeta” – Helgas utvecklingshistoria, om än bitvis i alltför fragmentarisk form.

Många läsare kommer att tro att det Helga skriver inte är en självbiografi utan skrönor, broderingar, fantasier. Jag känner inte Helga tillräckligt bra för att kunna gå i god för samtliga fakta, men dels vet jag att enstaka händelser som jag har egen kännedom om har ägt rum, dels är jag övertygad om att eftersom Helga är den hon är så måste allt det här ha hänt henne, och det precis som hon beskriver sina upplevelser.

Det finns sakfrågor där jag inte är ense med Helga. Det finns hos henne själv och i de konfrontationer med verkligheten hon beskriver i ”Vägen till Rebella” ibland en aningslöshet och en brist på självbevarelsedrift som är min egen personlighet främmande. Ändå älskar jag denna människa med hennes öppenhet och värme och i grunden så riktiga värderingar. Må hennes Gud (som jag inte tror på) skydda henne mot allt ont! Vi behöver henne bland oss.

***

Läs mer om Helga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Uppdragsvecka

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

Vara Vit Mans slav

”Vara Vit Mans slav” torde vara Sonja Åkessons mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Vara vit mans slav

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Den här dikten, med temat jämställdhet och kvinnors underordnade ställning, känns fortfarande rapp och uddig, men det är ingenting mot hur den upplevdes när den publicerades, 1963, i det som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid.

Själv tillhörde jag då Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet, där vi något år tidigare på djupet hade börjat diskutera ojämlikheten mellan män och kvinnor och vad man borde göra åt den. Jag bläddrar i Libertas, som jag var redaktör för under den här perioden: I nummer 4 1962 finns en artikel av Anita Gradin-Hansson, ”Dags för ny kvinnopolitik”. Birgitta Kettner (snart åter med flicknamnet Dahl) skriver om ”Kvinnans två roller – och mannens” och Gustav Persson om ”Valfrihetens samhälle”, bland annat om en familjepolitik och en social service, som ger en ny sorts valfrihet. I nummer 5 1962 skriver Hans O Sjöström om kollektiv fostran. Nummer 1-2 1963 innehåller en sex sidor lång recension med rubriken ”Bådas dubbla roller”, skriven av Anna-Greta Leijon, av Harriet Holters, Edmund Dahlströms med fleras debatt- och faktabok ”Kvinnors liv och arbete” (SNS), som kom att bli vår bibel under lång tid.

I ingressen meddelas också att Studentförbundet har tillsatt ett jämställdhetsutskott, studentikost kallat ”sexutskott”, bestående av Ingrid Fredriksson, Anita Gradin-Hansson, Birgitta Kettner, Enn Kokk, Gustav Persson, Margareta Pettersson, Maj-Britt Sandlund och Hans O Sjöström. Det är det här gänget som mer än några andra bidrog till att ge svensk socialdemokrati en modern jämställdhetssyn; den som vill veta mer kan läsa mitt respektive Lena Gonäs´ kapitel i ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

Och debatten fortsätter i nummer efter nummer: I nummer 3 1963 frågar Anne-Marie Lindgren ”Varför inte kollektivhus?”. I nummer 4 1963 skriver Anita Gradin-Hansson under rubriken ”Familjedebatt”. Och i nummer 5 1963 pläderar Ingrid Fredriksson för särbeskattning.

Inte så att Sonja Åkesson främst stod på de politiska barrikaderna – hon var poet – men jag försöker placera henne i ett tidssammanhang. Men visst tog hon politisk ställning. Hon levererade till exempel texter till skivan ”Sånger om kvinnor”, som numera också finns som CD (MNWCD 250). 1983 sjöng Ulla Sjöblom in ”Sonjas sånger” (som finns på MNWCD 232). Nämnas bör också sångboken ”Slagdängor” (1969), som hon gjorde tillsammans med tonsättaren Gunnar Edander. Till Sonja Åkessons sånger finns det anledning att senare återkomma. Hon hörde självfallet också till de kulturarbetare, som undertecknade den av mig, Carl-Adam Nycop, Helga Henschen med flera organiserade Motståndsrörelsens mot borgerlig regering annonsupprop i valrörelsen 1973 – läs mer under Kulturspegel, Henschen, Helga.

När Lyrikvännens redaktör Jenny Tunedal redigerade Sonja Åkesson-antologin ”Vara Vit Mans slav” (Norstedts, 2006), var det naturligt att ge den ovan återgivna dikten sin självklara plats, också i titeln. Men hon markerar bredden i Sonja Åkessons författarskap genom undertiteln ”och helt andra dikter”.

Hon skrev förresten inte bara helt andra dikter – hon skrev teater också, bland annat ihop med andre maken, poeten Jarl Hammarberg, men det lämnar vi här därhän.

Den här texten vill jag ägna åt hennes poesi, som den speglas i Jenny Tunedals utmärkta urval. Tunedal har haft mycket att välja bland, trots att Sonja Åkesson, född 1926, dog 1977 (i levercancer), blott 51 år gammal. Och, bör man tillägga, trots att hon debuterade relativt sent, 1957, med ”Situationer”; hennes väg från Butte på Gotland till att bli hyllad poet i Stockholm tog sin tid.

Hon brukar sorteras in bland de nyenkla poeterna, och det är väl sant, liksom att hon var kvinnokämpe, ibland ironisk, ibland skojig, ibland nattsvart (Tunedal). Jenny Tunedal säger sig med sitt urval ha ”försökt ge en bild av en sorgsen, rolig, briljant poet som hela tiden fortsätter vidga och vidga diktens rum”. Med det har hon absolut lyckats.

Sonja Åkesson är en märklig poet i det att hon har lyckats tala till så många. Jenny Tunedal igen, i förordet:

”Det är så många som tänker på och längtar efter hennes dikter. Kvinnor i alla möjliga åldrar – tonårstjejerna, de ensamstående mammorna, fruar till piloter och andra, de ogifta fastrarna, de gamla tanterna, yrkeskvinnorna, skönhetsmisserna, tjejclownerna, kvinnokämparna, de trötta kvinnorna, de glada kvinnorna, de uttråkade kvinnorna, de sköna kvinnorna, de galna kvinnorna, drottningarna, föreståndarinnorna, de bleka kvinnorna, mödrarnas döttrar och Siv. De väntar på sin Sonja Åkesson. Hon som skrivit om dem, om oss, men också om bilförarna, bänkfarbröderna, de ensamma männen, de sorgsna männen, psykpatienterna, de trötta männen, järnverksarbetarna, taxichaufförerna, litteraturkritikerna, pojkarna, sönerna, makarna, papporna, oändligt många fler än bara en vit man som drar sitt strå till stacken.”

I debutsamlingen ”Situationer” (1957) är Sonja Åkessons poesi ofta vacker – ”De dagarna / var åkrarnas andetag / gråa och upplösta som aska, / och regnets enformiga vandring / hängde innesluten / i de oupphörligt / fallande lövens / tunga spådom (”Varsel”) – men ännu inte så särpräglad och uppkäftig, som den senare blev. Men dikten till E. S. – Edith Södergran – låter ana att hon spänner sin viljas båge högre – låt vara att hon var av ett annat poetiskt kynne.

1959 kom samlingen ”Glasveranda”. Där finns en dikt, där man hittar det som var Sonja Åkessons eget utgångsläge, när hon började skriva poesi:

Självporträtt

Banvaktens jänta hade ingen själ,
hade bara hjärta, galla, nerver
och ett fräknigt tryne.

Folk som hade en själ,
av dem fordrades ingenting
för stunden.
De klämdes aldrig av skymningstången.
De lyssnade förtroligt till träd.

Somliga hade systrar bland björkarna.
Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.
Somliga kunde tala till Gud.

Och här börjar man ana det som skulle bli Sonja Åkessons signum: ”I Hässelby, Jorden, går en pilotfru / och vet inte varför hon gråter. / Himlen är hög här, i skymningen, / en fjärran sorg / och mänskorna är som bortkastade” (ur ”Kvällspromenad”).

”Leva livet” (1961) innehåller prosadikter, enligt min mening lite för okoncentrerade. Men även här finns det exempel – titeldikten ”Leva livet” – på Sonja Åkessons förmåga att se och teckna ner den förställningskonst så många ägnar sig åt här i livet.

Dundergenombrottet kom alltså med ”Husfrid” (1963), där ”Vara Vit Mans slav” ingår. Succén berodde ingalunda bara på denna enda dikt. I den här samlingen finns också den lysande ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti”. Den går inte att återge i dess helhet här; eftersom den är en replik till Ferlinghetti är den tio sidor lång. Men vi kan ju citera den berömda inledningen:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Uppföljaren, ”Ute skiner solen”, kom 1965 och befäste Sonja Åkessons position som en poet att räkna med. Men själv är hon i titeldikten föga optimistisk:

Ute skiner solen

Ligger på tredje dagen nu
(på tretusensjuhundrasextionionde minuten).
Ute skiner solen eller är regnigt.

Ligger på fjärde dagen.
Ligger och suger på själens var.
Ligger på femte dagen.

Ligger på sjätte dagen nu
(på sjutusenniohundrasjuttiosjunde minuten).

Ligger på sjunde dagen.
Ute skiner solen eller är regnigt.

Och här finns en ännu längre – 30 sidor – och mycket dystrare långdikt, ”Hur ser din färg rött ut?”.

I ”Jag bor i Sverige” (1966) framträder Sonja Åkesson som folkhemspoet. Titeldiktens avslutning förtjänar att citeras:

Ja, vi har det bra ordnat för alla gamla och sjuka här i Sverige, liksom vi har vacker natur, där vi stockholmare dock bör tänka på att inte skräpa ner för mycket.

I Sverige kan man se midnattssolen, och här har vi också regalskeppet Vasa.

Vi har en kung som är väldigt gammal och väldigt snäll och väldigt intresserad och väldigt duktig på att gräva efter fornfynd.

Vår statsminister är också väldigt snäll.

Sveriges nationalsång heter ”Du gamla, du fria”.

Sveriges flagga är gul och blå.

”Åkej” är ett exempel på den självironi och den distans Sonja Åkesson så ofta skildrade sig själv med:

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte upp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Den fem sidor långa dikten slutar med följande klackspark: ”åkej / jag passar ändå ingenstans / jag går och knyter mej.”

Och hennes ”Julräkning” med alla maträtter och julklappar uppräknade är fruktansvärt rolig.

Jenny Tunedal ger också ett smakprov – ”Neeijjj” – på att Sonja Åkesson som så många andra vid den här tiden experimenterade med konkret poesi.

I ”Pris” (1968) finns ett poetiskt debattinlägg, ”Fantasifylld korv”, till sin tendens nära släkt med ”Bara Vit Mans slav”: ”Fräsch duk varje dag! / Fräsch solbränna utan sol på några timmar! / Att känna sig så där härligt GLAD och FRI – att byta till något NYTT.” I den här boken, en debattbok i annorlunda form (materialet är till 99,9 procent hämtat ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog) finns också texter med rubriker som ”Den svenske mannen vet att sätta kvinnan på plats”.

I dikt- och novellsamlingen ”Ljuva sextiotal” (1976) visar Sonja Åkesson, att hon kan rikta kritik åt alla håll där det behövs:

(intervju med arbetare)

Jotack, jag trivs bra.
Det är bara bra.

Om jobbet inte är enformigt?
Visst, visst kan det bli enformigt.
Själsdödande,
det kan man nog säja.

Om jag aldrig har tänkt på att sluta?
Sluta här?! Nej, nej
man har väl förstånd.
Man är ju vid sunda vätskor.
Det är ju ständiga skräcken det,
att man ska bli bortrationaliserad.

I Jenny Tunedals urval har dikterna ur ”Dödens ungar” (1973) lagts efter utdragen ur boken från 1976.

Där finns bland annat följande parafras på folkvisan ”Göken gal i högan lind”:

Lillan snusar i skönan säng

Lillan snusar i skönan säng
Katten klöser på grönan äng

Grannfrun sitter i fönstret och syr
Mamma är bakfull och ute och spyr

Pappa tog kärran och rattade bort
Flickor finns många och livet är kort

Mormor ligger i cancer och dör
Vinden sjunger härutanför

Över huvud taget finns det i den här samlingen dikter, som är mörkare i tonen än många tidigare dikter, där det dystra har balanserats upp av grimascher och skratt. Här närmar sig Sonja Åkessons attityd äcklet. ”Tjocka sommarskägget fladdrar / smort med spottfett och mumskorv och oljemos” (ur ”Tjocka sommarsolen flödar”).Och ”Hemifrån” är en dikt full av död.

I ”Sagan om Siv” (1974) experimenterar Sonja Åkesson med en form som påminner om haikuns. Den består av idel treradingar med stavelseantalen 5 + 7 + 5 stavelser.

Men också innehållsligt för de här dikterna ibland tanken till japanska haikus:

Blankvåtsvart brygga
Utsuddad gränsen mellan
moln och dimvatten

Men det här är mera åkessonskt:

Modlös ända ut
i nästippen Stirrar mot
gråfönstret Småregn

Eller till och med värre än vad vi är vana vid i hennes diktsamlingar:

I slakteriet
kokas råttan levande
i leversmeten

Det mörknar över Sonja Åkessons, förlåt Sivs, liv:

”Är du sjuk Sivan?”
”Jag är trott trött” undrar trött
Ska det alltid?

Hon är rädd för att
hon inte längre är rädd
Blödning Cancer? Äsch

Sjukhusets tegel
övervuxet av vildvin
Bleksolen kväljer

Ur sista diktsamlingen, ”Hästens öga” (1977) har Jenny Tunedal valt ett stort antal dikter. I dem finns vemod, insikt, sorg. Jag väljer att återge en enda av dem:

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.

(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

De andra dikterna, präglade av sjukdomen, mogna, mångbottnade, kan ni läsa själva i ”Vara Vit Mans slav och helt andra dikter”.

Själv återvänder jag avslutningsvis till ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.

Last chorus: Carl-Adam Nycop

Carl-Adam Nycop har avlidit i den aktningsvärda åldern av 97 år.

Nycop var en legendarisk journalist. Han startade som sportjournalist på finländska Hufvudstadsbladet men kom 1934 över till Sverige och Eskilstuna-Kuriren.

Sedan kom han till Stockholm och arbetade på bildtidningen Se, en av innovationerna i svensk press.

Bildseendet tog han med sig, när han 1944 var med om att grunda Expressen – vem minns inte Expressens väl valda foton, grafik och bilduppslag? På Expressen var han redaktionschef 1944-1952, därefter, fram till 1962, VD och adminstrativ chefredaktör.

Tidningens linje var liberal, men den nyhetstidning Nycop skapade hade ett inte så sällan vänstersinnat underifrånperspektiv. Man tog sig ofta an enskilda människors fall – och redovisade triumferande resultatet under vinjetten ”När Expressen griper in”. Det fanns också – vid sidan om sensationsartiklarna – ett tydligt folkbildande drag i Expressens journalistik.

Många av de journalister, som på den tiden arbetade på Expressen, hade sin bakgrund på socialdemokratiska tidningar – Expressen bjöd dem möjligheter och inte minst löner, som A-pressen inte kunde konkurrera med. Också Carl-Adam Nycop var socialdemokrat.

Många andra kommer att berätta den historia jag återger ovan. Låt mig därför bidra med en egen, en som jag vet mer än några andra om:

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och ytterligare KSFare.

Om Helga Henschens insatser för Motståndsrörelsen – vykort, affisch, affischutställning, annonser – se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Carl Adam Nycop finns, tillsammans med Monica Nielsen och Max von Sydow, med i ett avsnitt i Jonas Simas TV-film om Olof Palme i valrörelsen 1973, ”Våran Olof”, det avsnitt som handlar om socialdemokratenas gigantiska valupptakt på stadion i Malmö 1973. (Om filmen och andra liknande kan du läsa mer under Kulturspegeln, Film.) Det är min övertygelse, att Carl-Adam Nycop och Motståndsrörelsen aktivt bidrog till att socialdemokraterna inte förlorade valet 1973; det ändade som bekant i en jämviktsriksdag.

Carl-Adam Nycop skildrar själv det här i sin bok ”Väcka, oroa, förarga. En tidningsmans memoarer” (Legenda, 1988): I kapitlet ”Valarbete”, sidorna 144-169, skildar Nycop sina egna insatser som ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse. Min insats som ”konspiratör” skildras på sidan 151; i själva verket var hela idén till Motståndsrörelsen min, inte Helga Henschens som Nycop skriver – men det är korrekt, att Helga Henschen utåt framträdde som idégivare.

Carl-Adam Nycop fortsatte efter valet 1973 sitt samarbete med socialdemokraterna, bland annat som medierådgivare och medarbetare på Arbetets kultursida. Sin egen gamla tidning, Expressen, blev han allt mer kritisk till.

Sista gången jag träffade honom i livet var under partikongressen i Malmö i höstas. Vår gemensamme vän Rolf Theorin hade då hämtat honom för att han skulle få möjlighet att se en fotoutställning med bilder av Arbetet-fotografen Pierre Mens, där det fanns bilder från valupptakten i Malmö 1973.

Då föreföll han fortfarande förvånansvärt pigg.

Nu finns han inte längre bland oss.

Men vi är många som minns honom med värme, tacksamhet och sympati.

Sofia Karlsson och Dan Andersson

I kväll medverkade Sofia Karlsson i Allsång på Skansen. Hon är en ung favorit. Dan Andesson, vars ”Jag väntar…” hon sjöng, är en ädre favorit.

JAG VÄNTAR…

Text: Dan Andersson
Musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

(Ur ”Kolvaktarens visor”, 1915)

Text och noter finns i ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sofia Karlsson slog igenom med dunder och brak, när hon gav ut CDn ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756). Skivan var ett tag totalt slut i skivaffärerna i Stockholm.

Dunder och brak är nog alldeles fel ordval, om man ska karaktärisera sången och musiken på den här skivan. De är skönt svenskt folkmusikaliska, har genom inslaget av bouzouki och en del andra instrument inslag av world music och även irländsk folkmusik. Åtminstone en stor svensk föregångare, Thorstein Bergman, medverkar också med lite sång.

Låtarna är, förutom ”Jag väntar…”, ”Vaggvisa”, ”Jag har drömt…”, ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt”, ”Du liv…”, ”Till min syster”, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Mot ljuset” och ”Minnet”. Några av de mest kända Dan Andersson-tolkningarna således – men också mindre känt material. Skaffa och lyssna!

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” på Prisma – Dan Andersson-boken ingår i samma serie av originalsångböcker i pocket – var det självklart för mig att ta med en sång också av Dan Andersson. Jag valde ”Helgdagskväll i timmerkojan” (som även den nu finns med på Sofia Karlssons CD). I sångingressen skrev jag så här:

”Dan Anderssons visa är mer en bild av svenskt arbetsliv än en `kampsång´ av det slag som de flesta sångerna i den här antologin är. Men ingen antologi med anspråk på att ge åtminstone någon inblick i svensk arbetarrörelses sångtradition kan undvara Dan Andersson (1888-1920). Otaliga är de möten där Dan Andersson har sjungits eller reciterats. ”Helgdagskväll i timmerkojan” publicerades första gången i ”Kolvaktarens visor”, 1915. Musiken skrev Sven Scholander på tåget 3.2 1923.”

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Text: Dan Andersson, 1915
Musik: Sven Scholander, 1923

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din vackra fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och tungt,
medan elden falnar och dör.

Även den här sången finns naturligtvis med text och noter i Gösta Åbergs (red) ”Dan Anderssons vackraste visor”. Där finns, för att ta sångerna på Sofia Karlssons CD, också ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt” och ”Till min syster”.

Dan Andersson är alltså, som jag skrev 1970, djupt förankrad i den svenska arbetarrörelsens sång- och diktläsningstradition. Också Sofia Karlsson har det här med sig, allt sedan barndomen. Hennes far är Leif Karlsson, som har jobbat tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen, som sen följde med Sten Andersson till departementsvärlden och som nu är drivande kraft i PRO; han är dessutom valberedare i Helga Henschens Vänner. I hemmet spelades mycket Dan Andersson, bland annat med Thorstein Bergman. Jag såg Leif tillsammans med Sofias mor, Anne-Marie Wohlin, i TV-utsändningen från Skansen. (De har förresten också varit och hälsat på oss här i Öregrund. Vår ölöppnare, en fin krumelur i svart gjutjärn, formgiven på ett av de uppländska bruken, minner dagligen om deras besök här.)

Den som är intresserad av att läsa fler av Dan Anderssons dikter, många av dem alltså tonsatta av olika kompositörer, några även av Dan Andersson själv, kan gärna låna eller på antikvariat skaffa Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” i urval och med förord av Nils Ferlin och utsökt illustrerad av Mats Nilsson (FiBs lyrikklubb, 1054).

Ett större urval finns i ”Visor och ballader” (Tidens förlag, 1971) med teckningar av Einar Forseth. Där finns ”Kolvaktarens visor”, några saker ur ”Det kallas vidskepelse”, ”Svarta ballader”, ett antal efterlämnade dikter och så några Baudelaire-översättningar.

Jösses, flickor! Det är allsång på Skansen

Till medlemmar i Helga Henschens Vänner – han är själv medlem – skickade Gunnar Edander ett mejl, där han, under rubriken ”Hemligt! Hemligt!”, aviserade, att ett gäng från Stockholms stadsteaters prisade uppsättning av ”Nya Jösses flickor” skulle genomföra ett (planerat) motdrag mot den totala mansdominansen i premiärprogrammet i årets serie av ”Allsång på Skansen”.

Och mansdominerat var det, inte minst genom ODs, Orphei Drängars, medverkan. Om OD har jag för övrigt inget ont att säga.

Roligt var det också att återse det gamla Knäpp Upp-paret Povel Ramel och Britta Borg. Jag såg båda live på Sågplan i Juniskär, vars midsommarfester och fiskarfester på 1950-talet hörde till Norrlands största publikevenemang.

Jag ser att Karolina Fjällborg i sin ”Karrometer” i Aftonbladet rankar OD sist och Povel Ramel näst sist bland de medverkande artisterna.

Om Ramel skriver hon: ”Jag vet att Povel Ramel är en nationalklenod och skulle aldrig våga drömma om att såga honom.” (Hur ska man i så fall tolka placeringen? Hon fortsätter:) ”Han är ju en skön och glad gubbe. Men var det någon som blev gladare av sammelsuriumet i går?”

Sammelsuriet, som det heter, var en fyndig lek med Povels gamla hits, där han sjöng fel texter till sina välkända melodier. Men dem – varken texterna eller melodierna – kan väl inte Fjällborg. Det är så att man har lust att bli omvänd åldersfascist.

Monica Dominique och gänget från Stadsteatern placerar Fjällborg på tredje plats nerifrån. Själv tyckte jag det var kul att få höra de här välkända och entusiasmerande parollerna – ”Vi måste höja våra röster för att höras” – igen. Jag ska försöka få biljetter åt mig och Birgitta till föreställningen, som återkommer i höst, men det lär vara svårt, har jag hört.

Och jag ska självfallet skaffa CDn ”Jösses flickor – återkomsten”, som Gunnar Edander berättar att han, tillsammans med Monica och Carl-Axel Dominique (ytterligare ett par KSF-vänner från förr!), just har kontrollyssnat sig igenom.

Molly Åsbrink

Sångerskan Molly Åsbrink (1916-2005) skrev jag senast om i min bloggrecension av dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. Om man går till Kulturspegeln, Prosa & poesi, finns hon också med i min text om Helga Henschen.

Om KSFs midsommarkonferens 1967, som jag skriver om där, och då specifikt om Molly Åsbrink, skrev jag en text, som onsdagen den 8 november 1967 publicerades i Aftonbladets Innerspalten, ett dagligt kultursidesinslag, där medarbetarna – även jag – alltid skrev anonymt:

Tant
MOLLY

I amerikanska folk song-volymer träffar man då och då på namnet Aunt Molly Jackson. Skam till sägandes vet vi ganska lite om henne, men själva namnet har alltid utövat en sällsam dragningskraft på oss.

Nu är det så att även svensk arbetarrörelse har sin tant Molly. Hon heter Åsbrink i efternamn, och henne känner vi desto bättre.

Veckan efter midsommar möttes ett par tiotal socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i Sörmland för samtal kring kultur och politik. Samtidigt fanns där en grupp så kallade utvecklingsstörda ”barn”, med föräldrar och vårdare, på ferier. ”Samvaron med dessa mestadels oartikulerade kamrater och upplevelsen av deras intensiva kontakt- och uttrycksbehov, deras musiklyssnande etc gav ett alldeles oskattbart tillskott till våra egna samtal och diskussioner om dagarna kring kulturarbetet som en väg till jämlikhet, en möjlighet till kommunikation”, står det i den lilla kurssammanfattning, som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i dagarna har gett ut, ”Vi behöver varann så in i vassen”.

Molly Åsbrink ledde en gemensam avslutning för KSFarna och de utvecklingsstörda barnen. I känsloläget påminner hon inte så lite om Pete Seeger; hon sjöng till exempel en gammal söndagsskolvisa om det förlorade Paradiset och om det paradis ”som fanns här, där, just då, nu” (Bernt Rosengren). Sentimentaliteten och känslan för sommaren utanför de öppna fönstren var nästan outhärdlig men därför inte löjlig; på samma sätt känns Pete Seegers patetik som ett äkta och levande engagemang.

Molly Åsbrink sjöng också en politisk sång, som Pete Seeger tillsammans med The Almanac Singers har sjungit in på Folkways-LPn ”Talking Union” (FH 5285), nämligen Florence Reeces text till en amerikansk traditional, ”Which Side Are You On?”. (Originaltext och noter finns i ”American Favorite Ballades: Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger”, Oak Publications, 1961.)

Mollys svenska version finns tryckt (med noter) i ”Sjung med Handels” (Handelsanställdas förbund, 1959). Den är tyvärr alltför lite känd bland de politiskt medvetna ungdomar, som nu försöker förnya även den politiska sången, och vi vill därför gärna förmedla texten:

På åttitalet hördes
en mäktig stämmas malm.
Den kom ifrån en märklig man,
hans namn var Mäster Palm.

Han gick i våra led.
Vi går också med!
Han gick i våra led.
Vi går också med!

Den röda fanan höjdes,
och trötta hjärtan brann.
I täten gick en ung student,
och Branting hette han.

Han gick…

För kvinnorna i hemmen
var rösträtt en chimär.
Men när man gick på mötena,
ja, då var Kata där.

Hon gick…

Fast utan stora pengar
och utan kassaskrin
tillsammans med Per Albin har
vi byggt demokratin.

Han gick…

För morgondagens Sverige
vi nu tar nya tag,
och alla veteranerna
de följer oss i dag.

De går i våra led.
Vi går också med!
De går i våra led.
Vi går också med!

Melodin är mycket rytmisk och sångbar, texten funktionell och brukspoesi i bästa mening.

Människor behöver visioner, som sätter deras fantasi i rörelse, säger en av personerna i Paul Lindbloms pjäs ”Var i helvete är Marx?”. Vi behöver färre socialingenjörer inom socialdemokratin, fler känslans socialister. Vem skriver fler sånger som kan brukas inom arbetarrörelsen, texter som knyter an till realiteter i vår egen verklighet?

Så långt min text i Innerspalten.

När jag 1970 publicerade min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det självklart att ta med Molly Åsbrinks svenska text till Florence Reeces ”Which Side Are You On?”, ”Vi går också med!”. Texten finns ju redan ovan, men jag återger här också min ingress i sångboken:

VI GÅR OCKSÅ MED!

Svensk text: Molly Åsbrink, 1958
Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931 (”Which Side Are You On?”)
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Jackaroo”, ”Jack Munro”, ”Jack Went-A-Sailing” med flera) i bearbetning

Liksom ”Och livet drar förbi” handlar den här sången om den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter. Den skrevs 1958 inför första maj och framfördes vid det första maj-möte som arbetarekommunen i Arvidsjaur anordnade och dit Molly Åsbrink hade inbjudits att komma och tala. Molly Åsbrink, född 1916, är vis- och romanssångerska med bland annat ett 30-tal grammofoninspelningar bakom sig. 1946-1954 reste hon regelbundet i folkparkerna med ett visprogram. Hon är politiskt aktiv och har under 1950-talet framträtt med politiska visor vid otaliga ABF- och arbetarekommunmöten. ”Vi går också med!” har ingen direkt anknytning till det amerikanska originalet, men detta, ”Which Side Are You On?”, är en kampsång. Sången skrevs av Florence Reece, hustru till en gruvarbetare, under en gruvarbetarstrejk i USA 1931. Melodin är en variant av en engelsk folksång och alltså mycket äldre. ”Which Side Are You On?” har blivit känd främst tack vare Pete Seeger. Sjung snabbt och taktfast!

Svenska visor

”Visans gyllene tid” (Four Leaf Clover Records FLC CD 2007/8, 2005) heter en dubbel-CD, som Peder Svan har redigerat för Samfundet för visforskning, i stället för årsbok. Den vill presentera vissångarna under 1900-talet, och som visvän blev jag intresserad av den här utgåvan, när jag hörde Peder Svan intervjuas om den i visprogrammet Felicia i P2.

Den innehåller tillräckligt mycket intressant material för att vara värd att skaffa, men jag måste säga att jag, trots Peder Svans förklaringar i mapptexten, är förbryllad över urvalet. Alltså, kan man ge ut en skivantologi med 1900-talets vissångare utan att ha med något av Evert Taube, Olle Adolphson, Lars Forssell (jo, han har sjungit in egna visor!), Jeja Sundström, Stefan Demert, Sven-Bertil Taube, Tor Bergner (Broder Tor), Thorstein Bergman, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Gunde Johansson, Maritza Horn, Sid Jansson och Ewert Ljusberg? Bara för att nämna några.

Peder Svan förklarar den här bristen med att han inte har velat ta med sångare, som ändå finns representerade på skiva, ofta rikligt. I stället har han tagit med låtar (oftast två per sångare) av trubadurer, som kanske är av intresse för visforskarna och för Samfundet Visans vänner; vi andra finner nog det här urvalet i många stycken rätt nördigt – här finns lutsångare och andra som inte skulle vara roliga att lyssna på ens om man hade ansträngt sig att rensa ljudet från det brus, som finns på en del av de äldre inspelningarna.

Nå, som vi ska se, när jag kommer till den egentliga genomgången, finns här åtskilligt att glädjas över också.

Märtha Ahlberg (1902-1990) har en fin röst och är möjligen värd att lyfta fram ur historiens glömska. ”Nu är det sommar” och ”Det gjorde mamma när mamma var liten” spelades ofta i radio på 1940- och 1950-talen.

Att Bertil Almqvist (1902-1972), signaturen Bertila i Aftonbladet och mannen bakom bilderböckerna om Barna Hedenhös, också var vissångare visste jag faktiskt inte. Hans ”Humlan från Kumla” och ”Droppen dripp och droppen drapp” är förvisso välkända för oss som var skolbarn när det begav sig, men hans röst är inte märkvärdig. Därför känns det mest som kuriosa, att hans egna grammofoninspelningar finns med här.

Esse (Sven Henry) Björkmans (1916-1967) insjungningar till piano av de egna kompositionerna ”Flickornas vals” och ”Tango på bio” hade jag gott kunnat undvara.

Detsamma gäller lutsångaren Gunnar Björkmans (1882-1963) ”Mowitz blåste en konsert” (Fredmans epistel 51 av Carl Michael Bellman) och skämtvisan ”När Mellbom i krig skulle draga”.

Anders Börje (1920-1982) var en av våra stora schlagersångare men gjorde också inspelningar av visor. Det är trevligt att åter stifta bekantskap med ”Då väntar jag vid vägarna” (med text av Rune Lindström och musik av Börje) och med Birger Sjöbergs ”Hos min doktor”.

Harriet Löwenhielms ”Beatrice-Aurore” i tonsättning av Hjalmar Casserman (1891-1967) är en trevlig visa – men jag skulle hellre vilja höra den med någon annan än Casserman. Hans tonsättning av Ruben Nilsons ”Andjakten” kan jag också undvara.

Det senare gäller även konstnärsparet Göte (1902-1997) och Doris (1908-1997) Hennix´ ”Målarfrun” och ”Novembermarknad”.

Då är Gösta Hådell (1903-1975) betydligt mer intressant. Bäst är han i F A Dahlgrens ”Bröllopsvisa från Värmland”. Hans version av Evert Taubes ”Min farfar var en jaktlöjtnant” är inte så dum den heller – men nog hade jag ändå hellre velat ha ett par nummer av Evert själv eller, om vi nu ska ha någon uttolkare av hans visor, av Sven-Bertil Taube. ”Dans på Rusakula” av den av mig ovan sågade Esse Björkman visar, att Björkman – som kompositör – kunde vara riktigt bra. Dock finner jag Hådells sätt att sjunga den som alltför polerad på det där gammaldags vissångaraktiga sättet.

Närmast självklar i en CD med 1900-talets visskatt är Karin Juel (1900-1976). Hon var mycket stor som schlagersångerska men också som vissångerska. De två visor hon här är representerad med – ”Att älska i vårens tid” (med text av Gösta Rybrant och musik av Gösta Nystroem) och ”Lyckan” (av hennes kusin, arbetarförfattaren Martin Koch) – blev båda stora och långvariga hits.

Lutsångaren Vilhelm Julinder (1890-1974) gör ”Vårkänning” (med text av Dan Andersson och musik av Sven Scholander; text och noter hittar man i Gösta Åbergs, red, ”Dan Anderssons vackraste visor”, Prisma, 1971). Valet av låt är utmärkt, och det är inget fel på Julinders röst, men den markerade diktionen och det högtidliga framförandet gör inte den folklige Dan Andersson rättvisa.

Margareta Kjellbergs (1916-2005) scenpersonlighet var däremot knappast högtidlig; vem minns henne inte som historieberättare i TV tillsammans med Ewert Ljusberg? En höjdare på den här CD-utgåvan är ”Sunnanvindsvalsen” (med norsk originaltext av Alf Pröysen, svensk text av Ulf Peder Olrog och musik av Bjarne Amdahl). Däremot förstår jag inte alls, varför Peder Svan har valt Kjell Torbjörns ”En födelsedagsmorgon”. Varför inte ”Det var dans bort i vägen” eller ”Flickorna i Småland”?

Gösta Kullenberg (1909-1958) är en mytomspunnen vismakare, vars verk dock oftast har spelats in av andra. Huruvida han är orättvist förbigången som sångare går emellertid inte att avgöra med hjälp av ”Sång efter sommarens kulmen”; dessutom är det förbryllande att han i den här insjungningen har bytt ut sin egen figur Skopendal mot Evert Taubes Rönnerdal.

Margit Lagerheim-Romare (1898-1962) var en annan vismakare, som skrev åt andra. Att på den här utgåvan ta med ”Svag till måttlig, växlande vind” med henne själv är faktiskt att göra henne en otjänst.

Gunnel Linde (född 1924) är en av våra bästa barnboksförfattare (alla känner väl till den TV-filmade ”Den vita stenen”), också upphov till radioprogram som ”Osynliga klubben”. Tillsammans med Gullan Bornemark har hon berikat den svenska barnviseskatten med till exempel ”Den osynliga ballongen”. Jag har träffat henne några gånger och 2004 också varit inbjuden till hennes 80-årsdag, men det har undgått mig, att hon dessutom (utöver det ovan nämnda) själv har sjungit in visor. Här framför hon sina ”På utkik vid fönsterranden” (med musik av Håkan Norlén och Ulf Peder Olrog) och ”Nordpolsfararvisan” (med musik av Lasse R Eriksson), båda barnsliga i ordets bästa mening. Kanske ligger hennes röst aningen för högt, men att höra henne sjunga var ändå en positiv överraskning.

Den första av de båda CDna avslutas med Ruben Nilson (1893-1971), plåtslagare, visdiktare och konstnär. Här representeras han av två av sina mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” och ”Den odödliga hästen”; i båda fallen sjunger han till eget gitarrackompanjemang. Eftersom Ruben Nilsson aldrig själv spelade in sina visor på grammofon – kända och älskade blev de genom andras inspelningar – är det hemskt roligt att få höra hans röst. Men ännu roligare hade det varit, om skivbolaget med hjälp av modern teknik hade frigjort röst och gitarrkomp från det brus den privatinspelade lackskiva avger, från vilken de båda spåren är hämtade.

Lutsångaren Pelle Nordströms (1884-1963) version av Evert Taubes ”Tatuerarevalsen” har inga originella drag, som motiverar, att vi får höra den och inte Taubes egen. Då är ”Löjtnanter borde aldrig finnas till” (med text av Elias Sehltedt till en tradionell melodi) mer hörvärd.

Håkan Norlén (1917-2003) är väl mest känd för sin ”Visa vid midsommartid” – vi ska återkomma till den – och för att ha komponerat musiken till Rune Lindströms ”Himlaspelet”. På CD 2 representeras han av ”Chantee” med text av Harry Martinson och musik av Norlén och av Gösta Kullenbergs ”Visa om en liten rödlätt man”. Även om Norlén är en betydligt bättre kompositör än sångare, försvarar han sin plats i det här urvalet. I de här båda sångena ackompanjeras han på gitarr av Olle Adolpson (som på det här sättet fick vara med på ett hörn i alla fall).

Lutsångaren Olle Nygren (1906-1990) känner jag inte till, men jag tycker att hans lutspel, mer än hans sång, är värd att lyssna på. Här gör han Dan Anderssons ”Sissi” med musik av Anna-Greta Roth. I ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971), där man hittar text och noter, stavas för övrigt Sissi som Sizzi.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) vore svår att komma förbi i vilken visantologi som helst, som vill täcka 1900-talet. Hos honom förenas humor och musikalitet. Här representeras han av sin kanske mest kända sång, ”Samling vid pumpen”, och så ”Barrabams vals”, som inte heller den går av för hackor. Värt att nämna är hans långvariga samarbete med Alf Pröysen; ett exempel ger Margareta Kjellberg (se ovan).

Lennart ”Pim-Pim” E:son Falk (1908-1972) är även han en av humoristerna i svensk visdiktning. Hans humor är av det Povel Ramelska slaget; jämförelsen ökar i tyngd av att även han ackompanjerar sig själv på piano. Här förekommer han med två utmärkta nummer, ”En kocka på ångbåten Rullaren” och ”Dalpolska upptecknad på Nicolai polisstation”.

Sven Salén (1890-1969) var inte bara skeppsredare utan också vissångare. Här sjunger han till gitarrackompanjemang sin egenkomponerade ”Visa kring slånblom och månskära” med text av Nils Thorén. Titeln är vackrare än musiken och sången.

Sven Scholander är en legendar, känd också internationellt. Richard Dyer-Bennet, amerikansk trubadur, har till exempel berättat om det inflytande Scholander har haft på honom. Dyer-Bennet hade ett eget skivbolag under sitt eget namn; bolaget förvaltas nu av Smithsonian Folkways i Washington, och man hittar hans skivor på http://www.folk.si.edu. Jag hade kanske väntat mig, att Scholander här skulle representeras av någon av sina Dan Andersson-tonsättningar, men Peder Svan har valt ”Portugal, Spanien” (Fredmans sång 11 av Carl Michael Bellman) och ”Malangtäras intåg i Kallsta” (med text av Gustaf Fröding och musik av Sven Scholander), vilket inte förefaller mig vara alldeles självklara val. Och åter igen: varför har man inte använt sig av brusreducering och tvättning av ljud?

Saga Sjöberg (1911-1977) är det roligt att få möta igen, i det här fallet med ”Den farliga dansen” (med text av Ruben Nilsson och musik av Saga Sjöberg) och med ”Smålandsvisan” (trad), den som börjar med ”En visa vill jag sjunga, den handlar om min lilla vän…”. Några kanske minns henne från viskrogen Kaos i Gamla stan på 1960- och 1970-talen. Saga Sjöberg torde vara omöjlig att i dag hitta på den svenska skivmarknaden – men man kan ju gå vägen över det fantastiska Smithsonian Folkways i Washington, . Detta bolag härbärgerar också arvet efter skivbolaget Monitor, i vars katalog man hittar Saga Soderberg & Kai Soderman: ”Best Loved Songs of Sweden” (Monitor MON 0040) och Saga Sjoberg & Arne Dorumsgaard: ”Scandinavian Folk Songs of Sweden, Norway and Finland” (Monitor MON 00333). De här skivorna kan beställas på nätet för postleverans här i Sverige, och dess förinnan kan man, via hemsidan, lyssna på de ingående låtarna.

Fritz Sjöström (1923-1996) har jag på EP; han var en kultfigur i de studentkretsar jag umgicks i på 1960-talet. Hans vistexter är poetiska och hans tonsättningar värda att lyssna på. I det här fallet ingår ”Visa till Katarina” och ”Romantiskt ögonblick”.

Gösta ”Skepparn” Cervin (1937-1969) blev vida känd som programledare på Vispråmen Storken i Stockholm. Här ger han, med ”Tre sniglar”, ett smakprov på det samarbete mellan Ulf Peder Olrog och Alf Pröysen, som jag tidigare har skrivit om. Och sen ger han full rättvisa åt Ruben Nilssons finstämda ”Sommarlåt”.

Uno Strömblad (1891-1962) känner jag inte närmare till, men Peder Svan berättar i mapptexten, att han var specialist på äldre visor och att han behärskade gitarr, luta, cittra. mandolin, fiol, piano och orgel. Här får han framföra inte mindre än tre sånger: ”Eldbegängelsemarschen” (med text av Harry Blomberg till ”Björneborgarnas marsch”), sin egen tonsättning av Albert Engströms ”Låt glaset stå” och ”En sjöman var min make” (trad). På sin höjd habilt, enligt min mening.

Bo Sundblad (1913-2005) fick i mycket unga år en hit med sin tonsättning av Erik Axel Karlfeldts ”I Lissabon där dansa de”, och den funns nu tillgänglig här i hans egen insjungning. Hans andra bidrag är en tonsättning av Birger Sjöbergs ”Vårnatt i Fridas faders trädgård” – den fastnar inte bums i tonminnet, men jag konstaterar, att tonsättningen i form ligger hyggligt nära Sjöbergs egen. Vi ska kanske också påminna om att Sundblad har tonsatt Gunnel Lindes ”Den olydiga ballongen”.

Carin Swensson (1905-1990) förekom ofta i min barndoms och ungdoms radioprogram; plötsligt slås jag av hur artister, som man en gång uppfattade som självklara, sedan plötsligt bara försvinner ur etern. Och hon var faktiskt känd och folkkär, turnerade bland annat i parkerna. Här representeras hon av två inspelningar från tidigt 1950-tal, ”Visan om Landegren” (eller ”Ensamjungfrun”, skriven av Axel Engdahl) och ”Korpral Kanon” av Otto Bergström, ”Petrus på Tjäderkulla”.

En av de riktigt stora i 1900-talets viskonst är Lille Bror Söderlundh (1912-1957), känd för bland annat sina lysande tonsättningar av Nils Ferlins dikter. Ett fint smakprov på det senare får vi med ”En valsmelodi”; Söderlundhs insjungning från 1950-talet blir extra hörvärd genom kontrasten mellan hans ljusa röst och hans eget mörka gitarrackompanjemang. Dessutom får vi höra ”Jag blåser i min pipa” (eller ”Folklig visa”, trad).

En liten utvikning: Genom min hustru, som är ordförande för Nordiska museets nämnd, har jag lärt känna museets styresman, Christina Mattsson (också känd från Folkminnen i radions P1, för ”Fula visboken”, för ett par böcker med snapsvisor, en allsidig visbok med mera. Christina är gift med en son till Lille Bror Söderlundh, vilket bör vara en bidragande orsak till att hon har skrivit boken ”Lille Bror Söderlundh: tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Jag har fått den i present av Christina och har lärt mig mycket om Lille Bror Söderlundh i den; jag rekommenderar den.

Men tillbaka till ”Visans gyllene tid”.

Nils B Söderström (1894-1956) kom vi som gick i folkskolan på 1940-talet i kontakt med genom att vi fick sjunga hans ”Röda stugor tåga vi förbi”. I vissammanhang är han känd för att bland annat ha tonsatt Erik Axel Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar” och ”Jungfru Maria”. Här representeras han, riktigt varför förstår jag inte, av en tonsättning av Ingegerd Granlunds ”Tre kostliga ting”. (Ingegerd Granlund lärde jag känna som familjerådgivare i gamla Folket i Bild och som översättare.)

Ytterligare en svensk visgigant är Gunnar Turesson (1906-2001). Honom har jag också kommit i kontakt med via Folket i Bild, där han publicerade visor för allsångsbruk och på vars förlag han gav ut en sångbok. Han har gjort mycket lyckade tonsättningar av svenska skalder och sjungit in dem. Här förekommer han med ett par av de bästa exemplen, Dan Anderssons ”Jag väntar…” och Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”. Flera av hans Dan Andersson-tonsättningar, bland annat ”Jag väntar…”, återges förresten i den tidigare nämnda ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sist i raden av svenska visartister finns, till min stora glädje, en mångårig vän och kamrat ur KSF-kretsen, Molly Åsbrink (1916-2005). Hon var romans- och vissångerska, sjöng ledmotivet till filmen ”Fröken Kyrkråtta” och var på 1940- och 1950-talen en känd artist, som bland annat turnerade i folkparkerna. Hon och hennes man, Ulf Bergengren (förlagsredaktör, före detta kommunist och en riktigt driven Bellman-tolkare) hörde från början till den innersta kärnan i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Den som vill veta mer om detta, hänvisar jag till det jag under Kulturspegeln, Prosa & poesi, skriver om Helga Henschen; det avsnitt ur hennes bok ”Vägen till Rebella” jag inleder med skildrar midsommarkonferensen på Bommersvik 1967, där jag först, och för livet, lärde känna inte bara Helga utan också Molly och Ulf. Jag, och även Birgitta, umgicks sedan en del privat med paret Åsbrink-Bergengren. Molly har förresten gett mig ett antal av mina allra äldsta exemplar av den radikala amerikanska musiktidskriften Sing Out!, som jag brukar propagera för.

Av Molly på skiva har jag bara en privat CD-överföring av en konsert hon gav i rysk radio; jag fick den av henne själv. Därför är det extra roligt att nu få tillgång till ett par av hennes svenska skivinspelningar. Den ena är ”Inte ens en grå liten fågel” med text av Nils Ferlin; den är ytterligare ett exempel på Lille Bror Söderlundhs suveräna tonsättningar. Den andra är Rune Lindströms och Håkan Norléns vackra ”Visa vid midsommartid”.

Jag saknar Molly.

Sista tiden, innan hon dog, var hon nästan stum. Nu, på Visans gyllene tid, kan jag höra hennes ljuva stämma igen.

Helga Henschen – en andlig människa

Måndagen den 24 april klockan 19.00 arrangerar Helga Henschens Vänner tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen en samtalskväll, ”Helga Henschen – en andlig människa”.

Medverkande är direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen, Helga Henschens systerdotter Susanna Pertoft och Ami Lönnroth, de båda senare från Helga Henschens Vänner. Ami Lönnroth fungerar som samtalsledare. Helga Henschens dotter Rebecca Weiss, som bor i USA, deltar via brev.

Plats: S:ta Katharinastiftelsen, Sturegatan 54 i Stockholm (vid Stureparken).

Kommer man före 19.00, kan man få kaffe eller te med vetebröd och kakor.

Medlemskap i Helga Henschens Vänner kan man få genom att betala in årsavgiften, 100 kronor 2006, på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange din egen adress, gärna också e-postadress.

Det går också bra att vid mötet anmäla sig som medlem till någon av oss från Helga Henschens Vänner.

Bamse, Essbjörn och Rune Andréasson

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag i januari, när det var aktuellt med prenumeration på Bamse åt Viggo, tre år, följande:

Bamse fanns givetvis hemma hos oss, när barnen var små. Även Rune Andréassons andra serietidning Pellefant.

Det finns borgare som har skällt Bamse för att vara kommunist. I själva verket var han socialdemokrat.

Men låt oss börja från början.

1976 förlorade socialdemokraterna valet, efter årtiondens regeringsinnehav. Min “blogg”, som Kerstin kallar det, “Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 17/1976, handlar om natten då vi förlorade valet:

DET
HÄNDER

…att motgångar inte känns rättvisa.

När vi åkte bussen ut till valvakan på Rönneberga kom första förebudet om att Sverige nu ska förvandlas till krämarbod. Klockan 20.34 klistrades moderaternas stortavlor om i centrala Stockholm. “Sveriges mest köpta stereo” ersatte “Sverige är värt en bättre regering”.

* Sverige hade redan en utmärkt regering. Den lämnade efter sig ett välskött land.

Socialdemokratins valarbetare, från partiledningen till alla dem som nötte trappor och slickade kuvert, har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Ändå förlorade vi.

Många tycker det är bittert. Många är ledsna.

Det är klart att inte heller partiledningen känner någon glädje över valutgången, fattas bara annat.

Men den har inte slängt in handduken!

Visst var dom ledsna över att behöva gå precis när vi har så mycket att ge av praktiska reformer, viktiga för de breda lagren av svenska folket. Och varför skulle man hyckla om att det under kvällens lopp förekom en och annan stram mun, kanske till och med ett och annat blankt öga?

Men där fanns mer av både stridsvilja och humor.

Ingvar Carlsson till Gunnar Sträng 00.57: “Nu får borgarna göra budgeten. Då slipper vi gräla med er. Nu kan vi väl vara vänner?”

Birgitta Dahl till samme Sträng 01.30, då Gösta Bohman var i TV: “Nu kommer din folkpension att bli skattefri.”

Sträng snabbt tillbaka: “Då kan vi gå på krogen.”

Och när Per Ahlmark försäkrade TV-tittarna, att en borgerlig regering skulle arbeta i nära samverkan med löntagarorganisationerna log Gunnar Nilsson hult och sa: “Det ska bli intressant det här.”

* Nästa morgon ligger dimman i stora sjok över Rönneberga. När vi går till bussen nere på vägen rivs plötsligt dimmorna sönder och solen bryter fram. Tvärs över hagmarken på andra sidan vägen rusar en fårahjord. Det känns som en hallucination.

Senare på dagen har vi funktionärssammanträde på Sveavägen 68. “Vi ska jaga dom runt väggar och tak”, avslutar partisekreteraren.

Kamrater läsare, valrörelsen har börjat.

Enn Kokk

Det här numret av Aktuellt i politiken (s) har på omslaget ett kuvert med en originalteckning av Rune Andréasson: En Bamse med stridslysten min springer mot posten med ett kuvert, ställt till Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm. I en pratbubbla ropar han: “Kom igen!” och bakom honom följer i en rad Lille Skutt, Pellefant och Lille Rikard – vi hade för övrigt Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” som baksidesserie under hela min tid som chefredaktör.

På omslaget återgers också det kortfattade innehållet i kuvertet: “Vill bli medlem av SAP. 20.9.76. Rune Andréasson, Kalvlyckevägen 1, 260 40 Viken.”

Rune var för övrigt inte ensam om den här handlingen. Det formligen strömmade till nya medlemmar som en reaktion på maktskiftet.

Vi på redaktionen tyckte, att det här var så roligt, att vi kontaktade Rune och frågade, om Bamse inte kunde få bli tidningens symbol. Just det ville Rune inte – han hade som princip, att Bamse inte fick användas i reklamsammanhang – men han ritade bums en mycket snarlik björn med en s-pil på magen åt oss, ett slags kusin till Bamse, att användas av tidningen.

Vi utlyste en läsartävling om namn på den nya björnen och fick in massor av förslag. Det vinnande förslaget, Essbjörn, hade sänts in av sjuåriga Cyrilla Schörer från Vällingby – hennes mamma var aktiv sosse, och hon läste regelbundet Lille Rikard och hans katt i Aktuellt i politiken.

– Jag döpte honom till Essbjörn, för att s står för socialdemokraterna. Och så var det en björn, förklarade hon.

Essbjörn förekom sedan i många år i tidningen, framför allt som ständig demonstrant i plockavdelningen Apropå, senare omdöpt till Aktuellt magasin; texten på plakatet han bar på ändrades från nummer till nummer. Essbjörn förekom också i tidningens reklambroschyrer, på en T-tröja och en frisbee som vi sålde och så vidare.

Många år efter det här, när det åter igen var socialdemokratisk regering och Rune, med all rätt, var förbannad på att denna i ett ekonomisaneringsprogram föreslog sänkt u-hjälp, tog vi bort Essbjörn, av respekt för Rune och hans åsikt, inte för att han på något sätt hade kommit ihop sig med oss på tidningen.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-20@ 12:56 #

***

Den 16 februari 2006 fick jag följande e-postmeddelande från Simon Bülow, som hade hittat mitt inlägg om Bamse och Essbjörn via nätsökning:

Hej Enn Kokk!

Jag är frilansande Bamsetecknare och läste idag din bloggkommentar om Rune Andréasson på bo.gstromberg.nu:

http://bo.gstromberg.nu/?p=174

Ämnet har intresserat mig. Vet du ungefär hur mycket Rune Andréasson tecknade för er? Jag har sett totalt tre Essbjörn-teckningar vad jag kan komma på. Var det nya teckningar för varje produkt, eller ett par teckningar som återkom? Efter att ha läst din artikel i om Helga Henschen i Parnass har jag också funderat på om det var någon annan tecknare som inspirerade Rune att ställa upp på ett sådant sätt. (Som du säkert vet tecknade både Rune och Helga i barntidningen “Tuff och Tuss” under 50-talet, men det kanske är en långsökt tanke.)

För några år sedan träffade jag din efterträdare på “Aktuellt i Politiken”, Håkan Quisth, och fick höra om samarbetet med Rune Andréasson som pågick en bit in på Quisths tid som AiP:s chefredaktör. Quisth hade själv ingen personlig kontakt med Rune Andréasson. När Rune ville att Essbjörn skulle tas bort fick Quisth reda på det av Rune endast via brev (som också refereras i texten vid den sista Essbjörn-teckningen – se bifogad bild från AiP nr 2/84). Eventuellt hade Rune Andréasson mer kontakt med någon annan, minns jag att han sa. Jag tolkar din text så att du var inblandad vid detta tillfälle. Stämmer det? Var borttagandet då tänkt att bli permanent?

Quisth visade mig att tidningen genomgick en tämligen omfattande förvandling från familjetidning till en mer facktidningsinriktad publikation i och med nr 9/84 (då man även började betona Politiken istället för Aktuellt i titeln). En del inslag upphörde på grund av att de inte riktade sig till målgruppen, däribland “Lille Rikard och hans katt” (mitt i det äventyr som pågick fram till och med nr 8/84!). Hur som helst avslutades publiceringen av serien utan att Rune Andréasson varit inblandad i det. Enligt Quisth skulle Essbjörn, om den hade fortsatt, också den tagits bort efter tidningens nya inriktning. Delar du den bedömningen? Tror du det har påverkat att figuren aldrig återkom? Eller fanns det någon annan anledning till det som du ser det?

Kungliga Bibliotekets databas visar på att Rune Andréasson troligen också ritade en Socialdemokratisk valaffisch 1982. Har du något minne av det? Hade du fortsatt kontakt med Rune efter AiP-tiden – exempelvis då Bofors döpte sin robot till Bamse mot Runes protest, eller när han gick över till mp på 90-talet?

Med vänlig hälsning
/Simon Bülow,
Karlskrona

***

Den 22 februari 2006 fick han följande svar:

Hej Simon!

Kul att du uppmärksammade den här bloggkommentaren.

Bakgrunden och händelseförloppet finns ju i den. Men här några svar på och kommentarer till dina kompletterande frågor:

Rune gjorde ett antal original åt oss – jag minns inte exakt hur många – för fortsatt reproduktion i olika sammanhang. Den vanligast förekommande varianten var Essbjörn med demonstrationsplakat, där ny text författades av oss på redaktionen för varje nytt nummer. Alternativt kunde han uppträda med bildtext med pratminus – i dessa fall kunde den tecknade björnens minspel, allt beroende på budskapet, uttrycka glädje, jubel och ilska. Vi behövde aldrig kolla med Rune, vilken aktuell text björnen försågs med. (Han fick givetvis tidningen och hade haft möjlighet att protestera i efterskott, men så skedde aldrig.) De här återkommande publiceringarna förekom på plockuppslaget “Aktuellt magasin”. Sen förekom Essbjörn också i olika varianter på reklambroschyrer, i annonser, på en kaffemugg, på en frisbee, på en T-tröja och i lite olika redaktionella sammanhang.

Brytningen med Rune kom efter min redaktörstid, som upphörde vid årsskiftet 1983/1984. Jag skrev under 1984 fortfarande recensioner för tidningen men fanns inte kvar på redaktionen, däremot i samma hus (eftersom redaktionen var inrymd på partiexpeditionen med adress Sveavägen 68 och jag hade flyttat över till partisekreterarens kansli). Runes reaktion gällde ett inslag i statsbudgeten 1984, lagd i början av januari, och hans brev publicerades i nummer 2, daterat 26 januari 1984. Som jag minns det, underrättades jag om Runes brev och sa då, att Rune som gammal medarbetare förtjänade respekt och att hans ställningstagande därför borde offentliggöras i tidningen.

När det gäller Tuff och Tuss och Helga Henschen, tror jag du är inne på fel spår. I och för sig förekom Bamses föregångare “Teddys äventyr” i den barnserietidning, som fick sitt namn efter Helgas och Gösta Knutssons gemensamma serie, men det här var mer än tio år före Helgas partipolitiska engagemang i KSF.

Helga hade jag själv, som framgår av Parnass, samarbetat med sen sent sextiotal – bland annat spelade jag en aktiv roll vid tillkomsten av hennes bildbok “Min gröna dröm är röd”. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilder – märk alla framstående politiska tecknare jag knöt till Aktuellt i politiken under min redaktörsperiod – men också av serier. Du kan läsa om det senare i Thomas Storns kapitel om Förlagsaktiebolaget Hansa i “Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken, gjorde jag om tidningen till ett samhällstillvänt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda; jag hade i unga år under en mycket lång period varit FiB-ombud. Tidningen kom nu att förstås fortfarande innehålla politik men också allmänreportage, personporträtt, noveller, lyrik, recensioner – och serier.

Jag lanserade där Quinos “Mafalda” på svenska – under långa perioder fick vi översätta stripparna själva, till och med från spanska. Två svenska serier för lite olika åldrar infördes också, Jan Lööfs “Felix” och så Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt”, som gick på omslagets baksida. Det senare rörde sig förstås om återpublicering av gamla avsnitt, som vi köpte genom Bull´s, men Rune fick självfallet i egenskap av upphovsman fortlöpande tidningen, från det att Lille Rikard började införas i den 1974. Han kände alltså väl till tidningen och vad den publicistiskt stod för, när vi 1976 tog kontakt med honom i björnfrågan.

Det är självfallet, att Håkan Quisth, inne på sitt andra nummer av Aktuellt i politiken, aldrig hann ha kontakt med Rune. Quisth förstod sig heller aldrig på serierna i tidningen eller för den delen på familjemagasinssatsningen och drog följaktligen undan för undan ner på noveller, serier och annat liknande. Det där att avbryta publiceringen av Lille Rikard mitt i ett pågående avsnitt var nog det allra mest korkade han gjorde i den vägen. Och sen ändrade han ju, som du har noterat, helt inriktning på tidningen. Dagens Aktuellt i politiken har för övrigt bara namnet gemensamt med den tidning jag gjorde…

Jag är född publicist, skulle man kunna uttrycka saken, och när jag hösten 1983 gick över till partisekreterarens kansli, gjorde jag det inte med lätt hjärta. Jag skulle gärna ha velat fortsätta med redaktörsjobbet – ingen puttade mig heller från det jobbet – men jag var frustrerad.

Min ambition var att utveckla tidningen ännu mer åt Folket i Bild-hållet, vilket fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vi kunde få inom ramen för vårt tryckeriavtal med LO-ägda Tiba. Tidningen Arbetets civiltryckeri, som ville utvidga och stå på egna ben, erbjöd oss ett tryckavtal, som, för billigare pris, skulle ge oss fler sidor samt fyrfärg (i offset i stället för djuptryck) och tryckte till och med gratis ett provnummer. Med detta plus offerten gick jag till ägaren, alltså partiets VU, där alla hurrade – till dess att LOs ordförande Gunnar Nilsson (som annars sällan var med vid sammanträdena) började humma om rörelsens samlade resurser. Därefter bordlades ärendet snabbt, och så vitt jag vet är det fortfarande bordlagt.

I och med det tappade jag arbetslusten. När sen Bo Toresson erbjöd mig att i stället börja jobba i partisekreterarens kansli, tackade jag följaktligen ja, om än med tungt hjärta.

Någon Rune Andréasson-affisch från 1982 minns jag uppriktigt sagt inte. Jag har kollat i partiets verksamhetsberättelse, där de centrala affischerna finns avbildade, och där finns ingen tecknad affisch med. Kan det ha varit en lokal valaffisch från Skåne? (Helga Henschen gjorde till exempel lokala valaffischer för socialdemokraterna i Sundbyberg, där hon bodde.)

Runes vidare öden i politiken känner jag inte till; vi hade mycket lite personlig kontakt redan under våra år av samarbete (främst kanske för att han bodde nere i Skåne), och vi träffades inte sen heller. Så sent som i nummer 13 valåret 1982 av AiP (26 augusti) var Essbjörns budskap: “Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” Inte heller då hördes Rune av med några invändningar mot det av redaktionen formulerade budskapet. Vad som fick honom att ändra sig på den punkten vet jag ingenting om.

Varmaste hälsningar

Enn Kokk

***

24 februari 2006 kom följande svar:

Stort tack för denna upplysande redogörelse! Nu har jag en klart bättre bild av hur det gick till.

Affischen borde jag helt enkelt beställa en kopia på (den är enligt kataloguppgiften signerad “RA” och “[t]roligen illustrerad av Rune Andréasson”, vilket ju inte behöver betyda någonting). Beträffande Runes vidare öden i politiken bifogar jag den teckning som publicerades i samband med en intervju i tidningen Förskolan 1996. Runes sista fullbordade Bamse-bok (postumt utgiven 2002) avslutas med en stor bild på Skalman omgiven av en mängd referenser till olika författare, vetenskapsmän, historiska citat och dylikt, däribland några maskrosor. “[A]tt maskrosor är Miljöpartiets partisymbol är nog ingen slump” skriver Mårten Melin i efterordet till Bamsebiblioteket vol. 14 (2005). Inte helt konkret men ändå rätt talande bildexempel.

Vänligen
/Simon Bülow